I Begynnelsen – brev 4 – av Robert Crosbie

Fjärde brevet

Enbart närvaro vid mötena är inte tillräckligt för att vi skall kunna identifiera oss med arbetet. Närvaro är endast det preliminära för att kunna ta nästa steg; detta visar sig när de som besöker oss börjar fråga hur de skall kunna uppnå mer förståelse. I den mån de deltar utvecklas de, naturligtvis – men de får aldrig glömma syftet med den hjälp som erbjuds dem, inte heller att sådan hjälp enbart är ett medel och ett sätt. Syftet med teosofiska studier och teosofiskt arbete är inte individuell utveckling, utan att var och en borde bli mänsklighetens sanna hjälpare. En del kommer att fånga känslan.

Tendensen att säga mer än vad som är nyttigt till nykomlingar är vanligt i början, men övervinns gradvis när man ser att nyfikenheten minskar. Vi borde inte påskynda någonting medan vi svarar på allt. Vi borde aldrig framtvinga något även om vi kunde, därför att varje förnuft måste vara fritt att få välja. Annars skulle det inte finnas någon sann utveckling. Och jag tror att detta är en bra attityd att inta när det gäller frågor som angår teosofiska påståenden och deras företrädare. Dessa varierande inriktningar måste ha sina platser i medvetandets stora struktur – det måste de ha, annars skulle folk inte vara attraherade av dem och de skulle inte gripa och hålla fast vid dem. När den speciella ”inriktningen” inte ger den hängivne det förväntade resultatet av kunskap, då antyds ett vidare sökande i det på så sätt fångade förnuftet. Varje person som faktiskt har vaknat upp av sådana påståenden eller före-trädare, kommer att påverka oss förr eller senare, om vi håller fast vid den raka kursen. Om detta skrev en gång W.Q.J. ”Om vi inte ser på deras fel alltför mycket, kommer Mästaren att kunna klara upp allt och få det att fungera väl.”

Ju färre ord en idé kan uttryckas genom, desto bättre. Vår strävan är att bland teosofer sprida tanken om enighet oberoende av någon organisation. Många av ”de äldre i gamet” kommer inte att se behovet, men de som känner avsmak inför anspråken och käbblet hos organisationerna kommer att falla in i ledet på grund av Enighetens sanna väsen: ”Likhet i mål, syfte och lära”. För de kommer att se att de olika samfundens misslyckanden beror på att denna grund saknas. Låt var och en gå sin egen väg, med de bästa avsikter, och låt dem också ge andra personer erkännande för detsamma. På så vis sätter vi inte upp några hinder, vad andra än gör. Och att inte sätta upp hinder lämnar en öppning, och man kan inte veta vad som kan komma av det, inte ens bland dem som håller fast vid sin separation. Vi sympatiserar med alla strävanden att vitt och brett sprida ut Teosofins rena och enkla läror, utan att uttrycka något företräde för någon organisation eller för någon enskild person som är engagerad i detta arbete, och fastän vi erkänner att metoderna är olika, är den enes Orsak densamma som den andres. Under tiden fortsätter vi med vårt eget sätt att arbeta, vilket, på grund av dess frihet från alla organisatoriska komplikationer, erbjuder en universell anda. Vi drar inte uppmärksamheten till oss själva såsom en organisation, utan till de principer som organisationen omfattar. Deklarationen är en sammanfattning av den ståndpunkt som alla teosofer borde inta – gentemot arbetet och gentemot varandra. Vi behöver alla kultivera den medmänsklighet som sympatiserar med varje strävande att sprida Teosofin, även om metoderna och andra saker inte tilltalar oss: varje strävan är bättre än ingen strävan alls.

Denna tolerans betyder inte ett ”fraterniserande” med allt och alla som kräver det; det betyder bara att ingen skall bli dömd för sina åsikter. Vi kanske inte bryr oss om att lägga tid och energi på någon annans inriktning, vilket vi har rätt att låta bli, och om han själv vore tolerant skulle han heller inte önska att vi gjorde det. Många som talar om ”tolerans” tycks mena att det betyder att alla andra borde bekräfta vad de själva vill säga eller göra. Den toleransen är av ringa värde och består av egoistiska försök att värva stöd från dem som har sina egna plikter att ägna sig åt.

U.L.T. och dess Deklaration kommer av många att jämföras med de anspråk som gjorts av de olika samfunden och deras företrädare. Var och en gör anspråk på att endast han eller samfundet har rätt. Vilka är då våra anspråk? kommer man att fråga. Vi har inga: vi pekar på Budskapet, på Budbärarna och på Deras uttalanden om Arbetet – och för vidare det senare i enlighet därmed; vi har ingen ”uppenbarelse” att erbjuda, vi vidarebefordrar bara det som var känt förut. Ställningen är unik och oantastlig i och med att den inte gör anspråk på någon annan auktoritet än Budskapet och Budbärarna. Det borde vara vår policy att vid varje möte förklara vilka våra avsikter är, nämligen att sprida Teosofins grundläggande principer och besvara frågor angående det tillhandahållna ämnet.

Den Auktoritet som vi erkänner är inte vad människorna kallar för auktoritet, vilken kommer utifrån och kräver lydnad, utan är ett inre igenkännande av värdet av det som genomströmmar varje detalj, brännpunkt eller individ. Det är urskillningsförmågans, intuitionens och den högsta tankeverksamhetens auktoritet. Om vi följer vad vi känner igen på det sättet och hela tiden finner det gott, så följer vi naturligtvis den riktningen. Detta betyder inget slaviskt följande av någon person – en skillnad som många inte kan fatta. H.P.B. skrev: ”Följ inte mig eller min Väg: följ den väg jag visar och Mästarna som står bakom.” Vi påpekar alltid att det mesta och det bästa någon kan göra är att göra som Judge gjorde – att följa riktlinjerna som lades fram av H.P.B., oberoende av någon annan. Allt vad vi gör är att hjälpa andra att finna dessa riktlinjer. Vi vill inte att uppmärksamheten riktas på oss. Det är sant att U.L.T. med nödvändighet centrerar sig kring sina mest aktiva deltagare, men det kunde inte göra någonting, om historien, bevisen och energierna inte låg i de redan tagna riktlinjerna. Därför pekar vi på att dessa riktlinjer är de ting man bör se och lära känna. I våra egna ögon är vi endast några som har möjlighet att såväl förstå och tillämpa som att bistå med riktningen. Detta kommer att förhindra U.L.T. från att degenerera till ett sådant tillstånd som nu existerar över hela den teosofiska världen. För om uppmärksamheten dras till de nu levande medarbetarna, blir den därigenom distraherad från den verkliga frågan. Man kan däremot ha förtroende, utan att för den skull placera någon för högt. Styrkan som en sådan medarbetare uppvisar är inte personlighetens styrka, för personligheten har inte någon egen styrka, utan styrkan ligger i orden, i idéerna, i sanningens övertygelse som den inre människan hyser.

ROBERT CROSBIE

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie, sid.370-373. Utgiven av The Theosophy Company Los Angeles, USA, 1945.

______________________________________