228. Den Tredje Jesus

Å andra sidan förklarar Clemens Alexandrinus att det helt enkelt betyder ”en god människa”, dvs; ”Alla som tror på Chrêst (en god människa) både är och kallas Chrêstna, alltså; goda människor” (Strom. lib.2). Clemens tystlåtenhet är helt naturlig, för som King sanningsenligt påpekar i hans Gnostics, var hans kristendom inget annat än en ympning på den kongeniala trädstammen av hans ursprungliga platonism. Han var en Initierad, en nyplatonist, innan han blev kristen. Faktum är, att hur mycket han än må ha avfallit från sina tidigare uppfattningar, kunde han inte befria sig från sitt förpliktande tysthetslöfte. Och såsom en teosof och gnostiker, som en som visste, måste Clemens ha vetat att Christos, var ” VÄGEN”, emedan Chrestos var den ensamme vandraren som reste för att uppnå det slutgiltiga målet genom den ”Stigen”, vars mål var Chrestos, den förhärligade SANNINGENS ande, återföreningen med det som gör själen (Sonen) ETT med anden och Fadern. Att Paulus visste det är säkert, för hans egna yttranden bevisar det. För vad betyder orden , [palin odino, achris ou morphothei Christos], eller, såsom det återges i de auktoriserade översättningarna, ”Jag är åter i födslovånda tills Kristus tagit gestalt i er”, om inte vad vi ger det för betydelse i dess esoteriska tolkning, dvs. ”tills ni finner Kristus inom er som er enda ´väg´.” (Se Galater-brevet IV, 19 och 20).

Jesus, antingen av Nasaret eller Lüd, [24] var således otvivelaktigt en Chrêstos, eftersom han aldrig blev berättigad till benämningen ”Christos ” under sin livstid före sin sista prövning. Det kan ha varit som Higgins tänker sig det, som förmodar att det första Jesusnamnet var kanske , [chreistos], det andra , [chrestos], och det tredje [christos]. ”Ordet [chreistos] var i bruk före bokstaven H (cap. eta) fanns i språket.” Men Taylor (i sitt svar till Pye Smith, sid: 113) citeras och säger ”Den vördnadsfulla titeln Chrest ... betyder ingenting annat än en god människa”.

________________

[24] Eller Lydda. Hänvisningar är här gjorda till den rabbinska traditionen i den babyloniska Gemara, kallad Sepher Toledoth Jeshu, om Jesus som sonen till någon vid namn Pandira, och som har levt ett århundrade tidigare än den era som kallas den kristna, nämligen under tiden då den judiske kungen Alexander Jannæus och hans hustru Salome härskade från år 106 till år 79 f. Kr. Anklagad av judarna för att ha lärt den magiska konsten i Egypten, och för att ha stulit från det allra Heligaste det Outsägbara Namnet, så blev Jehoshua (Jesus) avrättad av sanhedrinerna i Lud. Han blev stenad och sedan korsfäst på ett träd på aftonen till judarnas påskhögtid. Berättelsen tillskrivs de talmudiska upphovsmännen till Sota och Sanhedrin, sid. 9, i Zekiels Bok. Se i Isis Unveiled, del: 2, sid: 201; Arnobius; Eliphas Levis Science des Esprits och The Historical Jesus and Mythical Christ, ett föredrag av G. Massey.

Teosofiska Speglingar
Utdrag ur Evangeliernas Esoteriska Karaktär, del 2 av Helena Blavatsky
Bulletin nr 228, December 2009, Malmölogen