Miljön av William Q Judge

För den västerländska tänkaren innehåller lärorna om karma och reinkarnation svårigheter vilka, även om de för den österländske lärjungen verkar inbillade, trots allt är lika verkliga för västerlänningen som många andra hinder på frälsningens väg. Alla svårigheter är mer eller mindre inbillade, därför att hela världen och alla dess hinder sägs vara en illusion, som härrör sig från begreppet om ett avskiljt Jag. Men, medan vi existerar här i materia och så länge som det finns ett manifesterat universum är dessa illusioner verkliga för den människa som inte har höjt sig över dem till kunskapen om att de endast är de masker, bakom vilken verkligheten är dold.

Under nästan tjugo århundraden har de västerländska nationerna byggt upp begreppet om ett avskiljt Jag – av meum och tuum [mitt och ditt] – och det är svårt för dem att acceptera något annat system som går emot dessa begrepp.

Allt eftersom de gör framsteg i vad som kallas den materiella civilisationen, med alla dess förvirrade förströelser och överflödiga hjälpmedel, ökar deras illusioner därför att de uppskattar värdet av sin lära utifrån resultatet som tycks flöda därifrån, tills de slutligen driver det som de kallar lag och ordning så långt att det blir ren terrorism. Alla skyldigheter mot sin nästa uteslutes i praktiken, fastän Jesus vackra läror dagligen predikas till folket av prästerna, som avlönats att predika men inte att göra det med eftertryck, och de kan inte heller insistera på dess tillämpning som logiskt sätt följer på denna teori, eftersom följderna skulle då leda till att de förlorar sin ställning och sin inkomstkälla.

Så när det ur en sådan nation uppstår ett sinnelag, som frågar efter hjälp att återigen finna den förlorade vägen, är hon omedvetet mycket påverkad, inte endast av sin egen uppfostran, men också av sin egen nations uppfostran under alla dessa århundraden. Hon har ärvt tendenser som är mycket svåra att övervinna. Hon kämpar med fantasibilder, som är verkliga för henne, men som endast är drömmar för den elev som är uppfödd under andra inflytanden.

När hon därför uppmanas att höja sig över kroppen, att erövra den, att tygla sina passioner, sin fåfänga, sin vrede och ärelystnad, frågar hon "Vad händer om jag blir nedtyngd av miljön som jag ofrivilligt fötts i, och jag misslyckas?" När hon då uppmanas att hon måste kämpa eller dö i kampen, svarar hon kanske att läran om karma är hård och grym, därför att den gör henne ansvarig för de följder som tycks vara resultatet av den oönskade miljön. Frågan gäller då för henne, att antingen kämpa och dö eller att flyta med strömmen obekymrad om resultaten men lycklig om de kanske för henne in på lugna vatten vars stränder är himmelska.

Eller kanske studerar hon ockultism, där ambitionen har tänts av förväntan om Adeptskap, att uppnå makt över naturen, eller vad det nu kan vara.

När hon börjar kampen finner hon sig genast omgiven av svårigheter som hon snart är övertygad om endast är resultatet av sin miljö. Och i sitt hjärta tycker hon att karma har ovänligt placerat henne där hon ständigt måste arbeta för uppehället för sig själv och sin familj; eller så är hennes livspartners attityd sådan att skiljd från denne, är hon säker på att göra framsteg; tills hon slutligen ber himlen gå emellan och ändra livsvillkoren, som är en sådan motståndare till att hon ska kunna bli fullkomlig.

Denna människa har verkligen begått ett större misstag än den första. Hon har felaktigt antagit att hennes miljö eller omgivning var något att hata och behandla med förakt. Utan att själv inse det, har hon inom djupet av sitt väsen hyst idén att hon liksom Buddha i detta enda liv skulle kunna övervinna alla obevekliga krafter och makter som spärrar vägen till Nirvana. Vi bör komma ihåg att en Buddha inte kommer varje dag, utan är blomningen av långa tidsåldrar, som när tiden är mogen säkerligen framträder på en plats och i en kropp, inte för att arbeta för sin egen förbättring utan för världens frälsning.

Så hur ligger det till med vår miljö och omgivning och vad har de för makt över oss?

Är miljön karma eller är den reinkarnation? LAGEN är karma, reinkarnation är endast en effekt av den. Det är ett av sätten som Lagen använder sig av för att till slut föra oss till det sanna ljuset. Enligt denna lag snurras återfödelsens hjul gång på gång av oss, så att vi till sist kommer att sätta all vår tillit till karma. Vår miljö är inte heller karma i sig själv, för karma är den subtila kraft som verkar i denna miljö.

Det finns inget utom SJÄLVET – för att använda det ord som Max Müller gör för att beteckna den Högsta Själen – och dess miljö. Arierna använder sig av ordet Koshams eller höljen för att beteckna det sistnämnda. Så det finns bara Självet och de olika höljen som det är iklätt, med början i det ogripbara ner till själva kroppen, medan utanför detta och gemensamt för alla finns är vad som allmänt är känt som miljön, men ordet borde istället omfatta allt som inte är Självet.

Hur ofilosofiskt är det därför inta att klandra miljön eller omgivningen och önska att fly ifrån den? Vi flyr bara en typ för att omedelbart hamna i en annan. Även om vi kom in i de visaste av hängivnas sällskap skulle vi fortfarande bära med oss Självets miljö och omgivningar i våra egna kroppar, vilka alltid kommer att vara våra motståndare, så länge som vi inte känner till vad de är i alla dess minsta detaljer. När det gäller den enskilde personen, står det klart att den del av miljön som består av livets förhållanden och den personliga miljön endast är en tillfällighet och att den verkliga miljön att förstå och bry sig om är den att karma själv är inneboende i oss.

Alltså ser vi att det är ett misstag att säga – som vi så ofta hör sägas – "Om hon endast hade en rättvis chans, om hennes omgivning eller miljö var mer gynnsam skulle hon lyckas bättre". Hon skulle faktiskt inte kunna vara i någon annan miljö vid den tidpunkten, för var hon det skulle det inte vara henne utan någon annan. Det är nödvändigt för henne att gå igenom just dessa prövningar och ogynnsamma förhållanden för att fullkomna Självet; och det är bara för att vi enbart ser en oändligt liten del av den långa serien, som någon synbar förvirring eller svårighet uppstår. Så vår strävan måste därför vara att inte fly ifrån någonting utan att inse att dessa Koshams eller höljen är en integrerad del av oss själva, som vi fullständigt måste förstå innan vi kan ändra på den avskydda miljön eller omgivningen. Detta görs genom at erkänna andens enhet, genom att veta att allting, bra såväl som dåligt, är det Högsta. Vi kommer då i harmoni med den Högsta Själen, med hela universum och ingen miljö eller omgivning är då skadlig.

Det allra första steget är att höja sig från att bara betrakta den yttre vilseledande miljön, och att känna till att den är resultatet av tidigare liv, frukten av den karma vi skapat och att instämma med Uddalaka när han säger till sin son:

"Hela detta Universum har Gudomen som sitt liv.
Denna Gudom är sanningen.
Han är den Universella Själen.
Du är Han, O Svetaketu".

[Chandogya upanishaden VI]

HADJII ERINN
[WILLIAM Q. JUDGE]
Path, Februari, 1887.

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol I, sid.153-158 ,"Environment". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________