Hur man visar prov på sitt intresse för teosofin av William Q Judge

Prov på sitt intresset för teosofin visar man på samma sätt som man visar sitt intresse för allting annat. Vad är man villig att göra för att stödja den? Och här framträder tydligt två olika betraktelsesätt.

Det första är att ingen handling, ytlig eller slentrianmässig, eller som bara ger personlig fördel, kan vittna om hängivenhet för en sak som till sin natur är både opersonlig och djupgående. Det är lätt att vitt och brett tala om härligheten kring en sådan upphöjd sak som Visdomsreligionen. Det är lätt att förkunna ens eget uppskattande av hennes läror. Det är ingen svårighet att punktligt besöka Teosofiska Samfundets sammanträdanden och att ivrigt, kanske till gagn, inhämta varje sanning som där framställs. Det är kanske inte lätt, men det är fullt möjligt att läsa varje berömt teosofiskt arbete och uppfatta dess ledande tanke samt väl smälta den inhämtade kunskapen. Och likväl är det väldigt tydligt, att av dessa fyra så är de båda första bara övningar för rösten, och de båda senare av tanken. Om teosofin bara handlade om att använda lungorna och hjärnan, så skulle ett deltagande däri inte bara vara hälsosamt utan även vittomfattande.

I själva verket så ger faktiskt teosofin ringa välsignelse åt dem som bara snackar om den eller bara studerar den. Den underskattar inte på något vis uppriktig hyllning eller nitisk forskning, men den är så upptagen med att förflytta människornas intresse från tillvarons lägre till dess högre plan, så ivrig att uppväcka osjälvisk entusiasm för andras väl – där den egna framgången kommer i andra hand, och sporras bara av möjligheten att främja mänsklighetens framåtskridande – att dess ideal är den människa, som anstränger sig att hjälpa andra, snarare än den som bara strävar att själv gå framåt. Och då den anser, att det för närvarande mest effektiva organet att sprida sanningen, väcka andlighet och höja släktet är det Teosofiska Samfundet, så betraktar teosofin som sina bästa representanter dem som mest arbetar för det Samfund den grundat.

Kanske ropar någon, som är mer impulsiv än iakttagande: "men detta är ju precis som kyrkan och samma motiv som driver henne!" Inte alls! Här är det inte fråga om seger för vissa doktriner, om framgång för vissa sekter, om rivaliserande kyrkor, om tävlingar emellan missionärer. All social utmärkelse, prästerlig rang, lagstiftande inflytande, saknas här. Här finns inte ens en ambition att få samfundet erkänt som en religiös organisation, för teosofin avsäger sig inte bara all tävlan med kyrkorna, utan är ur stånd att ens delta i en sådan tävlan, genom sin brist på trosbekännelse, genom den ringa fastheten i sin organisation, och sitt kraftfulla hävdande av individualism i tänkande och utbildning.

Dessutom måste man, om man befarar någon risk för tänkbar kyrklighet, komma ihåg att den uppgift samfundet tagit på sig är alldeles densamma, som gäller för den enskilde teosofen – osjälviskhet under arbetet för andra. Om den enskilde medlemmen antar läran att han bäst främjar teosofins syften genom att utrota ambitionen och ersätta den med ett altruistiskt liv, så gäller samma sak för samfundet. Jagandet efter att förhöja sin egen person kan utveckla en svartmagiker; eller till och med en kyrka; men det kan aldrig bli ett Teosofiskt Samfund.

Av de tre syften, som övervägdes vid instiftandet av det Teosofiska Samfundet, är det första och största främjandet av Allmänt Broderskap. Men detta innebär inte bara ett sentimentalt erkännande av ett allmänt mänskligt broderskap; utan innebär aktiv välgörenhet för andras bästa. Om korrekta åsikter, högre ideal, bättre motiv, ädlare grundsatser och hälsosammare aspirationer lättare förvärvas genom det teosofiska systemet än genom något annat religiöst eller moraliskt system, så tjänar teosofen bäst sina medmänniskors intressen genom att ge detta system all publicitet han kan. Och om han ytterligare erkänner som ett faktum, att Mästarna har utsett samfundet till en kanal genom vilken sanningen kan förmedlas och spridas bland människorna, måste han komma till den slutsatsen, att han bäst medverkar till uppnåendet av deras avsikter, mest befrämjar sina medmänniskors väl och sår den mest hoppfulla sådden för andliga skördar, då han arbetar för samfundet. I praktiken är den mest uppriktige teosofen den som ägnar sitt största intresse åt det Teosofiska Samfundet.

Och nu har vi kommit fram till den punkt där varje teosof visar prov på sitt intresse för teosofin. Vad gör han för att understödja samfundet? Inte hur många gånger han sätter 'M.T.S.' [Medlem av Teosofiska Samfundet] efter sitt namn; inte hur högljutt han välsignar 'Stiftarna'; inte hur varmt han prisar saken i sina brev till arbetande medlemmar; inte hur många sammanträden han deltar i, eller böcker han läser, eller invecklade ockulta problem han löser; inte vilken föda han äter, eller vilka kläder han bär eller åsikter han förkunnar; utan vad han gör för att hjälpa. Han kan överflöda i fraser och utbreda sig i vältalighet, eller som somliga gör, förfalla i hemlighetsfull melankoli vid tanken på andras fel och hur dessa hindrar deras framsteg; han kan fäkta med händerna då "Sakens" behov är på tal, och fromt betyga sin tillit till Mahatmornas medling; eller så påpekar han att tiderna är svåra, eller att en andlig sak inte behöver några kontanter, eller att det nedsätter teosofin att göra insamlingar; han kanske låter förstå att då han lånar ut sitt namn så ger han något mycket bättre än sina pengar, eller att det för närvarande inte finns något lämpligt sätt för honom att visa sin entusiasm, eller att hans sympatier är på vår sida, och att hans enda önskan är att vandra längs vägen. Likväl står det oundvikliga provet och väntar på honom – oundvikligt eftersom det ligger i sakens natur och därför inte faller till föga för smicker eller falskt sken – Vad gör han för att hjälpa?

Det andra av de två betraktelsesätten som antyddes i början av artikeln om hur man visar prov på sitt intresse för teosofin, mäts inte efter den absoluta mängd hjälp som ges, utan efter dess förhållande till givarens förmåga. Fem öre, fem timmar skulle kunna utgöra en vida större andel av en människas medel eller tid, än fem tusen kronor eller fem månader av en annans. Det är alltså inte siffrorna, utan deras relativa värde, som bestämmer storheten av teosofens intresse. Och så förhåller det sig med alla andra mänskliga intressen. Hur mycket man bryr sig om en anhörig, en vän, en välgörenhets sak, en offentlig fråga, bevisas utan tvekan genom de uppoffringar man gör för dem. Och detta betyder inte ett bekymmerslöst slösande med överflödiga ägodelar, utan det beslutsamma avståendet från personliga, kostsamma vanor, högt värderade, men umbärliga – med andra ord självuppoffring. Och med självuppoffring menas inte heller, vilket somliga tycks tro, ett offrande av andra; att tappert bära försakelser vilka man inte deltager i, att offra pengar, tid eller arbetskraft, som egentligen tillhör ens familj eller följeslagare. Det betyder offrandet av dig själv, av dina egna vanor, förströelser och omkostnader för att främja en sak som du påstår dig älska. Sättet som detta görs på är måttet på förhållandet emellan din kärlek till saken och din kärlek till dig själv.

Teosofin är inte oresonlig eller nyckfull. Den begär inte att en människa skall svälta eller bära utslitna kläder eller trotsa levnadsförhållandena i det samhälle som man är född i. Teosofin uppmuntrar inte till klosterliv, avskildhet från världen, eller överdriven sparsamhet, eller likgiltighet inför allmänna angelägenheter, eller förnekandet av sociala bekvämligheter, eller ensidighet, eller bigotteri eller vilken annan dårskap som helst. Vi måste vara människor, förnuftiga människor, civiliserade, bildade människor, ty vi befrämjar inte en ädel sak, särskilt inte den mest ädla genom att vara osällskapliga, opraktiska eller fantaster. Men medan allt detta är sant, så är det även sant att i våra egna enskilda förhållanden – i den personliga sfären som ligger bortom andras anspråk och där en absolut frihet råder – har vi det mest lämpliga området att visa prov på vårt intresse för teosofin. Det är, som tidigare visats en fråga om förhållandet av den tid, de pengar, de litterära eller andra bemödanden man är villig att ägna åt det Teosofiska Samfundet.

En hel del uppriktigt intresserade läsare kanske helt ärligt frågar sig själv: "Vad kan jag göra?" Svaret på detta kommer att peka på vad som bör göras, och sedan kan var och en fråga sig själv hur och i vilken utsträckning han kan hjälpa till. Först och främst måste det Teosofiska Samfundet och dess strävanden understödjas. Det finns knappast några som är så fattiga, att de inte åtminstone kan bli medlemmar och hjälpa till med en årsavgift på några få kronor. Om någon är i stånd att ge mer, kan han vara övertygad att de stigande utgifterna för tryckning, postporto, annonser och tillfälliga företag till teosofins befrämjande gör varje extra bidrag välkommet. Sedan har vi den teosofiska litteraturen. De teosofiska tidskrifterna måste understödjas genom prenumeration av alla som anser dem vara till nytta, och inte bara för eget bruk, utan även för att delas ut där de kan främja saken. Broschyrer, småskrifter kan köpas av entusiastiska medlemmar och delas ut bland eller skickas till personer, hos vilka man hoppas på ett vaknande intresse, varigenom man både befrämjar spridningen av redan befintliga teosofiska trycksaker och ger anledning till uppkomsten av nya. Teosofiska böcker kan skänkas till offentliga bibliotek och som erfarenheten visar så kommer de med all säkerhet blir lästa. I enskilda samtal kan man uttala en teosofisk tanke eller en fras, som är tillräcklig att framkalla frågor, kanske till och med forskning. Varje tillfälle att sprida sanningen bör omtänksamt användas. Vidare kan man verka för stiftandet av en avdelning av Samfundet. Varje samfundsmedlem som bor i en stad, i vilken någon sådan avdelning inte finns, kan mycket väl betrakta dess upprättande som sin särskilda mission. På många sätt och i många hjärtan kan vi så frön, med tillförsikt att tiden, kanske kortare än vi tror, bringar skörd. Om han är medlem av en avdelning, har han ett arbete framför sig med att förstärka den, öka dess bibliotek, sätta liv i dess sammanträden, hjälpa till med att skaffa den andliga näringen, inte bara att njuta av den, utan tänka ut sätt att göra dess tillvaro känd i samhället, så att den kan bli erkänd som ett centrum för spridandet av ljus. Finns det förbindelser med pressen, kan han verka för införandet av korta uppsatser och notiser, så att saken hålls tillgänglig för allmänheten. Om förmågan att författa finns, kan han presentera en storslagen sanning eller rätta någon gängse missuppfattning.

Vad finns där för mig att göra? Allt som ni kan göra. Ett ord, en vink, en skrift, en bok, en prenumeration. Kostar det er ingenting, är ert intresse ingenting. Kostar det Er litet, är ert intresse litet. Kostar det så att ni känner det, då känner ni också att ni har intresse. Och när ni helt och hållet med kropp, själ och ande hänger er åt saken, när ni är genomträngda av denna mer än något annat, när ni finner ett nöje i självuppoffrande ansträngningar för sakens befrämjande, när ni glömmer er själv, har förlorat er själv i densamma, då har ni i viss mån blivit något av vad Stiftarna är – för att inte säga vad Mästarna Själva är.

WILLIAM Q. JUDGE
Path, Januari, 1889.

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid.596-600 ,"The Test of Theosophical Interest". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________