Patanjalis Yoga Sutras

yantra1.gif (2187 bytes)

Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 7
RAJA YOGA FILOSOFINS GRUNDTANKAR

SJUNDE DELEN

OM VRITTI, CHITTA, KLESHA, SHAKTI, DRÖMMAR, JAGRAT, SWAPNA OCH SUSHUPTI

Ur Malmölogens anteckningar från Raja Yoga & Meditationsskolan, hösten 2006

© 2006 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

I vår genomgång av yogafilosofin ser vi i första hand hur Patanjali i Aforismerna I:5 och i II:3 (se Patanjalis Yoga Aforismer ) förklarar för oss hur våra tankemönster kan bli färgade, transformerade och modifierade (Vritti) i vårt medvetande eller förnuft (Chitta). Ordet Vritti kan härledas från sanskrit roten Vrit som betydet ”att existera”, så Vritti är ett sätt att existera. När vi betraktar de sätt på vilket ett ting existerar så betraktar vi dess modifikationer, tillstånd, aktiviteter eller dess funktioner. Alla dessa bibetydelser ligger inbakade i ordet Vritti. Femte Aforismen (I:5) lyder på sanskrit i Yoga Sutras på följande sätt: Vrittayah panchatayyah klishtaklishtah, och i Judges tolkning heter det:

I:5. Förnuftets modifikationer är av fem slag och de är antingen smärtsamma eller icke smärtsamma.

Fem olika slags störande tankar. Dessa är antigen Klishta, färgade och leder till smärta, eller Aklishta, ofärgade och leder till icke-smärta. Här kommer filosofin om Kleshas eller lidanden in i bilden. Klesha är substantivformen av adjektivet Klishta. Det finns alltså fem olika klasser av störande mentala intryck (Samskaras) som blockerar förverkligandet av koncentrationsförmågans fulländning (I:3).

vrittayah = vrittis är
pancatayah = femfaldig (och av två slag); panch betyder fem
klishta = färgad, smärtsam, plågad, oren; roten klish betyder att orsaka problem.
aklishta = ofärgad, icke smärtsam, icke plågad, ren; inte genomsyrad av kleshas; roten a- betyder utan eller i avsaknad av; sålunda, utan färgningen som kallas klishta

Dessa färgade eller smärtsamma och modifierade tankar (Klesha-Vrittis) är de hinder som blockerar ljuset, friden och lyckan som är själva kärnan i vår andliga existens. Nyckeln till att reducera färgandet är frihet från önskningar eller icke-bundenhet (Vairagya). Judge tolkar det såhär:

I:15. Frihet från önskningar [Vairagya] innebär att ha övervunnit sina önskningar.

Detta innebär uppnåendet av ett tillstånd där medvetandet är oberört av passioner, önskningar och ambitioner vilka bidrar till att förorsaka modifikationer i förnuftet.

I:16. Frihet från önskningar driven till det yttersta innebär betydelselöshet beträffande allt annat än själen, och denna betydelselöshet uppstår ur kunskap om att själen är skild från allt annat.

Patanjali inleder Bok II med att ta upp de fem olika Kleshas, smärtor eller lidanden. Han tolkar dem såhär:

II:3. De lidanden [Kleshas] som uppstår hos lärjungen är Okunnighet [Avidya], Egoism [Asmita], Begär [Raga], Motvilja [Dvesha] och en orubblig längtan efter att få leva på jorden [Abhinivesha].

Anteckningar och utdrag sammanställda av LANOO
Malmölogen den 14 oktober 2006

_______________________________________

Ur ”Teosofisk Ordbok” av Helena Blavatsky

Kapila Rishi (sk). En stor visman, en stor forntida adept. Författaren till Sankhya-filosofin.

Sankhya (sk). Det filosofiska system som grundades av Kapila Rishi, ett system av analytisk metafysik, och en av de sex Darshanas eller filosofiska skolorna. Den predikar om de numeriska kategorierna och betydelsen av de tjugo-fem tatwas (naturkrafterna i olika grader). Denna ”anatomistiska skola”, som några kallar den, förklarar naturen genom de tjugo-fyra elementens interaktion tillsammans med purusha (anden) vilka blir modifierade genom de tre gunas (kvaliteterna), och undervisar om evigheten hos pradhana (den ursprunglig homogena materian), eller naturens själv-transformation och de mänskliga Jagens evighet.

Sankhya Karika (sk). Ett arbete av Kapila som innehåller hans aforismer.

Sankhya Yoga (sk). Det Yogasystem som förkunnas av ovannämnda skola.

Klesha (sk) Kärlek till livet, men betyder bokstavligen ”smärta och lidande”. Fasthållande vid tillvaron, och nästan samma sak som Kama.

Prakriti (sk). Naturen i allmänhet, naturen i motsats till Purusha – den andliga naturen och Anden, som tillsammans är ”Den Enda Okända Gudomens två ursprungliga aspekter”. (Secret Doctrine I.51)

Pradhana (sk) Odifferentierad substans, kallad på annat håll och i andra skolor – Akasha; och Mulaprakriti eller Rot Materia av vedantinerna. Kort sagt, Urmaterian.

Samskara (sk). Ordagrant från Sam och Kri, att förbättra, förädla, prägla. I hinduisk filosofi används termen för att beteckna de intryck som efterlämnas i tanken på grund av individuella gärningar eller genom yttre förhållanden, och som är i stånd att utvecklas vid varje gynnsamt tillfälle i framtiden – även i en kommande födelse. Samskara betecknar därför anlagsfrön och impulser från tidigare liv som kommer att utvecklas i denna eller i kommande janmas eller reinkarnationer. I Tibet kallas Samskara Doodyed, och är i Kina angiven som eller åtminstone förbunden med handling eller karma. Det är strängt taget en metafysisk term, vilken definieras olika i exoteriska filosofier; t ex i Nepal som illusion, i Tibet som föreställning, och i Ceylon som urskillning. Den sanna betydelsen är den som står här ovan, och är som sådan förbunden med karma och dess verkan.

Tchitta Riddhi Pada (sk) ”Minnessteget”. Det tredje villkoret inom den mystiska serie som leder till uppnåendet av adeptskapet; dvs, försakandet av det fysiska minnet, och av alla tankar som är förenade med världsliga eller personliga händelser i ens liv – fördelar, personliga njutningar eller associationer. Det fysiska minnet måste offras, och bör bara återkallas med viljans kraft då det är absolut nödvändigt. Riddhi Pada, bokstavligt, de fyra ”Stegen mot Riddhi”, är de fyra sätten att kontrollera och slutligen förinta begäret, minnet, och till sist själva meditationen – i den mån dessa är förenade med någon ansträngning hos den fysiska hjärnan – meditationen blir därefter absolut andlig.

Tchitta Smirti Upasthana (sk) En av de fyra målen med Smriti Upasthana, dvs, att ständigt hålla i minnet den tillfälliga karaktären hos människans liv, och den oupphörliga rörelsen av tillvarons hjul.

Vyasa (sk). Bokstavligt en som utvidgar eller ger en utförligare framställning; en uttolkare eller snarare en uppenbarare; för det som han förklarar, uttolkar och utförligare framställer är ett mysterium för de profana. Termen användes i forna dagar om de högsta Guruerna i Indien. Det fanns många Vyasas i Aryavarta; en var den som sammanställde och arrangerade Veda-böckerna; en annan var författaren till Mahabharata – den tjugoåttonde Vyasa eller uppenbararen i successionsordningen – och den siste av betydelse var författaren till Uttara Mimansa, den sjätte skolan eller systemet inom indisk filosofi. Han var också upphovsmannen till Vedanta-systemet. Hans levnadstid tilldelad av orientalister (se Elphinstone, Cowell, etc) är 1.400 f Kr, men detta datum är med all säkerhet alldeles för tidigt. Purana-böckerna omtalar bara tjugoåtta Vyasas – som vid olika tillfällen nedsteg till jorden för att förkunna vediska sanningar – men där fanns många fler.

Ur ”Patanjalis Yoga Aforismer”, Bok I, aforismerna 5-11 av William Q Judge med sanskrittexten
________________________________________________
Fortsättning från Patanjalis Dagbok del 5

Femte Aforismen lyder på sanskrit i Yoga Sutras: Vrittayah panchatavyyah klishtaklishtah.

5. Förnuftets modifikationer är av fem slag och de är antingen smärtsamma eller icke smärtsamma.
________________________________________________

Sjätte Aforismen lyder på sanskrit i Yoga Sutras: Pramana-viparyaya-vikalpa-nidra-smritayah.

6. Dessa är Rätt Uppfattning, Missuppfattning, Fantasi, Sömn och Minne.
________________________________________________

Sjunde Aforismen lyder på sanskrit i Yoga Sutras: Pratyakshanumanagamah pramanani.

7. Rätt Uppfattning [Pramana] är resultatet av Förnimmelse, Slutledning och Vittnesbörd.
________________________________________________

Åttonde Aforismen lyder på sanskrit i Yoga Sutras: Viparyayo mithya-jnanam atad-rupa-pratishtham.

8. Missuppfattning [Viparyaya] innebär Felaktiga Föreställningar som uppstår genom brist på Rätt Uppfattning.
________________________________________________

Nionde Aforismen lyder på sanskrit i Yoga Sutras: Sabda-jnananupati-vastu-shunyo vikalpah.

9. Fantasi [Vikalpa] innebär en föreställning som inte har någon verklig grund och som följer av kunskap förmedlad genom ord.

Som exempel ger uttrycken ”en hares horn” och ”Rahus huvud” föreställningar som inte har några motsvarigheter i naturen. En person som hör uttrycket ”Rahus huvud” inbillar sig naturligtvis att det finns en Rahu som äger detta huvud, då däremot Rahu – ett mytiskt monster som sägs orsaka eklipser genom att svälja solen – endast är ett huvud utan kropp; och fastän uttrycket ”en hares horn” ofta används, är det välkänt att det inte finns något sådant i naturen. På ungefär samma sätt fortsätter människorna att tala om solens ”uppgång” och ”nedgång” fastän de håller fast vid den motsatta uppfattningen.

________________________________________________

Tionde Aforismen lyder på sanskrit i Yoga Sutras: Abhava-pratyayaalambana vrittir nidra.

10. Sömn [Nidra] är den av förnuftets modifikationer som blir följden av att de vakna sinnena och förmågorna går i vila.
________________________________________________

Elfte Aforismen lyder på sanskrit i Yoga Sutras: Anubhuta-vishayasampramosha smritih.

11. Minne [Smirti] är att inte låta någonting gå förlorat som man varit medveten om.
[Sanskrittexten fortsätter i "Patanjalis Dagbok" del 8]
________________________________________________

Ur ”Patanjalis Yoga Aforismer”, Bok II, aforismerna 3-9 av William Q Judge

3. De lidanden [Kleshas] som uppstår hos lärjungen är Okunnighet [Avidya], Egoism [Asmita], Begär [Raga], Motvilja [Dvesha] och en orubblig längtan efter att få leva på jorden [Abhinivesha].

4. Okunnighet [Avidya], är ursprunget till de ovannämnda, antingen de är slumrande, försvagade, förträngda eller tydliga.

5. Okunnighet [Avidya], är föreställningen om att det icke-eviga, det orena, det onda och det som inte är själen, var för sig är evigt, rent, gott och själen.

6. Egoism [Asmita] är att identifiera förmågan som ser med förmågan att se.

Det är med andra ord en förväxling av själen, som verkligen ser, med det verktyg den använder för att kunna se, nämligen förnuftet eller – i ännu högre grad – de sinnesorgan vilka i sin tur är förnuftets verktyg, som t ex när en okultiverad person tror att det är hans öga som ser medan det i verkligheten är hans förnuft som använder ögat som verktyg att se med.

7. Begär [Raga] är att uppehålla sig vid njutning.

8. Motvilja [Dvesha] är att uppehålla sig vid smärta.

9. Den orubbliga längtan efter att få leva på jorden [Abhinivesha] är inneboende i alla förnimmande varelser och fortsätter genom alla inkarnationer, eftersom den har en självåterskapande förmåga. Den erfars av såväl den vise som den dåraktige.

Det finns inom anden en naturlig tendens att under en Manvantara manifestera sig på det materiella planet, och det är endast på och genom detta plan som de andliga monaderna kan uppnå sin utveckling. Denna tendens, som verkar genom den fysiska grundvalen är gemensam för alla varelser, den är oerhört mäktig och fortsätter genom alla inkarnationer; den medverkar faktiskt till att förorsaka dem och återskapar sig själv i varje inkarnation.

Ur ”Bevis för det Dolda Självet” av William Q Judge

GENOM DRÖMMAR

Drömtillståndet är allmänt känt för de flesta. Några personer säger att de aldrig drömmer, men när man undersöker detta närmare så får man veta att de har haft en eller två drömmar, och att vad de menade var att de inte drömmer så ofta. Det är tveksamt om den person existerar som aldrig någonsin drömmer. Men det är sagt att drömmar inte är viktiga; att de beror på blodtrycket, eller på matsmältningen, eller på sjukdom, eller på andra saker. De antas vara oviktiga, eftersom om man ser på dem från ett nyttoinriktat perspektiv, så kan man inte förstå vad man vinner på att drömma. Trots detta så finns det alltid de som använder sina drömmar, och i historiskt perspektiv, både den sekulära och den religiösa, finns exempel på där drömmar har fört med sig belöningar eller varningar när man tagit fasta på dess budskap. Det välkända fallet med Faraos dröm om magra och feta kvigor, som lät Josef som tolkare att förutse och förebygga mot en svältperiod, representerar en grupp drömmar som inte alls är ovanliga. Men det nyttoinriktade perspektivet av drömmar, är endast ett av många perspektiv.

Drömmar är exempel på att fastän kropp och hjärna sover – för sömn börjar först i och styrs av hjärnan – så finns det fortfarande under drömmarna en aktiv del som kommer ihåg och förnimmer den introspektiva erfarenheten. Sorg, glädje, rädsla, ilska, ambition, kärlek, hat, och alla andra möjliga känslor känns och uppfattas i drömmarna. Nyttan av dessa drömmar i det vakna stadiet har inget att göra med upplevelsens verklighetskänsla. Drömmarna innehåller också en känsla av tid, inte enligt solens påverkan på jorden utan enligt effekten drömmarna har på drömmaren. Och eftersom denna tid går väldigt mycket fortare än vad som är möjligt för hjärnan att uppfatta, så innebär detta att någon försöker mäta tiden. I alla dessa drömmar så finns det ett minne av de uppfattade händelserna, och detta minne bär man med sig till sitt vakna tillstånd. Den vaknes förstånd och intelligens används i drömmarna; och eftersom känslor, förnuft, erfarenhet och minne är mer aktivt i drömmarna än i det vakna tillståndet, så måste detta innebära att det Dolda Självet är den som har och gör allt detta.

Den fantasifulla delen av drömmarna upphäver inte denna roll. Fantasi är inte något som är karakteristiskt för drömmar; den finns också med i vårt vakna tillstånd. Hos många människor så är fantasin i det vakna tillståndet lika vanlig och levande som i drömmarna. Och vi vet att barn har en stark fantasi. Fantasins närvaro i en dröm innebär endast att personen, som blivit tillfälligt fri från kroppen och de begränsningar som finns i hjärnan, utvecklar den förmågan. Men när vi passerar bortom fantasin, så är det ett faktum att drömmar kan ha en profetisk innebörd om händelser som ännu inte varit. Detta skulle inte kunna ske om det inte fanns ett inre Dolt Själv, som på ett naturligt sätt ser framtiden och dåtiden i en evig nutid.

Ur ”Zodiakens Tolv Tecken” av T S Row

VI. Kanya – Betyder en jungfru och representerar Shakti eller Mahamaya. Tecknet i fråga är den sjätte Rashi eller avdelningen och antyder att det finns sex huvudsakliga krafter i Naturen. Dessa krafter har olika uppsättningar av namn inom sanskritfilosofin. Enligt ett systems namnbeteckningar, kallas de för följande: (1) Parashakti; (2) Jnanashakti; (3) Icchashakti (viljekraften); (4) Kriyashakti; (5) Kundalinishakti och (6) Mantrikashakti.[7] De sex krafterna är i dess förening representerad av Astralljuset. [8]

__________________

[7] Parashakti: Bokstavligen den stora eller högsta kraften eller makten. Det innebär och innefattar ljusets och värmets krafter.

Jnanashakti: Bokstavligen den intellektuella kraften, den verkliga visdomens eller kunskapens kraft. Den har två aspekter:

I. Det följande är några av dess manifestationer då den befinner sig under materiella villkors inflytande eller kontroll.

(a) Förnuftets förmåga att tolka våra sinnesintryck. (b) Dess förmåga att återkalla idéer ur det förflutna (minnet) och skapa förväntningar inför framtiden. (c) Dess förmåga som ger sig tillkänna i det som nutidens psykologer kallar ”associationslagarna”, och som sätter henne i stånd att bilda en bestående idéförbindelse mellan olika grupper av förnimmelser, och sålunda alstra föreställningen eller idén om ett yttre föremål. (d) Dess förmåga att sammanlänka våra idéer genom minnets hemlighetsfulla länk och att sålunda framkalla föreställningen om självet, eller individualiteten.

II. Det följande är några av dess manifestationer då den är frigjord från materians band:

(a) Klärvoajans. (b) Psykometri.

Icchashakti: Bokstavligen viljans kraft. Dess vanligaste manifestationer är frambringandet av vissa nervströmmar vilka sätter i rörelse sådana muskler som krävs för att genomföra den önskade handlingen.

Kriyashakti: den hemlighetsfulla makt hos tanken, som sätter den i stånd att genom sin egen inneboende energi frambringa yttre, förnimbara, fenomenella verkningar. De forntida vidhöll, att varje idé manifesterar sig i det yttre om uppmärksamheten djupt koncentreras på denna. På samma sätt följer på en intensiv stark vilja det önskade resultatet. En Yogi utför i allmänhet sina underverk medelst Icchashakti och Kriyashakti.

Kundalinishakti: Bokstavligen den makt eller kraft som rör sig i en ormlik eller ringlande bana. Den är den universella livsprincipen som manifesterar sig överallt i Naturen. Denna kraft innefattar i sig de två stora krafterna attraktion och repulsion. Elektricitet och magnetism är blott yttringar därav. Den är den makt eller kraft vilken åstadkommer ”kontinuerliga justeringar av inre förhållande efter yttre förhållande” som är livets essens enligt Herbert Spencer, och som enligt de forntida hinduiska filosofernas läror utgör grunden till själavandringen eller Punarjanma (återfödelsen).

En Yogi måste fullständigt behärska denna makt eller kraft innan han kan vinna Moksha. Denna kraft är i själva verket den stora ormen i Biblen.

Mantrikashakti: Bokstavligen bokstävernas, det talade ordets eller musikens kraft eller makt. Hela den gamla skriften Mantra Shastra handlar uteslutande om denna kraft med alla dess manifestationer. Ordets makt som Jesus Kristus talar om är en manifestation av Shakti. Musikens inflytande är en av dess vanliga yttringar. Det undergörande outsägliga namnets makt krönes genom Shaktis yttringar.

Ur ”Människolivets tre plan” av William Q Judge

Jagrata, Swapna, Sushupti: Vaket, Drömmande, Drömlös sömn.

Jag ska nu berätta om vanliga människor. Adepten, Mästaren, Yogin, Mahatman och Buddhan lever var och en i mer än tre tillstånd under sin inkarnation i denna värld, och de är fullt medvetna om dem alla, medan den vanlige människan endast är medveten om det första – det vakna tillståndet, såsom ordet medveten förstås nu.

Varje uppriktig teosof borde känna till vikten av dessa tre tillstånd, speciellt hur viktigt det är att man i Swapna inte förlorar minnet av de erfarenheter man haft i Sushupti, inte heller i Jagrata dem man haft i Swapna och vice versâ.

Det är i Jagrata, vårt vakna tillstånd, som vi måste bli regenererade; det är där vi måste bli fullständigt medvetna om Självet inom oss, för i inget annat tillstånd är frälsning möjlig.

När en människa dör, går hon antingen till det Högsta Tillståndet varifrån inget återvändande mot hennes vilja är möjligt, eller till något av de andra tillstånden – himlen, helvetet, avitchi, devachan osv – varifrån ett återvändande till en ny inkarnation är oundviklig. Men hon kan inte gå till det Högsta Tillståndet om hon inte har fullkomnat och regenererat sig själv; om inte de underbara och strålande höjder på vilka Mästarna står har blivit uppnådda medan hon ännu är i kroppen. Detta fullbordande, så innerligt efterlängtat, kan aldrig bli ordentligt säkrat om hon inte under någon period av sin utveckling tar de steg som leder till det slutgiltiga uppnåendet. Dessa steg kan och måste tas. Det första innehåller möjligheterna till det sista, för orsaker en gång satta i rörelse skapar ständigt sina naturliga resultat.

Ett bland dessa steg är att göra sig bekant och införstådd med de tre tidigare omtalade tillstånden.

Jagrata inverkar på Swapna, skapar drömmar och suggestioner som antingen stör upplysningarna som kommer ner från det högre tillståndet, eller hjälper människan genom ett vaket lugn, en vaken koncentration som medverkar till att minska förvrängningarna av de mentala erfarenheterna under drömlivet. Swapna återverkar i sin tur på vakentillståndet (Jagrata) genom goda eller dåliga suggestioner gjorda på henne under drömmen. All erfarenhet och alla religioner är fulla med bevis om detta. I sagan om Edens lustgård är det den listiga ormen som viskar i den sovandes öra och förleder honom att bryta mot det givna förbudet när han vaknar. I Jobs bok sägs det att Gud upplyser människan i sömnen, i drömmar och i nattliga visioner. Och de mest vanliga människors introspektiva och allmänna drömliv behöver inga bevis. Jag har själv kännedom om många fall där människor begick gärningar mot vilket deras bättre natur reste sig, suggererade till handling genom sina drömmar. Det berodde på att deras oheliga tillstånd hos deras vakna tankar smittade deras drömmar och öppnade upp dem för onda inflytanden. Genom ömsesidig verkan förgiftade hon både Jagrata och Swapna.

Det är därför vår skyldighet att hålla dessa båda plan rena och fläckfria.

Det tredje tillståndet som är gemensamt för alla är Sushupti, vilket har blivit översatt som drömlös sömn. Denna översättning är otillräcklig, fastän det är ett drömlöst tillstånd är det samtidigt ett tillstånd där till och med brottslingar, genom sin högre natur, kommer i förbindelse med andliga varelser och inträder på det andliga planet. Det är den stora andliga reservoar genom vilken den förfärliga impulsen till ondska tyglas. Och eftersom detta tillstånd är ofrivilligt för dem, är det alltid välgörande i sina verkningar.

För att bättre förstå ämnet, är det nyttigt att lite i detalj reflektera över vad som sker när någon faller i sömn, har drömmar och sedan går in i Sushupti. Då de yttre sinnena domnar bort, börjar hjärnan kasta fram bilder vilka endast är återupprepningar av det vakna tillståndets tankar och handlingar, och snart är hon insomnad. Hon har då trätt in på ett erfarenhetsplan som är lika verkligt som det hon nyss lämnat, det är bara av en annan art. Vi kan tänka oss detta plan avskilt från det vakna tillståndet genom en imaginär skiljevägg, och på samma sätt på andra sidan från Sushupti. I denna region vandrar hon tills hon börjar höja sig över detsamma in i en högre. Där kan hjärnan inte längre verka störande och hon blir då en deltagare i ”gudarnas måltid”, i den mån hennes natur tillåter det. Men hon måste återvända till det vakna tillståndet och hon kan inte komma tillbaka på någon annan väg än den hon kommit eftersom Sushupti sträcker ut sig i alla riktningar, och eftersom Swapna nedanför gör detsamma, så finns det ingen möjlighet att direkt övergå från Sushupti till Jagrata. Och detta är sant, även om man vid återkomsten inte har minne av någon dröm.

En vanlig okoncentrerad människa vars oförmåga att fokusera på grund av varierande och förvirrade tankar, har försatt sitt Swapna fält eller tillstånd i förvirring. När hon passerar igenom detta tillstånd blir de användbara och upphöjda erfarenheterna från Sushupti hopblandade och förvridna, så att hon vid uppvaknandet inte har i behåll det välgörande inflytande som det är hennes rättighet lika väl som hennes skyldighet att ha. Här ser vi igen de varaktiga verkningarna, antingen skadliga eller tvärtom, av vårt uppförande och våra tankar när vi är vakna.

Det verkar således vara så, att vad hon borde försöka uppnå är en klarhet och kraft i Swapna tillståndet som skall leda till att förvirringen och förvridningen som finns där försvinner, så att när hon återvänder till det vakna tillståndet kan bibehålla ett rikare och livligare minne av vad som skett i Sushupti. Detta görs genom en ökning av vår koncentration på höga tankar, på ädla syften, på allt det bästa och andligaste inombords medan man är vaken. Det bästa resultatet kan inte bli uppnått på en vecka eller ett år, kanske inte under ett helt liv, men när man en gång har börjat kommer detta att leda till fullkomnandet av andlig odling i någon nästkommande inkarnation.

På detta sätt uppstår ett attraktionscentrum hos den vakna människan mot vilket all hennes energi flödar, och vi kan föreställa oss detta som en brännpunkt inom henne. Från denna brännpunkt – sett ifrån detta plan – konvergerar strålarna hos hela den vakna människan mot Swapna och för henne mot drömtillståndet med större klarhet. Som en följd av detta skapas en ny brännpunkt i Swapna varigenom hon kan höja sig till Sushupti i ett samlat tillstånd. När hon återvänder går det medelst dessa brännpunkter genom Swapna, där då förvirringen är något mindre, och hon inträder i sitt vanliga vakna tillstånd i besittning, åtminstone i någon grad, av Sushuptis goda inflytelser och kunskap. Skillnaden mellan en människa som inte är koncentrerad och en som är det består däri, att den första passerar från ett tillstånd till ett annat genom de imaginära skiljeväggarna som vi tidigare postulerat liksom sanden går igenom en såll, medan den koncentrerade människan passerar från det ena tillståndet till det andra liksom vatten genom ett rör eller solens strålar genom en lins. I det första fallet är varje sandstråle en ny erfarenhet, en ny uppsättning av förvirrade och oriktiga tankar, då däremot den samlade människan går och kommer tillbaka som ägare till riktiga och tydliga erfarenheter.

Dessa tankar är inte avsedda att vara uttömmande, men så långt som de nu sträcker sig tror jag de är korrekta. Ämnet är enormt stort liksom av största vikt och teosofer uppmanas att rena, upphöja och koncentrera sina tankar och handlingar under de vakna timmarna så att de inte kontinuerligt och utan bestämt mål natt efter natt och dag efter dag, går in i och återvänder från dessa naturliga och vist anordnade tillstånd utan att vara visare eller bättre utrustad att hjälpa sina medmänniskor. Ty på denna väg, liksom genom spindelns tunna tråd, kan vi nå det andliga livets fria rymder.

Ur ”Svar på Frågor i Teosofins Ocean”, kap 7 av Robert Crosbie

Fråga 211. På sid 57 talas det om att minnet presenterar bilder för det Lägre Manas och att Högre Manas därmed fördunklas. Vill ni vara vänlig och förklara?

Svar. Lägre Manas är den aspekt av Manas som står i förbindelse med och är intresserad av fysisk existens; den astrala-fysiska hjärnan är det instrument som registrerar och uttrycker det fysiska livets minnen. Med andra ord kan man säga att det utgör förrådet, så att säga, för personliga erfarenheter. När personen inte är aktivt tanke- eller handlingsmässigt upptagen med något subjekt eller objekt, så kommer den astrala-fysiska hjärnan att förmedla bilder av tidigare scener, tankar, och känslor; häri ligger orsaken till de flesta drömmar. Även då vi är vakna och aktiva så ligger personlighetens minnesskikt bakom vår mentala aktivitet och färgar det sätt vi tänker, talar och handlar. Generellt kan man säga att detta automatiska återuppvaknande fördunklar verksamheten hos det Högre Förnuftet, det Verkliga Jaget.

Ur ”Drömmar” av Helena Blavastky

FRÅGA: Finns det något sätt på vilket drömmarna kan klassificeras?

SVAR: Vi kan i stort sett indela drömmar i sju grupper och i sin tur indela dessa. Sålunda kan vi indela dem i:

1. Profetiska drömmar. Dessa är inpräntade i vårt minne av det Högre Självet och är i allmänhet tydliga och klara: antingen hörs en röst eller förutses en kommande händelse.

2. Allegoriska drömmar eller suddiga glimtar av verkligheter fångade av hjärnan och förvrängda av vår fantasi. Dessa är i allmänhet endast till hälften sanna.

3. Drömmar utsända av adepter, goda eller dåliga, av mesmerister eller av tankar hos mycket starka sinnen, inriktade på att få oss att handla efter deras vilja.

4. Retrospektiva; drömmar av händelser tillhörande gångna inkarnationer.

5. Varnande drömmar för andra som är oförmögna att själva påverkas.

6. Förvirrade drömmar, vilkas orsaker vi har behandlat här ovan.

7. Drömmar som är rena fantasier och kaotiska bilder, förorsakade av matsmältning, något mentalt problem eller liknande yttre omständigheter

FRÅGA: Vilka ”principer” är det som är aktiva under drömmar?

SVAR: De aktiva ”principerna” under vanliga drömmar (vilka betraktas som meningslösa syner och bör skiljas från verkliga drömmar) är Kama, sätet för det personliga Jaget och för begären som väckts till kaotisk aktivitet genom det lägre Manas slumrande erinringar.

F: Vad är det lägre Manas?

S: Det kallas vanligen den animala själen (av de hebreiska kabbalisterna kallad nefesh). Det är strålen som emanerar från det Högre Manas eller det permanenta JAGET och är den ”princip” som bildar det mänskliga sinnet – hos djuren instinkten, för även djuren drömmer.* Den förenade verksamheten av Kama och den ”animala själen” är emellertid rent mekanisk. Det är instinkt och inte förnuft som är aktivt i dessa. Under den kroppsliga sömnen tar de emot och sänder ut mekaniska elektriska chocker till och från olika nervcentra. Hjärnan påverkas knappast av dem men de bevaras naturligtvis slumpvis och utan ordningsföljd i minnet. Vid uppvaknandet tonar dessa intryck gradvis bort, liksom varje flyktig skugga gör som inte har någon grundläggande eller fast bakomliggande verklighet. Hjärnans kvarhållande förmåga kan emellertid registrera och bevara intrycken om de är tillräckligt starka. Men som regel registrerar vårt minne endast de obeständiga och förvrängda intryck som hjärnan mottar i uppvaknandets stund. Denna aspekt av ”drömmar” har emellertid uppmärksammats tillräckligt och beskrivits korrekt i moderna fysiologiska och biologiska verk, eftersom sådana mänskliga drömmar skiljer sig väldigt lite från djurens. Något som är terra incognita [fullständigt okänt] för vetenskapen är det högre JAGETS verkliga drömmar och erfarenheter, som kallas drömmar men som inte borde få den benämningen, såvida inte termen för de andra sömn-”visionerna” ändras.

* Ordet drömma betyder faktiskt ”att slumra” – och den senare funktionen kallas på ryska ”dremát”.

F: Hur skiljer sig dessa åt?

S: De verkliga drömmarnas natur och funktion kan inte förstås om vi inte erkänner existensen av ett odödligt Jag i den dödliga människan, vilket är oberoende av den fysiska kroppen. Ämnet blir ganska obegripligt om vi inte tror på faktumet att det under sömnen endast blir kvar en besjälad form av stoft, vars förmåga till självständigt tänkande i högsta grad är paralyserad.

Om vi erkänner existensen av ett högre eller permanent Jag i oss (vilket inte bör förväxlas med det som vi kallar ”det Högre Självet”) kan vi förstå att det som vi ofta betraktar som drömmar (i allmänhet betraktade som rena fantasier) i själva verket är lösa sidor som är bortrivna från den inre människans liv och erfarenheter. De blir som svaga återkallanden i minnet i uppvaknandets stund och mer eller mindre förvrängda av vårt fysiska minne. Det senare fångar mekaniskt upp några få tankeintryck, bevittnade händelser samt handlingar som utförts av den inre människan under dess timmar av fullständig frihet. Vårt Jag lever sitt eget enskilda liv inom sitt fängelse av stoft närhelst det blir fritt från materiens band, det vill säga under den fysiska människans sömn. Det är detta Jag som är aktören, den verkliga människan, det sanna mänskliga jaget. Men den fysiska människan kan inte känna eller vara medveten under drömmen; för personligheten, den yttre människan med sin hjärna och tankeapparat, är mer eller mindre paralyserad.

Vi kan mycket väl jämföra det verkliga Jaget med en fånge och den fysiska personligheten med fångvaktaren. Om fångvaktaren somnar, flyr fången eller åtminstone passerar utanför sina fängelsemurar. Fångvaktaren halvsover och tittar hela tiden slumrande ut genom ett fönster, genom vilket han bara kan fånga tillfälliga glimtar av sin fånge, som om det vore en sorts skugga som rörde sig framför det. Men vad kan han förnimma, och vad kan han känna till om de verkliga handlingarna, och speciellt tankarna hos sin fånge?

F: Gör inte den enes tankar intryck på den andre?

S: I varje fall inte under sömnen, för det verkliga Jaget tänker inte som sin försvinnande och temporära personlighet. Under de vakna timmarna antingen når eller når inte det Högre Jagets tankar och Röst sin fångvaktare – den fysiska människan – för de är Samvetets Röst, men under sömnen är det definitivt ”en Röst som ropar i öknen”. I den verkliga människans – den odödliga ”Individualitetens” – tankar är bilderna och visionerna av det förflutna och framtiden som nutid. Hennes tankar är heller inte som våra subjektiva bilder i vårt hjärnmedvetande – utan levande handlingar och dåd, närvarande faktiska förhållanden. De är verkligheter, precis som de var när tal uttryckt i ljud inte existerade. Då var tankar ting och människorna behövde inte uttrycka dem i tal för de förverkligade ögonblickligen sig själva i handling genom Kriya-Shakti-kraften. Denna mystiska kraft som ögonblickligen transformerar idéer till synliga former. Dessa var för ”människan” av den tidiga tredje Rasen lika objektiva som synliga föremål är för oss nu.

F: Hur förklarar då den esoteriska filosofin överföringen till vårt fysiska minne av några få fragment av de tankar hos Jaget som det ibland kvarhåller?

S: Alla sådana reflekteras i hjärnan på den sovande, liksom skuggorna som faller utanpå tygväggarna av ett tält och som den tältande ser när han vaknar. Sedan tror människan att hon drömt allt detta och känner det som om hon hade genomlevt någonting, medan det i verkligheten är det verkliga Jagets tanke-handlingar som hon svagt förnummit. När hon blir fullt vaken, blir hennes återkallanden i minnet för varje minut mera förvrängda och blandade med de från den fysiska hjärnan projicerade bilderna, under påverkan av den stimulans som orsakar den sovandes uppvaknande. Dessa återkallanden i minnet sätter olika tankebanor i rörelse genom associationskraften.

F: Det är svårt att förstå hur Jaget under natten kan utföra saker som har hänt för länge sedan. Påstods det inte att drömmar inte är subjektiva?

S: Hur kan de vara subjektiva när drömtillståndet i sig självt för oss, och på vårt plan, i varje fall, är subjektivt? För drömmaren (Jaget) på sitt eget plan är tingen på det planet lika objektiva för honom som våra handlingar är för oss.

F: Vilka sinnen är det som är aktiva i drömmarna?

S: Den sovandes sinnen tar emot enstaka chocker och uppväcks till mekanisk handling. Vad han hör och ser är som sagt en förvrängd reflektion av Jagets tankar. Det senare är högst andligt och är mycket nära sammanlänkat med de högre principerna Buddhi och Atma. Dessa högre principer är helt overksamma på vårt plan, och det högre Jaget (Manas) är i sig självt mer eller mindre slumrande under den fysiska människans vakna tillstånd. Detta är speciellt fallet för personer med ett mycket materialistiskt sinne. De andliga förmågorna är så slumrande eftersom Jaget är så bundet av materien att det knappast kan ägna hela sin uppmärksamhet åt människans handlingar, även om människan skulle begå synder som Jaget tillsammans med sin lägre Manas (när det har blivit återförenat med denna) får lida följderna av i framtiden. Som jag sagt, är det de intryck som Jaget projicerat på den fysiska människan som bildar vad vi kallar ”samvete” – och i samma mån som Personligheten, den lägre Själen (Manas), blir förenat med sitt högre medvetande eller JAG. Det senares verksamhet blir då mer markerad under den dödliga människans levnadstid.

F: Detta Jag är alltså det ”Högre Jaget”?

S: Ja, det är det Högre Manas upplyst av Buddhi; självmedvetandets princip, kortfattat ”Jag-är-Jag”. Det är Karana-Sharira, den odödliga människan, som passerar från en inkarnation till en annan.

F: Skiljer sig det sanna drömtillståndets ”register” eller ”minnestavla” från det vakna livets?

S: Eftersom drömmarna i själva verket är Jagets handlingar under den fysiska sömnen, är de naturligtvis registrerade på sitt eget plan och åstadkommer sina speciella verkningar på detta. Men man måste alltid komma ihåg att drömmar i allmänhet och som vi känner dem, endast är våra vakna och dunkla återkallanden i minnet av dessa fakta.

Det händer faktiskt ofta att vi inte har något återkallande i minnet alls av att vi har drömt, men att minnet av drömmen senare på dagen plötsligt dyker upp. Det finns många orsaker till detta. Det är analogt med vad som ibland händer oss alla. Vi påminns ofta plötsligt om för länge sedan glömda händelser, scener och personer genom en förnimmelse, en lukt, ett tillfälligt oväsen eller ett ljud. Någonting av det som sågs, gjordes eller tänktes av ”nattaktören”, Jaget, gjorde vid den tidpunkten sitt intryck på den fysiska hjärnan men blev inte fört till det medvetna vakna minnet på grund av någon fysisk omständighet eller något fysiskt hinder. Detta intryck registreras i en bestämd cell eller ett bestämt nervcenter i hjärnan, men på grund av en tillfällig omständighet hänger det så att säga upp sig tills någonting ger det den nödvändiga impulsen. Då släpper hjärnan ögonblickligen ifrån sig intrycket till den vakna människans medvetna minne; för så snart som de nödvändiga villkoren är uppfyllda, aktiveras genast detta speciella center och utför det arbete som det skulle ha gjort men förut blev hindrad att göra.

F: Hur fortlöper denna process?

S: Den pågår oupphörligen, dag och natt, och är ett slags medveten telegrafisk kommunikation mellan den fysiska hjärnan och den inre människan. Hjärnan är en så komplicerad sak, både fysiskt och metafysiskt att den kan liknas vid ett träd vars bark man kan riva av lager efter lager, och varje lager är olikt alla de andra och har sin egen speciella uppgift, funktion och egenskap.

F: Vad skiljer ”dröm-minnet” och ”dröm-fantasin” åt från minnet och fantasin under vaket tillstånd?

S: Under sömnen är naturligtvis det fysiska minnet och den fysiska fantasin passiva, därför att drömmaren sover. Hans hjärna sover, hans minne sover, och alla hans funktioner är slumrande och i vila. Det är bara när de stimuleras, som jag tidigare nämnde, som de uppväcks. På så sätt är den sovandes medvetande inte aktivt utan passivt. Emellertid handlar den inre människan (det verkliga Jaget) självständigt under kroppens sömn, men det är tvivelaktigt om någon av oss kan förstå vad det är för slags handlande såvida vi inte är helt förtrogna med ockultismens fysiologi.

_________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 8
_________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |