1. Eleven: Finns det inom den vita magin eller den goda ockultismen några för alla bindande regler? Jag menar sådana regler som liknar de kristnas tio budord, eller regler för de mänskliga rättigheterna till skydd för liv, frihet och egendom. 

Den Vise: Ja, och de är av den mest allvarliga art, där brytandet mot dem endast upphör genom försonande. Ingen hjärna och inget sinne har uppställt dessa regler, de har sin grund i naturlagarna samt i sinnets och själens lagar och är följaktligen orubbliga. En människa kan bryta emot dem och, skenbart för ett helt liv eller än längre, gå fri för följderna, men själva brottet har ögonblickligen alstrat nya orsaker, vilkas verkningar ofelbart, om än sent ska träffa den brottslige. Karma verkar i sådant fall som överallt annars och är en Nemesis, som väl ibland drabbar långsamt, men alltid säkert som ett oundvikligt öde. 

2. Eleven: Därför, om en ockultist bryter mot en av reglerna, framträder inte strax ett ockult sändebud eller en Adept för att likt en detektiv, polis gripa brottslingen och ställa honom inför domstol, som man ibland kan se uppgivet i mystiska skriftställares eller romanförfattares fantastiska arbeten? 

Den Vise: Nej, sådant förekommer inte. Tvärtom, alla med-adepter eller elever, är mer än villiga att vara honom behjälpliga, inte till att undfly straffet, utan att i ärlig strävan framkalla orsaker av motsatt verkan till fromma för alla. För en människas synd återverkar på hela den mänskliga familjen. Om likväl den brottslige inte är med om att söka åstadkomma det nödvändiga beloppet av motverkande – det vill säga goda – orsaker, så överlämnas han endast åt naturens lag, vilken i själva verket just är den, som innebor i hans eget inre liv och som han inte kan undfly. I Lyttons roman Zanoni läser vi, hur den stränge Mästaren Mejnour söker hjälpa Zanoni ännu i den stund, då den senare långsamt men säkert fångas i det nät, han själv bundit till sitt eget fördärv. Mejnour kände lagen, Zanoni likaledes. Den senare led för någon förvillelse i forna tider, vars följder han hade att genomkämpa; om den förre var alltför sträng och ovänlig, så måste han framdeles underkasta sig det mått av lidande, som följer av ett sådant fel. Trots det var han förpliktad att hjälpa sin vän, som alla är, vilka i sanning hylla broderskapets lag. 

3. Eleven: Vilket av dessa regler motsvarar det kristna ”Du ska inte stjäla?” 

Den Vise: Den regel, som under längesedan gångna tider av den gamle vise uttrycktes såhär: ”Åtrå inte efter en annan varelses rikedom”. Detta är ett bättre uttryck än ”Du ska inte stjäla”, för du kan inte stjäla utan att åtrå. Om du stjäl driven av hunger, vore det förlåtligt, men du åtrådde maten av en anledning, precis som en annan åtrådde bara för att äga den. Med andras egendom menas alla deras tillhörigheter och inte bara deras penningar. Deras idéer, deras innersta tankar, deras mentala kraft och egenskaper, deras psykiska förmågor, allt med ett ord, som de äger på vilket plan som helst. Om de än i denna värld är villiga att ge ifrån sig allt, får dock ingen åtrå efter att äga det.

Därför får du inte utan tillåtelse tränga in i en annans sinne och ta ifrån honom vad som inte är ditt. Du blir en inbrottstjuv på det mentala och det psykiska planet, om du bryter mot detta bud. Det är dig förbjudet att ta något för egen vinst, fördel eller nytta. Men du må använda vad du kan till gagn för alla, om du är nog utvecklad och god att därifrån kunna avskilja allt personligt. Som du ser, utestänger denna regel alla dessa för varje iakttagare så välbekanta maktsökare, vilka eftersträvar psykiska krafter bara för egen räkning och eget bruk. Om sådana personer hade den inre synens och hörselns förmåga, som de så ivrigt längtar efter, skulle ingenting i världen kunna hindra dem att begå stöld på osynliga plan, varhelst de påträffade en oskyddad varelse. Och då de flesta av oss är långt ifrån fullkomliga, så långt därifrån i sanning, att vi ännu måste genomgå många liv av strävan, så kan ju inte Visdomens Mästare i vår nuvarande bristfällighet lämna oss vapen, varmed vi lätt kunde avhugga våra egna händer. För lagen verkar utan hänsyn, och begångna felsteg måste gottgöras, om än först efter långa år. Den Svarta Logen däremot är villig att låta varje stackars svag och syndig varelse vinna sådan makt, för det skulle öka antalet av de offer de så mycket eftertraktar. 

4. Eleven: Är det något av reglerna, som motsvarar ”Du ska inte bära falskt vittnesbörd emot din nästa?” 

Den Vise: Ja, den som kräver att du aldrig i en annan hjärna ska ingjuta en falsk eller osann tanke. Eftersom det är för oss möjligt att överföra våra tankar till en annans sinne, bör vi akta oss att däri införa osanna tankar, för kanske ska denne andre, besegrad av deras kraft, finna dem väcka genklang inom honom, och de blir då falska vittnen med falskt vittnesbörd till förvirring och förbryllande för den inre åskådaren som lever av tankar. 

5. Eleven: Hur kan man förhindra sinnets naturliga verksamhet, när bilder av andras tankeliv uppstår inför oss?  

Den Vise: Det är svårt för vanliga människor. Därför har de i allmänhet inte denna förmåga att se; den hålls undan så mycket som möjligt. Men när en tränad själ blickar omkring sig på själens plan är hon också i stånd att rikta sin blick, och om det inför henne uppstår en bilden av något som hon inte gärna bör vara med om, så vänder hon blicken därifrån. En varning medföljer alla sådana bilder, och den måste hörsammas. Detta är inte en regel för sällsynta fall endast, för många är födda med clairvoyant förmåga, och de känner den mycket väl, fastän mer än en av dem tror, att andra inte har någon kunskap om det. 

6. Eleven: Vad menar du med att en varning medföljer bilden? 

Den Vise: På själens plan blir varje den minsta tanke ett ljud eller en bild. Alla tankar åstadkommer bilder. Varje människa har sina egna tankar och begär. Omkring dessa gör hon också en bild av sin önskan att ha dem för sig själv, och denna bild blir för den clairvoyante en varnande röst eller ett tecken som säger, att han inte bör befatta sig med detta. För en och annan tar den form av en person som varnar honom att närma sig, för andra ter den sig som en röst, för ännu andra bara som en orubblig visshet att detta område är dem förbjudet. Alla dessa olikheter beror på den clairvoyantes särskilda psykiska beskaffenhet. 

7. Eleven: För vad slag av tankar och vetande kan förväntas av dessa regler? 

Den Vise: Allmänna, till filosofiska, religiösa och moraliska. Det vill säga, där gäller varken litterär äganderätt eller patenträtt, vilka är rent mänskliga uppfinningar och tillhör det nutida tävlingssystemet. När en tänkare finner den rätta lösningen av ett filosofiskt problem, så är lösningen enligt naturens lagar inte hans personliga tillhörighet, utan allas; i tankens värld äger han ingen rättighet att av det skörda vare sig ära eller vinst eller användning för egen del. På så sätt kan den clairvoyante få fatt i så mycket av det han behagar, men får å sin sida inte göra några personliga anspråk därpå eller använda det för egen räkning. På samma sätt med allt annat av allmänt välsignelsebringande art. Det är allas tillhörighet. Om en Spencer tänker ut en lång följd av visa tankar, som kan vara till fördel för alla människor, så är det lovligt för den clairvoyanta att ta dem alla. Men sannerligen, det är bara få tänkare, som tänker ut egna tankar. De smickrar sig med att göra det, men i själva verket går deras sökande sinne ut över tankens hela värld och lånar från de mera tröga eller obildade själarna det sanna och goda, som dessa äger men inte kan ge uttryck åt; detta gör de till sitt eget, förtjänade ibland ära, ibland penningar därpå och förklarar ännu i vår upplysta tid, att det alltsammans är deras och likaså vinsten av det. 

WILLIAM Q.JUDGE
Path, volym IX, Januari, 1895.

Översatt från William Q Judges artikel  Rules in Occultism. Ursprungligen publicerad i The Path, januari 1895. Denna artikel är hämtad ur samlingsverket Judges Theosophical Articles I, ss 440-439. Utgiven av Theosophy Company, Los Angeles. Denna serie finns också i boken Vernal Blooms av William Q Judge, Theosophy Company, Bombay, India 1946.