[...] Kring varje människa finns plan eller zoner, som börjar med det andliga och fortsätter gradvis nedåt till det grovt materiella. Dessa zoner sträcker sig inom vissa gränser omkring alla varelser. Det vill säga, om vi föreställer oss att vara i centrum av en sfär, så kommer vi att märka att det inte finns någon möjlighet att undgå eller komma förbi en enda zon, eftersom den sträcker ut sig i alla riktningar, innan vi når dess yttre gräns.

Då eleven slutligen håller fast vid en verklig strävan och några glimtar av sanningens strålande ledstjärna där Mästarna finns, samt har väckt till liv ett fast beslut att veta och att framhärda, så inriktas hela hans natur på att nå bortom de begränsningar som hittills fängslat hans själ. Så snart han sålunda tagit ett enda litet steg framåt, så når han den zon som ligger närmast bortom de rent kroppsliga och mentala känslorna. Då uppväcks till en början de mindre väktarna på tröskeln, vilka attackerar honom med frestelser, förvirring och tvivel. Han känner bara verkningarna, eftersom de inte framträder i fysisk gestalt. Men allteftersom han fortsätter med sitt förverkligande når den inre människan vidare, och med dessa framsteg följer en yttre mental insikt om de erfarenheter han genomgått tills han slutligen uppväckt hela kraften av den onda makt som naturligt nog reser sig mot det goda ändamål han strävar efter. Då framträder Väktaren i en eller annan form. Att den verkligen antar en viss form och gör sig gällande på ett fruktansvärt sätt har bekräftats av många elever.

[....] Tröskelns Väktare är inte en produkt av hjärnan, utan ett inflytande från ett plan, som ligger utanför eleven, men där hans egen renhet blir avgörande för hans framgång eller nederlag. Detta är inte något som lekmanna-teosofer behöver frukta; och ingen uppriktig elev som känner sig manad att ihärdigt sträva mot de högsta utvecklingsmålen till gagn för mänskligheten, och inte för sin egen del, behöver känna någon fruktan inför vad som än sker i himlen eller i helvetet.

Utdrag ur Tröskelns Väktare av William Q Judge
Bulletin nr 214, Juni 2008, Malmölogen