ETT BREV till utgivaren från Holland angående detta ämne förtjänar ett svar, eftersom det måste spegla många elevers frågor. 

Klagomålet i brevet gäller att mycket tid går förlorad från jordelivet då vi träder in  i Devachan, när vi i stället skulle kunna fortsätta med osjälviskt arbete för andra om vi omedelbart återvände hit efter döden. Anledningen som ges är att Devachan är en illusion, medan den jordiska tillvarons såkallade illusioner är på sätt och vis verkliga och att föredra framför de devachanska. Som en illustration till detta ges ett tänkbart fall av en förälder i Devachan, som inbillar sig att det älskade barnet också är där, medan det i själva verket ännu inte är fysiskt dött utan lever kvar på jorden, kanske i ett liv av elände och laster.  Detta är upphovet till invändningen –  den förmodade illusoriska karaktären av Devachan i jämförelse med jordelivet. 

Nu är det så att sådana känslor alltid beror på längtan efter att få vara i den livsform som för närvarande är oss mest bekant – dvs. i en fysisk kropp. Vi kan lika lite diskutera bort Devachan som nödvändigheten av  att inkarnera på jorden, det ena är lika filosofiskt nödvändigt som det andra. En mycket enkel väg ut ur svårigheten – vilken uppstår nästan helt på grund av våra känslor – skulle vara att lugnt acceptera lagen som den är och villigt ta emot vad som än är vårt öde, antingen i Devachan eller i detta jordeliv. Vårt gillande eller ogillande kan inte ha någon verkan på naturens gång, men kan mycket väl ha en inverkan på oss själva som kan vara långt ifrån fördelaktigt. Kvardröjandet vid njutning eller den ständiga önskan att fly ifrån ”smärta som ännu inte kommit” kommer oundvikligen att skapa karmiska orsaker som vi nog helst önskar undvika. 

Men det finns kanske några synpunkter på det devachanska ämnet som kan vara till nytta. Först och främst har jag aldrig ansett att perioden som förmedlas av A P Sinnett i De Invigdas Lära, på femtonhundra år för en devachansk period, skulle vara ett fastställt faktum i naturen. Den skulle lika gärna kunna vara femton minuter som femtonhundra år. Men det är högst troligt att det för majoriteten av dem som ständigt önskar frigörelse och himmelsk glädje att perioden kommer att bli mer än femtonhundra år. I de hinduiska skrifterna finns det faktiskt många speciella ceremonier angivna för att uppnå himmeln, eller Indras regioner – Devachan – och dessa ceremonier eller förberedelser sägs leda till ett uppehåll i Indraloka ”för ett oändligt antal år”.  

Den första frågan måste emellertid bli: "Vad är orsaken till vårt inträde i Devachan?"  Några säger att det är god karma eller goda gärningar som för oss dit och håller kvar oss där, men detta är ett mycket ofullständigt svar. Naturligtvis kan det på sätt och vis kallas god karma, eftersom det är lycka att inträda i detta tillstånd. Men detta betyder inte att den människa vars liv är gott och som spenderats i ständigt osjälviskt arbete för andra utan att klaga och fri från begäret att någonstans få sin belöning kommer att inträda i devachan. Dock måste hennes karma vara god; den måste återverka på henne fastän under andra liv, ty jordelivet är platsen där sådan karma har sin verksamhet. Men om hon samtidigt som hon på så sätt arbetar för andra längtar efter befrielse eller till en annan plats eller tid där hon kan vila, måste hon naturligtvis inträda i Devachan och förbli där under en period som kommer att stå i proportion till dessa önskningars intensitet. 

Vi får inte glömma att själen måste ha vila. Skulle den innan den blir strålande och hård som diamanten, stark som stål, fortsätta att arbeta, arbeta genom jordeliv efter jordeliv utan något avbrott emellan, måste den till slut ge efter för trycket och gå om intet. Därför har naturen försett den med ett ställe för vila – i Devachan; och det bör vi tacksamt acceptera om det faller på vår lott. 

Men blir Devachan inte lidande på en jämförelse med jordelivet? För mig verkar det inte så. Det mänskliga livet är en lika stor illusion som någon annan. Vishnu sade till den vise Ribhu att det är fantasins mest långlivade herradöme. Att säga att det är fruktansvärt att tänka sig en mor i Devachan som njuter av dess sällhet emedan barnet lider här på jorden, är att föredra en illusion framför en annan, att omfamna ett stort filosofiskt misstag. Båda tillstånden är overkliga, då däremot Jaget, som är det verkliga vittnet ser den lägre personligheten som kämpar med dessa fantombilder, och vare sig kroppen lever eller dess andra delar är i Devachan så njuter det av evig lycka. Det är upphöjt, oberört och orörligt. Den storslagna versen i Isa-upanishaderna avgör saken för min del med dessa ord: ”Vad för slags utrymme finns det för sorg och tvivel i honom som vet att alla andliga väsen är av samma slag, även om olika till graden.” Därför måste jag, ifall jag tror på detta, också veta att vare sig jag och mina käraste är i Devachan eller på jorden, så måste jag och mina käraste i all evighet ta del av den högsta utvecklingen som uppnåtts av de störste bland vise, ty både jag och mina käraste är andliga väsen, och då måste vi ständigt ha kommunion med varandra på vårt väsens högre plan. 

För övrigt verkar det som om vi förlorat det faktum ur sikte som innebär att vi varje natt inträder i ett slags Devachan – drömtillståndet eller det drömlösa sömntillståndet. En älskande mor behöver sova hur missgynnade eller onda hennes barn än är, och i det tillståndet kan hon ha drömmar om sina älskade omkring sig i just det sinnestillstånd och kroppsliga förhållande som hon skulle önska dem. Om vi tycker att Devachan är något som bör ifrågasättas, varför då inte lika gärna göra uppror mot vår nödvändiga sömn, vars verkan på vårt fysiska kroppsbyggnad är att ge den vila, liksom Devachan gör med våra mera eteriska delar?

Något som obemärkt ligger till grund för detta ämne är frågan om tiden. Detta är själva roten till invändningarna, ty motviljan mot den devachanska vistelsen är grundad på föreställningen om en tidsperiod. Denna period – som har uppgetts eller antagits vara 1500 år – är en annan stor illusion som med lätthet kan bevisas. Vad vi kallar tid och som mäts med våra sekunder, minuter och timmar, är inte nödvändigtvis den verkliga tiden i sig själv. Det är inte den yttersta rangordningen av tidpunkterna i det abstrakta. Vår tid beror på och utgår från vår sols kretslopp, och även med den måttstocken går det att visa att vi inte har fattat det korrekt. Vi talar om sekunder, men det är sådana som urmakarna ger oss genom klockan. De går att förlängas eller förkortas. Dessa har vi kommit fram till genom en uppdelning av solens kretslopp under ett dygn, vars observation inte nödvändigtvis är matematiskt noggrann. Om vi levde på Merkurius – där vi måste förmoda att intelligenta väsen lever – skulle vår tidsuppfattning vara annorlunda. Genom våra barndoms erfarenheter vet vi att vår uppskattning av tidens förlopp, även i detta liv, ökar och minskar, ty i vår tidiga ungdom verkade de tolv månaderna från en Jul till nästa mycket, mycket långa, medan de numera passerar alldeles för fort. Genom att observera den mentala processen under drömmarna vet vi, att inom den tidsrymd som det tar för en klocka att falla från bordet ner på golvet kan man drömma igenom en hel livstid, med alla dess detaljer av dagar och timmar sammanträngda inom denna begränsade period. Vem kan väl då säga om inte en människa under tre månader i det devachanska tillståndet kan gå igenom erfarenheter som verkar sträcka sig över tusentals år? Om det är så, varför då inte säga om henne – eftersom tiden, som vi vet, är en illusion – att hon var i Devachan i tusentals år? 

Devachan är emellertid inte ett meningslöst eller obetydligt tillstånd. Inom detta vilar vi; och den del av oss som inte kunde blomstra under jordelivets molntunga himmel slår där ut i blom och återvänder med oss till ett annat liv, starkare och är mer en del av vår natur än den var innan; vår styrka blir återupplivad och redo för ännu en vandring mellan dödens portar. Varför ska vi klaga på att naturen kärleksfullt hjälper oss i den oändliga kampen; varför ska vi alltid låta tanken kretsa kring den obetydliga personligheten och dess framgång eller olycka? 

 

WILLIAM Q. JUDGE
Path, Februari, 1895.  

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid. 375-378 ,”Devachan”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.
 

___________________________________________________________________