Beaktanden över Magin av William Q Judge

Vi hör en hel del nuförtiden om den ockulta vetenskapen och kommer troligtvis att höra ännu mer därom framöver. Och i detta avseende kan vi lika gärna acceptera det oundvikliga. Alla saker har sin tid och alla saker går i cykler; de kommer och går och kommer igen, men aldrig två gånger på samma sätt. Till och med våra tankar underkastar sig denna universella lag. Filosofen Pythagoras liv, lära och livsöde utgör delar av ett mysterium, medan ödena för de skolor han etablerade och de anhängare som efterträdde honom tillhör det historiska. Massakern på denne Magi [Magus] överträffar ändå de missbruk och styggelser som begåtts i deras namn, och tveklöst av många som framställer sig som magiker.

Syftet med denna korta artikel är inte att definiera magi, eller att förtydliga den ockulta Vetenskapen som sådan, utan snarare att föreslå några beaktanden som är av vital betydelse vid denna tidpunkt, lika viktig för dem som fullständigt nekar till att magin är något annat än vidskepelse, som det är för dem som är övertygade om existensen av denna vetenskap, eller som är eller kommer att bli dess utforskare. I både publikationer och samtal av idag så förekommer det ofta uttryck som ”svart magi” och ”vit magi”, och de som följer dessa studier betecknas som följeslagare av ”den vänstra handens väg” eller ”den högra handens väg”. Det måste klargöras att upp till en viss punkt så färdas alla studenter i magi och ockultism tillsammans. Efter ett tag nås en punkt där två vägar möts, eller där den gemensamma vägen delar sig, och den hemska rösten från tystnaden, som endast hörs i själens skrymslen yttrar den stränga befallningen: ”Välj i dag vem du vill tjäna.” I stället för svart och vit magi, läs, svart och vitt motiv.

Studenten i ockultism påskyndar sitt öde men det är bara upp till en viss punkt som detta öde är i hans egna händer, fastän han ständigt skapar sin egen livsbana, antingen genom att frigöra sin själ från sinnesförnimmelserna och självets bojor, eller bli insnärjd i den väv vars varp och vävt kommer att ikläda honom en dräkt utan sömn.

Om han i de tidigare raserna ansåg det vara svårt att skaka av sig banden, låt honom då komma ihåg att vid varje steg så blir de mer och mer tyranniska; och ofta innan målet har nåtts, där vägarna delar sig, är slaget förlorat eller vunnit och beslutet är då bara en formalitet. När beslutet en gång tagits är det oåterkalleligt, eller näst intill, så inga undantag behöver göras. Människan lever samtidigt i två världar, den naturliga och den andliga; och liksom hon påverkar sina medmänniskor på det naturliga planet, och samtidigt påverkas av dem, så får hon inte inbilla sig att hon är ensam på de andliga planen. Detta kommer att bli ett fatalt misstag för den som leker med magin, eller studenten i ockultism. Överallt i det enorma universum söker det goda det goda, det onda det onda, var och en kommer omedvetet att dras till sin eget slag.

Men när människan möter sitt öde med full medvetenhet om de involverade frågorna, vilket hon måste innan det slutgiltiga beslutet nåtts, kommer hon inte längre att vara omedveten om dess påverkan utan kommer att uppmärksamma sina kamrater. Kamrater, ack! Inte längre, nu Mästare, omänskliga obarmhärtiga; och samma attraktionslag som ledsagat henne genom den tortyraktiga vägen, avslöjar nu sitt ansikte, och genom ondskans affinitet står slaven i sin Mästarens närvaro, och de djävlar som har uppmuntrat henne att hela tiden skratta åt sina medmänniskors misär och att förtränga varje vänlig impuls, varje sympatisk handling, får nu omätliga helveten att genljuda i hennes själ då de skrattar åt henne, som nu är en fattig bedragen dåre vars själviska stolthet och ambition har förhärdat och till slut förintat hennes människokärlek.

Blind är i sanning den som inte kan se varför de som är i besittning av den arkaiska visdomen, tvekar att förmedla den till världen, och när dess tidpunkt cykliskt har anlänt, så förmedlas bara den enda lära som har möjlighet att rädda och frälsa, det vill säga UNIVERSELLT BRODERSKAP, med allt vad denna term innebär.

Det kanske finns de som redan i denna nya era har trätt in på den vänstra vägen. Men nu liksom tidigare gäller: ”genom deras gärningar skall du känna dem.” Att arbeta med dem är fåfängt. Själviskhet, stolthet och maktlystnad är tecken som vi kan känna igen dem på. De kastar måhända inte av sin förklädnad omgående men de kommer aldrig att lura den sanne teosofen. De kan hur som helst lura den okunnige personen, den nyfikne, den oförsiktige till fördärv, och det är för sådana som dessa rader är skrivna, och det värsta är att dessa stackars förblindade själar, har förletts att tro att ingen sådan fara existerar, och denna tro har befästs av de så kallade vetenskapsmännen, som citeras som auktoriteter och som förlöjligar allt som inte ren materialism. Och trots allt detta så flockas dessa enkla själar likt mal kring en ljusflamma tills de dras in i dess vortex. Det är en miljon gånger bättre, att de stolta, de själviska och de opportunistiska äter, dricker och är glada, och låter ockultismen vara, för dessa dåliga vanor kommer kvickt att bära frukt och mogna till skörd om man inte snabbt utrotar dem ur sitt system, och lönen blir i annat fall döden, bokstavligen ”den andra döden”.

Syftet med teosofin är att utrota dessa onda tendenser i människan, så oavsett om det är på det vanliga dagliga levnadsplanet eller i de högre ockulta rikena så skall Kristus lyftas upp och dra alla människor till sig.

Människans omänskliga beteende mot sin medmänniska

får oräkneliga tusen att sörja.

Kristuspersonerna i alla tider har predikat denna enda lära: Välgörenhet och Människans Broderskap. Att förneka lagen om välgörenhet är att förneka Kristus. Det Teosofiska Samfundet är inte ansvarig för den nuvarande generationen att avslöja människans ockulta karaktär. Den moderna spiritualismen har redan gjort detta; inte heller ligger ansvaret på spiritualisterna, för dessa osynliga krafter hade ändå avslöjat sin när tiden för detta hade varit inne, och många miljoner hade blivit övertygade, många mot sin vilja, av realiteten med det osynligas universums existens. Dessa saker är här, och varken anklagelse eller motanklagelse kommer att vara till någon hjälp. Ansvaret ligger därför helt och hållet hos individen, vad han gör med sina möjligheter, sina mål, sina strävanden, och när han avancerar i sin kurs, involverad i nödvändighetens cykel så påverkar han, vare sig han vill det eller ej, dem vars livssfär vid någon tidpunkt berör hans egen: Så som du sår, så skall du också skörda; och till slut kommer cykeln att slutas och både det onda och goda kommer att återvända likt bröd som kastats i vattnet. Detta är en lag som gäller för allt liv.

Förleds inte att tro att det är veka och vacklande själar som väljer den vänstra vägen: för Lucifer själv var en gång ljusets prins, med tillåtelse att beträda Den Högstes råd. Han föll på grund av stolthet och drog med sig i fallet alla som dyrkade den demoniska stoltheten. Detta är ingen fabel utan en fruktansvärd tragedi som utspelar sig vid paradisets portar, mitt framför det församlade universum och utspelar sig åter i människans hjärta, alltings resumé. Endast Oändlig medkänsla kan mäta fallet av en sådan, och endast Oändlig kärlek kan desarmera den genom förintelse, och på så sätt sätta stopp för detta outhärdliga klagande, och det är endast när cykeln är avslutad som måttet av orättfärdighet har balanserats med motsvarande mått av smärta. Ockultism och magi är inga barnlekar så som många bittert får erfara, och som flertalet besökare i de mörka kretsarna för länge sedan har upptäckt. Det är bättre att ge dynamit till våra barn att leka med än Magi till den som är utan principer, till den tanklöse, till den själviske och till den okunnige. Låt alla som gått med i det Teosofiska Samfundet komma ihåg detta, och låt dem leta i sina hjärtan innan de tar det första steget att använda någon magisk formel. Motivet avgör allt. Ockulta förmågor för med sig ett okänt och omätbart ansvar.

Om vi i själens hemliga rådsförsamling, där inget öga kan se och ingen tanke kan förleda samvetets gudomliga gnista, är redo att glömma självet, föregå stoltheten och arbeta för människans väl, då kan kan den upprättstående människan möta sitt öde, och följa denna vägledning utan att skrämmas av någon ondska. Annars är det bättre att en kvarnsten hängdes runt hennes hals och att hon kastades ner i havets djup.

PYTHAGORAS
[William Q Judge]

Path, mars 1887

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol I, sid.337-340 ,"Considerations of Magic". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________