nr 201
Kapila och Sankhya filosofin
Orientens Mästare
Så här skriver Helena Blavatsky om den store Mästaren Kapila i sin mästerliga Teosofiska Ordbok:
Kapila Rishi (sk). En stor visman, en stor forntida adept. Författaren till Sankhya-filosofin.
Och om Sankhya filosofin skriver HPB:Sankhya (sk). Det filosofiska system som grundades av Kapila Rishi, ett system av analytisk metafysik, och en av de sex Darshanas eller filosofiska skolorna. Den predikar om de numeriska kategorierna och betydelsen av de tjugo-fem tatwas (naturkrafterna i olika grader). Denna ”anatomistiska skola”, som några kallar den, förklarar naturen genom de tjugo-fyra elementens interaktion tillsammans med purusha (anden) vilka blir modifierade genom de tre gunas (kvaliteterna), och undervisar om evigheten hos pradhana (den ursprunglig homogena materian), eller naturens själv-transformation och de mänskliga Jagens evighet.
Och om begreppen Gunorna, Triguna och Trimurti säger HPB följande:
Gunas (sk). Kvaliteter, attribut (se "Triguna"); en tråd, även ett rep.
Triguna (sk) Den differentierade matrians tre avdelningar av inneboende kvaliteter – det vill säga, av rent lugn (sattva), av aktivitet och begär (rajas), av stagnation och förfall (tamas). De korresponderar med Vishnu, Brahma och Shiva. (se ”Trimurti”).
Trimurti (sk). Ordagrant ”tre ansikten”, eller ”trefaldiga form” – Treenigheten. I den moderna gudavärlden är dessa tre personer Brahmâ, skaparen, Vishnu, bevararen och Shiva, förstöraren. Men detta är en senare efterkonstruktion, ty varken Brahmâ eller Shiva är kända i Vedaböckerna, och den vediska treenigheten består av Agni, Vayu och Surya; eller som Nirukta förklarar det, den jordiska elden, den atmosfäriska (eller luftens) och den himmelska elden, ty Agni är eldguden, Vayu luftguden och Surya är solguden. Så som det står i Padma Purana: ”I begynnelsen blev den store Vishnu, i sin önskan att skapa hela världen, trefaldig: skapare, bevarare, förstörare. I syfte att skapa denna värld, emanerade den Högsta Anden från sin kropps högra sida sig själv såsom Brahmâ; därefter, i syfte att bevara universum, skapade han från sin kropps vänstra sida Vishnu; och i syfte att förstöra världen skapade han från mitten av sin kropp den evige Shiva. En del tillbeder Brahmâ, några Vishnu, andra Shiva; men Vishnu, är en men likväl trefaldig, skapar, bevarar och förstör, därför tillät den fromme ingen åtskillnad mellan de tre. Faktum är att samtliga tre ”personer” inom Trimurti är endast universums differentierade Ande-Materians tre kännetecknande gunas eller egenskaper, självskapande, självbevarande och självförstörande, vilka är till för pånyttfödelsens och fullkomlighetens ändamål. Detta är den korrekta betydelsen; och det visas genom att Brahmâ blir den förkroppsligade personifikationen av Rajoguna, aktivitetens kvalitet eller egenskap hos begäret att fortplanta sig, och det är på grund av detta begär som universum och allting där inom framkallas till existens. Vishnu är den förkroppsligade Sattvaguna, den bevarande egenskapen som uppstiger från en lugn och fridfull glädje, som kännetecknar den mellanliggande perioden mellan den fulla tillväxten och början till förfallet; medan Shiva, vilken förkroppsligar Tamoguna – som är stagnerandets kännetecken och slutliga förstörelse – naturligtvis blir förstöraren. Detta är i lika hög grad filosofiskt under dess mask av antropomorfism, som det är ofilosofiskt och absurt att hålla fast vid och påtvinga världen den döda bokstavens ursprungliga begrepp.Vidare kan vi läsa i samma bok om Tattvorna:
Tattwa (sk) [Tattwor] Evigt existerande, ”Det”; även naturens olika principer i deras ockulta betydelse. Tattwa Samâsa är ett verk inom Sankhya filosofin som tillägnas självaste Kapila.
Även existensens abstrakta principer eller kategorier, fysiska såväl som metafysiska. De subtila elementen – fem exoteriskt, sju inom den esoteriska filosofin – vilka kan korreleras med de fem och de sju sinnena på det fysiska planet; de två sista sinnena är än så länge latenta inom människan, men kommer att bli utvecklade under de två sista rotraserna.Utdrag från Helena Blavatskys Teosofiska Ordbok
Bulletin nr 201, Maj 2007, Malmölogen
|
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23