I Begynnelsen – brev 14 – av Robert Crosbie

Fjortonde brevet

”Mästarnas ortodoxi eller människans”? Denna fråga ställs i ett meddelande signerat ”en studerande”. Vi bryr oss inte om vår korrespondents identitet, men vi respekterar en ärligt uttryckt åsikt och är glada att få svara. Inte därför att vi önskar att ändra ”en studerandes” uppfattning utan för att hon (eller han) och andra med liknande föreställningar kan få en viss insikt i orsakerna och skälen till de metoder som de Associerade i The United Lodge of Theosophists följer. Vi citerar följande från meddelandet:

”Förutsatt att vi kommer ihåg att teosofi inte är en dogmatisk framställning av Visdomsreligionen – ett system framlagt en gång för alla till helgonen – utan ett progressivt religionssystem”.

Detta uttalande visar en viss förvirring, för om det finns en sådan kunskap som Visdomsreligionen, så är den resultatet av iakttagelser och erfarenheter av Visdomens Mästare och står som sådan för sig själv; den kan varken utökas eller förbättras av dess elever. Vidare; vad som benämndes ”teosofi” av Helena Blavatsky är exakt samma Visdomsreligion så långt som denna har förkunnats av Läraren. Med hänsyn till detta påstående har H.P.B. själv skrivit:

”Den Hemliga Läran (eller Visdomsreligionen) är inte en serie av vaga teorier eller avhandlingar, utan är allt som ges ut under detta århundrade. Det kommer att dröja århundraden innan något mer blir givet”.

Ett liknande uttalande av W. Q. Judge låter som följer:

”Den [teosofin] är inte en tro eller en dogm som är formulerad och uppfunnen av människan, utan en kunskap om lagarna som styr evolutionen av den fysiska, astrala, psykiska och intellektuella beståndsdelarna av naturen och människan”.

Inför dessa och liknande uttalanden som gjorts av Dem som gav oss teosofin, kan antagandet att den är ett system av en progressiv religion endast härstamma från okunnighet om fakta och en falsk föreställning som endast kan leda till förvirring för vilken ”studerande” som helst. Teosofin är inte en religion utan religionen i sig själv, i dess sannaste mening. Till och med användandet av termen ”religion” utan någon kvalifikation är missledande, för teosofin är inte ”en tro” som religioner vanligen är, utan snarare Religiös Vetenskap, Vetenskaplig Religion och en allomfattande Filosofi.

Vad gäller ”en dogmatisk framställning”, så har teosofin aldrig blivit framlagd som en dogm, utan som en skildring av fakta vilka har samlats genom iakttagelser och erfarenheter, som var och en kan acceptera eller förkasta utan fördömande eller lovordande. Man kan lika gärna kalla den enda vetenskap vi använder, det vill säga matematik, dogmatisk eller en dogm, för den är framställd som en samling fakta som eleven kan studera, tillämpa och bevisa för sig själv. Teosofin står i exakt samma förhållande: en framställning av Kunskap erhållen genom tidernas eoner; den ska inte förväxlas med spekulationerna hos någon av dess elever, som i bästa fall är ett offer sina personliga fördomar, förutfattade meningar, sympatier och svagheter. Det borde också vara klart förstått att alla teosofiska författare eller ledare – förutom De som gav teosofin till världen – är elever mer eller mindre kunniga i Vetenskapen, och är därför benägna att göra missuppfattningar och felaktiga tillämpningar. Den enda möjligheten att urskilja sådana felaktigheter ligger i en jämförelse med Vetenskapen såsom den ursprungligen framställdes.

I samma meddelande läxas vi upp i följande ord: ”Ni gör ingenting gott genom att ’skälla på de dåliga’, som Emerson skulle sagt om vad som händer i den teosofiska världen. Jag tror ni överdriver det onda som görs, medan ni förringar det goda”.

Det medges att onda saker görs. Kan det vara fel att peka ut var och hur sådan ondska kommer till uttryck? Hur kan annars någon seriös studerande som endast vill varna mot fallgropar kunna hjälpa sina medmänniskor?

Vad beträffar det ”goda ” i vilken framställning som helst, så står det för sig självt och den enda orsaken till att felaktigheter och ondska har någon möjlighet att accepteras; det är blandningen av Sanning och Felaktigheter som missleder den okunnige och för den ovarsamme vilse. Tag bort felaktigheten och dess följd, ondska, så kommer Sanningen framstå desto klarare; där finns inget ”förringande av det goda” i en sådan inriktning.

Det är ett olyckligt faktum att det finns fler missförstånd och felaktiga tillämpningar av teosofin bland dess föregivna studerande än det finns av verklig förståelse. Det mesta av detta kan skyllas på samfundens självutnämnda ledare, som är mycket framstående i allmänhetens ögon och som utropar och framför sina egna idéer, tolkningar och spekulationer såsom varande ren och enkel teosofi. Man kan förvänta sig från sådana representanter den falska och vilseledande idén att ”teosofin är ett religiöst progressivt system”, för ett sådant uttalande skymmer fakta och tjänar till att dra uppmärksamheten till deras egna fantasifoster så som ”utvecklad” teosofi, och till sig själva såsom de som har utvecklats vidare och som vet mer än de ursprungliga Lärarna.

Ingen skulle säga ett ord om saken om dessa representanter valde något annat namn under vilket de spred sina idéer, men att presentera det senare som teosofi – Budskapet överlämnat av Mästarna till världen – det är enligt oss det största tänkbara brottet mot mänskligheten. Varje framställning av Sanningen som gavs åt världen i gångna tider har blivit förvanskad på liknande sätt, då den filtrerades genom de ursprungliga lärjungarnas förstånd till senare lärjungar, och fortsatte så i generationer tills endast litet fanns kvar av Budskapets anda – och detta lilla ytterligare fördunklat genom system av materialistiska begrepp under namnet religion. Under gångna tiders förhållanden kunde detta inte hjälpas, för det existerade ingen väg på vilket ”det skrivna ordet” kunde mångfaldigas så att det kunde finnas inom räckhåll för varje mänsklig varelse som önskade så. I nuvarande tidsperiod däremot har det blivit möjligt för varje sökare att skaffa sig eller studera Mästarnas Budskap såsom det blev skrivet av en som var kvalificerad att skriva det. Detta gjordes för att det inte skulle behövas några mellanhänder mellan dem som skulle få veta och själva kunskapen. Men, tråkigt nog, så vände många – som tog sin inspiration och sina idéer från det framlagda Budskapet och som hade den stora karmiska möjligheten att uppvisa och förkunna detta Budskap rent och oförfalskat till världen i dess helhet – istället människornas ögon mot sina egna personligheter såsom ”efterträdare” och ”lärare” och har inte bara vilsefört tusentals anhängare, utan har dessutom fått teosofins namn att stå för allting som i den stora allmänhetens ögon inte är önskvärt. H.P.B. och W.Q.J. visste mycket väl om möjligheten och faran av en sådan utveckling, men de kunde bara varna. H.P.B.s sista budskap till teosofer församlade vid Konventet innehöll följande ord: ”Aldrig är faran större än när fåfängan, ärelystnaden och begäret att leda klär sig i en påfågelskrud av altruismen.”

Vad är roten till de schismer som har splittrat det Teosofiska Samfund som H.P.B. lämnade över till oss? Personligheter, varje gång.

Vad är motsatsen till och botemedlet mot personligheten? Ingenting annat än Opersonligheten som inte söker något för sig själv utan allting för den rena och enkla teosofins skull. Det finns ingen världslig berömmelse, ära eller förtjänst i en sådan inriktning, och ändå avlägsnar denna, och endast denna, varje hinder som kan komma emellan teosofins Budskap och dem som önskar att studera och tillämpa det för dess eget värdes skull. Av den orsaken, och endast av den orsaken, är tidskriften Theosophy och The United Lodge of Theosophists ledda anonymt. Människosläktets sinne är fortfarande besatt av idén att det är viktigt och väsentligt att veta vilka de aktiva ombuden är, medan det viktiga i stället är värdet av vad som görs. Den föreskrift som mannen från Nasaret gav; ”Låt inte den högra handen veta vad den vänstra gör” är lika bindande som vilken som helst annan av hans föreskrifter, men följer kristna människor den, eller anser att den har något värde? Visar teosofiska representanter någon aktning för det ovan nämnda föreskriften, eller för den mer underförstådda som de mycket väl känner till, ”den makt som lärjungen kommer att begära, är den som kommer att få honom att framstå såsom ingenting i människornas ögon”? Låt dem svara. Om de ursäktar sig med något, kommer det att vara på grundval av att människor inte vill lyssna om inte talarens personlighet är under intim granskning; men har de försökt? Sanningen är inte beroende av den som yttrar den, utan på dess egen självklara natur. Om den uttalas av den orättfärdiga människan eller av den som är värderad som rättfärdig, är den varken degraderad av den ene eller upphöjd av den andre.

Om teosofer eller kristna medger att världen har blivit personlighetsgalen, kan den då göras sund genom att skyla över över denna galenskap eller genom att försvara egennyttan? Det vet att de inte kan det, men de är bara barn av sin tid och har i sina egna fall inte modet att göra det som skjuter bort personligheten och visar ett exempel på en sannare, mindre självisk riktlinje att sträva längs. Men om ändå förändringen ska komma så måste någon begynna; det är det första steget som påbörjar nedräkningen, och om målet är det riktiga och sanna, kan resultatet lämnas åt tiden och karman. Vi nöjer oss med det.

ROBERT CROSBIE

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie, sid. 404-408. Utgiven av The Theosophy Company Los Angeles, USA, 1945.

______________________________________