Det finns en stort antal människor som alltid läser, läser, läser. De läser varje bok som de kan få tag på som handlar om teosofiska eller ockulta ämnen. Trots det verkar de inte komma vidare med sina studier och gör uttalanden i en anda som verkar nästan anklagande kring de saker de studerar.

Sedan finns det andra som inte är kända för att läsa så mycket, men som ändå tycks ha en djup kunskap om ämnet. Jag känner två teosofer, varav en som antagligen läst mer än alla andra elever i västerlandet. Han refererar ofta till någon ny bok som just kommit ut, och frågar om vi läst den. Trots detta är han nu hopplöst invirad i det komplicerade nät som han själv skapat omkring sig, som uppstått genom olika idéer som utvecklats av andra, och har därmed frivilligt placerat sig själv under deras påverkan. Den andre har endast läst några få böcker, alldeles tillräckligt för att veta vilka teorier som förmedlats, men ändå så besitter han en extraordinär kunskap om de flesta teosofiska grundsatserna och andra frågor som ännu inte är generellt kända.

Vad är orsaken till detta?

Orsaken är att sanningen faktiskt är väldigt enkel och tydlig, fastän flertalet människor föredrar att begrava den djupt ner, så att de kan ha nöjet att få gräva efter den.

Det finns ett fåtal generella, axiomatiska grundsatser som bör användas i alla riktningar, och med dess hjälp kommer de flesta svårigheter att försvinna, och det finns också en stor lära som överskuggar dem alla och som binder dem samman. Denna lära handlar om universellt broderskap. Den ska inte endast accepteras som en stor och hög idé – så stor att den faktiskt inte kan bli förstådd – utan ständiga efterforskningar bör göras av allvarliga personer, för att förstå dess faktiska, logiska och vetenskapliga grund. För om den inte har en sådan grund, så bör den överges som en ytlig illusion, som en lek med ord.

”Producerandet av många böcker har inget slut”, har det förståndigt sagts av de gamle. Det är lätt att producera en bok, men det är svårare att skriva en. För att producera en, så behöver man bara läsa tillräckligt många tidigare skrivna böcker och sedan forma om allt till sina egna ord. Det finns för många böcker som producerats på det viset och som spridits över de teosofiska markerna, till förvirring för den stackars eleven. Varför ska man läsa alla dessa böcker? Det finns många av dem som är fulla av misstolkningar från författarna, som själva försöker – om än ärligt – skapa tydlighet och förståelse.

Men författarskapets allmänna förekomst har hos oss människor skapat en vana att vilja ha mer böcker, och resulterat i ett förnekande av vad som skrivits i äldre tider. Mänskligheten har inte förändrats mycket under de senaste tidsåldrarna, och har alltid bedrivet sina forskningar, och på så sätt lämnat efter sig urkunder. Men efter en tid så är de enda böcker som överlever de som innehåller sanningen, och är därmed verkliga böcker. Och vi i vår tidsålder skriver och läser oavbrutet och i överflöd precis som de gjorde i tidigare tidsåldrar, och med samma oundvikliga resultat: att våra verkliga böcker till slut kommer att vara identiska med dem från dåtiden som nu blivit efterlämnade till oss som ett arv. Så vi borde vända oss till dessa gamla böcker och med deras hjälp se inombords! Och för att kunna använda dessa, behöver vi bara göra en mindre preliminär studie, för att förstå författarnas ståndpunkter, så att det som till en början verkar konstigt i deras texter istället får en annan mening, och låter oss se att, ”den smala, gamla vägen leder långt bort till den som de Vise går på”, har blivit funnen och utpekad för oss med oändlig omsorg och smärta, av de Vise från österlandet som ibland föraktas.

Men all denna goda studie är ändå ”inget värt” om den inte kombineras med praktik. Det är då bara tid som slösats bort. Och denna praktik innebär inte att bilda hemliga eller slutna grupper, inom eller utanför det Teosofiska Samfundet. Så kallade ”slutna” grupper är kända för att finnas, men de utestängda behöver inte känna någon oro. De som stänger ute andra praktiserar inte; de finner inget av riktigt värde; inte heller leder deras studier till mer än ”säck och aska”, för de ignorerar universellt Broderskap, och den första stora lagen, som säger att ”det första steget inom sann magi är hängivelse i omsorgen om andra”.

Så vi kommer till de sista orden i den första versen, som säger, att vi måste själva studera. För att kunna göra det måste vi hjälpa andra och studera dem. Det stora Självet, som är källan och givaren av all kunskap och makt, reflekteras i varje människa, och den kloke eleven har inte råd att ignorera det enkla antagandet att vår första ansträngning måste vara att från våra tankar ta bort känslan av att vi är avskiljda från andra personer, deras ageranden och tankar. Detta sägs vara en svår uppgift; men denna svårighet uppstår dels från själviskheten och dels från en naturlig motvilja att acceptera att det kan finnas en sådan enkel lösning.

Det är faktiskt inte möjligt för oss att vinna något från andra. Vi kan inte bli förmedlade sanningar som inte redan potentiellt finns inom oss. Vi kanske hör dem, men de passerar och lämnar inga spår. Detta är vad Jesus menade när han sa: ”Till han som har skall vara givet”, och i den hermetiska filosofin klargörs det tydligt: ”Tro inte att jag säger dig vad du inte vet; jag säger endast det som du redan visste.”

Det är därför bättre att ta fram två eller tre böcker såsom Isis Unveiled, Bhagavad Gita och Ljus på Vägen, och studera dem noggrant och låta dem påverka den gamla kunskapen som finns inombords att leva upp igen, och låta de goda frön som finns kvar från tidigare liv få liv igen och växa upp till ädla träd.

WILLIAM Q. JUDGE
The Occult Word, Februari-Mars, 1887

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid.339-341, ”Theosophical studies”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

 

___________________________________________________________________