Där finns en slags berusning som är följden av ett oförståndigt strävande efter något som vi felaktigt föreställer oss vara andlighet. I den kristna bibeln står det mycket vist angivet att ”pröva allt” och behåll endast det som är gott; detta råd är lika viktigt för den som studerar ockultism och som tror sig ha skiljt sig från dessa ”lägre stående” människor, vilka antingen är engagerade med att följa en dogm, eller som låter bord knacka fram meddelanden från avlidna släktingar – eller motståndare – som det är för spiritisterna vilka tror på ett ”sommarland” och ”återvändande andar.”

Den lugna ytan på andens hav är den enda spegel i vilken återspeglingarna ostört kan fångas upp. När en studerande har kommit in på vägen och börjat se ljusglimtar blixtra till lite då och då, eller sett gyllene eldklot rulla förbi, så betyder det inte att han börjar se det verkliga Självet – ren ande. Den stund av djupaste frid eller med underbara uppenbarelser som den studerande upplever, är inte den fruktansvärda stund då man står inför mötet med sin andlige ledare, än mindre med sin egen själ. Inte heller är psykiska stänk av blå lågor, syner av händelser som senare inträffar, eller glimtar av små delar av astralljuset med dess underbara fotografier av det förflutna och framtiden, eller det plötsliga klingandet från avlägsna sagolika klockor, några bevis för att du håller på att uppodla andlighet. Dessa och ännu märkligare saker inträffar när du har hunnit ett litet stycke på vägen, men de är endast utposter till ett nytt land som i och för sig är helt och hållet materiellt och är endast ett steg bortom det grova fysiska medvetenhetsplanet. 

Benägenheten att låta sig dras iväg och berusas av dessa fenomen är något som man måste se upp med. I alla dessa fall bör vi iaktta, notera, urskilja; lägga dem åt sidan för kommande hänvisningar, för att sedan kunna sätta dem i samband med någon lag, eller för att jämföras med andra omständigheter av liknande slag. Naturens förmåga att vilseleda oss är oändlig, och om vi uppehåller oss vid sådana ting så kommer hon inte att tillåta att vi  går vidare. Det är inte så att det är någon person eller kraft i naturen som har bestämt att om vi gör än det ena än det andra så stoppas vi, utan när man dras iväg av det som Böhme kallar för ”Guds underverk” så blir resultatet en berusning som framkallar intellektuell förvirring. Om en människa till exempel betraktade varje bild som setts i astralljuset som en andlig erfarenhet, skulle hon efter en tid säkert inte tåla några motsägelser i ämnet, men detta skulle då bara bero på att hon är berusad av den sortens vin. Emedan hon fortsatte med sina njutningar och försummandet av sitt sanna framåtskridande som alltid är beroende av motivets renhet och segern över sina kända eller konstaterade brister, så var naturen i färd med att öka förrådet av illusoriska företeelser med vilka hon tillfredsställde sig med. 

Det är helt säkert att vilken studerande som helst som ägnar sig åt dessa astrala ”happenings” kommer att se dem öka i antal. Men även om hela vårt liv ägnas åt och belönas med en ofantlig ström av fenomen, skulle det lika säkert innebära slutet på alla sådana slags erfarenheter när vi lägger av kroppen, utan att vi på något sätt har utökat vårt förråd av sann kunskap. 

Astralplanet vilket är detsamma som våra psykiska sinnen, är lika fullt av underliga syner och ljud som en outforskad regnskog i Sydamerika, och den studerande måste vara väl förtrogen med den innan han kan vistas där en längre tid utan att sväva i fara. Emedan vi lärt oss att övervinna regnskogens faror genom att använda mänskliga uppfinningar, vars hela syfte är att fysiskt förstöra de skadliga element som vi kan råka ut för där, så har vi inga sådana hjälpmedel när vi vandrar i den astrala labyrinten. Det kan hända att vi är fysiskt modigare och säger att ingen rädsla kan påverka oss, men ingen otränad eller blott nyfiken sökare är i stånd att säga precis vilken verkan resultatet kommer att få på de yttre sinnena vid en attack eller ett inflytande som de psykiska sinnena möter. 

Och den människa som själviskt kretsar kring sig själv som medelpunkt, löper större risk för självbedrägeri än någon annan, för hon har inte den hjälp som kommer av att hon i tanken är förenad med alla andra uppriktiga sökare. Man kan stå i ett mörkt hus där inga föremål syns och helt tydligt se allt det som är upplyst utanför; och på samma sätt kan vi se ut genom mörkret inom vårt eget hus – våra hjärtan – de föremål som då och då upplyses av astralljuset; men det vinner vi ingenting på. Först måste vi skingra det inre mörkret innan vi försöker att urskilja något i det mörker som finns utanför; vi måste känna oss själva innan vi kan känna till saker som är främmande för oss.  

Detta verkar inte vara den lättaste vägen för studenterna. De flesta av dem tycker att det är bra mycket behagligare och de inbillar sig, att det är ett snabbare arbete att se på alla dessa lockande ting som finns utanför, och odla alla psykiska sinnen vilket då blir på bekostnad av verkligt andligt arbete. 

Den sanna vägen är tydlig och lätt att finna, den är så lätt att många blivande studerande går förbi den just därför att de kan inte tro att den är så enkel. 

”Vägen går genom hjärtat”;
fråga där och irra ej;
Knacka högt, tveka aldrig
ty först ekar ljuden,
när de driver med dig.
Ej heller, när dörren
på vid gavel slås upp,
och för dig, uppenbarar skuggor mörka som natten,
får du rygga tillbaka.
Inombords har Mästarnas budbärare
tålmodigt väntat:
Denna Mästare är Du Själv!

 
WILLIAM Q. JUDGE
Path, Oktober, 1887.  

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol I, sid. 359-361, ”Astral Intoxication”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________