I Begynnelsen – brev 8 – av Robert Crosbie

Åttonde brevet

Många medlemmar i de olika teosofiska samfunden kommer naturligtvis att göra invändningar mot våra slutsatser och vår hållning, medan de sympatiserar med vår föresats att hålla strikt fast vid Teosofin som den ursprungligen upptecknades. Andra, ”de gamla uvarna” som spelar ledande roller i dessa samfund, kommer att opponera sig kraftigt mot oss medan de själva påstår sig ”vörda” H.P.B.. Detta kan inte undvikas om vi ska vara sanna mot våra deklarerade föresatser. För dessa föresatser borde framtvinga en radikal förändring i attityden hos både ledare och efterföljare i de olika samfunden. Men alla som inte är så djupt engagerade att de inte vill eller vågar betrakta filosofi, logik och fakta som deras meriter – alla de som är eller kan komma att bli i någon utsträckning öppensinnade – kommer att göra en del undersökningar och kommer att få en bättre översikt till en viss grad, en bättre uppskattning av behovet för Enighet på en filosofisk grund. Dessa intryck kommer att bli ihågkomna när sådana teosofer själva tvingas till omprövning och eftertanke, på grund av händelser inom deras egen intressesfär. Låt oss då lita på upptecknade fakta, nerskriven filosofi och på de bestående exempel som utgjordes av de sanna Lärarna H.P.B. och W.Q.J.

Det var helt naturligt att du borde närvara vid Konstutställningen, men olyckligtvis avledde den dig från mötets styrka genom att leda bort dig. Där det finns så få känner alla frånvaron även av en enda. Genom att splittra intresset för stunden försvagas styrkan; dessutom bildas lätt tendensen att saker måste upprepas. Detta kan verka som om man gör en ”svartsjuk gud” av Teosofin, men det kommer av erfarenhet, och ges till dig, och du kan värdera det som du vill. Det bör inte tas som någon kritik mot något speciellt ting eller någon speciell person, utan allmänt som en vägledande princip. Jag vet att du inte är någon ljum Teosof, men jag tänker på det exempel som statuerades inför yngre elever. Det är så lätt – speciellt i de tidigare stadierna, att förlora entusiasmen för arbetet i sig självt genom förslösande av energi på förströelser som i sig själva är oförargliga. Det är bättre att koppla av eller ta del i ”sociala” angelägenheter vid andra tider än då vi har möten, om våra intentioner verkligen är ”att offra det föränderliga för det Permanenta”.

För ett år sedan vid denna tid verkade allt så långt, långt borta, och tänk på vad som blivit gjort sedan dess, och vad som är på gång; ”U.L.T.” har gått framåt med stormsteg sedan det formades och redan nu står det stadigt på sina egna fötter och börjar låta sin röst höras över landet. Hängivenheten gjorde det, och den har växt allt starkare genom de ansträngningar som gjorts; så det är uppmuntrande i alla avseenden. En del har redan fångat något av Rörelsens anda.; det kommer att bli fler vad tiden lider, och några av dem kommer att växa till verkliga krigare. Om vi ger våra hjärtan till Saken, kommer resten av sig själv.

Många hör, men få bryr sig om Budskapet, och bland dem som bryr sig om det, är det få som tar Lärarnas varningar till hjärtat. Somliga tycks uppenbarligen tro att varningarna är en sorts fågelskrämmor som är till för att testa deras mod. De glömmer eller ignorerar att det verkliga testet inte är av vårt mod utan av vår urskillningsförmåga. Om filosofin är sann och Mästarna finns bakom den, då menar De vad De säger. De har sagt andra saker förutom varningarna och dessa är också menade, lika fullt och lika sanningsenligt som deras varningar.

Teosofin är inte i konflikt med någon form av religion, något samfund, någon människa, någon åsikt – hur mycket dessa än må vara i konflikt med Teosofin. Vad Teosofin är engagerad i genom dem som tror på den, som vi gör – utan några mentala reservationer av något slag, är en kamp för att bli erkänd. Teosofin tjänar till att förklara den dolda sidan, den verkliga och inre meningen med alla ting, för den är vän av förståelse och ett hjälpmedel till kunskap. Genom den kan människan finna vägen att lära känna sig själv fullständigt. Det är på grund av missförståelsen av det sanna Självet som vi har alla dessa religioner, sekter, partier och dogmer, med alla deras egenintressen och upprätthållare. Det är rasens Karma som möter oss, så vi kommer varken att protestera högljutt eller vika undan när vi konfronteras med den. Vad vi annars kan tycka vara det värsta, är det bästa som kunde hända – om vi möter det med den rätta andan – när vi klarar upp vår Karma medan vi går vidare och gör oss själva till bättre instrument för Dem. Vi arbetar inte på grund av något egenintresse i resultaten, utan för Mästarna och för Mänskligheten. Så vi kommer att glatt ta emot vad som helst som kommer, ”njutning eller lidande, vad helst det Högre Självet kan ha i beredskap för oss beträffande erfarenheter eller disciplin”. Det är bara för oss att gå vidare utan tvivel eller ängslan: båda är hinder som kommer från den lägre naturen, inte den Högre. Vi lider, och måste fortsätta att lida på grund av rasens kroppsliga och mentala svagheter. Vi kan glatt uthärda allt detta när vi arbetar för en bättre tid, ett bättre förnuft, bättre kroppar och en bättre förståelse för hela mänskligheten.

Det kommer tider i var och ens utveckling när arbetet verkar meningslöst och tröttsamt. Jag tror att arbetets tröttsamhet är reningen av Karma och upprensningen av ”Själens höljen”. Det som plågar, det som gör ont, är våra personliga, ouppnådda begär eller begär som vi fruktar ska vara ouppnåeliga. Vi kan gå genom allt och bära allt genom att tänka på Självet bakom allting. Det är genom att ge upp självet för Självet som den Vita Adepten har blivit vad Han är. Vi ”vet” allt detta mycket väl, men det är förverkligandet av det som vi saknar; därför finner vi pressen så hård många gånger. Vi måste fortsätta och uppehålla oss så mycket som möjligt i Självet och på Självet. Varje framsteg bringar tiden för förverkligandet närmare.

Det är genom att vi uppehåller oss vid vår inneboende fullkomlighet som vi blir av med våra ofullkomligheter. Det sista att tvivla på är den inneboende fullkomligheten inom alla människor. Om detta finns ett intressant uttalande av H.P.B.:

”Varje Jag har bakom sig Karma från förflutna Manvantaror. Jaget börjar med
Gudomligt Medvetande – inget förflutet, ingen framtid, ingen separation.
Det är långt innan Jaget inser vad det är. Först efter många födelser
börjar det att urskilja, genom den kollektiva erfarenheten
sin egen individualitet. Vid slutet av sin reinkarnationscykel är det
fortfarande samma Gudomliga Medvetande men det har nu blivit
individualiserat Själv-Medvetande”.

Utan denna känsla av inneboende fullkomlighet skulle det inte finnas någonting värt att leva för: några få år av ”glädje och smärta” och sedan är alltihop borta – och vad har vunnits? Vad vi än gör så kan vi inte undfly Livet, för vi är Livet – hela tiden. De flesta av oss förnimmer bara en liten del av dess möjligheter. Någon gång kommer vi att lära oss vad Livet verkligen betyder. Vi arbetar mot det målet, för andra såväl som för oss själva – mestadels nu för de andra ”som vet ännu mindre än vi”. Men vi lär oss hela tiden. Är det inte värt allt vad det kostar? Människor gör större uppoffringar än vad vi är kallade att göra, och för oändligt mycket mindre – några få år av diskutabel lycka och sedan glömska så långt de vet eller kan se. Att vi kan se bara lite av Livets mening är mycket; att känna det är större; att förstå och förverkliga det är att Leva. Om Nietzsches lära är riktig, då har vi gjort ett stort misstag. Nå, har vi det? Det finns inget ”om” i detta fall; vi är på alla sätt säkra på att vi gör rätt i att följa Mästarnas Väg, de riktlinjer som lagts av H.P.B. Så vad betyder det om vi lider av såren i vår kamp för Dem och för hela mänskligheten? Vi har uppnått någonting, hur lite det än är. Vi har gjort allt vad vi kunnat göra och kampen fortsätter ännu. Det är Livets Skola, och allt som kommer till oss vid vilket tillfälle som helst bär inom sig de ting vi behöver, om det sedan verkar hårt, bekymmersamt eller behagligt.

Arbetet uppväger offret. ”Ingenting uppnås utan uppoffring”. Låt oss ta Judges ord till hjärtat: ”Och ännu vid varje tillfälle, vid varje timme varje dag, är Mästarna villiga och angelägna att möta de som är klarseende nog att se deras sanna öde, och med ädla hjärtan så att de kan arbeta för ’den stora, övergivna – Mänskligheten.’”

ROBERT CROSBIE

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie, sid.382-386. Utgiven av The Theosophy Company Los Angeles, USA, 1945.

______________________________________