TEOSOFER! Låt oss rådgöra tillsammans. Låt oss granska armén, slagfältet och krigarna. Låt oss undersöka våra ord och handlingar, så att vi vet vad vi gör under denna stora tumult som kan pågå under tidsåldrar, och inom vilken varje handling har sin framtid. Vad ser vi? Ett Teosofiskt Samfund som i stort kämpar mot omvärlden. Ett litet antal hängivna medlemmar som både kämpar mot omvärlden och mot en del motståndare inom sina egna led. Ett Samfund som uppnått sitt artonde år, genom att mycket tid, energi och anseende har brukats av dem som var med från rörelsens barndom, och genom dem som med jämna mellanrum anslutit sig, samt genom dem som arbetat och sedan överlämnat det åt nästa generation. Samfundet har sin karma liksom vilket annat organ som helst, ty det är ett levande ting och inte bara en pappersorganisation; och med dess karma är även de involverade parternas karma sammanvävd.

Hur lever och växer Samfund? Inte enbart genom studier och arbete, utan genom anständiga arbetsmetoder; genom att medlemmar skänker rätt uppmärksamhet åt tankar och uttryck i deras förkunnelser. Förståndiga arbetare, likt förståndiga generaler, ser över fältet då och då, i syfte att fastställa om deras metoder är bra eller dåliga, fastän de är övertygade om att saken är ädel och rättfärdig; de litar inte bara på sitt eget goda syfte och sin målsättning, utan undersöker varje svaghet som då och då indikeras genom fiendens attacker; de lyssnar till varningarna från alla dem som ser eller tycker sig se felaktiga uppdrag och förseelser. Låt oss alla göra detta. 

Det råkar vara ett faktum att de flesta som arbetar hårdast för Samfundet samtidigt är hängivna lärjungar, icke-svurna eller svurna till H.P. Blavatsky, men trots detta så återstår det ett stort antal medlemmar som, tillsammans med de förstnämnda kan klassificeras på varierande sätt. Först har vi dem som överhuvudtaget inte litar på H.P. Blavatsky, även om de inte uttryckligen är motståndare till henne, så är de ändå goda medlemmar. Sedan har vi dem som är öppet fientliga mot hennes namn och berömmelse, och fastän de läser hennes verk och drar nytta av dem, precis som de gör av de verk som hon varit inspirationskälla till, så är de likväl avogt inställda när de hör hennes namn, och är även motståndare till att offentligt bekänna sin hängivenhet till henne, och skulle med en gång vilja skilja henne från teosofin, ty de menar att många goda och sanna tänkbara medlemmar utestängs från T.S. efetrsom hennes personlighet präglar samfundet. De två sista sakerna är naturligtvis omöjliga att tillmötesgå, eftersom det är tack vare henne som Teosofiska Samfundet med dess litteratur har uppstått. Till sist har vi dem i världen som inte tillhör våra led, men som består av personer vilka av respekt för T.S. intagit en hållning för, emot eller är helt likgiltiga. 

De aktiva medarbetarna kan även grupperas enligt följande: 

(a) Den moderata sorten, som är goda tänkare, och presenterar sina tankar med ord som speglar oberoende och ursprungligt tänkande inom teosofiska ämnen, och de hänvisar sålunda inte till någon auktoritet, men är trofasta, hängivna och lojala. 

(b) De som är trofasta, hängivna och lojala, men presenterar teosofin mer eller mindre som citat från H.P.B.:s verk, medan de konstant namnger och ständigt hänvisar sina tankar och slutsatser till henne, och verkar sålunda presentera teosofin såsom något som bara är baserat på hennes auktoritet. 

(c) De överambitiösa, vilka misstar sig precis som den nyss nämnda gruppen, och därför basunerar ut namnet H.P. Blavatsky i alla möjliga och omöjliga sammanhang; och refererar ofta till vad hon förmodas ha sagt, gjort eller inte gjort, samt tillskriver henne ofelbarhet antingen direkt eller indirekt; och uppväcker sålunda ett motstånd som läggs till varje antydan om dogmatism eller auktoritet som skapats av andra medlemmar. 

(d) De som tror på fenomen och som skänker vikt åt de mirakel som sägs vara utförda av H.P. Blavatsky; de vilka betonar värdet av hela fältet av ockulta fenomen, och som helt ärligt förmodar, trots att deras uppfattning är felaktig, att ockulta och psykologiska fenomen väcker intresse och ingjuter tillit; då det nästan givna resultatet istället blir att det först väcker nyfikenhet, och sedan skapar icke-tillit och besvikelse; ty de flesta är ”Thomas tvivlare” som kräver ett ständigt återskapande av alla fenomen, till följd av sitt omättliga begär. I Den Dolda Världen [The Occult World] skriver en Adept om just detta ämne och säger att kravet på nya fenomen kan antingen eskalera i ett crescendo tills det sista tvivlet krossats, eller vad som är ännu värre, det förvärrar situationen genom att vidskepelse och bokstavstro uppstår. Varje tänkande människa måste inse att detta blir konsekvensen.

Det är sant att rörelsen har växt mest tack vare ansträngningarna hos dem som är trogna sina ideal, som är energiska och fyllda med en ständig ödmjukhet inför H.P. Blavatsky. Deras ideal är att tjäna Mänskligheten, den yttersta potentiella fullkomligheten hos varje människa, exemplifierad av Mästarna och Adepterna i alla tider, liksom i vår tid. Deras entusiasm föds ur den hängivenhet som detta ideal uppväcker, deras tacksamhet är en ädel kvalité, som frambringas genom själens otröttliga iver vilken gjorde dem uppmärksamma på Visdomsreligionens ovärderliga rikedomar. Otacksamhet är den grövsta lasten en människan kan göra sig skyldig till och det allra grövsta är att ta emot det storslagna budskapet men att avvisa budbäraren.

Men kräver verkligen hängivenhet, lojalitet och tacksamhet att vi ska blint lita på en person på ett sådant sätt att det med all sannolikhet kommer att skapa motstånd hos allmänheten? Bör arbetet hos en stor rörelse, som avser att omfatta alla människor, som önskar samla ihop sanningen från alla religioner, hindras eller äventyras av en alltför nitisk personlig lojalitet? Jag tror inte det. Vi ska vara visa som ormar. Visdom innebär inte att kasta vår innersta tacksamhet i ansiktet på dem som inte hyser samma känslor, ty när vi gör så kan detta lätt resultera i att personliga intressen omintetgör våra goda ansträngningar för dem vi vänder oss till.

Nu påstås det från många håll att Samfundet är dogmatiskt. Detta är väldigt enkelt att motbevisa genom fakta, och en del ansträngningar har gjorts för att motbevisa detta. Men finns det inte en risk att vi går för långt i denna sak, när vi ständigt försöker motbevisa just det som vi menar saknar grund? ”Desto mer bevis desto mindre tro” stämmer ofta. Vårt konstitution är den högsta lagen. Genom att den är odogmatisk har vi tillräckliga bevis. År av kungörelser i alla våra dokument förser oss med bevis som alla kan se. Det verkar nu som att tillräckligt har sagts om vår odogmatiska hållning.

Men då ändras anklagelserna och ”dogmatism” ersätts med  ”Blavatskianism”, och här har kritikerna funnit ett korn av sanning; häri lurar en fara varför generalerna, kaptenerna och hela armén bör se upp ordentligt och vara på sin vakt. Orsaken till anklagelserna ligger just i orden och metoderna hos medlemskategorierna beskrivna ovan. Jag anmärker inte på frågeställningen huruvida medlemmar "tror på Blavatsky eller inte", ty anklagelserna som görs indikerar på att det sägs för mycket om H.P. Blavatskys auktoritet, som källa, som vägledare, och att det finns alltför lite självständigt tänkande, och alltför mycket beroende på en enda persons ord.

Under åren som gått, har det varit nödvändigt att besvara illasinnade personangrepp riktade mot H.P. Blavatskys karaktär. Att slåss för henne var då klokt. Nu finns bara hennes verk kvar. Behovet av att ständigt slå tillbaka attacker mot henne finns inte längre. Omdömet bör tas i bruk om man vill bemöta en attack. Lojaliteten strös inte för vinden när det goda omdömet säger att ett svar inte är av nöden. Ett av de bästa svaren är att fortsätta arbeta i den ädla och altruistiska anda hon förespråkade. Kom exempelvis ihåg de periodiska, nästan senila, attackerna från Sällskapet för Psykologisk Forskning. Vad gott kan rimligtvis komma ut ur att uppmärksamma dem? Ingenting alls, utom vad som tillkommer  detta organ genom den överdrivna tanken att dess pilar har träffat en sårbar punkt. Allt sedan deras ex post facto utredare for till Indien för att genomföra en psykisk [medial] utredning har de nästan bara överlevt genom sina anklagelser, ty därigenom faller ljuset mer på dem än någonsin, och de får därigenom en del uppmärksamhet. Hennes personlighet kryddar än idag deras diskussioner som skjuter över målet. Även på Chicagos Världskongress ägnade man sig åt att i ny form servera samma historier, och man var stolt över – fastän man ingenting visste om psykiska lagar – att man äntligen hade hittat en människa som hade en karaktär som de inte kunde begripa, och önskade därför att ständigt förlöjliga henne genom att stämpla henne på varierande sätt enligt deras egen fantasi. Men i distrikt eller i nya publikationer, där nya angrepp görs, kan gott omdöme plocka fram svar de framförda anklagelsepunkterna, liksom mängden tidigare genmälen. Vårt arbete fortsätter nu på möten, i tidningar, i diskussioner, och det är här som den gamla idén med motattacker kan leda till onödigt förlöjligande av den person som vi i våra hjärtan är lojala mot, medan på samma gång hennes voluminösa upplagor ofta blir en ursäkt för att inte göra egna efterforskningar, vilket leder till ett allt för mycket citerande och namngivande av henne som auktoritet.

Hon hävdade aldrig sin auktoritet, tvärtom avvisade hon den. Väldigt få av hennes teorier var nya för vår tid, låt vara att de är grundtankar Ändå är det inte till dessa grundtankar som de ofta förekommande citaten och personliga referenserna görs. Hon varken uppfann, eller hävdade som nya, doktrinerna Karma, Reinkarnation, Devachan, Cykler och liknande. Alla dessa behandlas uttömmande i litteratur av så varierande slag såsom – buddhistisk, jainistisk, brahmansk och zoroastrisk. De klarar, liksom alla teosofiska läror att granskas oberoende utifrån filosofisk, logisk och analogisk synvinkel. Men om vi upprepar dem likt papegojor, och sedan citerar H.P. Blavatsky för att styrka dem, har då inte en opponent eller någon annan, medlem eller icke-medlem, rätt att hävda att vi inte tänker själva, att vi inte har någon övertygelse att ta hänsyn till, utan handlar efter blind tro i frågor som inte kräver någon blind tro? Och om många medlemmar handlar likadant är det då inte helt naturligt att röster höjs om ”Blavatskianism.”

Om detta vore en västerländsk tidsålder då respekt och vördnad fanns bland folket, så skulle den vises ordspråk ha auktoritet. Men det är inte en sådan tidsålder. Vördnaden är paralyserad för tillfället, och den vises ordspråk har ingen som helst betydelse. H.P. Blavatsky framträdde under denna vanvördiga tid och menade att hon helt enkelt var en budbärare och vägvisare snarare än en vis kvinna. Följaktligen skapas det irritation helt i onödan när hennes ord citeras utan något sammanhang. Kanske pekar bokstavstron på ett personligt misslyckande inom oss, på vår oförmåga att själva lösa problemen, och brist på uthållighet när det gäller att finna vår egen frälsning enligt den väg som Gautama Buddha utstakade. Vilken är i så fall den rätta tiden och platsen, och vilken är opassande? 

När församlingen och den enskilde på samma gång ska beröra H.P. Blavatskys liv och verk är det riktigt och korrekt att tala om hennes verk, gärningar och ord. Om någon arbetar med en analys eller sammanställning av hennes skrifter, så måste hon och det hon författat användas och citeras. Men även vid dessa tillfällen bör hennes ord inte citeras auktoritärt, ty de var inte avsedda att vara det. De som anser dessa vara auktoritära kommer ändå snabbt att acceptera dem. Eftersom hon inte framförde någonting som sina egna självständiga undersökningar inom  vetenskapens område, eller några experiment inom hypnotism, klärvoajans, tankeläsning och så vidare, bör vi vara försiktiga när vi för fram hennes påståenden inför en icke troende publik.

Men i en församling av medlemmar som kommit för att tillsammans diskutera teosofiska läror i allmänhet, som till exempel Karma, Reinkarnation, Den sjufaldiga Konstitution och liknande, är det opassande att läsa upp citat efter citat från H.P. Blavatskys verk som behandlar ämnet i fråga. Detta är knappast rätt mot åhörarna och visar bara prov på gott minne eller förmågan att kunna sammanställa, men det säger inget om förståelsen av ämnet för läsaren. Det är väldigt enkelt att sammanställa, att återge mening efter mening, att väva samman diverse avsnitt, men det är inte framåtskridande, ej heller tecken på självständighet eller visdom. Utan tvärtom, så är det ett fullständigt ogiltigtförklarande av den person vars livsverk lett oss in på vägen; det strider mot andan och syftet med Samfundet. Och om det inom en församling avsätts mycket tid till att räkna upp alla fenomen som skapats av H.P.B., eller genom att berätta när hon sa det ena eller gjorde det andra, så är detta också bortkastad tid. Lokala möten är ämnade att förmedla kunskap om teosofiska läror till medlemmar, och det är bara på det sättet som framsteg kan uppnås inom rörelsen. Nya och goda medlemmar behövs alltid; de kan inte fiskas upp ur ett hav av sympatisörer genom en sådan process där någons personliga historia berättas, de kan inte engageras genom sådana skildringar, särskilt om de inte får lära sig det sanna målet och den sanna livsfilosofin, de kommer att skrämmas bort när de överöses med sådana beskrivningar.

Om det finns kraft i en tacksam lojalitet gentemot H.P. Blavatsky, vilket jag fullt och fast tror på, så är det ju onödigt att poängtera detta hela tiden, eller så ofta att det känns överdrivet, ty den springer snarare ur djuphet, och vilar på sann och vis grund, samt påverkar vårt arbete, handlingar och tankekraft. Alltså är det inte enligt min mening ett utslag av bristande lojalitet att bara vid passande tillfällen nämna hennes namn, samt hennes förtjänster. Det är sant att teosofin inte för fram ett nytt etiskt system, utan bara bekräftar den etik, som alltid funnits, och om det ibland görs påståenden att vår etik och höga strävanden bara finns beskrivna i skrifter efterlämnade av H.P. Blavatsky så är dessa helt grundlösa, och kommer bara att leda till felaktiga slutsatser, och föra fram reaktioner som inga som helst argument kan upphäva. Det finns inget bättre exempel på en gammal och världsvid religion än Buddhismen, och vad sa Buddha till sina lärjungar när de frågade om hur de skulle hedra hans kvarlevor? Han sa åt dem att inte bekymra sig för dem, inte tänka på dem, utan att istället flitigt verka för sin egen frälsning. [1] Att H.P. Blavatskys egna åsikter sammanfaller med dessa kan ses genom att läsa den skrift som bär titeln The Theosophical Society and H.P.B. vilken är en återutgivning av artiklar från LUCIFER, December 1890. Hon önskade att artiklarna ånyo skulle ges ut, och ett par av hennes anteckningar bifogades till artiklarna. Broder Patterson drar ungefär samma slutsatser som jag gör i denna artikel, och hon berömde dem i de mest positiva ordalag.
________
[1] Se Maháparinibbana Sutta.     

WILLIAM Q. JUDGE
Lucifer, December 1893

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid. 19-26, ”Blavatskianism” in and out of season”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.
 

___________________________________________________________________