yantra1.gif (2187 bytes)
213
Självmord innebär inte att dö

William Q. Judge

© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Dorje1.gif (4461 bytes)
 



WILLIAM Q JUDGE 1851-1896

wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)

 

Som teosofistuderande och människa har jag med intresse deltagit i diskussionen kring ämnet självmord som "TheWorld" har lämnat utrymme för i sina spalter. Den vältalige agnostikern överste Ingersoll planterade sina åsikter i jorden med rötterna i graven, och gav den stackars självmördaren inget annat än den kalla jorden för att avskräcka honom från sin handling, utom möjligen den feghet det innebär att fly från livets ansvar eller smärta. De som sysselsätter sig med att besvara överste Ingersolls åsikter tar sin tillflykt, som Nym Crinkle mycket riktigt påpekade, till blotta antagandet att det utgör en synd att döda den kropp vari Herren funnit det lämpligt att fängsla en människa. Ingen av dessa åsikter är vare sig tillfredsställande eller vetenskaplig.

Om självmord är något som skall godkännas måste det vila på den grund att människan endast är en kropp, och betraktad som en slags materieklump mycket väl  kan bringas ur sitt lidande. Sett ur denna synvinkel skulle det vara en relativt enkel sak att rättfärdiga även dödandet av andra kroppar som på ett eller annat sätt står i vägen, eller de som är gamla, vansinniga, orkeslösa, eller illasinnade. För om denna lerklump som vi kallar kropp utgör allt vi är, om människan inte är en ofödd ande i grund och botten oföränderlig, vari ligger då det felaktiga i att förstöra den när du äger den, eller är den, och hur lätt är det då inte att också finna goda och tillräckliga skäl att på liknande sätt göra sig av med andra? Prästerna fördömer självmord, men man kan vara en kristen och hysa åsikten att ett snabbt befriande från jorden för med sig möjligheten till en himmelsk vistelse åtskilliga år tidigare. Den kristne avskräcks inte från självmord genom några goda skäl framförda i sin religion, utan snarare av feghet. Döden, vare sig den naturliga eller den framtvingade, har blivit en skräck och har fått namnet "Skräckens Konung". Även om en vagt framställd himmel erbjudes på andra sidan så kvarstår denna skräck på grund av att liv och död har blivit så lite förstådd att människor hellre skulle finna sig i att bära de motgångar de känner till, än att fly in i andra som de fruktar på grund av en bristande kunskap om vad dessa innebär.

Självmord utgör som alla andra mord en synd därför att det innebär ett plötsligt rubbande av världens harmoni. Det utgör en synd därför att det förkastar naturen. Naturen existerar för själens syfte och inte för någon annan anledning, dess plan är, så att säga, att ge själen erfarenhet och självmedvetande. Dessa kan endast uppnås genom en kropp varigenom själen kommer i kontakt med naturen, och att på ett våldsamt sätt bryta denna förbindelse innan den naturliga tiden är inne, innebär ett förkastande av naturens strävan. Naturen tvingas då genom sin egen långsamma process att återuppta den oavslutade uppgiften. Och eftersom dessa processer måste fortgå genom den själ som tillät mordet att äga rum, innebär detta att mer smärta och lidande blir följden.

Rubbandet av den allmänna harmonin är en större synd än de flesta människor tror. De betraktar sig själva som ensamma, som avskilda, utan förbindelse med andra. Men de är förbundna med andra själar och förnuft överallt i hela världen. Ett subtilt, faktiskt och kraftfullt band länkar dem alla samman och i det ögonblick en av alla dessa miljoner stör denna länk erfar hela massan det som en reaktion genom själ och förnuft, och kan endast återgå till sitt normala tillstånd genom en smärtsam justering. Denna justering sker på de osynliga men fundamentalt viktiga tillvaroplanen inom vilket den verkliga människan existerar. Således pålägger varje utövare av mord, vare sig detta brott riktas mot sig själv eller andra, en oförsvarlig börda på hela mänskligheten. En människa kan inte fly undan denna orättfärdighet, för kroppens död skär inte av henne från det övriga, utan den placerar henne endast, berövad naturens redskap, i klorna på lagar som är mäktiga och obevekliga samt oupphörliga i sin verksamhet och obligatoriska i sina krav.

Självmord är en ofantlig galenskap, därför att det försätter dess utövare i ett oändligt mycket sämre läge än det tillstånd hon befann sig i och som hon dåraktigt hoppades på att fly undan. Det innebär ingen död. Det innebär endast att lämna ett välkänt hus i en välbekant omgivning för att i stället komma till ett nytt ställe där endast skräck och förtvivlan råder. Det innebär endast en förberedande död som drabbar leran, som "omfamnas av den kalla graven", medan människan själv lämnas naken och levande men utanför det jordiska livet och varken i himmel eller helvete.

Teosofen inser att människan är en komplex varelse full av krafter och förmågor som hon använder i en kropp på jorden. Kroppen är blott en del av hennes klädnad och hon lever också på andra ställen. I sömnen lever hon på ett ställe, vaknar på ett annat och tänker på ett tredje. Hon är ett trefaldigt väsen som består av kropp, själ och ande. Och denna treenighet kan i sin tur indelas i sina nödvändiga sju beståndsdelar. Och liksom människan är trefaldig så är även naturen det – materiell, psykisk eller astral och andlig. Den fysiska delen av naturen styr kroppen, den psykiska påverkan själen och anden lever i den andliga, och de är alla förbundna med varandra. Om vi endast vore kroppar skulle vi mycket väl kunna överlämna dem till den fysiska naturen och graven, men om vi störtar oss ur det fysiska, är vi tvungna att projicera oss in i den psykiska eller astrala. Eftersom hela naturen framskrider med regelbundenhet styrd av lagar, vet vi att varje kombination har sin egen livstid, som måste fortlöpa innan en naturlig och lätt separation av dess olika beståndsdelar kan äga rum. Ett träd eller en mineral eller en människa utgör en kombination av element eller delar, och vart och ett av dessa måste ha sin planlagda livstid. Om vi i förtid och på ett våldsamt sätt avskiljer dem från varandra, kommer vissa konsekvenser oundvikligen att bli följden. Varje beståndsdel kräver sin egen tid för upplösning. Och eftersom självmord innebär ett våldsamt förgörande av det första elementet –  kroppen –  blir de andra två, själen och anden, lämnade utan sina naturliga redskap. Människan är endast till hälften död och tvingas genom sin egen varelses lag att vänta tills den naturliga livslängden uppnåtts.

Den som begått självmord lider ett öde som allmänt kan sägas vara fasansfullt. Hon har skurit av sig från kroppen genom att bruka mekaniska hjälpmedel som påverkar kroppen men kan inte beröra den verkliga människan. Följden blir att hon då projiceras in i den astrala världen eftersom hon måste leva någonstans. Där tvingar den obevekliga lagen henne, vilken faktiskt verkar för hennes eget bästa, att vänta tills hon kan dö i egentlig mening. Naturligtvis innebär detta att hon måste vänta, till hälften död, de månader eller år, vilka enligt naturens ordning, skulle ha förflutit innan hennes kropp, själ och ande med rätta skulle kunnat separera. Hon blir då en skugga som så att säga lever i en skärseld vilken av teosoferna kallats "passionernas och begärens ställe" eller "Kama-loka". Hon existerar helt och hållet i den astrala världen där hon förtärs av sina egna tankar. Om och om igen återupplever hon i intensiva tankar den handling genom vilken hon försökte stoppa sin egen pilgrimsfärd, och samtidigt ser hon de människor och det ställe hon lämnat bakom sig, men kan inte kommunicera med någon, förutom vid enstaka tillfällen med någon stackars mottaglig person vilken ofta blir skrämd av besöket. Och ofta fyller hon levande personers förnuft, som kan vara mottagliga för hennes tankar, med bilder av sitt eget självmord, vilket någon enstaka gång föranleder dem att begå samma handling som hon själv varit skyldig till.

Betraktat ur ett teosofiskt perspektiv kan man säga att den som begått självmord, å ena sidan har skurit av sig själv från sin kropp och det liv som var nödvändigt för hennes erfarenhet och utveckling och å andra sidan skurit av sig från sin ande som utgör hennes vägledare och "Fader i himmelen". Hon består nu av en astralkropp som har en stor tänjbar styrka och som är präglad och upphetsad av sina passioner och begär. Men en del av hennes förnuft kallat manas, är närvarande med henne. Hon kan tänka och förnimma men eftersom hon är okunnig om hur man ska bruka krafterna i detta rike, sveps hon än hit än dit, ur stånd  att själv styra sin färd. Hela hennes natur befinner sig i ett nödläge, och därmed också till viss grad hela mänsklighetens natur på grund av att alla är förenade genom anden. På så vis fortsätter hon, tills naturens lag börjar verka på hennes astralkropp, som då börjar att dö, och gör att hon faller in i en sömn varifrån hon vaknar i tid för en period av vila innan hon på nytt påbörjar ännu ett liv på jorden. I sin nästa inkarnation kan hon, om hon finner det lämpligt, gottgöra eller kompensera eller lida ännu en gång.

Det finns ingen möjlighet att fly undan ansvar. Den "ljuvliga omfamningen som den våta myllan" erbjuder utgör en illusion. Det är bättre att modigt möta det oundvikliga, eftersom detta måste bero på våra misstag i andra tidigare liv, och att fullfölja varje plikt, att försöka förbättra alla möjligheter. Att förespråka självmord utgör en synd, för det leder vissa till att begå det. Att förbjuda det utan anledning är meningslöst för vårt förnuft kräver en orsak för att agera eller icke agera. Och om vi bokstavligt analyserar Bibelns ord, finner vi att den säger att mördaren finner sin plats endast i helvetet. Sådana tolkningar tillfredsställer endast ett fåtal i en tid av kritiskt utforskande och ihärdiga analyser. Men ge människorna nyckeln till sin egen natur, visa dem hur lagen styr både här och bortom graven, och deras sunda förnuft kommer att göra resten. En ologisk önskedryck i graven är lika dåraktigt som en ologisk oförtjänt himmel.


WILLIAM Q. JUDGE

The Lamp
, September, 1894.

Översatt från William Q Judges artikel "Suicide is not Death" ur William Q. Judges Theosophical Articles, band II, sid 366-370. Utgiven av Theosophy Company 1980, Los Angeles.
 

___________________________________________________________________

  | till Robert Crosbie  Online  |   till William Q Judge Online  till Helena Blavatsky Online |  till ULTs hemsida   |  

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23