Eleven: Vid ett föregående tillfälle talade du om entiteter, som fyller rymderna omkring oss. Är de alla omedvetna eller annorlunda? 

Den Vise: Nej, inte alla. Först har vi de tröga massorna av elementaler, vilka likt nervströmmar sätts i verksamhet av varje rörelse hos människan, djuret eller elementen. Därefter kommer åtskilliga klasser av elementaler, som äger en viss slags kraft och medvetande, men som högst sällan kommer i beröring med människor. För det tredje de dödas skuggor, antingen i form av fladdrande, osjälvständiga skal eller ännu livskraftiga elementaler eller sådana som av Skuggans Bröder galvaniserats till extraordinär verksamhet. Sist kommer Skuggans Bröder som bara i sällsynta fall äger fysisk kropp, onda själar som lever länge i det riket, och i enlighet med sin natur verkar de uteslutande i ont syfte, tills de slutligen når förintelse. De är Kama-lokas förlorade själar, till skillnad från de ”levande lik” – kroppar utan själar – som lever och rör sig bland människor. Dessa entiteter kallas Dugpas eller Svarta Magiker”.

Eleven: Har de något att göra med sådana fenomen som slag, knackningar, onda inflytelser, disintegration av lösa ämnen i förening med mer eller mindre starkt buller och så vidare? 

Den Vise: Ja; dock inte alltid. Men varhelst de uppträder före inträffandet av såna fenomen, är det de, som åstadkommer dem. 

Eleven: På så sätt måste jag väl anta, att om något sådant händer mig, så är jag en, som dragit dem till mig, den olyckskanal, som förmedlat deras närvaro? 

Den Vise: Nej, du tar fullkomligt miste. Du är i sådant fall inte kanalen. Du är tvärtom motsatsen, ja själva orsaken till den mörka entitetens tillfälliga nederlag. Du tar skenet, det yttre framträdandet av kraften, för saken själv. Om du vore deras kanal, deras redskap, orsaken till deras ditkomst och den som möjliggjorde deras närvaro, så skulle inget buller eller utbrott uppstå. De skulle då först och förrädiskt verka i och genom dig till skada för andra. De nalkas din sfär och försöker vinna inträde. Styrkan i din karaktär, i din strävan, i ditt liv stöter dem tillbaka, och likt åskmolnen tvingas de att urladda sig. Ju starkare de är, dess ljudligare manifesterar sig deras reträtt. För tillfället är de nu förstörda eller snarare ur stånd att strida, och likt krigsfartyg måste de dra sig tillbaka för reparation. I deras fall, består detta av att samla nya krafter till förnyat anfall, där eller på annat håll. 

Eleven: Om alltså sådana bullrande utbrott, ledsagade av väggrappningens söndersmulande och så vidare äger rum samtidigt med det astrala framträdandet av en sådan ond entitet, så följer av det, att den person – om visshet till personen kan vinnas till exempel genom att han vid tillfället befann sig ensam – i vars närhet detta ägde rum, faktiskt var den, som på grund av inre kraft och motstånd mot den onda makten blev orsak till denna sprängning eller tillfälliga nederlag?  

Den Vise: Ja, just så. Denna person är inte orsak till denna entitets närmande, inte heller är han dess vän, utan han är i själva verket en skyddsvakt för dem som annars skulle ha blivit listigt angripna. Oupplysta lärjungar ska sannolikt framställa saken på motsatt sätt, men detta sker då av brist på rätt kunskap i ämnet. Jag vill i korthet berätta för dig ett sådant fall. Jag satt i min länstol och vilade med slutna ögon; då såg jag ett av dessa onda entiteter i en människas skepnad nalkas längs de astrala strömmarna. Han sträckte ut sina klolika fingrar för att vidröra mig, hans utseende uttryckte djävulsk ondska. Full av kraft, nalkades han hastigt. Men då jag såg på honom, verkade lugnet i mitt inre och skyddet omkring mig som en kraftig stöt på honom, och han verkade sprängas sönder inifrån, han vacklade, föll sönder och försvann. Just som hans upplösning tog sin början, uppstod ett starkt oväsen genom den plötsliga urladdningen av astral elektricitet, vars verkningar ögonblickligen överflyttades på föremålen i rummet och åstadkom bullret, då spänningen nådde sin höjdpunkt. Detta är en parallell till åskdundret, som följer på molnens urladdningar och efterföljs av jämvikt i atmosfären. 

Eleven: Kan jag tillämpa denna förklaring på varje objektivt fenomen, till exempel på de spiritualistiska knackningarna? 

Den Vise: Nej, inte på alla fall. Den passar in på många fall, men hänför sig särskilt till de medvetna entiteter, om vilka jag talade. Mycket ofta åstadkoms de svaga knackningarna och slag, man hör, enligt den lag jag nyss framhöll, men utan att en sådan entitet är närvarande. De är urladdningar av de sista resterna av hopad kraft. Därtill behövs inte alltid närvaron av en särskild och medveten entitet. Men så långt som dessa knackningar betecknar beslutet av en handling, det vill säga åskan från ett astralt moln till ett annat, är de bara förskingringar av ackumulerad kraft. Behåll denna skillnad i minnet, så löper du inte fara att blanda ihop fenomenen. 

Eleven: Spelar inte färger en stor roll i sådana fall? 

Den Vise: Jo, men för tillfället ska vi inte gå in på frågan om färgerna. Jag vill bara tillägga att nyss nämnda onda entiteter ofta ikläder sig en dräkt av ädel färg; men är inte i stånd att dölja det mörker som innebor i deras natur.

 

WILLIAM Q.JUDGE
Path, volym IX, Februari, 1895.

Översatt från William Q Judges artikel  The Destruction of Evil. Ursprungligen publicerad i The Path, februari, 1895. Denna artikel är hämtad ur samlingsverket Judges Theosophical Articles I, ss 440-439. Utgiven av Theosophy Company, Los Angeles. Denna serie finns också i boken Vernal Blooms av William Q Judge, Theosophy Company, Bombay, India 1946.