[...]  Andra kapitlet  [i Bhagavad-Gita] slutar med en förklaring av vad det är för sorts död som leder till förening med det gudomliga och absolut förebygger varje reinkarnation på jorden. Den hittas i följande meningar: 

Den som har uppgett varje önskan, handlar utan åtrå, själviskhet eller högmod och betraktar sig själv varken som den handlande eller den som äger, han finner frid. Detta, o Prithas son, är förtröstan på det Högsta Väsendet, och den som äger sådan går inte mera vilse. Sedan han nått fram till den går han, om han är befäst i den i dödens stund, vidare till Nirvana i den Högste.

Detta är slutorden i andra kapitlet.

Varje annan sinnesinställning i dödsögonblicket skall säkerligen få oss att förvärva en dödlig kropp igen. 

Krishnas förklaring ställer oss inför inte bara de grundsatser och regler som tidigare inskärpts utan också hela frågan om döden. Ty för att veta hur man skall "tänka på Honom i dödsstunden" eller kunna äga den ro som bara den fullkomliga hängivelsen skänker måste vi ta reda på vad döden är och om den bara är vad vi ser försiggå vid en människas bortgång eller om den är mer än det som kan uppfattas med ögat. En smula eftertanke säger oss att vad som ses och noteras av läkare och åskådare bara är själens och livskraftens utträde ur det yttre hölje som kallas "kroppen". Medan detta pågår kan den döende ta emot kyrkans riter eller bekänna sin anslutning till vilken lära det vara må, eller till och med när han utandas sin sista suck tala om himlen och den sällhet som där väntar honom. Men detta är bara första steget. Över hans anlete vilar kanske ett uttryck av lugn och lycka, hans närmaste sluter hans ögon – de kallar det döden. Han har emellertid endast börjat dö. Själen har ännu att passera andra höljen utom synhåll för vännerna, till och med utom den döendes egen kontroll. Allt beror nu på den tanke, och sinnesinriktning som kännetecknat hela hans livstid. Ty själen måste gå utefter den väg som den kom på, och den vägen är kantad med en hel livstids minnen. Allt eftersom dessa minnen dyker upp påverkar de den bortdragande själen, antingen så att den störs i sin koncentration på det Högsta Väsendet eller så att den förhjälps till högre fullkomning. Även om de sista åren av ens liv har ägnats åt det levnadssätt som Krishna vill inprägla, kommer minnena från de år som tidigare ägnats åt att tillfredsställa begären att kasta sin skugga över själen och absolut förhindra den från att uppnå det tillstånd från vilket det är omöjligt att återvända till jorden utan vårt medgivande. Detta illustreras ännu bättre genom att betrakta livet som ett storslaget musikstycke, som slutar i ett ackord vilket i sig sammanfattar alla tonerna i den föregående melodin. Resultatet blir ett sammansatt ljud som varken uttrycker de högsta eller lägsta tonerna, de vackraste eller mindre vackra, utan produkten av dem alla. Och detta sista ljud är den bestämda vibration som behärskar den döende och ljuder tvärs igenom honom och försätter honom i det tillstånd som svarar mot denna vibration eller till vilket den är nyckeln. Härav inses lätt att det i varje tanke ligger möjligheter till harmoni eller dissonans vid livets slut. 

"Vägledda av själens klara ljus, har vi begrundat din undervisning, o helige vise! Den har varit en kraft som skingrat de skuggor som omger Iswaras hemvist i oss. Vi är lyckliga och stimulerade; må dina ord förbli hos oss, må de vederkvicka oss liksom källan vederkvicker jorden!"

Utdrag ur Kommentater till Bhagavad Gita av William Q Judge
Bulletin nr 216, November 2008, Malmölogen