Tidsvågen

yantra1.gif (2187 bytes)

av
HELENA BLAVATSKY

TIDSVÅGEN

            Djupare själars tidsvåg rullar,
            In i vårt väsens innersta grund,
            Lyfter oss helt oanat,
            Upp ur livets alla små bekymmer.
                                            LONGFELLOW

Den stora psykiska och andliga förändring som nu pågår inom människosjälens område, är högst märklig. Den inleddes vid själva början av den nu långsamt försvinnande sista fjärdedelen av vårt århundrade och den kommer att sluta – så säger en mystisk spådom – för den civiliserade mänsklighetens väl och ve, med den innevarande cykeln vars slut inträffar år 1897. Men den stora förändringen kommer inte att ske under högtidlig tystnad eller bara förnimmas av ett fåtal. Tvärtom, den gör sig gällande mitt i det högljudda larmet av flitiga, högröstade tungor, en konflikt med den allmänna opinionen, som i jämförelse med det oavbrutna, alltjämt stigande larmet, från till och med den mest bråkiga politiska agitation, förefaller som suset av skogens lövverk på en varm vårdag.

Man kan verkligen säga att Anden i människan, som så länge varit dold för världens blickar, så noggrant hemlighållen och hittills förvisad från det moderna vetandets arena, äntligen har vaknat. Den gör sig nu gällande och kräver högljutt sina oigenkända men likväl rättmätiga rättigheter. Den vägrar att längre låta sig trampas under materialismens brutala fot, den vill inte längre vara ett föremål för fruktlösa spekulationer inom respektive kyrkor och en aldrig sinande källa till världsliga fördelar för dem som utsett sig som dess universella väktare. Den förra, materialismen, skulle helst vilja förneka den Gudomliga Närvaron varje rätt att finnas till; de senare vill försvara och bevisa dess tillvaro genom kollekthåvar och instutioner. Men nu har Anden i människan – den direkta men numera blott brutna strålen och emanationen från den Universella Anden äntligen vaknat. Hitintills, fastän så ofta hånad, förföljd och förödmjukad på grund av okunnighet, ärelystnad och girighet; och så ofta förvandlad genom en vanvettig stolthet, ”till en blind vandrare, likt gycklaren som hånas av en skara andra gycklare”, blev den kvar i illusionens rike ohörd och ouppmärksammad. Men i våra dagar har Anden i människan återvänt, likt kung Lear, från skenbar dårskap till förnuft och höjer nu sin röst och talar åter med den auktoritära stämma som forntidens människor under oräkneliga tidsåldrar lyssnat till i vördnadsfull tystnad, tills de slutligen förlorade sin hörsel genom civilisationens och kulturens larm och brus och inte längre förmådde höra den. . . .

Se dig omkring och iakttag! Fundera över vad du ser och hör och utgå från detta när du drar dina slutsatser. Den krassa materialismens tidsålder med sitt själsliga vanvett går med snabba steg mot sitt slut. Striden på liv eller död, mellan mysticism och materialism står inte längre inför dörren, utan rasar redan. Och den sida som kommer att vinna slaget vid denna dags yttersta timma kommer att bli herre över situationen och framtiden, dvs den kommer att bli ensamt rådande och bestämmande över de miljoner människor som redan lever och alla de som kommer att födas till världen ända fram till början av den sista fjärdedelen av det tjugonde århundradet. Om tidens tecken är tillförlitliga. Så är det inte Animalisterna som fortsätter som erövrare. Därom övertygar oss de många modiga och produktiva författare och skriftställare som nyligen har stått upp för att försvara Andens rätt att härska över materien. Det finns nu många uppriktiga, strävande själar som likt en orubblig mur reser sig mot materialismens grumliga forsande floder. De vänder sig mot den hittills övermäktiga flodvåg som fortfarande rycker med sig ned i okända avgrunder spillror från den avsatta mänskliga Andens skeppsbrott, och säger nu befallande: ”så långt har du nått fram, men längre skall du inte komma!”

Mitt under all denna yttre oenighet och upplösning av samhällets harmoni; mitt under förvirringen och massornas svaga och fega tvekan, bundna som de är av slentrianens trångsynthet, klichéer och anständighet; mitt bland den senaste tidens rådande stiltje inom allmänhetens tankeliv som under hela den mellersta delen av vårt århundrade har förvisat varje omnämnande av Själ och Ande och deras gudomliga verksamhet från litteraturen – mitt under allt detta börjar en stämma göra sig hörd. Likt en klar, bestämd, vida nående ton av löften, proklamerar den stora Människosjälens röst – inte längre i blygsamma toner – den mänskliga Andens uppvaknande eller rättare återuppståndelse, bland massorna. Den vaknar till liv bland några av tankens och lärdomens främsta representanter; den talar inom den lägste såväl som den högste och sporrar dem alla till handling. Den återställda livgivande Människoanden bryter sig oförskräckt fri från det animala livets och materiens hittills totalt fängslande fjättrar. Skåda Människoanden, säger skalden, där den höjer sig på sina breda vita vingar och svävar upp i det verkliga livets och ljusets regioner, varifrån den, lugn och gudalik, med uppriktigt medlidande betraktar nutidens dyrkan av de gyllene avgudarna hos den moderna materialistiska kulten, vars fötter är av lera och som hittills skärmat av den kortsynta massan från sina sanna och levande gudar…

Det har sagts att litteraturen är samhällets bikt, eftersom den återspeglar alla dess synder, alla dess låga såväl som dess hjältemodiga gärningar. I den meningen är en bok av vida större betydelse än någon människa, för böcker representerar inte endast en människa, utan de återspeglar en hel mängd människor. Därför sade också den store engelske poeten och filosofen om böcker, att han visste att de var lika seglivade och fruktsamma som de beryktade draktänderna – sår man dem lite här och var så växer beväpnade krigare upp ur dem. Att ta livet av en god bok är lika illa som att ta livet av en människa.

”Poeten-filosofen” har rätt .

En ny epok har börjat inom litteraturen; så mycket är sant. Nya tankar och nya intressen har skapat nya intellektuella behov, och som en följd av detta har ett nytt släkte av författare växt fram. Och detta nya släkte kommer gradvis och omärkligt att tränga ut det gamla – dessa gamlingar, som fastän de fortfarande är förhärskande till namnet tillåts göra det snarare av vanans makt än av förkärlek. Det är inte den människa som envist och papegojlikt upprepar gamla litterära formler och som desperat håller fast vid förläggartraditioner, som kommer att motsvara de nya behoven; inte den människa som föredrar sin egen trångsynta partidisciplin framför sökandet efter den länge bannlysta mänskliga Anden och de nu förlorade SANNINGARNA; inte dessa, utan i sanning dem som skiljer sig från sin älskade ”auktoritet” och som djärvt höjer och oförskräckt bär fram den framtidsmänniskans standar. Det är slutligen de som mitt i grossisthandelns herravälde, dyrkan av materien, materiella intressen och SJÄLVISKHETEN, tappert kämpat för mänskliga rättigheter och människans gudomliga natur, som kommer att bli, om de blott vinner segern, massornas lärare i det kommande århundradet och sålunda också deras välgörare.

Men ve det tjugonde århundradet om det nu rådande tankesystemet segrar, för då skall Anden ännu en gång fängslas och tystas ned till slutet av den nu pågående tidsepoken. Det är inte den döda bokstavens fanatiska anhängare i allmänhet som kommer att bli den nu återuppstående mänskliga tankens och Andens beskyddare och frälsare, inte heller de bildstormare och vandaler som kämpar emot det nya tänkandets anda och inte heller de som strängt håller fast vid föråldrade religiösa och sociala traditioner. Det är inte dessa alltför villiga anhängare av den gamla kulten och de medeltida irrlärorna hos dem som vaktar varje misstag begånget av deras egen sekt eller parti likt en relik och som avundsjukt vakar över sina egna tankar, såvida de inte växer ur sina tonår och tillgodogör sig några färskare och mer välgörande idéer – nej, det är inte dessa som är framtidens vise män. Det är inte för dessa som den nya historiska tidsepokens timma en gång slår, utan för dem som lärt att uttrycka och praktiskt tillämpa och tillgodose de kommande generationernas och de nu förtryckta massornas högre strävanden såväl som deras fysiska behov. Den som vill lära sig att fullt förstå det individuella livet med dess fysiologiska, psykiska och andliga mysterier, måste med den osjälviska filantropins hela glöd och kärlek till sina medmänniskor hänge sig åt studiet av och förvärvandet av kännedom om det kollektiva livet eller mänskligheten i sin helhet. Utan alla förutfattade meningar eller fördomar, liksom även utan minsta spår av fruktan för eventuella följder i en eller annan riktning, har hon att tolka, förstå och komma ihåg de djupa, innersta känslor och den längtan till det högre som bor inom det fattiga folkets stora hjärta. Men för att kunna göra detta, måste hon allra först ”stämma sitt hjärtas strängar i samklang med mänsklighetens”, som forntidens filosofi lär – hon skall helt och hållet lära sig att förstå den rätta meningen av varje rad, varje ord på de snabbt vändande bladen i Livets Bok hos MÄNSKLIGHETEN och hon skall bli helt genomsyrad av den oemotsägliga sanningen att mänskligheten är en helhet, oskiljaktig från hennes eget JAG.

Hur många sådana djuptänkande läsare av livets bok finns det i vår tid och som så skryter med sina vetenskaper och sin kultur? Vi menar härmed naturligtvis inte endast författare, utan snarare vår tids praktiska filantroper och altruister, de som fast de är väl kända dock fortfarande inte är erkända – dessa mänsklighetens sanna vänner, mänsklighetens osjälviska älskare, som försvarar människans rättighet till Andens frihet. Få är de verkligen som beträtt den vägen, för de är tidens sällsynta blomster och blir vanligen martyrer för den fördomsfulla allmänheten och tidens ögontjänare. Likt de underbara ”snöblomstren”, som för att kunna skjuta upp ur den kalla frusna jorden, måste tränga sig igenom ett tjockt lager av hård, isig snö, tvingas dessa sällsynta karaktärer genom hela livet bestå kampen mot kall likgiltighet och mänsklig hårdhet samt den själviska, alltid lika hånfulla rika världen. Och likväl är det dessa som är tillräckligt ihärdiga för att kunna fullfölja uppdraget. Endast till dessa ges Uppdraget att omvända samhällskretsarnas ”överklass” från rikedomens, fåfängans och de tomma nöjenas breda och bekväma kungsväg in på de högre, moraliska problemens branta, törnbeklädda stig och ge dem en förnimmelse av mer upphöjda moraliska plikter än dem de nu fullföljer. Det är också dessa som, när de har väckt sig själva till en högre själsverksamhet, samtidigt begåvas med en litterär talang och vilkas plikt är att påta sig väckningen av den sovande Skönheten och Djuret, i deras förtrollade Tanklöshetens Slott till det verkliga livet och ljuset. Må alla de som fått denna förmåga, blott gå modigt framåt med denna tanke främst i sina sinnen, så kommer de att lyckas. Det är de rika som först måste väckas till nytt liv om vi vill åstadkomma något välgörande för de fattiga, ty hos de förra ligger roten till det onda, varav de ”arvslösa” klasserna endast är den alltför yppiga grödan. Detta kan vid första anblicken verka vara paradoxalt, men det är dock sant och det kan påvisas.

Om vi beaktar den nuvarande urartningen av varje ideal såväl som urartningen av människohjärtats ädlaste strävan, vars urartning dag för dag blir allt mer påtaglig inom samhällets högre klasser, vad kan vi då vänta oss när det gäller de lägre klasserna? Det är huvudet som skall styra fötterna, och de senare kan knappast ställas till ansvar för vad de företar sig. Därför gäller det således att arbeta för den moraliska pånyttfödelsen av de mest bildade, men dock vida mer omoraliska klasserna, innan vi bemödar oss om våra okunniga yngre bröder. Det är nu många år sedan som detta påbörjades och fortfarande bedrivs, dock utan att hittills ha gett några förnimbara goda resultat. Det torde vara tämligen tydligt att orsakerna härtill ligger i det sakförhållandet att flertalet ”frivilliga”, även om det finns några få allvarliga, uppriktiga och allt uppoffrande arbetare på detta fält, dock utgörs av personer ur dessa samma världsliga, ultrasjälviska samhällsklasser som ”leker välgörenhet” och vars begrepp om förbättringar av de fattigas kroppsliga och andliga status inskränker sig till den falska föreställningen att pengar och Bibeln enbart kan avhjälpa allt, vi säger att ingendera av dessa kan åstadkomma något gott; för ett predikande av den döda bokstaven och framtvingad bibelläsning framkallar endast irritation och leder vidare till ateism; och pengar som en tillfällig hjälp finner oftare vägen till krogdisken än till bageriet. Det ondas rot ligger sålunda i en inre moralisk, och inte i en yttre fysisk orsak.

Om vi tillfrågas om vad det är som då kan hjälpa, svarar vi modigt: – teosofisk litteratur; och vi skyndar oss att tillägga att vi med detta uttryck varken menar sådana böcker som handlar om adepter och fenomen eller de som utges av Teosofiska Samfundet.

Utnyttja tillfället och dra fördel av den ”tidsvåg” som nu lyckligtvis överväldigar halva mänskligheten. Tala till den uppvaknande Anden i Mänskligheten, till Människoanden och till Anden i människan, dessa tre i En och Alla i En. Dickens och Thackeray, som båda föddes ett århundrade för tidigt – eller ett för sent – kom emellan två ”tidsvågor” av mänskligt andligt tänkande, och även om de varit till god hjälp var och en för sig och gett upphov till vissa ofullständiga reformer, så lyckades de dock inte att göra något djupare intryck på samhället och den stora allmänheten. Vad den europeiska världen nu behöver är ett dussin författare, sådana som Dostojevskij, den ryske författaren, vars verk, även om de är okända för de flesta i hans eget land, dock är välkända bland de bildade klasserna på kontinenten, liksom i England och Amerika. Och vad den ryske romanförfattaren har gjort är detta: han har djärvt och frimodigt sagt de mest ovälkomna sanningar till de högre och till och med till de styrande klasserna – det senare ett långt farligare tilltag än det förra. Och likväl ser vi att de flesta av de administrativa reformer som genomförts i Ryssland under de senaste tjugo åren kunnat tillskrivas den tysta och ovälkomna inflytelsen av hans penna. Som en av hans kritiker anmärker, kändes de stora sanningar han yttrade, av alla klasser så livligt och djupt, att människor vars åsikter var de mest diametralt motsatta hans egna dock inte kunde annat än hysa den varmaste sympati för den djärve författaren och sa det även till honom.

I allas ögon, vänners eller motståndares, blev han språkröret för det behov inom samhället som nu inte längre kunde undertryckas eller skjutas undan, behovet att med absolut ärlighet blicka in i djupet av sin egen själ, att själv bli den opartiske domaren över egna handlingar och strävanden.

Varje ny tankeströmning, varje ny tidsålders inriktning har alltid haft och kommer alltid att ha sina rivaler såväl som sina motståndare, varav somliga motverkar den häftigt men utan framgång och andra med större förmåga. Men de är alla, så att säga, likväl av samma skrot och korn – de har drag som är gemensamma för dem alla. De sporras till motstånd och invändningar av samma yttre, själviska och världsliga syften, samma materiella slutmål och beräkningar som ledde deras motståndare. Medan de framlägger andra problem och förespråkar andra metoder, upphör de i själva verket inte för ett ögonblick att tillsammans med sina motståndare leva i en värld av samma och gemensamma intressen liksom de även fortsätter med samma, i grunden identiska åsikter om livet.

Det som följaktligen blev alltmer nödvändigt var en man som stod utanför alla partier och all strid om makten och som kunde ställa sitt förflutna liv som en borgen för sina åsikters och avsikters ärlighet och uppriktighet; en man vars personliga lidanden var ett intyg om fastheten i hans övertygelser, en författare, slutligen, som var ett obestridligt litterärt geni; ty endast och enbart en sådan man kunde uttala de ord som var i stånd att uppväcka den rätta andan i ett samhälle som drivits i fel riktning.

Dostojevskij var just en sådan man – fosterlandsvännen och författaren, den från Sibirien återkomne straffången – den i Europa och Ryssland vittberömde författaren, den genom frivillig insamling begravne fattighjon, den själsväckande diktaren, barden, som ristar runor över allt som är fattigt, smädat, förorättat, förödmjukat – han, som med så skonlös skärpa avslöjade sin samtids sjukdomar och sår…

Det är sådana författare som behövs i vår tid av andligt uppvaknande; inte författare som skriver för rikedom eller rykte, utan orädda apostlar för Sanningens Levande Ord, andliga helare av vårt århundrades pestbölder. Frankrike har sin Zola som utpekar – i hög grad brutalt, men dock naturtroget – sitt folks degradering och moraliska spetälska. Men Zola har nöjt sig med att kritisera de lägre klassernas laster – han har aldrig siktat högre med sin penna än åt den lägre borgarklassen; de högre samhällsklassernas omoraliskhet har han lämnat alldeles i fred. Följden är att bönderna som aldrig läser romaner förblivit fullkomligt oberörda av hans verk; men ”bourgeoisien”, som litet eller intet frågade efter saken, så länge det endast berörde ”plebsen” , de lägsta samhällslagren, ställde till sådant oväsen för ”Pot-bouille” att den franske realisten förlorade all håg att vidare bränna sina fingrar i deras familjegrytor. Från första början har således Zola följt en väg som, oaktat att den fört honom till rikedom och ryktbarhet, inte har fört honom någonstans vad det beträffar hälsosamma verkningar.

Huruvida teosofins anhängare nu eller i framtiden kommer att göra någon praktisk tillämpning av detta förslag, är tvivelaktigt. Att skriva romaner med moralisk tendens; djup nog för att väcka och omskaka samhället, därtill krävs både en stor litterär talang och att man är född teosof, som Dostojevskij var – Zola kan inte på något sätt jämföras med honom. Men en sådan begåvning är sällsynt i alla länder. Dock kan man även om man saknar sådana stora gåvor verka för det goda på ett mera anspråkslöst och enklare sätt genom att noggrant observera och i opersonliga berättelser blotta samtidens skriande laster och ondska genom ord och handling, genom publikationer och praktiskt föredöme. Låt kraften av ett sådant föredöme imponera andra till att följa det; och sedan kommer det XX:e om också inte det XIX:e seklets människor i stället för att håna våra läror och strävanden se klarare och döma med sakkännedom och efter fakta, i stället för att döma på förhand efter inrotade falska förutsättningar. Då men inte förr skall världen se sig tvingad att erkänna det den hade fel i, och att endast teosofin så småningom kan skapa en mänsklighet, lika harmonisk och lika okonstlad som kosmos själv; men för att åstadkomma detta måste teosoferna leva som sådana. Efter att ha hjälpt till att väcka anden i mången människa – säger vi modigt och utmanar motsägelsen – ska vi stoppa nu, i stället för att simma med TIDSVÅGEN?

HELENA BLAVATSKY
Lucifer, November, 1889

Översatt från H P Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid 99-105, ”The Tidal Wave”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

_____________________________________________________