Varför kastas ofta den, som ägnar sig åt teosofiska studier, in i mörka själsstrider, vari många duka under?
(Uti Isislogen framställd fråga, besvarad vid sammankomsten den 5 mars 1899)

GUSTAV ZANDER

© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Den framställda frågan synes grunda sig på den föreställningen att teosofiska studier ofta framkalla mörka själsstrider och att många tillföljd därav duka under. En så sorglig erfarenhet hoppas jag inte något stort antal av den teosofiska rörelsens svenska medlemmar haft, särledes vad angår uppgiften att många ”duka under”. Då med de själsstrider som här talas om inte kan menas annat än den högre odödliga själens ansträngningar att avväpna och kuva den lägre, förgängliga, strider som vilka förr eller senare måste uppstå hos varje människa, så måste uttrycket ”duka under” innebära att den högre naturen fullständigt övervinnes av den lägre, d.v.s ett ohjälpligt moraliskt nederlag för det närvarande jordelivet. Det kan även ha menats att iden överväldigande striden tankens ljus släckes och fortsättandet av striden under detta jordeliv på detta sätt omöjliggöres. Hur skall vi vidare fatta betydelsen av uttrycket mörka själsstrider? Förmodligen menas därmed att striden föres i mörkret, att själen är så djupt försjunken i okunnighetens och fördomarnas mörker, att teosofins ljus inte kan genomtränga detsamma så att det kan upplysa och vägleda själen, utan blott bibringa henne en förfärande visshet att hon befinner sig och är fången i ett sådant mörker.

 

Sedan frågans innebörd sålunda närmare bestämts, bör, innan något försök görs att besvara densamma, framhållas, att sådana själsstrider inte är särskilt utmärkande för den sinneförfattning teosofien präglar framkalla; den kristna religionen och dess många sekter har säkerligen i den vägen mera på sitt skuldregister; religionsgrubbel var ingen sällsynt företeelse, långt innan den moderna teosofin bekantgjordes. Teosofin med sin vittnesbörd om människans till väsendet gudomliga natur och oändliga möjligheter, samt om världsledningens osvikliga rättvisa och gränslösa tålamod är den ljusaste och trösterikaste religion, och de ständigt hörda försäkringarna att just teosofin bragt ljus och lugn åt själar, vilka länge kämpat mot tvivel och förtvivlan, bibringa snarare den övertygelsen att hon mindre än andra religionsformer är ägnad att framkalla grubbel och mörka själsstrider. Då emellertid sådana fall förekomma äv en bland teosofer, så måste det inte bero på de teosofiska sanningarna själva utan på det sätt man mottager och tillämnar dem.

 

Av två personer med lika intelligens och intresse för de teosofiska studierna kan den ena vinna en efterlängtad klarhet och visshet, under det att den andra förvirras och ansättes av tvivel och plågar sig med ändlösa invändningar; den ena fattar genast att den teosofiska rörelsens kärna är mänsklighetens förbrödring och sedliga böjande och att allt fruktbringande arbete därför måste i främsta rummet ske genom eget personligt föredöme, den andra känner sig tilltalad endast av de hemlighetsfulla kunskaper och krafter teosofin tillförsäkrar människan i mån av hennes fortgående utveckling och riktar, med förbiseende av det oundgängliga villkoret; personlighetens renande och fullkomning, alla sina tankar på dessa insikters och krafters förvärvande; den ena arbetar lugnt och beslutsamt på att bekämpa sin egen och allas onda genius, själviskheten; den andra giv er denna tvärtom näring genom äflandet att åt sig själv förvärva de märkvärdiga egenskaper, vilka ännu är endast några få privilegierades tillhörighet.

 

Måste inte sånt olika intagande och tillämpande av teosofin just vara orsaken till somliga teosofers lugna, glada, förtröstansfulla stämning så väl som andras ”mörka själsstrider”? åtminstone talaren artikel av H.P.B, om Chelor och lekmannachelor (införd i 7:e häftet av skrifter, utgivna av T.S:s svenska Afd), för det sannolika i en sådan uppfattning. H.P.B nämner där några av de fall av fysisk och moralisk undergång, vari en del teosofer förfallit, vilka, utan att lyssna till de allvarligaste varningar, ivrigt fordrade att bli antagna till lärjungar i ockultism utan att ha de nödvändiga förutsättningarna och utan att drivas av det höga och osjälviska syfte, som är den esoteriska lärjungens enda skydd. Bland annat sägs i denna artikel; ”alla hade de anspråk på att få lära fördolda ting och hugnas med utomordentliga krafter, emedan  - ja, emedan de blivit medlemmar av T.S. Några hade dock beslutat att lägga bort dåliga vanor och föra ett bättre liv…”  inte desto mindre heter det vidare: ”varje ädelt och osjälviskt syfte i vårt program ignorerades – människans plikt mot sin nästa och mot sitt land och hennes skyldighet att hjälpa, uppmuntra och höja dem som är svagare och mindre gynnande än hon själv – allt sådant trampades under fötterna i denna rusning efter adeptskapet. Ropet på fenomen, fenomen, fenomen ljöd överallt…. Slutligen kom bud från de högsta auktoriteterna, att några få av de mest enträgna skulle tagas på sitt ord. Resultatet av försöket skulle kanske verka bättre än allt predikande om vad Chelaskapet verkligen innebär och vad som blir följden av självisk åtrå och förmätenhet. Varje kandidat blev på förhand underrättad om att han i alla händelser skulle få vänta i åratal, innan hans duglighet kunde bli avgjord och att han måste genomgå en följd prov, vilka som skulle bringa i dagen vad som fans inom honom, vare sig ont eller gott … den som begär att prövas för chelaskap, uppväcker därmed och sporrar till förtvivlans höjd varje slumrande lidelse hos sin lägre

natur … Chelan måste bereda sig att bekämpa inte blott sin egen naturs dolda onda böjelser utan därjämte hela momentet av  onda krafter, vilka sammanhopats av det samhälle eller nation, till vilka han hör.”

 

De anförda punkterna borde vara nog för att visa, för vilka fruktansvärda strider och faror de teosofer utsätta sig, vilka själviskt fika efter kunskap och makt utan allvarliga bemödande att göra sig dem värdiga genom ett rent och åt arbete för medmänniskor helgat liv. Detta gäller framförallt om dem, som egna sig åt ockulta studier. Men även de för alla tillgängliga teosofiska lärorna tala om mystiska företeelser på det astrala planet, vilket väcker somligas nyfikenhet och blir målet för deras kunskapsbegär, innan de rätt förstått, ännu mindre sökt att lämpa sitt liv efter det, som den teosofiska rörelsens verkliga mål. En missriktning uppstår i deras teosofiska studier och strävanden, det astrala planet, åt vilkas väsen och företeelser de mest egna sin uppmärksamhet och sina tankar, sänder dem lika oförstådda som skadliga inflytelser och det är då ej att undra på, om de råka in i mörka själsstrider, vilka, särdeles om de börjat och inte blivit utkämpade i ett föregående liv, kunna leda till vad som här betecknats såsom undergång, men som kanske just är den katastrof eller vändpunkt, som förbereder och möjliggör en bättre uppfattning och riktning i ett följande liv.

 

Det torde väl också hända att teosofer råkar in i svåra inre strider, utan att åtminstone medvetet ha fikat efter att tränga in på det astrala planet; troligen förfinnes då en böjelse för grubbel, som å andra sidan beror på en abnorm riktning av hela själslivet och på ett melankoliskt temperament. Men även i detta fall är själviskhet grundtonen i karaktären; en sjuklig ömtålighet och misstänksamhet, som i andras görande och låtande gärna spårar en benägenhet att åsidosätta ens egna berättigande anspråk; motgångar och prövningar fattas inte såsom ett uppfostringsmedel, utan som alldeles oförskyllda lidande och minst av allt, kan en sådan person fatta, att han är självisk och däri har att söka orsaken till sina prövningar.

 

Svaret på den framställda frågan synes mig därför inte kunna bli något annat än, att svåra strider liksom alla smärtsamma rubbningar av själslivet måste bero på en mer eller mindre öppen eller fördold, en mer eller mindre grov eller förfinad själviskhet.         

 
GUSTAV ZANDER
Theosophia, Årgång III, Mars,1899 sid.44-47

 

___________________________________________________________________