212
Teosofin och dödsstraffet

av William Q Judge

© 1998 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896

En hel del ondska härleder sig från okunnighet beträffande sanningen om människans verkliga natur och förmågor, samt deras verksamhet och förhållanden efter kroppens död. Följden av en sådan brist på kunskap sträcker sig vida omkring och berör långt mer än enbart en eller några få människor. Styrandet och administrerandet av mänsklig rättvisa genom lagar skapta av människor, kommer att förbättras i proportion till att det kommer att finnas mer information beträffande detta synnerligen viktiga ämne. När en omfattande och djupgående kunskap och övertygelse beträffande naturens och människans ockulta sida kommer till allmänhetens kännedom, då kan vi räkna med en stor förändring beträffande dödsstraffet.

Att i statens namn döda en människa är moraliskt fel och dessutom en skada för hela folket; ingen brottsling borde bli avrättad oavsett vilket brott han begått. Om lagens administrerande är så bristfällig att den gör sig skyldig till att frisläppa en grov brottsling innan avtjänad tid, så är det en sak för sig och har ingenting att göra med frågan om att döda honom.

Inom kristendomen står dödandet i ren motsats till den lag som anses ha kommit från den Högsta Lagstiftaren. Budordet lyder: "Du skall icke dräpa!" Inga undantag är gjorda för stater eller regeringar; inte ens djurriket är undantaget. Enligt denna lag är det därför oriktigt att döda en hund, för att inte tala om en människa. Men budordet har alltid ignorerats och så är det fortfarande. Mänsklig teologi har alltid visat sig kunna resonera bort vilken förordning som helst; och det fanns en tid då de kristna nationerna frossade på avrättningar. Det var en tid då en man kunde bli hängd för att han stulit en bit bröd eller några få spikar. Detta är dock numera  förändrat, så till vida, att döden endast utmäts för mördare – med några få oväsentliga undantag.

Vi kan tämligen säkert indela de brottslingar som under våra lagar har blivit eller kommer att bli dödsdömda, i två klassser: a) sådana personer vars natur är grov, ondskefull och mordlysten; b) sådana som inte är detta, men som i ett passionerat ögonblick, fruktan eller vrede slagit ihjäl någon. Dessa senare kan åter indelas i dem som sörjer över sina handlingar och de som inte gör det. Hos de sistnämnda, vilka dock till skillnad från de första inte är medvetna samhällsfiender, kan före avrättningen förutom ånger även framkallas vrede, förbittring, hämndbegär och fientliga känslor mot samhället som förföljer dem, samt mot de personer som direkt tar del i rättegången och avrättningen. Vid bedömandet av denna sak måste således brottslingens natur, passioner, bitterhet och hela sinnesstämning tas med i beräkningen; ty hans sinnesbeskaffenhet när han rycks bort från detta jordeliv är av stor betydelse för frågans bedömande.

Alla sätt att avrätta är våldsamma, vare sig det sker med kniv, svärd, kula, förgiftning, rep eller elektricitet. För en teosof har termen våldsam i förhållande till döden en större innebörd än för dem som inte hyser teosofiska åsikter. För den senare skiljer sig en våldsam död från en lugn och naturlig endast genom det våld som utövas på offret. Men för oss innebär en sådan död människans våldsamma lösslitande från sin kropp, och detta är en allvarlig sak som berör hela samhället. Det skapar faktiskt en paradox, ty sådana personer är inte i vanlig mening döda; de stannar kvar bland oss som osynliga brottslingar i stånd att skada de levande och tillfoga hela samhället mycket ont.

Vad är det som händer? Allt vad åskådaren ser är att det hastiga bortryckandet har skett; men vad sker i verkligheten? En naturlig död liknar ett lövs fallande nära vintern. Tiden är nu inne, ty bladets alla krafter är frigjorda; och när de inte längre är verksamma hänger stjälken blott med svagt fäste samman med grenen och den minsta vindfläkt lösgör den. Detsamma gäller för oss; vi börjar frigöra alla våra inre krafter och beståndsdelar den ena från den andra, eftersom deras tid är till ända, och när den sista dödsdallringen når oss faller de inre delarna isär och lämnar själen fri. Men den arma brottslingen har ännu inte hunnit till sitt livs naturliga slut. Hans astralkropp är inte redo att avskilja sig från den fysiska kroppen, inte heller är den vitala livskraften, nervenergin, redo att lämna sin plats. Hela den inre människan är fast sammanbunden och hon är den verkliga människan. Jag har sagt att dessa delar inte är färdiga att avskiljas – faktum är att de inte är i stånd att skilja sig, därför att de är sammanbundna av lagen och av en kraft som endast den stora Naturen har kontroll över.

När således den yttre fysiska kroppen underkastats en sådan behandling som åstadkommer en hastig och för tidig skilsmässa från den verkliga människan, är han endast bedövad för en tid och vaknar sedan upp inom jordens atmosfär som en fullt kännande levande varelse, dock utan kropp. Han ser människorna, han ser och känner åter hur han förföljs av den mänskliga lagen. Hans passioner är vid liv. Han har blivit en rasande eld, en massa av hat; offret för sina medmänniskors och sitt eget brott. Få av oss är i stånd att medge, även under gynnsamma förhållanden, att vi själva har haft helt och hållet fel och att erkänna att det straff som människor lagt på oss är rättvist och välförtjänt; men hos brottslingen finns det endast hat och hämndbegär.

Om vi nu kommer ihåg att hans sinnestillstånd blev värre efter hans rättegång och avrättning, så förstår vi att han har blivit en fara för de levande. Även om han inte skulle vara så ond och hämndgirig som här sagts, så är han själv bärare av sina egna handlingar inom sig; han bär med sig, in i astralvärlden, som omger oss, bilderna av sina brott, vilka alltjämt så att säga är levande väsen. I vilket fall som helst är han farlig. Då han nu har sin tillvaro på det plan där vårt förnuft och våra sinnen är verksamma, kommer han ständigt i beröring med de levandes sinnen och begär. Många fler människor än vi anar är nervösa och sensitiva. Om sådana sensitiva människor kommer i närheten av denne osynlige brottsling, blir de med en gång injicerade med bilderna av hans brott och straff, vibrationerna av hans hat, ondska och hämndlystnad. Lika alstrar lika och sålunda skapar dessa vibrationer sin like. Många personer har tvingats av en okänd makt att utföra brott; och denna makt kom då från en sådan osynlig invånare i vår sfär.

Och även på dem som inte kallas "sensitiva" utövar dessa kringsvävande brottslingar en inverkan, genom att uppväcka ondskefulla tankar där det finns grogrund i dessa individer. Vi kan inte resonera bort den ofantliga kraft av hat, hämnd, fruktan, fåfänga som dessa utgör tillsammans. Se t ex på Guiteau, president Garfields mördare. Han genomgick många dagars rättslig undersökning. Varje dag ända till slutet blev hans hat, vrede och fåfänga uppjagade till sin spets, och när han dog slungade han ut förbannelser mot alla som haft något att göra med hans bekymmer. Kan vi vara så dåraktiga och påstå att all den kraft han på det sättet alstrade skulle gå spårlöst förbi? Naturligtvis gjorde den inte det. Med tiden kommer den att att bli omvandlad till andra krafter, men under lång tid innan detta hinner ske, kommer den levande Guiteau att strömma genom vårt förnuft och våra sinnen och föra med sig och förfölja oss med de fruktansvärda bilder och förskräckliga passioner som på detta sätt har framkallats.

Teosofen måste motarbeta dödsstraffet, därför att han tror på människans mångfaldiga natur och på den inre naturens sammansatta väsen och att allt detta styrs lagbundet och inte beror på en tillfällighet och inte heller på fantasin hos dem som talar om nödvändigheten att skydda samhället när de inte vet det rätta sättet att göra det och endast håller sig till den mosaiska straff- och vedergällningslagen. Han inser att dödsstraffet är orättvist mot de levande och en fara för samhället samt att det inte ger brottslingen någon chans till förbättring.
 

WILLIAM Q. JUDGE
Path, September, 1895.

Översatt från William Q Judges Theosophical Articles, vol II, s 362-365, "Theosophy and Capital Punishment". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________