Den fråga som är aktuell för många teosofer i dag är ”om man skall äta kött eller inte”. Somliga äter inget kött, medan andra fortfarande gör det, och ett fåtal som är vegetarianer tycks anse att köttätarna är syndare och att de inte är andliga.

Fastän jag tillhör det spansktalande folket, så är jag vegetarian och teosof; och jag hoppas att rasskillnaden inte kommer ha någon inverkan på mina amerikanska läsare, mina broderteosofer.

Låt oss undersöka de olika ståndpunkterna och betrakta ämnet utan att ha en förutfattad mening om vare sig den vegetariska kosten eller den kost som innehåller kött. 

Köttätarna säger att vi i naturen finner kor och elefanter och de äter inte något kött, och ändå så verkar de inte vara särskilt begåvade med någon större andlighet, och bland människorna ser vi ofta dem som äter kött, och samtidigt är synnerligen andliga. Detta är deras skäl. 

Vegetarianerna kommer med följande argument: a) att animalisk föda nödvändigtvis överför djurets egenskaper och att kött inte endast ger oss djurets sjukdomar, utan tenderar också till att upphetta blodet och gör det grova kroppsliga höljet tätare än någonsin; b) att det är orätt att döda djur till föda, eftersom vi inte har gett dem liv, så har vi inte rätt att ta det ifrån dem; c) genom att leva på vegetarisk föda så gör vi den grova kroppen mer genomtränglig för högre inflytanden. Man kan dela in argumenten ytterligare, men det ovannämnda ger en generell bild av deras åsikter. 

Det måste vid avgörandet av denna fråga fästas stor vikt vid om det är fråga om en människa som tillhör de västerländska nationerna eller om det är någon, precis som hindun, vilken härstammar från en ras som under långa tidsåldrar avhållit sig från animalisk föda. Många fysiologer anser att magen är ett organ som är avsett att bara smälta animalisk föda, och hos en vegetarian så leder valvula pylori [nedre magmunnen] i magsäcken, vilken är förlamad i brist på användning, födan direkt in i tolvfingertarmen. Detta måste innebära att den västerländska människan utsätter sig för faran att åstadkomma en ödesdiger oordning i sitt system, då hon lämnar köttätandet och går in för vegetarism. Detta har faktiskt i flera fall visat sig vara en verklig fara. Jag har framför mig berättelser från åtskilliga teosofer som har funnit att det inte varit möjligt för dem att genomföra förändringen; och på samma gång har andra lyckats med det helt utan några risker. Svårigheten berodde inte på någon svaghet som följd av brist på kött, utan på en ofullständig matsmältning som orsakat sjukdom. Detta beror på att vegetabilierna stannar kvar så länge i magsäcken att jäsningsämnen och andra biprodukter kastas in i cirkulationen; och detta är tillräckligt för att framkalla tuberkulos, nervsjukdomar och andra mångsidiga störningar. Det är välkänt att en människa som lider av melankoli till följd av cystenemi inte kan vänta sig att uppnå hög utveckling inom ockultismen.

Vi finner vidare att det är i Bortre Indien och på många andra ställen finns mäktiga svarta magiker som inte missunnar sig kött utan äter så mycket de behagar samt använder stimulantia. Av detta kan vi dra slutsatsen att det inte endast är vegetarianerna som äger makt över naturkrafterna. Vi behöver inte uppehålla oss vid det öde som kommer att drabba sådana magiker, ty det har ofta talats om detta. 

Och trots att hindun alltid har varit vegetarian, är det ett faktum att förvärvandet av kunskapen om den absolut sanningen är lika svår för honom som  för den västerländska människan som äter kött. I de hinduiska böcker som avhandlar den andliga odlingen eller självutvecklingen är de regler som uppställs oerhört svåra att följa. Köttätandet är inte direkt omnämnt, men uppnåendet av föreningen med det Högsta, varifrån ensamt kunskap om den absoluta sanningen kan inhämtas, är förenat med sådana svårigheter att köttätandet vid jämförelse med dessa helt ställs i skuggan; men vi måste då komma ihåg att det i Indien tas för givet att den studerande inte är köttätare. Skälet till detta förbud är emellertid att människan inte har någon rätt att döda djur till föda eller för någon annan anledning. Hon måste avhålla sig därifrån, inte därför att det är förbjudet, utan därför att hela hennes natur, på grund av den stora kärlek och det medlidande som hon känner, helt naturligt får henne att rygga tillbaka från en sådan handling. Och det står klart, om denna regel är den riktiga – och det tror jag den är – att en person som upphör med sitt köttätande, i syfte att uppfylla detta villkor  att uppnå den utveckling som han avsåg, faktiskt  missar målet, eftersom han har ett själviskt motiv för sitt handlingssätt. Det är ett gammalt och sant talesätt som säger att Guds rike inte kan uppnås genom att äta eller avstå från kött, och inte heller genom att avstå från någonting överhuvudtaget, utan att det finns inom oss. På ett annat ställe står det att detta himmelrike måste tas med storm; det vill säga, det krävs all kunskap och all godhet för att slutligen uppnå förening med anden som är himmelriket. Och ett sådant tillstånd kan inte uppnås av vare sig dem som å ena sidan bara längtar efter känslornas religion eller av dem som å andra sidan bara strävar efter att uppnå detta välsignelserika resultat för egen del. De först nämnda är, fastän de kan vara utmärkt goda människor utestängda genom sin brist på kunskap och de senare genom de själviska motiv som ligger till grund för deras handlingssätt. I ”The Great Journey”, översatt från sanskrit av Arnold, finns det en vacker illustration av den anda och de motiv som måste påverka oss. Yudishthira nådde himlen efter att ha förlorat sina vänner på vägen, och var vid porten åtföljd av sin hund som såg honom som sin enda vän; och då han nekades inträde på grund av hunden som var med honom, avstod han från att gå in. Men han blev slutligen insläppt, och hunden visade sig nu vara en av gudarna; sedan fann kungen att hans vänner inte var där och fick veta att de var i helvetet. Han bad om tillåtelse att bege sig dit, vilket beviljades honom. Han fann det vara ett förfärligt ställe och tänkte just vända om, då han hörde sina vänners ynkliga röster kalla honom tillbaka, för att säga att han gav dem en viss lindring genom sin närvaro, han sa då att han skulle stanna i helvetet för deras skull. Detta fick gudarna veta och de begav sig i samlad styrka till helvetet och befriade alla invånarna för hans skull. Det själviska eller osjälviska i ett motiv kommer att avgöra resultatet.

Om vi studerar det stora indiska verket av Patanjali om Yoga Filosofi, finner vi att det inte sägs någonting om köttätandet. Lärjungen möts inte vid början av föreskriften ”du måste avhålla dig från att äta kött”. Detta är inte på grund av att då detta skrev så var alla människor vegetarianer, för till och med då fick vissa grupper av människors tillåtelse att äta kött. Krigaren tilläts äta kött, och från krigarkasten utgick många som uppnådde adeptskapets högsta höjder. Att säga att en kost på kött i sig själv kommer att utesluta dig från ett andligt uppnående är lika oriktigt som att säga att man inte kan uppnå detta utan att tillhöra det rena brahminska kastet. Detta påstods ibland av några brahminer, men kan lätt bemötas genom det faktum att den store Krishna tillhörde fårherdarnas kast. 

Vad är då en sann teosofisk kost? Det är den som bäst överensstämmer med dig, intagen med måtta, varken för mycket eller för litet. Om din konstitution och ditt temperament tillåter vegetarism, då kommer denna att ge mindre värme åt ditt blod; och om den utövas med den uppriktiga övertygelsen att det inte är förenligt med sant broderskap att förinta levande varelser som är så högt organiserade som djuren är, så mycket bättre. Men om du avstår från kött för att utveckla dina psykiska krafter och sinnen, och fortsätter att tänka samma slags tankar som du alltid har gjort, och varken odlar eller utövar den högsta altruismen, då är vegetarismen förgäves. 

Den inre naturen har en kost som består av våra tankar och motiv. Om dessa är låga, grova eller själviska är detta detsamma som att nära den med rå och simpel föda. Sann teosofisk kost består därför inte av vare sig kött eller vin, utan av osjälviska tankar och gärningar, outtröttlig hängivenhet åt ”den stora föräldralösa mänsklighetens” välgång, fullkomlig självförsakelse och en outsäglig längtan efter det Gudomliga – den Högsta Själen. Det är endast detta som kan få oss att växa. Och gagnlösa är deras förhoppningar som sätter sin tilltro till någon annan lära.

 

RODRIGUEZ UNDIANO
[WILLIAM Q. JUDGE]
Path, December, 1888. 

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid. 447-450 ,”Theosophic Diet”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.
 

___________________________________________________________________