”Ty när Anden ikläds stoftet eller prakriti, upplever den de egenskaper som utgår från prakriti; dess förbindelse med dessa egenskaper är orsaken till dess återfödelse i goda eller onda moderliv. Anden i kroppen kallas Maheswara, den Store Herren, betraktaren, den som förmanar, upprätthåller och upplever, och även Paramatma, den högsta själen.”

– Bhagavad-Gita, Kapitel XIII, vers 21-22

Andra brevet

Du har utan tvekan rätt när du säger att våra relationer är som de är på grund av det som varit, men jag vill inte att du ser på mig som en andlig Guru. Tänk på mig så ömsint du vill, men placera mig inte på någon piedestal; låt mig få vara en vägvisare som gärna hjälper dig med vägbeskrivningen och vägledningen. I själva verket är det till Dem, det vill säga, till Mästarna som vi ska vända våra tankar under meditationen. De utgör ”bron” som W.Q.J säger i ett av ”Breven”.

Med allt detta menar jag inte att jag tror att du placerar mig i en position där ingen mer än de välsignade Mästarna borde placeras, men jag nämner dessa saker så att du förstår att det bästa sättet är inte att anförtro sig till en levande person, och jag menar då till den grad av att man idealiserar honom; ty om en sådan person skulle svepas in i mörker för en tid, kommer effekterna inte att bli goda och kan ge upphov till modfälldhet.

Det gläder mig att höra att du är så uppfylld av idén att tjäna mänskligheten; de som verkligen har ”berörts” av den inre elden upplever det oftast på det viset och detta är ett gott tecken. Önskan att vara och att göra framträder starkt och banar väg för sant och bestående växande, med dess olika växlingar av utvidgning och fördröjning – vilket i själva verket innebär tillväxt och övergång till fast form – båda nödvändiga processer som vi kan iaktta i naturen. Ytterligare variationer på naturens processer ser vi till exempel när det gäller två olika slags träd, där det ena kan avlöva sig helt och sedan förbli uttryckslöst under en stor del av sin cykel, medan ett annat slags träd sakta och kontinuerligt förnyar sig själv i alla sina beståndsdelar, och upphör aldrig att uttrycka sig och vars vittnesbörd är det gamla lövet, det nya lövet, blomman och frukten. Båda dessa utgör delar av naturens processer.  

På tal om de som fallit vid vägkanten, är det helt riktigt att ”ju högre ställning man uppnått desto större strävan krävs för att bevara jämvikten”; men detta gäller speciellt när den uppnådda ställningen är intellektuell snarare än av andlig karaktär, och när motiven är färgade av en längtan om självförkovran utan hänsynstagande till den förnämsta plikten som innefattar alla andra. Många gånger är de skenbara synliga motiven inte alltid de verkliga och i detta bedrar vi oss själva jämt och ständigt. Ambitionen kommer också in i bilden; önskan om bekräftelse från våra kamrater kan förmörka vår vision i vår strävan att behålla den. Det finns många frestelser där vissa kommer förklädda som ljusets änglar. Vårt bästa försvar är en osjälvisk längtan att gynna andra, utan någon som helst oro för våra egna framsteg, medan vi hela tiden strävar att förbättra oss så att vi blir i stånd att hjälpa och lära andra.

Det talas om två läror inom Visdomsreligionen, det vill säga, Ögats lära (eller Huvudets) och Hjärtats lära; Ögats lära är den intellektuella och Hjärtats lära den andliga, den som får kunskapen att spontant välla upp inombords. Det är den sistnämnda som du längtar efter och som jag kan försäkra dig om att teosofin leder till. Det finns ingen anledning att famla, stappla eller gå vilse, för den karta som väglett så många till målet ligger i dina händer genom teosofins filosofi. Och låt mig här uppmana dig att inte bli alltför ivrig utan bida den tid då din egen inre begäran kommer att öppna dörrarna, ty De Mäktiga, som jag vet existerar, iakttar varje renhjärtad lärjunge och står alltid redo att vrida om kunskapens nyckel ett varv då tiden är inne och när lärjungen är mogen för ytterligare framsteg.

Ingen som strävar efter att få beträda vägen lämnas utan hjälp; De Mäktiga ser hans ”ljus”, och han får det som behövs för att utvecklas bättre. Detta ljus är inte bara en poetisk fantasi utan är verklig och dess karaktär anger ens andliga tillstånd; det finns inga slöjor på detta plan av seende. Hjälpen måste vara av den karaktär att den lämnar utrymme för fullständig tanke- och handlingsfrihet annars skulle syftet vara förfelat och undervisningen inte kunna tillgodogöras. Misstag kommer att ske, kanske en hel del, men det sägs, ”att tjugo misstag är inte hopplösa om de följs av en modig strävan uppåt”. Hjälpen kommer för det mesta på vanligt sätt och från en eller annan av de följeslagare som du förmodligen haft samband med i andra liv, och som din själ kommer att känna igen.

Den Stora Vita logen existerar för att tjäna mänskligheten; De behöver och välkomnar medarbetare i världen. Är det då så märkligt att de själars ljus som osjälviskt attraheras mot vägen kommer att påkalla Deras uppmärksamhet och när det förtjänas – och behövs – så ges sådan hjälp som karmalagen tillåter? De Själva, har skrivit, ”Otacksamhet är inte en av våra laster”; och medan vi inte kan begära någon tacksamhet från Dem, kan vi dock vara säkra på att det finns en absolut medkänsla, liksom en förståelse av varje aspirants karaktär och behov. Där kan komma, och kommer ofta en tid när man känner som du själv säger ”att man har inget att luta sig mot, man känner inget inom sig, och man är väldigt nära att slå över”. Medvetandets medelpunkt har förändrats; gamla landmärken glider undan, och ett dunkelt tvivel uppstår. Tvivel och rädsla tillhör bara det personliga medvetandet; Den verklige Förnimmaren, det Högre Jaget känner varken det ena eller det andra. Bhagavad-Gita säger, ”Kasta bort allt tvivel och fortsätt kämpa”. Du kanske kommer ihåg vad Judge säger i ett av ”Breven”, där han jämför ett sådant tillstånd med ett fall där någon följer en främmande väg som plötsligt omringas av dimma; sikten skyms och vägen blir otydlig, faror lurar i alla riktningar; vad man bör göra i detta fall är att stå stilla och vänta, ty det är bara en dimma och all dimma skingras alltid förr eller senare. Tro inte för ett ögonblick att du upphört med din ”resa”. Det vore fördelaktigt om vi alltid i djupet av våra innersta hjärtan kunde bibehålla medvetenheten om Mästarnas närhet; på grund av Deras karaktär måste De helt enkelt stå nära varje sann aspirant.

Jag skulle vilja lägga till ett ord som en vän och broder; klargör först och främst inom dig själv de mentala begreppen och förnimmelseförmågorna; så kommer resten naturligt; det kommer inte att ske någon förintelse – det oönskade kommer att försvinna av sig självt. ”Väx på samma sätt som blommorna gör, inifrån och utåt.

Som alltid , R.C.

Översatt från The Friendly Philosopher, sid 6-8. ”Letter Two”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1945.