nr 172
nr 172
Mästaren – det gudomliga hjärtat
Mörkret och ensamheten kommer säkerligen att hemsöka oss, men de är bara illusoriska. Är inte Självet rent, strålande, kroppslöst och fritt – och är du inte just detta? Det dagliga vakna livet är endast en botgöring och en prövning för kroppen, så att även den på så sätt ska uppnå den rätta beskaffenheten. I drömmarna ser vi sanningen och smakar på den himmelska glädjen. Under det vakna tillståndet bör vi gradvis destillera denna himmelska dagg till vårt normala medvetande.
Kom även ihåg att den nuvarande tidsålderns inflytelser är mäktiga i att framkalla dessa känslor. Vilken hopplöshet och vilket plågande av tvivel visar sig inte överallt i dessa dagar! I denna omvälvningens tid väntar den vise. Han böjer sig som vassen för vinden, så att den blåser över hans huvud. Och när du höjer dig till det plan som du nu gör, där dessa strömmar är rådande, och emedan du strävar ännu högre, så måste du känna dessa fientliga inflytelser, fastän du ingenting vet om dem. Det är i sanning en tidsålder av järn. En skog av järnträd, svarta och frånstötande, med grenar av järn och glänsande löv av stål. Vinden blåser genom dess valv, och vi hör ett fruktansvärt malande och rasslande ljud som överröstar Kärlekens ännu svaga stämma. Och skogens invånare misstar detta för att vara Guds röst; de imiterar det och gör det ännu rysligare. Bli inte matt, döm inte dig själv. Vi är båda detta ljudlösa OM; vi vilar tillsammans i Mästarens famn [i det gudomliga hjärtat]. Du är inte trött; det är bara kroppen som nu är svag och inte bara svag utan skakad av dina egna fysiska och psykiska förmågors krafter. Men den vise lär sig då han är i kroppen att inta sig en attityd av likgiltighet, som i själva verket är mer full av omsorg än den är hos andra. Låt den också bli din! Du är domaren. Vem accepterar dig, vem vågar döma dig utom du själv? Låt oss därför vänta på naturliga förändringar, genom att vara förvissade om att när ögat håller sig stadigt fäst där ljuset skiner, så kommer vi snart att veta vad vi ska göra. Denna stund är ännu inte mogen. Men omogen frukt blir mogen och faller eller plockas. Den dagen kommer visserligen att inträffa då du plockar den. Du oroas nu inte längre av fåfäng rädsla eller kompromisser. När den stora tanken kommer tillräckligt nära är det dags att lämna. Vi måste alla vara tjänare, innan vi överhuvudtaget kan hoppas på att bli mästare.
Utdrag ur Brev som hjälpt mig, nr 11
av WILLIAM Q JUDGE
| till Teosofiska Speglingar | till ULTs hemsida |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23
