Detta ämnes komplexitet gör att det blir svårt att behandla. Så lite är känt och förmågan att veta är en så naturlig utmaning att alla tillvägagångssätt måste bli otillfredsställande. Dessa ”andar” – vilkas tillvaro som aktiva väsen är helt och hållet knutna till den spirituella världen, enligt anhängarna till dyrkarna av de döda – har inte berättat något av bestående värde för oss. De har i Amerika haft fyrtio år på sig att ge information, men på grund av skiljaktigheter dem emellan – och att de inte på något sätt visar förståelse för mental verksamhet, vilket deras sätt att förklara visar – har inget än så länge härletts från själva den sfär, om den nu finns någonstans, där kunskapen borde finnas. Om det är sant som det påstås om dem, att de som har rapporterat är medvetna, intelligenta andar, då är alla de klandervärda som har rapporterat till mänskligheten, eftersom de har misslyckats med att leda henne till en riktig slutsats. En del av dessa väsen eller intelligenser eller andar eller vad de nu än är, har emellertid, genom sina medier gjort faktapåståenden om naturen och ockult fysiologi som jag anser vara sanna, men dessa har inte blivit accepterade. De har talat fritt ur luften, de har använt sig av av transmedier och skriftmedier, de har vid olika tidpunkter berättat om och beskrivit astralljuset; de har bekräftat reinkarnationsläran; de har bekräftat Swedenborgs läror, och på många sätt visat på en fullständig samstämmighet med teosofiska förklaringar av ockult karaktär; de har visat att materialisationer av andar inte är möjliga, samt att de verkligt koagulerade formerna ibland har en benägenhet att vara bedrägerier av en from natur, eftersom de inte är de dödas kroppar och inte heller i någon bemärkelse deras egenskaper, vilka de nu än må vara, att de om och om igen bara är ytor eller en massa varpå bilder av de döda eller levande kan reflekteras, och är på så sätt ett frambesvärjt ande-tricks bortom vår makt. Men de har inte vunnit någon gunst, och kulten tänker på det hela taget inte enligt dessa tankebanor. Om då ”andarna” själva misslyckades att vinna tilltro, hur ska jag få någon? Den vetenskapliga världen å andra sidan, känner inte till dessa världar, och tror varken på teosofiska eller spiritualistiska förklaringar vilket då inte lämnar rum för någon tro på den ena eller den andra. Alltså måste vi nöja oss med att bara säga vad som finns i våra tankar och enbart förlita oss på ödet och tiden.

Många faktorer måste erkännas vara närvarande i denna fråga. En del av dem kan beskrivas, men många måste fortfarande lämnas orörda.

För det första. Så har vi medvetandet dels hos (a) mediet och hos (b) deltagaren eller deltagarna vid seansen, samt frågeställarna. Inga av dessa kan lämnas utan beaktande. Detta visar på en gång hur ofantligt stort detta ämne är, för det är välkänt att förnuftet och dess krafter är föga kända.

För det andra. Ockulta, psykiska krafter och förmågor hos alla inblandade. Detta borde omfatta det undermedvetna eller subliminala medvetandet enligt de hypnotiska skolorna.

För det tredje. Fysiskt minne, vilket är automatiskt, rasbundet, nationellt och personligt. Detta är närvarande hela tiden. Att bortse från detta är helt enkelt blindhet. Att spåra det är extremt svårt och kräver ett tränat medvetande och ett tränat inre sinne. Det är detta minne som gör att ett barn kan gripa efter ett stöd redan vid födseln; det är vägvisaren när vi i sömnen utför handlingar för att skydda någon eller liknande saker; det uppväcker det hat en människa kan känna som tillhör en viss ras gentemot en annan ras efter århundraden av förtryck eller motvilja; det får katten att skjuta rygg och burra upp svansen så fort en hund närmar sig oavsett hur ung den är. Att påstå att människan som är den sista stora produkten i hela den materiella evolutionen inte har detta fysiska minne skulle vara rena dårskapen. Men jag har inte hört att andarna har talat om detta, beskrivit det, visat hur man skulle kunna spåra det, eller i vilken grad det verkar under simulerad medveten intelligens.

För det fjärde. Krafternas lagar och metoder är helt okända för mediet eller seansdeltagarna. Dessa utgör de rörliga förmågorna, krafterna som skriver, krafterna som projicerar bilder, och alla de oräkneliga dolda mäktiga krafterna bakom slöjan av objektiv materia.

För det femte. Väsen av olika slag, osynliga men närvarande, vare sig de är elementaler, elementarer, skuggor, änglar, naturandar eller något annat.

För det sjätte. Astralljuset, Etern, Akasha, Anima Mundi.

För det sjunde. Astralkroppen hos mediet och seansdeltagaren. Jag har medvetet listat denna för sig själv, för den har sin egen automatiska funktion precis som den fysiska kroppen. Tillsammans med denna måste även dess minne uppmärksammas, dess idiosynkrasier, vare sig astralkroppen är ny för personen i fråga eller om den har använts i mer än ett liv, dock varje gång i en annan kropp. Ty om den är ny i den nuvarande kroppen är dess minnen och krafter och egenheter annorlunda än dem hos en astralkropp som faktiskt genomgått flera liv. Det är faktiskt inte så ovanligt att astralkroppen är gammal; många medier äger märkliga krafter därför att de har flera distinkta astrala minnen på grund av så mycket tidigare erfarenhet i en och samma astralkropp. Enbart detta skulle kunna förse oss med ett fältstudie, men vi har inte hört att ”andarna” berättat om det, fast somliga har visat att de upplever dessa multipla personligheter.

Till sist finns det, för dem som studerat detta ämne från dess ockulta sida, ett viktigt och välkänt faktum, det vill säga, att det personliga inre självet, centrerat i astralkroppen, har makten att inte bara vilseleda sig själv utan också att vilseleda hjärnan i kroppen och orsaka personen att tro att en annan distinkt personlighet och intelligens talar till hjärnan från andra sfärer när det egentligen kommer från det astrala självet. Detta är för en del människor extremt svårt att förstå, ty de inte kan förstå hur något som så tydligt är en annan person eller väsen kan vara dem själva som agerar genom det dubbla medvetandet hos människan. Detta dubbla medvetande agerar för det goda eller för motsatsen i överensstämmelse med karman och karaktären hos det inre personliga självet. Ibland verkar det för en sensitiv person som om en annan person ber henne att göra si eller så, eller uppmanar henne till att uppföra sig på ett visst sätt, eller att bara anta något bestämt uttryck och vara tyst. Avbilden verkar vara någon annan, den agerar som en annan, är för alla närvarande en förnimmelse utanför den förnimmande hjärnan, och då är det faktiskt inte så underligt om den sensitive tror att det är någon annan eller inte vet vad hon ska tro, och om det pågående livet råkar vara ett där starka psykiska krafter är en del av karaktären, kan villfarelsen bli ännu större.

Efter att ha gjort en kort analys, låt oss nu gå vidare.

Under spiritualismens historia har många meddelanden lämnats till och genom medier inom många ämnen. Fakta har getts som inte kunnat vara kända för mediet, en del upphöjda idéer har också förmedlats, råd har strömmat fram, förutsägelser har uttalats, en del av de frågor som oroar själen har behandlats.

Fakta om döden, slag av dödsfall, platser där testamenten kan hittas har uppgivits, förmedlande av de dödas ogenomförda avsikter, personliga egenheter hos den avlidne som uppvisats, alltsammans har alltför lätt blivit accepterat som bevis för de dödas identitet. Dessa saker är inga bevis. Om de är det, kan en papegoja eller grammofon bevisa identiteten av en människa. Möjligheterna är för många i andra riktningar för att denna typ av bevis ska kunna vara slutgiltig eller ens kompetent. Den klärvoajanta kan när hon företar sig de krävande mentala procedurerna bli så absorberad av personen som plockats fram på klärvoajant väg – båda levande – att hon exakt kan reproducera den andra personens egenheter. Följaktligen kan detsamma som görs beträffande en avliden också göras av ett klärvoajant väsen på andra sidan döden som rapporterar till oss. Fast på samma gång är det ett faktum att den dödes astralkropp då och då medvetet deltar i sådana rapporteringar på grund av att avskiljningen ännu inte är genomförd från jorden och dess angelägenheter, eller från grov materia. I andra fall när det astrala ”skalet” som några kallar det, är involverat, är det galvaniserat av naturandar eller av krafter hos levande varelser vilka en gång var människor men som är dömda på grund av sin egen karaktär att leva och verka i en tätare del av jordens astrala hölje.

Så fort vi går till ett medium som alltid utgör fokuseringspunkten för förtätningen av dessa krafter och den sfären, börjar vi dra åt oss de astrala lämningarna av alla de personer som vi tänker på eller som är tillräckligt lika oss eller mediet för att hamna i attraktionsfältet. Följaktligen har vi i fokuseringssfären dem vi kände och dem vi aldrig hört talas om och som aldrig hört talas om oss när de levde. Elementala andar vilka agerar som naturens nerver kommer också, och när de blir förtätade eller nedsänkta i mänskliga astrala skal, ger de nytt liv åt de senare och får dem att simulera intelligens och verksamhet tillräckligt väl för att vilseleda alla som inte har en verklig kunskap om dessa saker. Och den sortens kunskap är än så länge nästan okänd här hos oss; och det räcker inte att ha följt procedurerna under flera hundra seanser eller hundratals experiment; den består av verklig träning av de inre sinnena hos den levande människan. Om den astrala formen är sammanhängande kommer den att framföra en sammanhängande rapport, viket också sker med en grammofon. Om den är delvis borta eller upplöst kommer den likt en trasig grammofoncylinder att ge en förvirrad rapport eller plötsligen upphöra, för att ersättas av en annan, bättre eller sämre. I inget fall kan den gå bortom de fakta som den redan känner till, eller de fakta som är kända för det inre eller yttre förnuftet hos mediet eller seansdeltagaren. Och eftersom dessa astrala skal utgör den större delen av vad som kommer till ett medium är detta anledningen till att de fyrtio långa årens handhavande med dem har resulterat i så lite. Det är inte att undra på att  teorin om ”de astrala skalen” har blivit utsliten av många teosofer och fått spiritualister att tro att det är den enda förklaring vi har. En välbetänkt rädsla har också bidragit till att många uppehållit sig vid denna teori, för med den uppkommer alla de faktiska och mycket närvarande farorna för medierna och seansdeltagarna. Dessa galvaniserade föremål är självfallet utan samvete, och kan sålunda bara agera på och från det allra lägsta planet av moral och levnadssätt, precis som fallet är med det överblivna minnesmaterialet från den astrala personen; och det kommer att variera i överensstämmelse med det tidigare livets karaktär och inte med dess uppträdande. Följaktligen kan vi få skuggan av Smith eller Jones som för sina grannar verkade vara trevliga män men som i själva verket alltid hade låga eller onda tankar och starka begär vilka lagen eller konventionen hindrade dem från att ge fullt uttryck för. I den astrala världen däremot finns inte detta hyckleri och den sanna inre karaktären visar sig eller har sin effekt. Och i vilket fall som helst är den materiella skuggan hos den allra bästa av människor inte lika god som individen försökte vara, utan bär på det arv som härstammar från all den dårskap och inre syndighet mot vilket han kämpade som levande. Därför kan det inte vara så att dessa astrala lämningar är till någon nytta för oss, och det spelar ingen roll till vilken person dessa än tillhörde en gång. De är bara gamla kläder och inte människans ande. De är mindre gudomliga än dem som tillhör den kriminelle som nu lever, för en sådan person kan fortfarande vara en fullständig treenighet.

Men goda tankar, goda råd, goda läror, storslagna idéer, nobla känslor har också kommit från den ”andra sidan”, och det kan inte vara så att dessa kommit från ”astrala skal”. Om de granskades och systematiserades skulle man finna att dessa inte skiljer sig från vad levande personer har sagt av egen fri vilja och med goda avsikter. Dessa är inte nya bortsett från sättet att meddela dem på. Metodens underlighet fungerar mycket ofta bra för att djupare inpränta dem på mottagarens medvetande. Och detta extraordinära sätt har lett människor att påstå att de har utgetts för allra första gången, som något väldigt underbart, som en uppenbarelse; när den fördomsfrie observatören ser att de är motsatsen, att de är gamla och triviala, och ibland uppblandade med sentimentalt svammel och tokerier, produkten av antingen den ena eller den andra sidan vilket ofta är fallet. Detta har bildat en skamfläck på den spiritualistiska kulten och fått de oinvigde att skratta.

Vi måste därför ta i beaktande sådana meddelanden vilka var värdefulla vid en viss tidpunkt eller för en person, och vars effekter är värdefulla. Ty om vi vägrar att göra detta, så kommer det smidda vapnet att hugga teosofen som så ofta visar sig vara en troende – som jag själv är – på meddelanden från Mästare eller Mahatmor som inte är några lägre andar, utan tvärtom mer än så, eftersom de fortfarande har kroppar av ett eller annat slag.

WILLIAM Q. JUDGE
Path, Oktober, 1894.

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol I, sid. 506-511, ”Communications from ’Spirits’”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________