”En teosof”, säger han, ”är en person som lägger fram en teori om Gud eller Guds verk utifrån en egen upplevelse och inte utifrån vad andra har sagt”.

Ur denna synvinkel är varje stor tänkare och filosof, speciellt de som har grundat en ny religion, filosofisk skola eller sekt, en teosof. Teosofi och teosofer har funnits ända sedan den första spirande, latenta tankeförmågan fick människan att instinktivt söka sätt att uttrycka sina egna självständiga åsikter.

Det fanns teosofer före kristendomen, trots att de kristna författarna tillskriver utvecklingen av det Eklektiska Teosofiska systemet till den första delen av det tredje århundradet efter Kristus. Diogenes Laertius spårar teosofin tillbaka till en tid före den ptolemieska dynastin och anser att dess grundare var den egyptiske hierofanten Pot-Amun, ett koptiskt namn som betyder ”en präst som har vigt sitt liv åt Amun” – visdomens gud. Men historien visar att teosofin återuppväcktes av Ammonios Sakkas, neoplatonismens grundare. Han och hans lärjungar kallade sig ”filaletéer” – älskare av sanningen, medan andra kallade dem för ”analogister” därför att de ansåg att det som hände i den yttre världen och som alla gamla legender, symboliska myter och mysterier beskrev, var analoga med eller motsvarade människans inre processer och upplevelser. Ammonios ville förena alla sekter, människor och länder i en enda gemensam tro – en tro på en Högsta, Evig, Ogripbar och Namnlös kraft som styrde universum med oföränderliga och eviga lagar. Han ville bevisa att det fanns ett slags primitivt och ursprungligt teosofiskt system som från början och i allt väsentligt var detsamma i alla länder, att få människor att lägga alla konflikter och stridigheter åt sidan och förenas i gemensamma mål och värderingar såsom barn av en och samma moder. Han ville rensa upp i de gamla religionerna, som i olika grad var korrumperade och fördunklade av allt mänskligt skräp, genom att förena och förklara dem ur rent filosofiska principer. Av denna anledning lärde man ut de buddhistiska, vedantiska och magiska eller zoroastriska systemen, i den eklektiska teosofiska skolan jämsides med alla de grekiska filosofierna. Därav det märkbara buddhistiska och hinduiska draget bland gamla teosofer och i Alexandria att dels ge föräldrar och de äldre den respekt man ansåg tillkomma dem, dels kultivera en altruistisk kärlek till hela mänskligheten och en medkänsla även för djuren. Han ville grunda ett system av moralisk disciplin som skulle få människor att leva efter de lagar som deras respektive länder hade stiftat samt höja deras medvetande genom att få dem att studera och begrunda den enda Absoluta Sanningen.

Han ansåg samtidigt att det viktigaste man kunde göra för att uppnå allt detta var att, som från ett mångsträngat instrument, utskilja ur de olika religiösa lärorna en enda fullkomligt harmonisk melodi som skulle slå an i alla sanningsälskande hjärtan. 

Utdrag ur Vad är teosofi av Helena Blavatsky
Bulletin nr 209, Mars 2008, Malmölogen