Den teosofiska rörelsen uppstod i New York år 1875 och blev snabbt världsomfattande, med aktiva center i Europas, Nordamerikas och Indiens större städer. Tillsammans med Helena Petrovna Blavatsky – en rysk adelsdam som studerat i Indien och Tibet – var de huvudsakliga grundarna Henry S Olcott och William Q Judge. Olcott var jordbrukare, överste i inbördeskriget och sedermera advokat och journalist. Då Abraham Lincoln dog utnämndes Olcott av regeringen att ingå i en tremanskommitté för att utreda i lönnmordet. Judge var en ung irländsk-amerikansk advokat, som senare kom att spela en betydelsefull roll inom rörelsen, främst i Amerika.

I en ledare i New York Herald (den 10 maj, 1891) – två dagar efter H P Blavatskys död – utkom denna uppskattande värdering av hennes verk:

Ingen annan i den nuvarande generationen, kan man säga, har gjort mer för att återigen öppna de sedan länge förseglade skatterna inom österländskt tänkande, visdom och filosofi. Med all säkerhet har ingen annan gjort så mycket för att klarlägga den djupgående Visdoms-religionen bearbetad av den ständigt tänkande Orienten, samt att föra fram i ljuset de forntida litterära verken, vilkas omfattning och djup har förvånat den västerländska världen, uppfödd i den trångsynta tron att Österlandet endast frambringat råheter och omogenheter inom den spekulativa tankens område. Hennes egen kunskap om orientalisk filosofi och esoterik var vittomfattande. Inget uppriktig tänkare kan tvivla på detta efter att ha läst hennes två viktigaste verk. Hennes spår leder, i sanning, ofta dit endast några få invigda kunde följa, men andan och tendensen i alla hennes verk var kraftgivande, stärkande och stimulerande ...

Helena Blavatskys arbete har redan burit frukt och var klart förutbestämt att åstadkomma ännu mer påfallande och välgörande återverkningar i framtiden. Senare tiders noggranna iakttagare har insett att den gängse tankens anda på många olika håll influerats av det. En vidsyntare mänsklighet, en mer liberal begrundan, en läggning för att utforska forntida filosofier från en högre synvinkel, har ett direkt samband med lärorna som refererats till ovan. Sålunda har Helena Blavatsky satt sin prägel på tiden.

[...] Medan Gandhi talade om teosofi som ”hinduism när den är som bäst”, liknar den berömde zenbuddhist-läraren D T  Suzuki den med ren mahayana-buddhism. Emellertid betonade H P Blavatsky själv att teosofi och den teosofiska rörelsen inte är begränsad till österländska religioner och vetenskaper. Många av hennes skrifter är ägnade åt att förklara de kristna symbolerna och kristendomens esoteriska aspekter. Vad Jesus beträffar, kallade hon honom ”en av de mest storslagna och klart utpräglade gestalter i den mänskliga historiens panorama”, en som, ”i stället för att blekna bort, kommer att bli tydligare och mer klart definierad för varje århundrade som går”.

Vårt viktigaste mål, skriver hon, ”är att återuppliva Ammonios Sakkas arbete, ”grundaren av den neoplatoniska skolan för 1700 år sedan. Denna skolas uppgift, påstår hon, var ”att förena alla religioner, sekter och nationer i ett gemensamt etiksystem baserat på eviga sanningar. Följaktligen var neoplatonikerna kända som en eklektisk teosofisk skola och ordet teosofi, som betyder gudalik visdom, användes först av dem. Ammonios mål var att förmå hedningar, kristna, judar och andra människor ”att lägga alla sina argument och missämjor åt sidan och endast komma ihåg att de alla var ägare till samma sanning under olika skepnader...”.

När det gäller den moderna teosofin, sade H P Blavatsky att den varken är en religion, vetenskap eller filosofi, utan en bestämd samling av läror som eftersträvar att förena dessa tre sätt att se på livet.

Utdrag ur Fågel Fenix Mysteriet av Joseph Head & Sylvia Cranston
Bulletin nr 211, Maj 2008, Malmölogen