En av de frågor som en teosof är benägen att ställa sig och som måste ställas uppriktigt och innerligt, är: Hur kan jag göra framsteg i det högre livet? Hur kan jag uppnå andliga gåvor? Uttrycket ”andliga gåvor” vilket är ett löst sammansatt uttryck som härstammar från Aposteln och Adepten Paulus som skrev till församlingen i Korinth: ”I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni skall ha kunskap.” Och ibland de "gåvor", som han därefter räknar upp är dessa: Visdom, kunskap, tro, gåvan att bota sjuka, kraften att utföra under, förmågan att tala profetiskt, att skilja mellan andar, att tala olika tungotal och att tolka tungotal. Och trots att Aposteln yrkar på ”sök vinna de nådegåvor som är störst” så lovar han att visa ”en väg som är överlägsen alla andra”, nämligen kärlekens. ”Men nu består”, säger han, ”tro, hopp, kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” [1 Kor, 12-13] Hur önskvärt ägandet av andliga gåvor än må vara, är dessa helt enkelt inte, enligt denne gode Adepts mening, på det högsta planet och inte det högsta föremålet för människors strävan, eller den yppersta vägen att uppnå mänsklig fullkomning. De kan utan tvivel ha betraktats som bevis på framsteg på tankens och det andliga livets högre plan, och bör eftertraktas och brukas till gagn för andra; men de är inte i och för sig det högsta målet för mänsklig strävan. Ty människans högsta mål borde vara att bli Gud, och ”Gud är kärleken”. 

Men låt oss se på saken lite närmare. Först och främst, vad är en ”gåva”? Vad är detta ords vanliga betydelse? Tydligen är det något som ges eller skänks åt en mottagare, inte något som en människa redan äger, eller som hon kan förvärva genom tillväxt eller utveckling. Det senare, är helt enkelt en ”frukt” inte en gåva. Ett träd som under många år inte frambringat annat än grenar och blad, ger äntligen blommor och frukt. Ingen ny ”gåva” har blivit skänkt åt det; det har endast nått det utvecklingsstadium i sin naturliga tillväxt, då vissa i trädet från början inneboende krafter hade tillfälle att göra sig gällande. På samma sätt är de transcendentala krafter som Adepter äger inte några gåvor; utan det naturliga resultatet av utvecklig i vissa riktningar och dess naturliga blomning, så att säga, av de andliga potentialer som är alla människors medfödda rätt. 

Om vi ser saken från denna synpunkt, tror jag att de flesta teosofer är redo att medge att frasen ”andliga gåvor” är en oriktig benämning. Det finns inte och kan inte finnas några gåvor för människan att mottaga. Vad den studerande av det högre livet än är, så är hon ett resultat av sina föregående ansträngningar. Vad hon än blir med tiden, så beror det på hennes egna strävanden. Hon kan utveckla sina slumrande förmågor och slutligen bli en Adept – eller så kan hon driva omkring utan strävan och utan mål på livets ström, tills hon slutligen försjunker i glömska. Hennes öde är i hennes egna händer och hon är på inget sätt beroende av några ”gåvor”. 

Med hänsyn till människans mångsidiga natur kan dock saken ses från en annan synpunkt. Helt praktiskt kan människan betraktas som bestående av kropp, själ och ande, där själen är det verkliga jaget och anden är ett med det Högsta. Och om vi för ett tag betraktar dessa som avskilda entiteter, är det fullkomligt sant vad Jakob, en annan apostel, säger; nämligen att ”varje god gåva, varje fullkomlig gåva är från ovan”. Varje själs strävan efter andliga ting, varje beslut att leva ett renare liv, varje utsträckt hand till en svagare broder, varje strävan efter sanning, allt hungrande och törstande efter rättfärdighet – dessa och liknande begär och strävanden hos själen kommer först av allt från ovan, från det Gudomliga inom människan. I denna mening kan de kallas ”gåvor” –gåvor av den högre naturen till den lägre, av det andliga till det mänskliga. Och denna verkan från det högre på det lägre, framträder i sådana mänskliga egenskaper, kvaliteter eller dygder, som Paulus på ett annat ställe uppräknar såsom ”andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”.[Gal 5:22] 

Om vi ser det utifrån den ena eller andra synvinkeln, hur vi kan uppnå dessa andliga gåvor? Så verkar svaret bli att det beror på vad vi verkligen strävar efter. Om det är Adepternas utomordentliga förmågor som fångar vår fantasi och tänder vår ambition, så måste vi ha själsligt tålamod. Få, om ens någon, ibland oss kan tåla en ”forcerad” utveckling. Vi måste nöja oss med att vänta och arbeta; att växa och utvecklas; i den ena riktningen efter den andra, föreskrift efter föreskrift, litet här och litet där, ända tills vi efter loppet av kanske tidsåldrar hunnit växa upp till den fullkomliga människans fulla höjd. Om vi däremot klokt inser hur begränsade våra krafter är, så nöjer vi oss kanske istället med vad som kallas Andens vanliga manifesteringar, och då framgår helt naturligt två betraktelsesätt. 

Varje impuls från ovan, varje framkallande av det Gudomliga inom oss bör vi genast ta till oss och hjärtligt välkomna. Om du känner att något inom dig manar till att besöka en sjuk eller sorgsen vän eller granne, lyd genast den maningen utan att skjuta upp det. Om du känner på dig att börja ett nytt kapitel i ditt  personliga liv, uppskjut inte detta till nästa Nyår innan du börjar din förändring; utan börja nu. Om du berörts av någon sorglig berättelse om en broders lidande, handla då nu medan ännu dina kinder är fuktiga av tårar. Kort sagt, låt dig genast ledas in på det Gudomligas vägar, i harmoni med det Gudomligas lagar. Mer ljus, mer visdom, mer andlighet måste nödvändigtvis komma till den som är förberedd, så lyssnar till kallelsen. Hur kan järnstången genomträngas av jordens magnetism om den läggs på tvären istället för längs med den magnetiska meridianen? Hur kan en människa förvänta sig andliga gåvor eller förmågor om hon insisterar på att lämna villkoren för andlig utveckling utan avseende genom att åsidosätta andens lagar? För att uppnå det goda måste vi tänka goda tankar; vi måste vara uppfyllda av goda begär; med andra ord, vi måste vara goda. 

Det praktiska förslaget är att troget och samvetsgrant uppfylla vare känd plikt. Det är i och genom det dagliga livets händelser som vi för närvarande lättast kan göra framsteg i det högre livet, genom ett bra genomfört arbete, genom att utföra våra plikter noggrant – det  må vara långsamma framsteg, men dock säkra. Detta är språngbrädor till bättre förhållanden. Vi går fortast framåt när vi stannar för att hjälpa andra. Vi mottager mest när vi offrar mest. Vi uppnår det största måttet av Gudomlig kärlek när vi mest osjälviskt älskar vår medbroder. Vi blir sannerligen ett med det Högsta när vi förlorar oss själva i arbete för mänskligheten. 

DIES NON
[WILLIAM Q.JUDGE]
Path, Februari, 1889.

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid 385-388 ,”Spiritual Gifts and their attainment”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.