Etiken om livet som Jesus framställde skiljer sig inte från den som finns i teosofin, men i teosofins läror finns dock en drivande kraft som kristendomen och andra system inte har vilken fordrar att en människa skall vara god för dygdens egen skull. Det är inte så lätt att utöva dygder bara av det enkla skälet att vi bör göra det, eftersom begäret efter belöning är medfött hos mänskligheten, och är en återspegling av utvecklingens lag, som drar hela universum uppåt mot allt högre utvecklingsstadier. En människa läser Jesu befallningar om, att vända den andra kinden till då någon slår oss, att inte värja sig mot det onda, att förlåta obegränsat, att inte oroa sig för morgondagen, och gör sedan  – en paus. Hennes nästa tanke blir då att sådana rättesnören är fullständigt utopiska och skulle vända upp och ned på hela samhället om de tillämpades. Och i denna uppfattning får hon stöd av framstående auktoriteters uttalanden såväl som genom exempel, ty en berömd biskop till exempel har förklarat att ingen stat skulle kunna existera om ett sådant system tillämpades. 

De teosofiska lärorna däremot, vare sig de berör den själviska eller den andliga delen av livet, övertygar oss om att den moraliska lagen måste följas. Om vi bara betraktar den själviska delen, finner vi att när människor blir övertygade om att det onda man gör i ett liv möts av ett straff i en annan inkarnation, så tvekar de att fortsätta med den tidigare tanklösa tillvaron, där de inte tog hänsyn till någon annan än sig själva. 

Praktisk teosofi måste därför ingå i varje detalj av vårt liv, både i våra förhållanden med andra människor och på det sätt på vilket vi försöker disciplinera oss själva. Den praktiska teosofin påminner oss om att vi bör vara mer kritiska gentemot oss själva än gentemot andra, att vi måste hjälpa alla människor om vi själva vill få hjälp. Och genom ett sådant handlande undgår teosofen att bli anklagad för själviskhet, ty om han önskar försäkra sig om mycket hjälp från andra i en kommande inkarnation genom att nu själv ge hjälp, och om drivfjädern för detta är en önskan att kunna komma i en position där han kan uträtta mer för mänskligheten, så ligger det ingen själviskhet i detta. Det är samma sak som om en människa skulle önska förvärva en mängd jordiska ägodelar för att kunna bistå dem som behöver hennes hjälp, och det kan väl inte kallas själviskt. 

Den praktiskt lagde teosofen lägger även, till sina goda gärningar på det materiella planet, den ännu bättre gärningen att ge sina medmänniskor ett tanke- och livssystem samt ger ett logiskt skäl för dygdens utövande. Han släcker ett helvete som aldrig kunnat brinna och vars fasor snart försvinner ur syndarens medvetande; dessutom så tänder han sanningens lampa och låter den kasta sitt ljus på de dödligas väg, så att inte bara den verkliga faran och det verkliga straffet kan urskiljas utan även belöningen och kompensationen. 

En civiliserad människa låter sig inte ledas av fruktan eller vidskepelse, utan låter sig ledas av förståndet. Eftersom teosofin inte bara är praktiskt möjlig utan också förnuftig och rättvis, är dess läror just ämnade att en gång omfattas av de civiliserade människorna. Dessa läror kommer så småningom att fördriva teologins och vetenskapens utslitna fraser och skänka kommande århundradens människor en visdomsreligion som är byggd på en orubblig grundval och som är allomfattande. 

Om teosofins utövande tillämpades mera universellt, skulle människor inte så ofta försöka kringgå lagen genom att skaffa sig orättvisa förmåner och inte heller skulle allmänheten så ofta svikas av dem som innehar förtroendeposter. Människor skulle då vara rädda för att skapa en orsak som för dem själva i kommande liv kunde resultera i orättvisa motgångar och straff. Inte heller skulle någon, som det nu så ofta händer, rädda sitt eget liv på bekostnad av någon annans, eftersom då riskerade man i kommande liv att bli berövad livet två gånger för den personens skull. Den rike mannen, som nu samlar sin rikedom eller bara spenderar den för egen räkning, skulle akta sig väl för detta, ty han skulle då vara medveten om att följden därav i ett kommande liv blir att hans vänner överger honom och naturen verkar dra undan sitt underhåll för honom.

Den praktiskt lagde teosofen skulle göra rätt i att följa Mästarnas råd – som nedskrivits för många år sedan – det vill säga, att sprida, förklara och belysa lagarna om karma och reinkarnation så att dessa kan bli en del i människornas liv. Den tekniska ockultismen och alla astralplanets lockelser kan sparas till andra tider. Det är människors tankar som måste påverkas, och detta kan endast ske genom att sprida kännedom om dessa två stora lagar. De förklarar inte bara en hel del saker, utan de har också en inneboende kraft, som beror på deras sanna värde och intima förbindelse med människan, och tvingar henne till uppmärksamhet. 

Den som en gång lärt känna dessa glömmer dem sällan, och även om man känner sig upproriskt stämd emot dessa, så har de en mystisk förmåga att hålla sig kvar i hennes medvetande, tills hon slutligen, kanske rent av emot sin tidigare uppfattning, tvingas att anta dem. Det är utmärkande för alla människor att de uppskattar rättvisan och det ligger något tilltalande i karmans fullkomliga rättvisa även för den människa som är olycklig nog att genomgå ett hårt straff. Och även om hon i och för sig inte skulle bry sig om rättvisan , utan bara gjorde det goda för att skaffa sig en fördelaktig karma, så är detta ändå bra, ty hon kommer att då återfödas i förhållanden som kan hjälpa henne att bli i stånd att hysa osjälviska motiv. 

”Lär, förkunna och praktisera denna goda lag till nytta för världen, liksom alla Buddhor gjort.”  

QUILLIAM
[WILLIAM Q. JUDGE]

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid. 395-397 ,”Practical Theosophy”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

__________________________________________________________________