1. Eleven: En materialist förklarade för mig, att efter hans mening är allt vad vi lär om Mantror äkta sentimentalt teoretiserande. Det kunde nog vara sant, menade han, att människor påverkas av vissa ord, men enda orsaken till detta var de i orden inneboende idéerna, vare sig angenäma eller motbjudande för åhöraren; ensamt ljud skulle, som sådana, inte kunna åstadkomma minsta inverkan, och han förnekade helt och hållet, att ljud eller tal skulle ha något slags inflytande på djur. Naturligtvis togs elementalerna inte med i räkningen, eftersom deras tillvaro är för honom en ren omöjlighet. 

Den Vise: Denna syn på saken är fullkomligt naturlig i nuvarande tid. Tänkandet har så starkt arbetat i materiell riktning, och de ledande personernas verkligt vetenskapliga åsikter inom olika forskningsgrenar har så allmänt missuppfattats av dem som tror sig följa vetenskapsmännens fotspår, att flertalet människor här i västerlandet tvekar att hålla för sant något, som i minsta mån går utom deras egna fem sinnens vittnesbörd. Den person du talar om tillhör en av de talrika klasser av människor, vilka alltid tillägnar sig de fasta och oföränderliga allmänna lagarna, som lagts fram tid efter annan av kända forskare, men de glömmer, att dessa lärde oupphörligen ändrar position, eftersom de går vidare framåt från en ståndpunkt till en annan. 

2. Eleven: Anser du alltså, att vetenskapen en gång ska erkänna allt vad ockultisterna redan vet? 

Den Vise: Ja, det ska hon. Den sanne vetenskapsmannen intar alltid en hållning, som tillåter honom erkänna vad som är bevisat. För dig kan han ofta synas envis och blind, men faktiskt skrider han långsamt fram emot sanningen – alltför långsamt kanske för dig, dock inte för långsamt, när det gäller kännedom om allt som är till. När ens vetenskaplighet endast består i en ytlig fernissa, svär man obetingat på de offentliggjorda resultaten av ledande mäns forskningar, som vore detta deras sista ord i saken; men medan man så gör, har auktoriteterna redan gjort observationer eller förberett nya teorier, som betydligt vidgar innebörden av deras senaste uttalanden och som för hela saken ett långt stycke framåt. Det är endast när prästerlig dogmatism, understödd av gällande lag, förklarar en upptäckt stå i strid med den erkände Gudens uppenbarade ord, som vi har något att frukta. Den dagen är förbi för lång tid framöver, och vi behöver inte vänta oss sådana uppträden som det, för vilket Galileo utsattes. Hos de materialistiska sinnen du påpekade finns dock mycket av den gamla andan kvar, bara med den skillnad att det är våra vetenskapliga auktoriteters yttranden, som nu får ersätta ”Guds uppenbarade ord”. 

3. Eleven: Det har jag iakttagit även inom denna senaste fjärdedels sekel. Ännu för tio år sedan blev den, som godtog de av varje mesmerist [magnetisör] genom erfarenhet kända fakta, förlöjligad av en del förståndigt folk; medan nu dessa samma fakta under termen ”hypnotism” erkänns av nästan varje människa. Och medan dessa vår tids ljushuvuden förnekade alltsammans, sysslade franska forskare med jämförande studier över långa serier av experiment. Det ser ut som om uppfinningen av en ny benämning i stället för den gamla, så allmänt förhånade, fått tjäna som ursäkt, då man nu var villig att erkänna allt som förut förnekats. Men har du något att säga mig om dessa materialistiska forskare? Leds de inte, omedvetet för dem själva, av någon mäktig lag? 

Den Vise: Jo, så är det. De står i främsta ledet av tidens mentala, men inte andliga, framåtskridande och drivs framåt av krafter som är dem alldeles okända. Hjälp räcks dem ofta av Mästarna, vilka ingenting försummar och som ständigt drar försorg om, att dessa människor kan göra framsteg i sådana riktningar som bäst lämpar sig för dem; på samma sätt får ju även du hjälp, inte bara i ditt andliga utan även i ditt mentala liv. De ska alltså alltjämt fortsätta att erkänna fakta och upptäcka nya lagar eller nya namn för gamla lagar, vilka där i genom förklaras. Detta ska fullgöras nära nog utan att de rå för det. 

4. Eleven: Vad är då vår plikt som sanningens lärjungar? Ska vi bege oss ut att reformera vetenskapen, eller vad ska vi göra? 

Den Vise: Du ska inte ta på dig att reformera lärdomsskolorna och deras mönster, ty dina ansträngningar skulle inte krönas av framgång. Vetenskapen kan ta vara på sig själv, och du skulle endast kasta ut pärlor som blev trampade under fötterna. Lugna dig med, att tid efter annan ska de upptäcka och erkänna allt som ligger inom deras begreppsområde. Ett försök att tvinga dem till att erkänna vad du tycker vara så enkelt, vore framsprunget nästan enbart ur din fåfänga eller ditt begär efter berömmelse. Det finns ingen möjlighet att forcera dem, lika litet som det är möjligt för mig att påskynda dig eller tvinga dig att erkänna vissa för dig ofattliga lagar; det skulle varken synas dig vist eller ärligt av mig att först framlägga för dig sådant, som du saknar nödig utveckling till att förstå, och sedan tvinga dig att betyga sanningen av detta. Om du då av vördnad för mig sade: ”allt detta är sant”, medan du ändå inget förstod och inte heller framskred i utveckling, då skulle du därmed endast låtit kuva dig av min överlägsenhet. 

5. Eleven: Men du menar väl inte, att vi ska förbli okunniga på det vetenskapliga området och bara ägna oss åt etiken? 

Den Vise: För ingen del. Skaffa dig all den kunskap du kan komma åt. Gör dig bekant med och pröva allt vad de lärda skolorna förkunnar, och forska även för egen del så mycket du någonsin kan; men samtidigt ska du predika; lära och leva ett liv, grundat på en sann uppfattning av broderskapet. Detta är den rätta vägen. De obildade, som inget känner om vetenskapen, är de flesta till antalet. Dessa bör undervisas på sådant sätt, att de av andligt ljus ännu obelysta vetenskapliga upptäckterna må förhindras att vara förvanskade till Svart Magi. 

6. Eleven: I vårt sista samtal vidrörde du den vakt, elementalerna håller över dolda skatter. Jag skulle önska att få höra något mer om detta. Inte så mycket om hur man ska behärska väktaren eller skaffa sig skatter, utan snarare om ämnet i övrigt. 

Den Vise: Begravda skatter hemlighålls enligt samma lagar som borttappade föremål i allmänhet. Varenda människa är omgiven av ett fluidum eller ett plan, en sfär eller energi, eller hur du vill kalla det, vari elementaler ständigt vistas och tar del av hennes natur, det vill säga få anstrykning av hennes färg och tar intryck av hennes karaktär. Talrika klasser finns, och hos somliga människor vistas många av en klass eller finns kanske alla klasserna representerade eller också många av vissa klasser och få av andra. Så snart du burit ett föremål på dig, står det i samband med dina elementaler. Du bär till exempel på dig kläder av ylle eller linne samt smärre föremål av trä, ben, koppar, guld, silver och andra ämnen.

Vart och ett av dessa besitter för egen del vissa magnetiska egenskaper, och alla är de i större eller mindre grad genomdränkta av både din magnetism och ditt nervfluidum. Somliga av dem bevarar till följd av dess ämnessammansättning detta fluidum längre, andra kortare tid. Elementalerna är förenade med dessa föremål genom det magnetiska fluidet, varje klass i enlighet med föremålets ämne. Även ditt sinne och dina önskningar påverkar föremålen i högre grad än du anar, och på ett sätt som vårt språk saknar medel att uttrycka. Dina önskningar griper, så att säga, starka tag om somliga ting, medan deras inflytande på andra är jämförelsevis svagt. Om du tappar något av dessa föremål, följer en del elementaler alltid med. De dras efter det, och man kan säga, att de följer föremålet snarare genom attraktion, än ledda av syn. Rätt ofta omsluter de alldeles föremålet, så att, fastän det befinner sig helt nära, upptäcks det ändå inte av ögat. Efter någon tid försvinner magnetismen, deras förmåga att omsluta saken försvagas, och därmed blir den åter synlig. Detta inträffar inte i vartenda fall, men det är sådant som dagligen händer och är tillräckligt påtagligt för så många människor, att det på inget vis kan räknas till fabelvärlden. Jag vill minnas, att en av era författare har utgivit en liten broschyr om just denna art av erfarenheter. Och fastän ämnet är humoristiskt behandlat, har dock en mängd sanningar omedvetet blivit framhållna; om jag inte misstar mig, var titeln ”Livlösa föremåls inneboende illvilja”. I dessa fall är de verkande krafterna så ytterst fint avvägda, att du måste vara mycket omsorgsfull, när du där ur vill dra allmänna slutsatser. Du kan med skäl fråga, varför till exempel en rock sällan försvinner, om man skulle råka tappa den. Det har visserligen hänt, att även så stora föremål blivit osynliga, men det är mindre vanligt. Rocken är fylld av din magnetism, så att elementalerna får i den lika stor del av din utstrålning, som medan rocken ännu satt på din rygg. Där kan inte vara för dem någon störning i förhållandet, vare sig magnetiska eller några andra. Även när mindre föremål kommer bort, händer det att de utjämnande krafterna, som i många avseenden beror på ditt tillstånd för ögonblicket, förhindrar sakens undangömmande. För att i ett enskilt fall kunna avgöra, varför saken tilldrog sig på detta sätt och inte annorlunda, måste man kunna se in i den värld, där dessa lagars verksamhet är fördold, och med noggrannhet beräkna alla de krafter som ingriper.

7. Eleven: Om ägaren till en stor skatt går och gräver ned den och sedan lägger sig att dö, och skatten inte blir funnen, så är det i detta fall inte elementalerna som gömt den; inte heller när en girigbuk begraver guld och juveler. Hur går det i dessa fall? 

Den Vise: I alla de fall då en människa begraver guld, juveler, pengar eller dyrbarheter, så hänger hennes begär fast vid det som hon gömmer. Många av hennes elementaler medföljer saken och fäster sig där, och även andra klasser, som inte hade med henne att göra, sammansluter sig däromkring och håller den fördold. När en sjökapten har dyrbarheter ombord på fartyget, blir dessa inflytelser mycket starka; ty elementaler från alla de personer som är förbundna med skatten samlar sig där, och kaptenen själv är även full av omsorg för vad som anförtrotts i hans vård. Du bör även komma ihåg, att de elementaler som är förbundna med guld och silver eller metaller i allmänhet har ett utpräglat och egendomligt humör. De lyder inte under mänskliga lagar; och naturens lagar tillförsäkrar inte människan någon äganderätt till metaller, inte heller tillskriver de henne någon direkt eller utomordentlig rättighet att behålla, vad hon i övrigt förvärvat åt sig. Därför är inte heller elementalerna angelägna att till henne återbära det guld och silver som hon råkar förlora. Om vi tror, att de sysselsätter sig med att sörja för uppfyllandet av människornas önskningar eller skyddandet av vad vi kallar våra rättigheter över ägodelar, vi kan lika gärna anta tillvaron av en nyckfull och oansvarig Försyn. De agerar enligt sin tillvaros lagar, och då de inte äger omdömesförmåga, gör de heller inga misstag och känner ingen påverkan av vare sig de rättigheter vi tillskaffat oss eller av våra otillfredsställda önskningar. Då således de väsen, som är förbundna med metallerna, utan undantag handlar efter sin naturs lagar, så möter oss en sida av detta lagbundna liv i detta deras undangömmande av metaller ur vår åsyn. 

8. Eleven: Kanske detta ämne har något med det etiska området att skaffa? 

Den Vise: Det äger ett mycket viktigt samband därmed, som vi inte alls bör förbise. Varje gång du strängt och obarmhärtigt klandrar en annans fel, dras därigenom en viss klass av elementaler från den personen till dig. De suger sig fast vid dig och söker att hos dig framleta ett liknande förhållande, brist eller fel, som det de lämnade hos den andre. Det ser ut, som om de övergivit sin förre herre för att tjäna dig för högre lön, så att säga. 

Dessutom har vi här även det förhållande jag antydde i ett föregående samtal, nämligen våra tankars och handlingars inverkan inte endast på den del av astralljuset, som omsluter var och en av oss med tillhörande elementaler, utan på hela den astrala världen. Om människorna såg de hemska bilder, som däri finns inpräglade och som oavlåtligen sänder ned till oss ingivelser att om igen upprepa samma handlingar och tankar, då skulle ett ”tusenårigt rike” synas dem vara i antågande. Astralljuset är i detta fall detsamma som fotografens negativa plåt, medan vi är det sensitiva papper därunder, varpå bilden framkallas. Man kan skilja mellan två slags bilder för varje handling. Den ena är en bild av handlingens själv, den andra är bilden av de tankar och känslor som besjälat de handlande personerna. Här ser du, att din ansvarighet torde sträcka sig till långt flera av dessa motbjudande bilder, än du någonsin anat. För handlingar, som till det yttre kan se ganska oskyldiga ut, vilar rätt ofta på ett underlag av de allra sämsta tankar och begär. 

9. Eleven: Har dessa astralljusets bilder något slags inverkan på oss, när vi inkarnerar i kommande jordeliv? 

Den Vise: Ja förvisso, mycket. Under långa tidsperioder är vi påverkade av dem och däri ska du kanske finna en av de nycklar du söker angående många av den aktiva Karmalagens verkningar. 

10. Eleven: Inverkar dessa bilder även på djur och genom dem på oss, samt tvärtom? 

Den Vise: Ja, djurvärlden påverkas av oss genom astralljuset. I detta senare har vi inpräglat bilder av tyranni, grymhet, förtryck och blodsutgivelse. Hela den kristna världen anser människan har rätt att efter gottfinnande slakta djur, därtill föranledd av den teori prästerna från äldsta tider systematiskt predikat, nämligen att djuren inte har några själar. Till och med små barnen får lära sig detta och börjar även ganska tidigt att döda insekter, fåglar och andra djur, inte till självförsvar utan av rent okynne. Under uppväxten upprepas denna vana; och massor av fåglar, långt utöver bordets nödtorft, skjuts årligen i England, där denna jakt blivit en nationalförlustelse eller rättare en nationallast. Detta är i alla fall bara ett lindrigt exempel. Om dessa människor kunde fånga elementaler lika lätt som de fångar djur skulle de döda dem för sitt nöjes skull, när de inte behövde dem till sin nytta; och om elementalerna vägrade dem lydnad skulle de döda dem till straff. Allt detta har elementalvärlden känning av, naturligtvis utan att förstå det; men tillföljd av lagarna för verkan och återverkan får vi tillbaka därifrån just detsamma som vi sänder dit. 

11. Eleven: Innan vi lämnar detta ämne, skulle jag vilja återgå till frågan om metallerna och människans förhållande till mineralrikets elementaler. Vi träffar på människor, som alltid tycks med lätthet finna reda på metaller – eller, som man säger, har tur med sig i denna sak. Hur låter sig detta förenas med elementalernas naturliga benägenhet att undangömma? Kan det bero på split och oenighet emellan de olika klasser av elementaler, som tillhöra en och samma människa? 

Den Vise: Ja, det är en del av förklaringen. Somliga människor har, såsom jag nämnt, flera elementaler av en viss klass förbundna med sig, än vad andra har. En person som ”har tur” med metaller, låt oss säga med guld och silver, är omgiven av flera av dessa metallers elementaler än andra människor, och där råder således mindre söndring bland elementalerna. Det större antalet metallandar för denna människa är i mera harmoni med dessa naturriken, och där finns mellan henne och det förlorade eller nedgrävda guldet och silvret en attraktion, större än hos människor i allmänhet. 

12. Eleven: Vad beror detta på? Beror det på begäret efter guld och silver, eller är det medfött? 

Den Vise: Det är en medfödd egenskap. Kombinationerna hos varje särskild människa är så invecklade och beror av en sådan mänga orsaker, att du inte kan beräkna dem. De sträcker sig många generationer tillbaka i tiden och beror på egendomligheterna hos land, klimat, nation, familj och ras. Som du väl kan förstå, varierar dessa ofantligt, och med de resurser som nu står dig till buds kan du inte få reda på dem. Blotta begäret efter guld och silver framkallar inte denna beskaffenhet hos vår elementala omgivning. 

13. Eleven: Jag föreställer mig att man inte heller ska lyckas sätta sig i förbindelse med dessa elementaler genom att intensivt tänka på dem? 

Den Vise: Nej, det ska inte lyckas dig, för dina tankar kan inte nå dem. De varken ser eller hör dig, och när i denna sak okunniga människor lyckas påverka dem, så är det endast till följd av ett tillfälligt sammanträffande av krafter; sådana tillfälligheter är dessutom endast möjliga i den mån dessa människor äger en naturlig dragning till det rike, vars elementaler de påverkar. 

14. Eleven: Jag tackar dig för din undervisning. 

Den Vise: Må du bli förd in på den väg som leder till ljus!

   
WILLIAM Q.JUDGE
Path, September, 1888.

Översatt från William Q Judges artikel Laws governing Elementals. Ursprungligen publicerad i The Path, september 1888. Denna artikel är hämtad ur samlingsverket Judges Theosophical Articles I, ss 405-412. Utgiven av Theosophy Company, Los Angeles. Denna serie finns också i boken Vernal Blooms av William Q Judge, Theosophy Company, Bombay, India 1946.