I Begynnelsen – brev 13 – av Robert Crosbie

Trettonde brevet

Tendensen bland människor att acceptera ord och namn som realiteter är olyckligtvis alldeles för vanlig. En artikel i en tidskrift utgiven av en av de teosofiska organisationerna ställdes frågan ”Teosofi eller Ortodoxi; vilket? – som uppenbarligen för att tydliggöra för sina läsare nödvändigheten av att välja mellan dem.

Ett ögonblicks eftertanke borde ha visat att ortodoxi har ingen existens i sig själv, utan kan bara betraktas i relation till något formulerat tankesystem och att titeln i fråga framställer en omöjlig situation.

Detta skulle vara en liten sak och kunde ha lämnats vidare utan uppmärksamhet om inte samma olyckliga tendens hade tillämpats på ett tankeområde där rätt förståelse är livsviktig. För om teosofin uppfattas som någonting av en abstraktion, eller som en vanlig begynnelsepunkt från vilket ett system ska utvecklas genom individuell forskning, då måste hela idén om Mästarna som förvaltare av tidsåldrarnas samlade visdom och Deras Budskap till mänsklighetens värld överges. Denna ståndpunkt intar faktiskt artikeln i fråga; och fastän det där finns tillfälliga referenser till både Budbärare och Budskap, verkar dessa användas mest som namn och inte som realiteter.

Frågan som varje elev borde ställa sig för att få ett svar, är varken ortodoxi eller heterodoxi, utan bör istället lyda – ”Har någon överlämnat till världen ett formulerat system av filosofi, religion eller vetenskap? Gav denna person ett namn på systemet? Vem var denna person? Svaret får vi inte alls genom att fråga någon persons eller några personers åsikter; de är faktafrågor och kan besvaras endast fakta.

Varje person som förtjänar att kallas studerande vet att H.P. Blavatsky gav världen en mängd kunskap och att Hon kallade det Hon gav ut för namnet ”teosofi”, och att Hon uttryckligen förklarade att det kom från Visdomens Mästare.

För att göra rättvisa åt Budskapet och Budbäraren som kom med det och till Mästarnas ideal, borde ingenting benämnas teosofi utom detta Budskap. Vem som än tar en annan ståndpunkt kränker ockultismens grundlagar genom att förringa både Budskapet och Budbäraren och kan inte räkna med att dra nytta av dessa.

De som accepterar Budskapet men förringar Budbäraren är lika beklagansvärda, för genom att förringa den ena, förringar de båda. Till dessa borde det sägas att det är dåraktigt att inbilla sig att Visdomens Mästare inte visste tillräckligt för att välja ut en Budbärare som skulle leverera Budskapet korrekt och i dess helhet. När Mästarnas Visdom ifrågasätts faller hela byggnaden till marken.

Det material som den byggnaden sattes samman av kan naturligtvis användas av dem som önskar uppföra byggnadsverk i enlighet med sina egna idéer och tråkigt nog, så är detta är exakt vad som har hänt bland de olika teosofiska organisationerna; var och en har tagit mer eller mindre av det material som det teosofiska Budskapet har försett dem med, de har uppfört ett byggnadsverk enligt deras egna idéer och har betecknat dess struktur som ”teosofisk”. Varje byggnad som är konstruerad på det sättet, skiljer sig från varje annan.

Men ändå fanns det bland dessa byggnader en byggnad känd som ”teosofi”, och som var fullständig i form och struktur och där varje enskild del var noggrant avpassad till varje annan del och till helheten.

Det obegripliga i alltsammans är att dessa senare tiders konstruktörer skulle känna igen skönheten och symmetrin i de delar de själva valde ut, men misslyckades med att lägga märke till att det redan var en fullkomlig byggnad, en Arkitekt och en plan.

Det är den gamla historien om igen: ”De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad” [Joh 19:25]. Misslyckandet med att acceptera Läran som den givits och att vörda dem vars offer gjorde denna framställning möjlig är roten till varje misslyckande i det förflutna. Ansvaret för varje misslyckande vilar på dem som satte sig själva emellan Budskapet och dem som skulle lära sig. Lidandet i världen har intensifierats på grund av sådana som dessa, och ett sådant ansvar som deras är sannerligen fruktansvärt. Det är ingen liten sak att hindra arbetet för Mästarnas Loge, därför borde varje elev, antingen han är framträdande bland sina medmänniskor eller inte, ta sig i akt så att han inte faller och i fallet drar med sig tusentals andra.

Det finns bara en säker väg. Teosofin måste uppfattas som en gåva till mänskligheten från mer utvecklade varelser än vi själva. Vi måste lära, och tillämpa, de grundläggande principerna som bär upp denna storslagna filosofi och förstå lagens verkan som är innesluten däri. Endast då kan vi börja att göra teosofin till en levande kraft i våra liv. Vi borde upprätthålla en beredvillighet att ge och ta emot undervisning, men vi bör i båda fallen vara säkra på att en sådan undervisning är i exakt överensstämmelse med de principer och lagar som framställs i den teosofiska filosofin.

Om varje elev gjorde detta skulle alla ha ett mål, ett syfte, en lära och en säker grund för en enad strävan. Sådana skillnader som uppstår bland individuella åsikter skulle lösas genom en noggrann anpassning av dessa i förhållande till filosofin. På så sätt skulle alla vara förenade; alla upprätthålla den yttersta tankefriheten; alla utvecklas mycket snabbt genom självpåtagna och självuttänkta strävanden. Ingen skulle då göra det fatala misstaget att inbilla sig att teosofi är någonting som kan utvecklas, utan var och en skulle låta sin tanke och ansträngning hänge sig åt att utvecklas längs de riktlinjer som teosofin pekar på, så att var och en bättre kan hjälpa och lära andra.

Om det finns Mästare och De har framfört ett Budskap till oss, är detta Budskap Deras ortodoxi – eller rätta förståelse; detta borde föredras framför de läror som kommer från andra förkunnare, hur högt dessa än må värdera sig själva eller värderas av sina medmänniskor.

ROBERT CROSBIE

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie, sid. 401-404. Utgiven av The Theosophy Company Los Angeles, USA, 1945.

______________________________________