Evangeliernas esoteriska karaktär
HELENA BLAVATSKY
Evangeliernas esoteriska karaktär
HELENA BLAVATSKY
Andra Delen
© 2004 Online Teosofiska Kompaniet
Malmö
EN STUDIE I OCKULTISM
HELENA BLAVATSKY 1831-1891
II.
EVANGELIERNAS ESOTERISKA KARAKTÄROrdet Chrêstos existerade långa tider före man hörde talas om kristendomen. Man har funnit det i bruk från det femte århundradet f. Kr. av Herodotus, av Æschylus, och av andra klassiska, grekiska författare, vars betydelse tillämpades på både ting och personer.
Vi läser således i Æschylus(Cho. 1. 901) om
(pytho-chrêsta) ”orakelsvaren framförda av en Phytisk gud” (Greek- English Lexicon) genom en orakelprästinna [pythoness]; och Phytochrêstos är den nominativa singularformen av ett adjektiv som härstammar från chrau
(Euripides, Ion, 1. 218). De senare betydelserna, fritt myntade från dessa ursprungliga tillämpningar, är talrika och varierande. Hedniska, klassiska verk uttryckte mer än en idé med verbet
[chraomai] ”rådfråga ett orakel”; för det betydde också ”ödesbestämd”, dömd av ett orakel, i betydelsen av ett offrande offer åt dess dekret, eller – ”till ORDET”; såsom chrêsterion inte bara är ”sätet för ett orakel” utan också ”ett offrande till, eller för, oraklet”. [17]. Chrêstes,
, är någon som utvecklar och förklarar orakler, en profet, en siare; [18] och chrêsterios, är någon som tillhör, eller tjänar ett orakel, en gud eller en ”mästare”; [19] detta oaktat Canon Farrars framsteg.[20].
________________
[17] Ordet
förklaras av Herodotus (7, 11, 7) såsom det vilket ett orakel tillkännager, och
ges av Plutarch (Nic. 14) som ”ödet”, ”det nödvändiga”. Vide Herod. vii, 215; 5, 108; och Sophokles, Phil., 437.
[18] Se Liddell och Scotts Greek-English Lexicon.
[19] Följaktligen en Guru, "en lärare", och en chela, en "lärjunge", i deras ömsesidiga relation.
[20] I hans senaste arbete – The Early Days of Christianity påstår Canon Farrar:- ”Somliga har förmodat att det var en godtycklig lek med ord baserade på det, som ... mellan Chrêstos (´söt´, ´ljuvlig´ Ps. 30: 4, 8) och Christos (Kristus),” (1, sid. 158, fotnot). Men där är ingenting att förmoda, då det verkligen började med en ”lek med ord”. Ordet Christus blev inte förvrängt till Chrestus som den lärde författaren ville få sina läsare att tro (sid. 19), utan det var adjektivet och substantivet Chréstos som blev förvrängt till Christus och användes om Jesus.
I en fotnot på ordet ”Chrestian”, som förekommer i den Första Episteln av Petrus (kap.4, 16.) i vilken det senare reviderade MSS var ordet ändrat till Christian [Kristen], och Canon Farrar påstår vidare, ”Kanske borde vi läsa den okunniga, hedniska förvrängningen av Chrêstium”. Alldeles bestämt borde vid det; för den vältalige författaren borde minnas sin Mästares befallning att ”ge till kejsaren vad tillhör kejsaren”. Hans ogillande till trots, Farrar är tvungen att erkänna att namnet Christian[Kristen] först blev PÅHITTAT av de sarkastiska, hånande antiochianerna så tidigt som år 44 e Kr, men kom inte till allmänt bruk före Neros förföl jelser. ”Tacitus”, säger han, ”använder ordet ”kristna” såsom något av en ursäkt. Det är väl känt att det i det Nya Testamentet bara uppträder tre gånger, och innehåller alltid en fientlig betydelse (Apostlagärningarna 11:26, 26:28, såväl som i 4:16).” Det var inte bara Claudius som såg med oro och misstänksamhet på de kristna, som fått detta öknamn till hån för deras förkroppsligande av en subjektiv princip eller egenskap, utan också alla de hedniska nationerna. När Tacitus talar om dem som massorna kallade ”kristna”, beskriver han dem som en grupp människor föraktade för deras ogärningar och brott. Det är inte att undra på, för historien upprepar sig själv. Det finns, utan tvivel, tusentals ädla och förtjänstfulla män och kvinnor nu som är födda kristna. Men vi behöver bara se på den ondska med vilken hedningarna omvändes; på moralen hos de proselyter i Indien vilka missionärerna själva vägrar att ta i sin tjänst, för att dra en parallell mellan klostren för 1800 år sedan och de nutida hedningar som är ”berörda av nåden”.
Allt detta bevisar att benämningarna ”Kristus” och ”Kristna” ursprungligen stavades Krestus [Chrest] och Krestnas [Chrestians], [21] lånats direkt från hedningarnas tempelterminologi och har betytt detsamma som där. Oraklet och de andra gudarna hade nu blivit en ersättning för judarnas gud, den ursprungliga användningen av ”Chrêstos” blev istället ett substantiv tillämpat på en speciell person; och nya termer sådana som Chrêstianoi och Chrêstodoulos, ”en efterföljare eller tjänare av Chrestos” – myntades ut ur det gamla materialet. Detta visar Philo Judaeus (Philon från Alexandria), en garanterad monoteist, som redan använde samma benämning för monoteistiska ändamål. För han talar om
(thêochrêstos) ”Gudsförklarad”, eller om någon som är förklarad av Gud, och om
(logia thêochrêsta) ”uttalanden överlämnade av Gud”,– vilket bevisar att han skrev vid en tid (mellan det första århundradet f Kr och det första e Kr) när varken kristna eller krestna ännu var kända under dessa namn, utan kallade sig själva fortfarande för Nasaréener. Den anmärkningsvärda skillnaden mellan de två orden chrao
– att rådfråga eller få svar från en gud eller ett orakel (chreo
som är den tidigare ioniska formen för detta) – och
(chrio) ”att gnida, att smörja (inviga) (därifrån namnet Christos), har inte förhindrat den kyrkliga adopteringen och myntandet från Philos uttryck theochréstos,
”smörjd av Gud”.
Sålunda blev det dolda utbytet av bokstaven
till
utfört av dogmatiska skäl på detta enkla sätt, som vi nu ser.
________________
[21] Justinus Martyren, Tertullianus, Lactantius, Clemens Alexandrinus och andra stavade det på detta sätt.
Den världsliga innebörden av Chrêstos löper genom den klassiska grekiska litteraturen pari passu och är upptagen i mysterierna med denna betydelse. Demosthenes, som säger
[o Chreste] (330, 27), menar med detta helt enkelt ”du fina medmänniska” (eller ”du trevlige vän”); Platon (i Phaed. 264 B) säger
[chrestos ei hoti hegei] – ”du är en utmärkt människovän som tänker... ”. Men i det esoteriska uttryckssättet hos templens ”chrestos” [22] är det ett ord vilket, såsom participen Chrêstheis, är bildad under samma regel och förmedlar samma mening – från verbet chraomai (att rådfråga en gud)
– och svarar mot vad vi skulle kalla en adept, men också en hög chela, en lärjunge. Det är i denna mening som det användes av Euripides (Ion, 1320) och av Æschylus (I C). Denna kvalifikation tillämpades på dem varom guden, oraklet eller någon övermakt hade kungjort än det ena än det andra. Ett exempel kan ges i detta fall.
________________
[22] Se Liddell och Scotts Greek and English Lexicon. Chrêstos är i verkligheten en som är konstant varnad, rådd, vägledd, antingen av ett orakel eller en profet. G Massay är inte korrekt när han säger att ”... den gnostiska formen av namnet Chrest eller Chrestos, betecknar den Gode Guden, inte en mänsklig individ”, för den betecknar det sistnämnda, dvs. en god, en helig man; men han har helt rätt när han tillägger att Chrêstianus betyder ”sötma och ljus”. Chrêstoi, såsom goda människor, var en kvarleva från tidigare. Otaliga grekisk texter visar att den hädangångne, hjälten, den helgonlike – dvs. den ”gode” – blev titulerad Chrestos, eller den kristne; och från denna mening med den ”gode” anser Justinus, den ursprunglige apologeten, att det kristna namnet härstammar. Med detta identifieras ordet med den gnostiska källan och med den ”Gode Guden” som uppenbarar sig själv enligt Marcion – dvs. Un-Nefer eller den Gode uppenbararen inom den Egyptiska teologin.” – (Agnostic Annual).
Orden
[chresen oikistera] som används av Pindar (sid: 4-10) betyder ”oraklet proklamerade honom kolonisatören”. I detta fall tillåter det geniala i det grekiska språket att mannen som så proklamerats skulle kallas
(Chrêstos). Följaktligen användes denna term på varje Lärjunge som var erkänd av en Mästare, såsom också på varje god man. Nu tillåter det grekiska språket märkliga etymologier. Kristen teologi har valt och förordat att namnet Christos skulle anses härstamma från
,
(Chriso), [chrio, chriso], ”smörjd med väldoftande salva eller olja”. Men detta ord har många betydelser. Det används av Homerus förvisso och visar då på ingnidningen av kroppen med olja efter badet (Iliaden: 23, 186, och även i Odysséen: 4, 252) som även andra av antikens författare gör. Ändå betyder ordet
(Christes) snarare en rentvagning, medan ordet
(Chrêstes) betyder präst och profet, en term betydligt mer passande på Jesus än den om ”den Smorde”, eftersom Nork visar genom evangeliernas auktoritet, att han aldrig blev smord, varken som konung eller präst. Kort sagt, det ligger ett djupt mysterium under alla dessa idé strukturer vilka, som jag vidhåller, endast en grundlig kännedom om de hedniska mysterierna är kapabel att avslöja. [23 Det är inte vad de tidiga kyrkofäderna torde bekräfta eller förneka som är den springande punkten. De hade ett mål med sina avsikter. Det är snarare vad som nu är bevisat vara den verkliga betydelsen som gavs de två begreppen Chrêstos och Christos av antikens män i förkristen tid. För de senare hade inga avsikter att uppnå och därför ej heller något att dölja eller förvanska, och deras vittnesbörd är naturligtvis de mest pålitliga av de två. Bevis på detta kan man få genom att studera andemeningen som är inlagd i dessa ord av de klassiska författarna, och sedan genom att i den mystiska symboliken söka deras rätta betydelse.
________________
[23] Än en gång måste jag framhålla vad mr G. Massey säger (som jag citerar upprepade gånger därför att han har studerat detta ämne så ingående och medvetet).
”Min slutsats, eller snarare förklaring, ” säger han, ”är att det kristna namnets upphov är Kristus-Mumien från Egypten, kallad Karest. Den var en sorts odödlig ande i människan, den inre Kristus (som Paulus säger), den gudomlige avkomman inkarnerad, Logos, Sanningens Ord, Egyptens Makheru. Den härstammade inte enbart som en urtyp! Den bevarade mumien var den döda kroppen av vem som helst som var Karest, eller mumifierad, för att bevaras av de levande; och genom konstant repetition blev denna en modell för uppståndelsen från (inte av!) de döda.” Se förklaringen av detta längre fram.
Nu är Chrêstos, som det redan sagts, en term som kan tillämpas med skiftande betydelser. Den betecknar både gudomlighet och människa. Den används i den förra betydelsen i evangelierna, och i Lukas (6:35) där det betyder ”god” och ”barmhärtig”.
, [chrestos estin epi tous] i 1 Petrus (2:3) där det sägs ”Herren är god”,
[Chrestos o Kurios]. Å andra sidan förklarar Clemens Alexandrinus att det helt enkelt betyder ”en god människa”, dvs; ”Alla som tror på Chrêst (en god människa) både är och kallas Chrêstna, alltså; goda människor” (Strom. lib.2). Clemens tystlåtenhet är helt naturlig, för som King sanningsenligt påpekar i hans Gnostics, var hans kristendom inget annat än en ympning på den kongeniala trädstammen av hans ursprungliga platonism. Han var en Initierad, en nyplatonist, innan han blev kristen. Faktum är, att hur mycket han än må ha avfallit från sina tidigare uppfattningar, kunde han inte befria sig från sitt förpliktande tysthetslöfte. Och såsom en teosof och gnostiker, som en som visste, måste Clemens ha vetat att Christos, var ” VÄGEN”, emedan Chrestos var den ensamme vandraren som reste för att uppnå det slutgiltiga målet genom den ”Stigen”, vars mål var Chrestos, den förhärligade SANNINGENS ande, återföreningen med det som gör själen (Sonen) ETT med anden och Fadern. Att Paulus visste det är säkert, för hans egna yttranden bevisar det. För vad betyder orden
, [palin odino, achris ou morphothei Christos], eller, såsom det återges i de auktoriserade översättningarna, ”Jag är åter i födslovånda tills Kristus tagit gestalt i er”, om inte vad vi ger det för betydelse i dess esoteriska tolkning, dvs. ”tills ni finner Kristus inom er som er enda ´väg´.” (Se Galater-brevet IV, 19 och 20).
Jesus, antingen av Nasaret eller Lüd, [24] var således otvivelaktigt en Chrêstos, eftersom han aldrig blev berättigad till benämningen ”Christos ” under sin livstid före sin sista prövning. Det kan ha varit som Higgins tänker sig det, som förmodar att det första Jesusnamnet var kanske
________________, [chreistos], det andra
, [chrestos], och det tredje
[christos]. ”Ordet
[chreistos] var i bruk före bokstaven H (cap. eta) fanns i språket.” Men Taylor (i sitt svar till Pye Smith, sid: 113) citeras och säger ”Den vördnadsfulla titeln Chrest ... betyder ingenting annat än en god människa”.
[24] Eller Lydda. Hänvisningar är här gjorda till den rabbinska traditionen i den babyloniska Gemara, kallad Sepher Toledoth Jeshu, om Jesus som sonen till någon vid namn Pandira, och som har levt ett århundrade tidigare än den era som kallas den kristna, nämligen under tiden då den judiske kungen Alexander Jannæus och hans hustru Salome härskade från år 106 till år 79 f. Kr. Anklagad av judarna för att ha lärt den magiska konsten i Egypten, och för att ha stulit från det allra Heligaste det Outsägbara Namnet, så blev Jehoshua (Jesus) avrättad av sanhedrinerna i Lud. Han blev stenad och sedan korsfäst på ett träd på aftonen till judarnas påskhögtid. Berättelsen tillskrivs de talmudiska upphovsmännen till Sota och Sanhedrin, sid. 9, i Zekiels Bok. Se i Isis Unveiled, del: 2, sid: 201; Arnobius; Eliphas Levis Science des Esprits och The Historical Jesus and Mythical Christ, ett föredrag av G. Massey.
Här kan åter ett antal av antikens författare tas fram för att vittna om, att Christos (eller snarare Chreistos) var tillsammans med
= (Hrêsos) ett adjektiv som tillämpades på icke-judar (hedningar) före den kristna eran. I Philopatris sägs det
, [ei tuchoi chrestos kai en ethnesin] dvs. om chrestos möjligheter att till och med vara bland hedningarna,”etc.
Tertullian utpekar i det tredje kapitlet i hans Apologia ordet ”Christianus” som tillkommet genom ”en slug tolkning”. [25] Dr Jones å andra sidan lät informationen komma ut och bekräftade genom goda källor att ”Hrêsos (
) var det namn som gavs Kristus av gnostikerna och till och med av icke-troende, ”och försäkrar oss att det riktiga namnet borde vara
eller Christos – alltså upprepande och stödjande de första kyrkofädernas ursprungliga ”fromma bedrägeri”, ett bedrägeri som ledde till förköttsligandet av hela det kristna systemet. [26] Men jag avser att visa så mycket av den verkliga innebörden i alla dessa termer som det ligger i mina blygsamma förmågor och kunskaper att göra. Christos, eller ”Kristus-tillståndet”, var alltid synonymt med ”Mahatma-tillståndet”, dvs. föreningen av människan med den gudomliga principen inom henne. Som Paulus säger (Efesier-brevet 3:17)
[katoikesai ton Christon dia tes pisteos en tais kardiais humon]. ”Att du ska finna Christos i din inre människa genom kunskap”, inte genom tro såsom det översatts till; för Pistis är ”kunskap”, som det kommer att visas längre fram.
________________
[25] ”Christianus quantum interpretatione de unctione deducitas. Sed ut cum perferam Chres-tianus pronunciatus a vobis (nam nec nominis certa est notitia penes vos) de suavitate vel benignitate compositum est.” Canon Farrar gör ett stort arbete för att visa att sådana lapsus calami av olika kyrkofäder är resultaten av förakt och rädsla. ”Där kan inte vara mycket tvivel om,” säger han (i The Early Days of Christianity) ”att ... namnet Kristen ... var ett öknamn som antiochianernas spydighet var skyldig till ... Det är tydligt att de heliga författarna undvek namnet (kristna), därför att det användes av deras fiender (Tac. Ann. 15: 44). Det blev först välbekant när de kristnas dygder hade skänkt glans åt det ...” Detta är en mycket lam ursäkt och en dålig förklaring för att komma från en så framstående tänkare som Canon Farrar. Då det gäller ”de kristna dygderna” som skänkte glans åt namnet, så låt oss hoppas att författaren hade varken biskop Cyril från Alexandria eller Eusebius, och ej heller kejsaren Konstantin, en mordlysten berömdhet, eller ännu mindre Påvens Borgia och den Heliga Inkvisitionen, i åtanke.[26] Citerad av G. Higgins (se Vol. 1, sidorna 559 - 573).
Det finns ännu ett annat och mycket tyngre vägande bevis för att namnet Christos är förkristet. Beviset för detta finner man i den erythreiska Sibyllans profetia. I den läser vi:
.[IESOUS CHREISTOS THEOU HUIOS SOTER STAUROS].
Om denna strof av meningslösa, avskilda substantiv, vilka saknar mening för den profane, läses esoteriskt, innehåller de en verklig profetia – som dock inte hänvisar till Jesus – och en vers från de initierades mystiska katekes. Profetian berättar om sanningens Ande (Christos) nedstigande till jorden, efter vars ankomst – som än en gång inte har att göra med Jesus – den Gyllene Tidsåldern kommer att börja. Versen hänvisar till nödvändigheten av att genomgå köttets eller materiens korsfästelse före uppnåendet av det välsignade tillståndet av inre, (eller subjektivt) teofani och teopneusti. Läses det esoteriskt betyder orden Iesous Chreistos theou uios soter stauros bokstavligen ”Iesus, Christos, Gud, Son, Frälsare, Kors”; högst ypperliga krokar att hänga kristna profetior på, men de är hedniska, inte kristna.
Uppmanas man att förklara namnet IESOUS CHREISTOS blir svaret: studera mytologierna, de så kallade ”sagorna” i antiken, och de ska ge dig nyckeln. Fundera över Apollon, solguden och ”Helaren”, och på allegorin om hans son Janus (eller Ion), hans präst i Delfos. Endast genom honom ensam kunde bönerna nå de odödliga gudarna. Och begrunda hans andra son Asklepios, kallad Soter eller Frälsare. Här finns en ådra från esoterisk historia skriven i symboliska uttrycksformer av de gamla grekiska poeterna.
Staden Chrisa [27] (nu stavat Crisa) blev byggd till minne av Kreusa (eller Creusa), dotter till kung Erechtheus och mor till Janus (eller Ion) av Apollon, till minne av faran som Janus undflydde. [28] Vi erfar att Janus, som övergavs av sin mor i en grotta ”för att gömma skammen av jungfrun som födde en son”, blev funnen av Hermes. Han förde barnet till Delfi och uppfostrade honom vid sin fars helgedom och orakel. Där blev Janus under namnet Chresis (
) först en Chrestis (en präst, en siare, en initierad), och sedan mycket nära en Chresterion, ”ett självuppgivande offer”, [29] beredd att bli förgiftad av sin egen mor som inte kände igen honom och som, i sin svartsjuka, misstog honom för att vara sin mans son, efter en beslöjad varning av oraklet. Han följde henne ända till själva altaret med avsikten att döda henne – då hon räddades av phytonprästinnan, som avslöjade för dem båda hemligheten om deras släktskap. Till minne av denna räddning i sista stund byggde Creusa, modern, staden Chrisa, eller Krisa. Sådan är allegorin och den symboliserar helt enkelt Initiationens prövningar. [30]
________________
[27] Under Homerus dagar finner vi denna stad, en gång firad för dess mysterier, Initiationens huvudsäte, och namnet Chrêstos använt som en titel i mysterierna. Den är omnämnd i Iliaden som ”Chrisa” (). Dr Clarke misstänkte att dess ruiner fanns under den nuvarande staden Krestona, en liten stad, eller snarare by, i Phocis nära den Crissæanska bukten. (Se E.D. Clarke, 4:e uppl. vol. 8, sid: 239, ”Delphi”.)
[28] Roten till
Chretos och till
Chrestos är en och densamma;
[chrao] som betyder ”rådfrågar oraklet” i en betydelse, men i en annan ”invigd”, ställd åt sidan, tillhörande något tempel eller orakel, eller hängiven åt orakelservice. Å andra sidan betyder ordet
(
) [chre (chreo)] ”förpliktelse”, ett ”förpliktande band”, eller en som är bunden genom löften eller andra eder.
[29] Adjektivet () [chrestos] användes också som ett adjektiv före egennamn som en artighet eller komplimang, såsom i Platons Thæatetus, sid: 166a, ”
”; [Houtos ho Sokrates ho chrestos]. ”här är Sokrates Chrêstos”, och även som ett efternamn, vilket Plutarkos visar (V. Phocion) som undrar hur en så simpel och tråkig karl som Phocion kunde få kallas för Chrêstos.
[30] För en ockultist finns där sällsamma och ganska suggestiva särdrag i myten (om så är fallet) beträffande Janus. Somliga gör honom till personifikationen av Kosmos, andra av Cælus (himlen). Härav har han två ansikten på grund av hans två egenskaper av ande och materia; och han är inte bara ”Janus Bifrons” (dubbelansikte), utan också Quadrifrons – den perfekta kvadraten, emblemet för den kabbalistiska gudomen. Hans tempel byggdes med fyra likformiga sidor, med en dörr och tre fönster på varje sida. Mytologer förklarar detta som en sinnebild för de fyra årstiderna på året och tre månader i varje årstid och alla de tolv månaderna av året. Under Initiationens mysterier däremot blev han Dag-solen och Natt-solen. Därav är han ofta framställd med talet 300 i ena handen och i den andra 65 eller antalet dagar i solåret. Nu är Chanoch (Kanock och Enock i Bibeln), såsom kabbalistiska auktoriteter kan visa på, antingen han är Kains son, Sets son eller Metusalems son, en och samma personlighet. Såsom Chanoch (enligt Fuerst), ”är han Initiatorn, Instruktören – av den astronomiska cirkeln och solåret”, såsom Metusalems son, som sades ha levt i 365 år och sedan tagits till himlen levande, såsom den som representerar solen eller gud (se Enoks Bok). Denne patriark har många karakteristiska drag gemensamt med Janus, som exoteriskt är Ion men hos kabbalisterna IAO eller Jehova, ”Skapandets Herren Gud”, den mystiske Yod eller ETT (ett falliskt tal). För Janus eller Ion är också Consirius, en conserendo, för han härskar över generationers släkten. Han visar sig som den som visar gästfrihet mot Saturnus (Kronos, ”tiden”), och är årets Initiator eller tiden uppdelad till 365.
Sedan vi funnit att Janus, Solguden, solen och Apollons son, betyder ”Initiatorn” och ”Den Som Öppnar Ljusets Port”, eller mysteriernas hemliga visdom; att han är född av Krisa (esoteriskt Chris) och att han var en Chrestos genom vilken Gud talade och sade: att han slutligen var en Ion, Ionernas fader och, som somliga säger, en aspekt av Asklepios, en annan av Apollons söner, är det lättare att få tag i Ariadnes tråd i denna labyrint av allegorier. Här är dock inte platsen för att ådagalägga sidoströmningar i mytologin. Det räcker med att visa sambandet mellan den mytiska karaktären av vördnadsvärda fornlämningar och gamla fabler som markerade början av vår civilisations era. Asklepios (Esculapius) var den gudomlige läkaren, ”Helaren”, ”Frälsaren”
[Soter] som han kallades, en titel som också gavs till Janus av Delfi; och IASO, Asklepios´ dotter, var helandets gudinna, under vars beskydd alla kandidaterna fanns inför initiationen i hennes fars tempel, noviserna eller chrestoi, kallade ”Iasos söner”. (Se på namnet, Plutus, av Aristofanes 1: 701.)
Som vi kanske minns så var för det första namnet IESUS i dess olika former, såsom Iasius, Iasion, Jason och Iasus, mycket vanligt i den grekiska antiken, speciellt bland Jasius ättlingar (Jasiderna), som också hos ett antal av ”Iasos söner”, Mystoi och de framtida Epoptai (Initierade). Varför skulle då inte de gåtfulla orden i Sibyllans Bok läsas i deras legitima ljus, som inte har någonting att göra med en kristen profetia? Den hemliga läran lär att de första två orden
[IESOUS CHREISTOS] betyder helt enkelt ”Iasos son, en Chrestos”, eller ”tjänare av oraklets Gud”. IASO (
) är verkligen på den Ioniska dialekten IESO (
), och uttrycket (Iesous) – i dess arkaiska form ........ [IESOUS] – betyder helt enkelt ”Iasos” eller ”Iesos son”, ”helaren”, dvs.
[ho Iesous] (
[uios]. ). Säkert har ingen någon invändning mot en sådan tolkning, eller mot att namnet skrivs Ieso i stället för Iaso, då den första formen är attisk och därför felaktig, för namnet är ioniskt. ”Ieso”, från vilket ”O´Iesous” (Iesos son) kommer – dvs. ett genitiv, inte ett nominativ – är ioniskt och kan inte vara någonting annat, om åldern hos Sibyllans bok tages i beaktande. Ej heller kunde Sibyllan av Erythrea ursprungligen ha stavat det annorlunda, då Erythrea, själva hennes hemort, var en stad i Ionien (från Ion eller Janus) mitt emot Chios; och att formen ionisk föregick den attiska formen.
Om vi i detta fall lämnar åt sidan den mystiska innebörden i de nu kända sibyllinska visdomsorden och ordspråken och bara ser till deras bokstavliga tolkningar med auktoriteten av allt som sagts, skulle de hittills mystiska orden säga: ”IASOS Son, CHRESTOS (prästen eller tjänaren av) GUDS (Apollons) SON, FRÄLSAREN från KORSET” – (av köttet eller materien). [31] Sannerligen, kristendomen kan aldrig hoppas på att bli förstådd förrän varje spår av dogmatism är bortsopad från den, och den döda bokstaven är offrad för den eviga Sanningens Ande, som är Horus, som är Krishna, som är Buddha, lika mycket som det är den gnostiske Christos och Paulus sanne Kristus.
________________
[31] Stauros blev korset, instrumentet för korsfästelse, mycket senare när det började att framställas som en kristen symbol med den grekiska bokstaven T, Tau. (Luc. Jud. Voc.) Dess ursprungliga betydelse var fallisk, en symbol för de manliga och kvinnliga elementen; frestelsens stora orm, kroppen som måste dödas eller behärskas av visdomens drake, andens sjustämmiga sol (chnouphis) hos gnostikernas Christos, eller återigen Apollo som dödar Python.
I dr Clarkes Travels beskriver författaren ett hedniskt monument som han fann.
”Inne i templet, bakom altaret, såg vi fragmenten av en biskopsstol av marmor, på vars baksida vi fann följande inskription, exakt som den här är återgiven, utan att någon del av den har blivit kränkt eller struken. Kanske är detta det enda exemplet av en gravinskription på ett monument av denna märkvärdiga form.”
Inskriptionen lyder sålunda:
[CHRESTOS PROTOS THESSALOS LARISSAIOS PELASGIOTES ETON IH]; eller, ”Chrestos, den förste, en Thessalonian från Larissa, Pelasgiot, 18 år gammal Hjälte”, Chrestos den förste (protou), varför? Läser man det bokstavligen låter inskriptionen inte förnuftig; uttolkad esoteriskt har den avsevärd betydelse. Som dr Clarke visar är ordet Chrestos funnet på gravskrifter hos nästan alla antika larissianer; men föregås alltid av ett egennamn. Hade adjektivet Chrestos stått efter ett namn, hade det endast betytt ”en god man”, en postum komplimang till en avliden, som man ofta även finner i våra egna moderna gravskrifter. Men om ordet Chrestos står ensamt och det andra ordet som följer det är ”protou”, ger det en helt annan mening, särskilt om den avlidne är ansedd som en hjälte. För ockultistens förnuft var den avlidne en neofyt som hade dött i sitt 18:e år av neofytism, [32] och stod i den första eller högsta klassen av lärjungaskap. Han hade passerat sina inledande prövningar som en ”hjälte”; men hade dött före det sista mysteriet, vilket hade gjort honom till en ”Christos”, en smord , en med Christos ande eller Sanningen inom sig. Han hade inte nått slutet av ”Vägen”, fastän han heroiskt hade övervunnit fasorna i de förberedande teurgiska prövningarna.
________________
[32] T.o.m. i dessa dagar i Indien förlorar kandidaten sitt namn och, precis som i frimureriet även sin ålder. (Munkar och nunnor ändrade också sina kristna namn när de tog sina löften eller dok), och börjar räkna sina år från den dagen då han blir accepterad som chela och påbörjar sin initieringscykel. Således var Saul ”ett barn på ett år” när han började regera, fastän han var en vuxen man. Se Samuel 1, kap. 13:1, och de Hebreiska rullarna om hans initiering av Samuel.
Det är helt befogat att läsa det på detta sätt, efter att vi lärt känna platsen där dr Clarke upptäckte minnestavlan. Vilken fanns, som Godfrey Higgins påpekar, där ”jag borde förvänta mig att finna den, i Delfi, i guden IE:s tempel”, som hos de kristna kom att bli Jah eller Jehovah och ett med Jesus Kristus. Det var vid foten av Parnassus, i en gymnastiksal, ”upptill den castilianska källan som flöt vid Crisas ruiner, förmodligen staden som kallades Crestona”, etc. Och senare: ”I den första delen av dess lopp från (den castilianska) källan, skiljer den (floden) resterna av gymnastiksalen ... från Castros dal”, som den förmodligen skilde den gamla staden Delfi – sätet för Apollons stora orakel – ”från staden Krisa (eller Kreusa), initieringarnas stora center och av Chrestoi oraklens kungörelse, där kandidaterna smörjdes inför det sista arbetet med heliga oljor [33] innan de blev nedsänkta i deras sista trance av fyrtionio timmar (såsom det ännu görs idag i Österlandet) från vilken de uppstod som förhärligade adepter eller Christoi. ”
________________
[33] Demosthenes, De Corona, 313, förklarar att initieringens kandidater i de grekiska mysterierna blev smörjda med olja. Det blir de ännu i Indien. Vid initieringen till de Yogi mysterierna används olika salvor eller smörjelser.
”I de Clementinska bekännelserna påstås det att fadern smorde sin son med ”olja som var tagen från virke av Livets Träd, och genom denna smörjelse är han kallad Kristus”, varifrån det kristna namnet kommer. Detta kommer i sin tur från Egypten. Horus var faderns smorde son. Bruket att smörja honom med olja från Livets Träd, såsom det avbildades på monumenten, är verkligen mycket ursprungligt; och Egyptens Horus fortsatte obrutet till den gnostiske Kristus, som är framställd på de gnostiska stenarna som den förmedlande länken mellan Karest och Kristus, såsom även en Horus av båda könen.” (Ur The Name and Nature of the Christ av Gerald Massey.)
Mr G. Massey kopplar ihop den grekiske Christos eller Kristus med den egyptiske Karest, ”odödlighetens mumiesymbol”, och bevisar det mycket grundligt. Han börjar med att säga att i egyptiskan är ”Sanningens Ord” Ma-Kheru, och att det är Horus titel. Således visar han att Horus förgick Kristus som budbäraren av Sanningens Ord, Logos eller uppenbararen av den gudomliga naturen inom mänskligheten. I samma uppsats skriver han följande:
Gnosis hade tre faser – en astronomisk, en andlig och en dogmatisk, och alla tre kan identifieras med den egyptiske Kristus. I den astronomiska fasen kallas konstellationen Orion för Sahu eller mumie. Horus själ skildrades som uppstående från de döda och uppstigande till himlen i Orions stjärnbild. Mumiemetaforen föreställde den bevarade, den räddade, och var således ett porträtt av Frälsaren som en form av odödlighet. Denna var en figur av en död man vilken, såsom Plutarkos och Herodotos säger, blev buren runt vid en egyptisk fest där gästerna var bjudna att se på den och äta och dricka och vara glada, därför att de skulle bli vad bilden symboliserade när de dog – dvs. att även de skulle bli odödliga! Denna typ av odödlighet kallades Karest eller Karust och det var den egyptiske Kristus. ”Att Kares ” betyder ”att balsamera”, ”bevara” eller ”att smörja”, att göra mumien till en symbol för det eviga. Och när det var klart blev den kallad Karest; så att detta inte bara är en fråga om namn för namn, Karest för Kristus.
Denna avbild av Karest var uppbunden i en vävnad utan någon söm, Kristi riktiga skrud! Det spelade ingen roll vilken längden av bindorna var, och en del av mumiesvepningarna som har vecklats ut var 900 meter långa,[1000 yards] vävnaden var från början till slut utan någon söm ...Nåväl, denna sömlösa mantel som tillhörde den egyptiske Karest, är en mycket typisk sägen om den mystiske Kristus, som blir historisk i evangelierna som bäraren av en kappa eller mantel, gjord utan någon söm. Denna förklarar varken grekerna eller hebréerna helt, men den blir förklarad av det egyptiska ordet Ketu, för vävnaden och för den sömlösa manteln eller svepningen utan söm, som gjordes för att bäras för evigt och bars av Mumie-Kristus, odödlighetens avbild i Egyptens gravkamrar.
Dessutom, blir Jesus dödad i överensstämmelse med de instruktioner som var givna Karest. Inte ett ben får brytas. Den sanne Karest måste vara fulländad till varje del. ”Detta är han som träder fram ofördärvad och välbehållen; vars namn ingen känner”.
I evangelierna uppstår Jesus igen med varje del ofördärvad, likt den fullständigt bevarade Karest, för att visa på mumiens fysiska återuppståndelse. Men i det egyptiska originalet transformeras mumien. Den avlidne säger: ”Jag är förandligad. Jag har blivit en själ. Jag uppstår som en gud”. Denna förvandling till den andliga bilden, till Ka, har utelämnats i evangelierna.
Stavningen av namnet Chrest eller Chrêst i latinet är i högsta grad viktigt. Det möjliggör för mig att bevisa identifieringen med den egyptiske Karest eller Karust, namnet av Kristus som den balsamerade mumien, vilken i de egyptiska gravarna var den avbildade uppståndelsen. Det var den sortens odödlighet som i likhet med Horus återuppstod och gjorde den målmedvetna vandringen ut ur graven för de som var hans lärjungar eller efterföljare. Och denna typ av Karests eller Mumie-Kristus finns dessutom återgiven i katakomberna i Rom.
Ingen avbildning av den förmodade historiska uppståndelsen av Jesus har blivit funnen på någon av de tidiga kristna monumenten. Men istället för detta saknade fakta finner vi scenen av Lasaros som uppstår från de döda. Denne är avbildad åter och åter igen såsom den karakteristiska återuppståndelsen där det inte finns någon verklig sådan! Scenen är inte exakt överensstämmande med uppståndelsen från graven i evangelierna. Den är rent egyptisk och Lasaros är en egyptisk mumie! Således är Lasaros i varje framställning mumiebilden av återuppståndelsen; Lasaros är Karest, som var den egyptiske Kristus och som är avbildad i gnostisk konst i Roms katakomber som en form av den gnostiske Kristus, som inte var och inte kunde vara en historisk personlighet.
Vidare; då föremålet är egyptiskt är det sannolikt att namnet härstammar från egyptiskan. I så fall betyder Las (liktydigt med Ras) att bli upprest, medan aru är mumie såsom namn. Med den grekiska terminologin s blir detta Lasaros. På vägen till förmänskligandet kom avbildandet av uppståndelsen funnen i Roms och Egyptens gravar att bli historien om Lasaros som uppstår från de döda. Denne Karestfigur av Kristus i katakomberna är inte begränsad till Lasaros.
Genom tillgången till Karest symbolen kan både Kristus och de kristna spåras i de urgamla gravarna i Egypten. Mumien blev gjord i denna likhet med Kristus. Den var till namnet Kristus identisk med Chrêstoi i de grekiska inskriptionerna. Således vad de de hedrade döda som åter uppsteg som efterföljarna till Horus-Makheru, Sanningens Ord, de vi finner vara de kristna,
, på de egyptiska monumenten. Ma-Kheru är den term som alltid hänvisade på de trogna som vinner livets krona och bär den vid festivalen som är signerad ”Kom du till mig” – en inbjudan av Horus, Den Som Rättfärdigar dem som är ”välsignade av Horus´ fader, Osiris”– de som, då de har gjort Sanningens Ord till lagen i deras liv, var de Rättfärdigade –
, [hoi chrestoi], de kristna på jorden.
I en bild från 400-talet av Madonnan och barnet tillhörande S:t Valentinus´ kloster, är det nyfödda barnet som ligger i en låda eller krubba också Karest eller mumiegestalten. Detta barn kom längre fram att bli identifierat som det gudomliga spädbarnet i solmyten med solskivan och dagjämningen på baksidan av barnets huvud.
Sålunda föds tron på det historiska Kristusbarnet, som börjar visuellt ta form i Karestbilden av den döde Kristus, vilken var återuppståndelsens mumiegestalt i Egypten tusentals år före den kristna eran. Detta fördubblar bevisen att de kristna katakombernas Kristus var en kvarleva av Egyptens Karest.
Dessutom, som Didron visar, fanns där ett porträtt av Kristus som hade sin kropp målad röd! [34]
________________
[34] Därför att han kabbalistiskt är den nye Adam, den ”celesta människan”, och Adam var gjord av röd jordlera.
Det var en populär tradition att Kristus hade röd hudfärg. Även detta kan förklaras som en kvarleva av Mumie-Kristus. Det var ett ursprungligt bruk att återge saker som var tabu genom att måla dem röda. Den döda kroppen blev överdragen med röd ockra – ett mycket primitivt sätt att göra mumien eller den smorde på. Sålunda säger Ramses II att han har ”återskapat sitt kött till scharlakansrött”. Denna smörjelse med röd ockra kallas Kara av Maorifolket (Nya Zeeland), som likaledes gjorde en Karest eller en Kristus.
Vi ser mumiebilden återkomma i ett annat nedstigande led när vi lär att bland andra fördärvliga, kätterska och dödliga synder som tempelriddarna blev anklagade för, var den ogudaktiga seden att tillbe en mumie som hade röda ögon. Deras avgudafigur, som kallades Bafomet, tror man också ha varit en mumie ... Mumien var den tidigaste mänskliga avbilden av Kristus.
Jag betvivlar inte att antikens romerska festivaler, som kallades Charistia, ursprungligen hade ett samband med Karest och Eucharist. De firade och ärade namnen på deras bortgångna släktingar och vänner, för vilkas skull de alla försonades vid en vänskaplig sammankomst en gång om året ... Det är alltså här vi måste söka den huvudsakliga förbindelsen mellan den egyptiske Kristus, den kristna och den i de romerska katakomberna. Dessa kristna Mysterier, som man i okunnighet påstått vara oförklarliga, kan förklaras genom gnosticism och mytologin, men på ett annat sätt. Det är inte för att dessa är oförståeliga med mänskligt förnuft, såsom deras inkompetenta och högt avlönade uttolkare nu för tiden låtsas. Detta är bara en barnslig ursäkt av dessa okvalificerade personer för deras egna hjälplösa okunnighet – de som aldrig har varit i besittning av gnosis eller av Mysteriernas vetenskap genom vilka dessa ting endast kan förklaras i överensstämmelse med deras naturliga ursprung. Bara i Egypten kan vi studera saken från roten eller identifiera originalets Kristus av dess natur och av dess namn, för att till sist finna att Kristus var en mumiesymbol och att vår kristologi är mumifierad mytologi.” – (Agnostic Annual.)
Det här ovan är en förklaring gjord på enbart vetenskapliga bevis, men den är kanske lite för materialistisk just på grund av denna vetenskap, trots att författaren är en välkänd spiritualist. Ren och enkel ockultism finner samma mystiska element i den kristna trosläran som i andra trosläror, även om den eftertryckligt förkastar dess dogmatiska och historiska karaktär. Detta faktum att i termerna
[Iesous ho Christos] (se Apostlagärningarna 5:42, 9:14; 1:a Korinthierbrevet 3:17, etc.), så står artikeln
[ho] för Christos, vilket bevisar att det bara är ett efternamn, likt Phocion, vilken refereras till som
[Phokion ho chrestos] (Plutarkos V). Men det var ändå så att personligheten (Jesus) såsom han tilltalades – när han nu än levde – var en stor Initierad och en ”Guds Son”.
För vi ser åter att efternamnet Christos grundar sig på, och att historien om korsfästelsen härstammar från, händelser som har föregått dem. Överallt, i Indien liksom i Egypten, i Kaldéen liksom i Grekland, byggde alla dessa legender på en och samma ursprungliga, symboliska gestalt; det frivilliga offret av logoi – strålarna från det enda LOGOS, den direkt manifesterade emanationen från det Enda evigt-fördolda oändliga och Okända – vars strålar inkarnerade i människosläktet. De gick med på att falla ner i materien och kallas därför ”De Fallna”. Detta är ett av de stora mysterierna som knappast ens kan vidröras i en tidskriftsartikel, utan kommer att uppmärksammas i ett separat arbete av mig i Den Hemliga Läran mera fullständigt.
Efter att ha sagt så här mycket, bör man kanske även tillägga några fakta om de två termernas etymologi. Då
[Christos] är det verbala adjektivet i grekiskan för
, [chrio] ”att gnidas in”, såsom smörjelse eller salva, och när ordet slutligen används i betydelsen ”Den Smorde” i kristen teologi; samt att Kri på sanskrit är den första stavelsen i namnet Krishna och betyder ”att hälla ut, eller att gnida över, att övertäcka med”, [35] bland många andra saker, kan detta lätt leda en att tolka ordet Krishna som ”den smorde”. Kristna filologer försöker att begränsa betydelsen av Krishnas namn till dess härledning från Krish, ”svart”. Men om analogin och jämförelsen av sanskrit med de grekiska rötter som orden Chrestos, Christos och Krishna innehåller analyseras mera noggrant, kommer man att finna att de alla är av samma ursprung. [36]
________________
[35] Härav hyllande minnet av läran under MYSTERIERNA. Den rena monaden, ”guden” som inkarnerar och blir Chrêstos, eller människa, under hans livs prövning. En följd av sådana prövningar ledde honom till köttets korsfästelse och slutligen till Christostillståndet.
[36] Genom de bästa auktoriteter visas att det grekiska ordet Christos härledes från roten av sanskritordet ghârsh – ”gnida”; alltså: ghârsh-a-mi-to, ”att gnida” och ghârsh-tâ-s ”flådd, öm”. Vidare; Krish, som i en viss mening betyder att plöja och göra fåror, betyder också att orsaka smärta, ”att tortera, att plåga”, och ghrsh-tâ-s ”gnidning” – alla dessa termer relaterar till Chrestos´ och Christos´ tillstånd. Man måste dö i Chrêstos, dvs. att döda sin personlighet och dess passioner, att utradera varje tanke på att man är avskild från sin ”Fader”, den Gudomlige Anden i människan; att bli ett med det eviga och absoluta Livet och Ljuset (SAT) innan man kan nå det härliga Christos-tillståndet, den pånyttfödda människan, människan i andlig frihet.
”I Bockhs Christian Inscriptions nummer 1 287, finns där inte ett enda exempel på ett tidigare datum än på 200-talet där namnet inte är skrivet Chrest eller Chreist. (The Name and Natur of the Christ, av G. Massey, The Agnostic Annual).
Ändå kan inget av dessa namns gåtor bli lösta, som en del orientalister inbillar sig, bara med hjälp av astronomi och kunskapen om zodiakens tecken i förening med fallossymboler. Ty medan de sideriska symbolerna av mystisk karaktär eller personifieringar i Puranorna eller i Bibeln, motsvarar astronomiska funktioner, styr deras andliga urbilder osynligt men mycket effektivt världen. De existerar som abstraktioner på ett högre plan och blir på vårt lägre, astrala plan till manifesterade tankar och idéer och blir manliga, kvinnliga och androgyna makter. Skorpionen som Chrestos-Meshia och lejonet som Christos-Messias har daterats till långt före den kristna eran bland Initiationsvägens prövningar och segrar. Skorpionen står som symbol för den förra och Lejonet för den förhärligade segern av ”sanningens” sol. Den mystiska filosofin i allegorin är väl förstådd av författaren till Source of Measures [Källan till alla tings mått], som skriver: ”Den (Chrestos) som av eget val gick ner i avgrunden (Skorpionen eller inkarnationen i moderlivet) för att rädda världen; det var Solen som blev berövad sina gyllene strålar och istället blev krönt med nedsvärtade törnen , (symboliserande denna förlust) [37]. Den andre var den segrande Messias, som stigit upp till toppen av himlens ark, framställd som Lejonet av Juda stam. I båda fallen bar han korset; en gång i förödmjukelse (som kopuleringens avkomma – son), och en gång som den som håller det i sin kontroll, som skapelsens lag då han är Jehova” – i de kristna författarnas dogmatiska framställning. Ty, såsom författaren vidare visar, stod Johannes, Jesus och till och med Apollonius av Tyana endast som Solens historiska resuméer, ”under olika aspekter eller tillstånd”. [38] Förklaringen, säger han, ”är enkel nog, när man anser att namnet Jesus, hebreiskans [JSH] och Apollonius, eller Apollon, är likadana namn som himlarnas Sol och är därför också nödvändigtvis historien om denne – såsom hans resor genom tecknen, med personifieringen av hans lidanden, triumfer och mirakler, och kunde inte vara annat än historien om den andre, där det var en utspridd och vanlig metod att beskriva dessa resor genom personifiering”. Faktumet att den världsliga kyrkan grundades av Konstantin, och att det var del av hans kungörelse ”att den ärevördiga Solens dag skulle vara den dag som reserverades för tillbedjandet av Jesus Kristus som sol-dagen [eng. sun-day]”, visar på att man i den ”världsliga kyrkan” mycket väl visste ”att allegorin vilade på en astronomisk bas”, som författaren påstår. Och trots förhållandet att både Puranaböckerna och Bibeln är fulla av solära och astronomiska allegorier, så strider det inte mot det andra faktumet att alla sådana skrifter, varav även dessa två, är stängda böcker för de lärda personer som ”har auktoritet”. (!) Ej heller påverkar det den andra sanningen, att alla dessa system inte är dödliga människors verk, ej heller är de hennes uppfinningar varken till ursprung eller grund.
________________[37] Orientalisterna och teologerna uppmanas att läsa igenom och studera allegorin om Viswakarman – den ”Allskapande”, den vediske Guden, världens arkitekt, som offrade sig själv till sig själv eller världen, efter att ha offrat alla världar vilka är han själv, i ett ”Sarva Madha” (allmänt offer) – och fundera över den. I den Purâniska allegorin klagar hans dotter Yoga-siddha (”Andligt medvetande”), hustru till Surya solen, inför honom över sin mans allt för stora strålglans. Och Viswakarma, i sin gestalt av Takshaka, ”timmerhuggare och timmerman”, placerar Solen på sin svarv och skär bort en del av hans glans. Surya har därefter förvandlats och är nu krönt med mörka törnen istället för med strålar, och blir Vikarttana (”berövad sina strålar”). Alla dessa namn är benämningar som användes av kandidaterna när de genomgick Initieringens prövningar. Hierofanten-Initiatorn spelade rollen som Viswakarman; fadern och gudarnas vanlige hantlangare (adepterna på jorden). Och Surya-kandidaten, Solen, som måste döda alla sina eldiga passioner och bära törnekronan medan hans kropp korsfästes, innan han kunde uppstiga och bli återfödd i ett nytt liv som den förhärligade ”Världens Ljus” – Christos. Ingen orientalist verkar någonsin ha uppfattat den tankeväckande analogin, för att inte tala om dess tillämpning.
[38] Författaren till Source of Measures tycker att detta ”tjänar som förklaring till varför det har blivit så att Apollonius av Tyanas Liv av Filostratos så noggrant har hållits tillbaka från att översättas och läsas allmänt”. De som har studerat det i original har tvingats att förklara det med att antingen har ”Apollonius Liv tagits från Nya Testamentet, eller att Nya Testamentets berättelser har tagits från Apollonius Liv, på grund av den tydliga likheten i sättet att sammanställa berättelsen”. (Sid. 160)Således betyder ”Christos”, under vad helst för namn, mer än Karest, en mumie, eller till och med den ”Smorde” eller teologins utvalde. De båda senare gäller Chrêstos, sorgens och prövningarnas man, i hans fysiska, mentala och psykiska tillstånd. Båda relaterar till hebreiskans Mashiac (varifrån Messias kommer) och dess tillstånd, såsom ordet är etymologiserat [39] av Fuest och av författaren till The Source of Measures (sid. 255). Christos är ärans och salighetens glänsande krona inom mysteriernas lidande Chrêstos, liksom även för kandidaten inför den slutliga FÖRENINGEN, vilken ras eller troslära han än tillhör. För den sanne anhängaren av SANNINGENS ANDA betyder det därför lite om Jesus, som man och som Chrestos, levde under den era som kallas den kristna eller tidigare, eller om han inte levde alls. Adepterna, som levde och dog för mänskligheten, har funnits i alla tider, och många var de goda och heliga människor i forna tider som bar efternamnet eller titeln Chrestos innan tiden för Jesus av Nasaret, för övrigt fanns det även en Jesus (eller Jehoshua) Ben Pandira. [40] Därför är det på goda grunder lovligt att dra slutsatsen att Jesus eller Jehoshua var likt Sokrates, likt Fokion, likt Theodorus och så många andra som kallades Chrêstos, dvs. de ”goda” och ”förträffliga”, de saktmodiga och den heliga Initierade, som visade ”vägen” till Christostillståndet och som själv blev ”Vägen” i sina entusiastiska beundrares hjärtan. De kristna liksom alla andra hjältedyrkare har försökt att tränga åt sidan alla de andra Chrêstoi som de har upplevt som rivaler till deras Guda-Människa. Men om än rösten från MYSTERIERNA har tystnat i västerlandet sedan långa tider, om Efesos, Memfis, Delfi och Crèsa för länge sedan blivit förvandlade till gravar för en Vetenskap, som en gång var lika omfattande i västerlandet som den nu är i österlandet, så finns det nu efterföljare som förbereds för dem. Vi skriver nu 1887 och det nittonde seklet går mot sitt slut. Det tjugonde århundradet har sällsamma upptäckter och utvecklingar i beredskap åt mänskligheten och kan till och med bli det sista med denna benämning.
________________
[39] Ordetshiac, [shiach] är på hebreiska samma ord som ett verb som betyder att gå ner i avgrunden. Som ett substantiv är det en plats av törnen, eller en avgrund. Hifila [hifil] princpen av detta ord är
eller Messiach, eller det grekiska Messias, Kristus, och betyder ”han som förmås att gå ner i avgrunden” (eller helvetet enligt dogmen). Inom den esoteriska filosofin är detta ”att gå ner i avgrunden” av högsta mystiska betydelse. Anden, ”Christos” eller snarare ”Logos” (läs Logoi), sades ”gå ner i avgrunden” när den inkarnerade i köttet, när den blev född som en människa. Efter att ha stulit från Elohim (eller gudarna) deras hemlighet, den pro-alstrande ”livs elden”, ser vi att Ljusets Änglar kastas ner i underjorden eller i materiens avgrund, även kallad Helvetet eller det bottenlösa tom rummet av de älskvärda teologerna. Detta enligt kosmogonin och antropologin. Under Mysterierna däremot är det Chrêstos – neofyten (som människa, etc.) som blir tvungen att nedstiga till initieringens kryptor och prövningar. Och slutligen, under ”Siloams Sömn” eller det slutliga transtillståndet, avslöjas de sista och slutliga mysterierna för den nye Initianden. Hades, Shéol eller Patala är alla ett och detsamma. Samma sak händer i Östlandet idag som hände för 2 000 år sedan i Västerlandet under MYSTERIERNA.
[40] Många klassiska verk vittnar om detta fakta. Lucianus, kap. 16, säger
, [Phokion ho chrestos], och
[Phokion ho epiklen],
[legomenos], med efternamnet
[chrestos]. I Phædus, sid. 226 E står det, ”du menar Teodorus Chrestos”
[Ton chreston legeis Theodoron]. Plutarkos visar på detsamma; och
[Chrestos] – Chrestus är det lämpliga namnet (se ordet Thesaur. Steph.) på en orator och lärjunge till Herodes Atticus.
HELENA BLAVATSKY
Lucifer, December 1887___________________________________________________________________
till Tredje Delen
__________________________________________________________________
Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol III sid.177–193, ”The Esoteric Character of the Gospels”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.___________________________________________________________________
| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till Esoterisk kristendom & Gnosis HuvudIndex | till toppen av sidan |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23
