Den vise mannen sa eftertänksamt att det finns ingen ände på att skriva nya böcker. Om det var sant i hans dagar, så gäller detsamma nu. Bland det Teosofiska Samfundets medlemmar så är just den felaktighet allmänt utbredd, som uppkommer av att man läser för många av de ständigt nyutkomna böckerna samtidigt som man reflekterar alldeles för lite kring det man just läst. Vem som helst som är i den positionen att de kan se den mängd frågebrev som kommer till de prominenta i Samfundet, vet att de flesta ställda frågorna beror på bristande eftertanke, och på misslyckandet hos frågeställarna att kunna skapa en egen trygg plattform som innehåller generella principer.

Det är verkligen lätt för några att sätta sig ner och skriva en bok, som inte innehåller något nytt förutom själva stilen jämfört med andra, så att den teosofiske pilgrimen snabbt blir förvirrad om han skänker den uppmärksamhet. Denna förvirring beror huvudsakligen på det faktum att ingen författare kan beskriva sina tankar på ett sätt som helt och hållet kommer förstås av varje läsare, och den teosofiska litteraturens författare försöker faktiskt endast att presentera sina egna individuella insikter av gamla läror, som läsarna skulle få mycket mer utav om de ägnade mer tid åt att tänka ut dem själva.

I gruppen ordinära böcker finns det så mycket lättsam läsning att denna ytliga vana att ströläsa visar sig tydligt överallt, och den hotar snart att visa sig inom de teosofiska leden.

Jag är så till den grad övertygad om att det finns alldeles för många onödiga böcker inom vårt särskilda ämnesfält, och om jag hade en lärling att träna upp inom detta område, så skulle jag begränsa honom till Bhagavad-Gita, Upanishaderna och Den Hemliga Läran för en mycket lång tid, tills han själv var kapabel att skriva böcker utifrån dessa, samt att tillämpa dessa principer i varje omständighet i hans eget liv och tankar.

De teosofer som bara vill hänge sig åt ständiga variationer av nya teosofiska rätter kommer att fortsätta läsa allt som dyker upp, men de andra som är allvarliga, som vet att vi är här för att lära oss och inte bara för vår egen njutnings skull, börjar nu förstå att några få väl genomlästa, väl analyserade böcker som är noggrant genomtänkta är bättre än många böcker hastigt lästa. De har lärt sig att den delen av en bok som de tydligt förstått på en gång är något som redan är deras eget, och att resten som inte är så tydligt eller obskyrt är den delen som de ska studera, så att det också, om det upplevs som sant, kan bli en integrerad del av deras ständiga tankar.

WILLIAM BREHNON
[WILLIAM Q. JUDGE]
Path, Juni 1890

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid. 342-343, ”Much Reading, Little Thought”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

__________________________________________________________________