21

Själavandring - Transmigration

William Q. Judge

© 2000 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896

Finns det någon grund för läran om själavandring vars tro en gång var allmänt utbredd och som nu omfattas av vissa hinduiska grupper?, är en fråga som ställdes till The Path.

Vid en noggrann undersökning av Vedaskrifterna och Upanishaderna finner man att de forntida hinduerna inte trodde på denna lära, men ansåg liksom många teosofer att "en gång människa, alltid människa", men det finns såklart undantag där människor ständigt under tidsåldrar lever orättfärdiga liv. Men det verkar också väldigt tydligt att de senare brahminerna, i syfte att få prästerlig makt över folket eller möjligen för andra ändamål, undervisade folket i läran att de och deras föräldrar möjligen efter sin död går in i  i djurkroppar, men jag tvivlar på att teorin upprätthölls i sådan grad att den blev en landsomfattande lära. En del missionärer och resanden har förhastat dragit slutsatsen att detta är en allmänt förekommande tro, eftersom de sett hinduer liksom jainer uppträda mycket försiktigt med avseende på djur och insekter, genom att undvika dem i sin väg samt försiktigt och tidskrävande sopa bort dem ur sin åsyn, för att på så vis undvika att trampa på någon av dem. Detta, säger missionären, beror på att de tror att deras döda vänner eller släktingar lever i dessa varelser.

Den verkliga anledningen bakom denna försiktighet är att de anser inte att de har någon rätt att förstöra det liv de inte har möjlighet att återställa. Då jag har en del uppfattningar i ämnet själavandring som är av ett särskilt slag, som jag nu inte är benägen att avslöja, kan jag istället ställa frågan "hur kan en sådan idé växa fram ur den sanna läran?"

För det första, vad för slags öde väntar astralkroppen och på vilket sätt och i vilken utsträckning påverkar detta människans nästföljande inkarnation? För det andra, vilket inflytande har människan på de milliontals atomer, vilka år efter år inträder i hennes kropps sammansatta natur, och hur långt är hon – själen – ansvarig för de verkningar som följer på nästa liv av glädje eller sorg, möjligheter eller oklarheter? Dessa är viktiga frågor.

Den som studerar det teosofiska systemet medger att den astrala själen antingen dör eller förlöses omedelbart efter döden, eller vandrar omkring för en tid i Kama Loka. Om människan har varit andlig till sin natur, eller "en mycket god människa" som man ibland säger, skall hennes astralsjäl strax förlösas. Om hon varit ond och materiell skall den astrala delen av hennes natur, genom att den är alltför grov för att med lätthet kunna förlösas, dömas till att fladdra omkring i Kama Loka och manifestera sig under spiritualistiska seanser som någon avlidens ande och orsaka skada i den mentala utrustningen hos de levande medan den själv våndas i sina plågor. Vår tids siare har förklarat att sådana eidolons eller spökgestalter antar djurlika, reptillika former i enlighet med deras för tillfället dominanta karaktärsdrag. De gamle lärde ibland att dessa grova astralformer – genom att ha naturlig fallenhet för lägre existenser som djurriket – gradvis drogs mot dessa riken och absorberades slutligen av djurens  astralplan, där astralformerna tillhandhöll de sideriska partiklar som djuren liksom människan behöver. Men detta betydde inte på något vis att människan själv övergick till att bli ett djur, för innan denna tilldragelse blivit möjlig kan jaget redan ha återfötts till livet i en ny fysisk och astral kropp. Hur som helst kunde inte allmänheten förstå dessa skillnader och följden blev därav att läran uppfattades att betyda att människan blev ett djur. Efter en tid tog sig prästerna och siarna till sig denna del av trosläran och lärde ut den oreserverat. Den finns  i Desatir, där det sägs att tigrar och andra rovgiriga djur är inkarnerade människor och så vidare. Men det måste vara riktigt att människan är ansvarig för sin astralkropps öde efter dess död, eftersom detta öde härstammar från människans handlingar och levnadssätt..

Angående frågan om atomernas långa resa genom evolutionen, så kan man finna ytterligare en anledning till fel trosuppfattning när det gäller vandringarna till lägre former. De initierade lär och förstår helt och hållet hur det ligger till, att varje jag är ansvarig för sitt användande av de atomer som finns i dess omgivning och hur varje jag präglar dessa atomer som används under livet med bestämda tendenser och benägenheter. Men de oinitierade skulle med lätthet kunna misstolka denna lära och hänföra den till själavandring. Varje människa har skyldigheter inför sig själv men också inför de atomer hon använder sig av. Hon är den främste, den högste att utveckla dessa. Genom att det är så att människan ständigt genomsyras av flera atomer och samtidigt hela tiden kastar av sig dem, borde hon leva sitt liv på sådant sätt att dessa atomer ges friska impulser till ett högre liv istället för ett djuriskt liv för människan.  De intryck och influenser som alstras av oss skapar frändskap med antingen människokroppar och hjärnor, eller med djuriskt liv och primitiva böjelser som tillhör de lägre rikena. Så lärarna inskärpte detta och sade att om lärjungen levde ett liv i ondska skulle hans livsatomer komma att falla nedåt i stället för att stiga uppåt i denna relativa skala. Om han var trög och ouppmärksam skulle atomerna präglade på detta sätt vandra till pinnar och stenar. I båda fallen representerar de i viss mån människan precis som vår omgivning gör i form av möblemang och klädstilar som vanligtvis visar vilka vi är som antingen bär eller äger dem. Möjligen skall folk utifrån dessa två sanna läror slutligen komma att tro på själavandring såsom ett lämpligt och enkelt sätt att framställa problemet samt att påvisa ett levnadssätt.

HADJI
[WILLIAM Q. JUDGE]
Path, Mars, 1891.

Översatt från William Q Judges Theosophical Articles, vol I, sid 104-106, "Transmigration of Souls". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________