Patanjalis Yoga Sutras

yantra1.gif (2187 bytes)

Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 4
RAJA YOGA FILOSOFINS GRUNDTANKAR

FJÄRDE DELEN

OM KAPILA, SANKHYA FILOSOFIN, DE TRE GUNAS, OM-LJUDET, FÖRSAKELSE OCH FRIGÖRELSE

Ur Malmölogens anteckningar från Raja Yoga & Meditationsskolan, sommaren 2006

© 2006 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Studierna kring den uråldriga Yogan och Patanjalis Yoga Aforismer samt de faktorer som ligger till grund för Yoga-filosofin leder oss vidare, och vi inleder detta avsnitt med att undersöka vad den Esoteriska Traditionen har att säga om Maharishin och den Vise Kapila, som anses vara Sankhya-filosofins grundare.

I vår fortsatta strävan att försöka förstå det nära samband som finns mellan Kapilas Sankhya filosofi och Patanjalis Yoga Sutras, kan följande utdrag vara av särskilt intresse vilket skildrar bakgrunden till och varför det funnits så ”många med namnet Kapila”. I Den Hemliga Läran (II:627-629) skingras mystiken när Helena Blavatsky förmedlar hur detta ”mysterium” hänger samman, och hur Kapilas rötter sträcker sig långt tillbaka till begynnelsens tider vilket också förklarar hans stora popularitet bland Indiens många filosofiska skolor (darshanas), HPB säger följande:

I Ramayana kallas Garuda ”morbror till Sagaras 60 000 söner”, och Anshumat, Sagaras sonson kallas ”systerson till de 60 000 morbröderna”, som förvandlades till aska genom en blick från Kapila, ”Puroshottama” (den oändliga Anden), vilken lät Sagaras häst försvinna som egentligen var avsedd att bli ett Ashwamedha-offer. Vidare säger Garudas son – Garuda själv var nämligen Maha-kalpan eller den stora cykeln – Jatayu, konungen över den fjäderklädda stammen när han nyss blivit slagen av Ravana som bortfört Sita – följande ord om sig själv:

”Det är 60 000 år, o konung, sedan jag föddes”, varefter han vänder sin rygg mot solen och – dör.

Jatayu är naturligvis en cykel av 60 000 år inom GARUDAs stora cykel. Därför uppges han vara den senares son eller systerson – likgiltigt vilketdera, eftersom hela vikten vilar därpå, att han ställs i raden av Garudas ättlingar. Vidare har vi Diti, modern till Maruterna, vilkas ättlingar och avkomma tillhörde Hiranyakshas efterkommande, ”vars antal var 77 crorer [eller 770 miljoner] människor” (enligt Padma Purana). Alla dylika berättelser stämplas såsom meningslösa fiktioner och galenskaper. Men – Sanningen är förvisso tidens dotter; och tiden kommer att visa hur det ligger till.

Vad vore väl emellertid lättare än att åtminstone göra ett försök att verifiera den puraniska tideräkningen? Det finns många med namnet Kapila, men den Kapila som slog konung Sagaras ättlingar – 60 000 man starka – var onekligen den Kapila, som grundlade Sankhya-filosofin, eftersom det uppges så i Puranaböckerna, fastän en av dem bestämt bestrider riktigheten av ovannämnda anklagelse, dock utan att förklara dess esoteriska betydelse. Det är Bhagavata Purana [IX, 8: 12, 13] som säger:

Den uppgiften är ej sann, att konungens söner förbrändes av den vises blotta blick. Ty hur kan egenskapen mörker, som är vredens följd, finnas hos denne vise, vars kropp var godhet och som renade världen – som om jordens stoft kunde befläcka himlens renhet! Hur kunde sinnesrörelser oroa denne vise som var ett med den Högste Anden, som här [på jorden] styrde Sankhyas [Sankhya-filosofins] starka farkost, med vars hjälp de, som längtar efter befrielse, överfar tillvarons fruktade ocean, denna dödens väg.

Puranaboken är förpliktigad att säga som den gör. Den har en dogm att förkunna, en linje att följa – det stränga hemlighållandet av mystiska, gudomliga sanningar, som efter oräkneliga tidsåldrar först vid invigningen avslöjas. Det är således ej i Puranaböckerna vi har att söka förklaringen på ett mysterium, som är förbundet med vissa översinnliga existenstillstånd. Att berättelsen är en allegori syns ju vid första anblicken: de 60 000 sönerna, råa, lastbara och gudlösa som de är, personifierar de mänskliga lidelserna, som av ”en enda blick från den vise” – SJÄLVET, som representerar det högsta tillståndet av renhet som kan uppnås på jorden – förvandlas till aska. Den har även andra betydelser, cykliska och kronologiska – ett sätt att ange de tidpunkter, då vissa av de vise levde, som man återfinner även i andra Puranaböcker.

Det kan nu anses vara bekräftat, så fullständigt som man av någon tradition kan begära, att det var vid Hardwar (eller Ganagadvara, ”dörren eller porten till Ganges”) vid foten av Himalaya, som Kapila under ett antal år satt i meditation. Ej långt från Sewalik-kedjan, ligger Hardwar-passet som än idag kallas för ”Kapilas pass”, och platsen kallas även av asketerna för ”Kapilasthen”. Det är här som Ganga (Ganges) framträder ur sin hålväg i bergen och börjar sitt lopp över Indiens heta slätter. Och det har genom geologiska undersökningar blivit tydligt utrönt, att den tradition, som påstår, att havet för mycket länge sedan sköljde Himalayas fot, ej fullständigt saknar grund, eftersom det ännu finns spår kvar av detta.

Kanske har Sankhya-filosofin nedbringats och förkunnats av den förste Kapila, och dess läror nedskrivits av den siste.

Nu är det så, att Sagara än idag i Indien är benämningen för havet och särskilt för Bengaliska viken vid Ganges mynning. Har geologerna någonsin beräknat hur många årtusenden som måste ha krävts för havets tillbakaträdande hela den sträcka som nu skiljer det från Hardwar, vilket för närvarande ligger på 1,024 feet, [313 m] höjd över havsytan? Hade detta skett, så borde de orientalister som vill förlägga Kapilas framträdande till mellan första och nionde århundradet e Kr, fått ändra sina åsikter, om än bara för ett av följande två mycket goda själ. För det första – det verkliga antalet år som förflutit sedan Kapilas dagar finns ganska tydligt angivet i Puranaböckerna, även om översättarna misslyckas med att se det. Och för det andra – Satya Yugas Kapila och Kali Yugas Kapila må vara en och samma INDIVIDUALITET utan att vara samma PERSONLIGHET.

Förutom att Kapila är namnet på en person, av den en gång levande Vise och grundläggaren av Sankhya-filosofin, så är det även den gemensamma benämningen på Kumarorna, de himmelska, jungfruliga asketerna; och just på grund av den omständigheten, att Bhagavata Purana kallar denne Kapila – som den nyss förut visat vara en del av Vishnu – grundläggaren av Sankhya-filosofin, så borde den ha varnat läsaren att det finns en dold hemlighet som innehåller en esoterisk betydelse. Antingen han nu var son av Vitatha, såsom Harivansha uppger honom vara, eller någon annan, kan Sankhyas upphovsman inte vara densamme som den Vise i Satya Yuga – vid själva begynnelsen av Manvantaran då Vishnu sägs i Kapilas gestalt ”ha meddelat alla skapade varelser sann visdom”, ty detta hänsyftar på det skede i urtiden, ”då Guds Söner” undervisade de nyss skapade människorna i de konster och vetenskaper, som alltsedan odlats och bevarats i de Invigdes hegedomar. De finns åtskilliga med det välbekanta namnet Kapila i Puranaböckerna. Först den ursprunglige vise, så den Kapila som var en av de tre ”hemliga” Kumarorna, vidare sonen av Kashyapa och Kadru – ”den månghövdade Ormen” (jämför Vayu Purana, som upptar honom bland de fyrtio ryktbara sönerna av Kashyapa” – förutom Kapila, den store vise och filosofen i Kali Yuga. Den sistnämnde, som var en Invigd, ”en Visdomsorm” eller Naga blev avsiktligt förväxlad med dem som under föregående tidsåldrar burit namnet Kapila.

Vi har med detta långa utdrag ur Den Hemliga Läran klarlagt Kapilas position och status bland teosofer, ockultister, filosofer, yogier och mystiker och därmed även Sankhya-filosofins ställning inom den Esoteriska Traditionen såsom den förmedlats av Mästarna (mahatmorna).

Anteckningar och utdrag sammanställda av LANOO
Malmölogen den 12 augusti 2006

_______________________________________

Ur ”Teosofisk Ordbok” av Helena Blavatsky

Gunas (sk). Kvaliteter, attribut (se ”Triguna”); en tråd, även ett rep.

Triguna (sk) Den differentierade matrians tre avdelningar av inneboende kvaliteter – det vill säga, av rent lugn (sattva), av aktivitet och begär (rajas), av stagnation och förfall (tamas). De korresponderar med Vishnu, Brahma och Shiva. (se ”Trimurti”).

Trimurti (sk). Ordagrant ”tre ansikten”, eller ”trefaldiga form” – Treenigheten. I den moderna gudavärlden är dessa tre personer Brahmâ, skaparen, Vishnu, bevararen och Shiva, förstöraren. Men detta är en senare efterkonstruktion, ty varken Brahmâ eller Shiva är kända i Vedaböckerna, och den vediska treenigheten består av Agni, Vayu och Surya; eller som Nirukta förklarar det, den jordiska elden, den atmosfäriska (eller luftens) och den himmelska elden, ty Agni är eldguden, Vayu luftguden och Surya är solguden. Såsom det står i Padma Purana: ”I begynnelsen blev den store Vishnu, i sin önskan att skapa hela världen, trefaldig: skapare, bevarare, förstörare. I syfte att skapa denna värld, emanerade den Högsta Anden från sin kropps högra sida sig själv såsom Brahmâ; därefter, i syfte att bevara universum, skapade han från sin kropps vänstra sida Vishnu; och i syfte att förstöra världen skapade han från mitten av sin kropp den evige Shiva. En del tillbeder Brahmâ, några Vishnu, andra Shiva; men Vishnu, är en men likväl trefaldig, skapar, bevarar och förstör, därför tillät den fromme ingen åtskillnad mellan de tre. Faktum är, att samtliga tre ”personer” inom Trimurti är endast universums differentierade Ande-Materians tre kännetecknande gunas eller egenskaper, självskapande, självbevarande och självförstörande, vilka är till för pånyttfödelsens och fullkomlighetens ändamål. Detta är den korrekta betydelsen; och det visas genom att Brahmâ blir den förkroppsligade personifikationen av Rajoguna, aktivitetens kvalitet eller egenskap hos begäret att fortplanta sig, och det är på grund av detta begär som universum och allting där inom framkallas till existens. Vishnu är den förkroppsligade Sattvaguna, den bevarande egenskapen som uppstiger från en lugn och fridfull glädje, som kännetecknar den mellanliggande perioden mellan den fulla tillväxten och början till förfallet; medan Shiva, vilken förkroppsligar Tamoguna – som är stagnerandets kännetecken och slutliga förstörelse – naturligtvis blir förstöraren. Detta är i lika hög grad filosofiskt under dess mask av antropomorfism, som det är ofilosofiskt och absurt att hålla fast vid och påtvinga världen den döda bokstavens ursprungliga begrepp.

Ur Bhagavad gita, kapitel 8 av William Q Judge

Hängivelse åt den överallt närvarande ande som kallas OM

[...] Jag skall nu beskriva den väg vilken de som är insatta i Vedaböckerna kallar oförgänglig, den som de som är fria från bindningar slår in på och som följs av dem som är angelägna om att leva en brahmacharis[1] liv under strävan efter frälsning. Den som stänger sinnenas portar, fängslar sin tanke i hjärtat, fasthåller sina livskrafter i huvudet, står fast i meditationen medan han upprepar det enstaviga OM och fortsätter därmed när han lämnar kroppen, han går till det högsta målet. Ja, den som med ett hjärta som inte vänder sig till något annat föremål ständigt och genom hela livet mediterar över mig, skall sannerligen nå mig, Prithas son. De högsinta som har nått den högsta fullkomningen kommer till mig och underkastas inte snabbt skiftande återfödelser, källan till smärta och sorg.

Alla världar upp till brahmans är om och om igen underkastade återfödelsen, men de, Kuntis son, som når till mig upplever ingen återfödelse. De som känner dag och natt [2] vet att brahmans dag är tusen kretslopp av yugas och att hans natt är utsträckt i ytterligare tusen. När den dagen närmar sig strömmar alla ting ut ur det omanifesterade och blir manifesterade, och vid nattens inbrott sjunker de åter tillbaka i det omanifesterade. Samlingen av existerande ting upplöses vid nattens ankomst, Prithas son, och uppstår igen spontant när dagen kommer. Men det finns det som inte förstörs när alla ting blir upplösta. Det är odelbart, oförstörbart och av annan natur än det synliga. Det som kallas det omanifesterade och outtömliga sägs vara det högsta målet, från vilket man inte återvänder när man väl har nått det – det är min högsta boning. Den Högste i vilken alla varelser är innefattade, Prithas son, och av vilken allt detta genomströmmas, kan uppnås genom en hängivelse som är inriktad på honom ensam.

____________________

[1] Brahmacharyalöftet avser ett liv uppfyllt av religiösa studier och asketism – ”att följa Brahma”.

[2.] Syftar på dem som har vunnit insikt om den verkliga tidsindelningen, en kraft som tillskrivs den fullkomliga yogin i Patanjalis Yoga Filosofi.

Jag skall nu förklara för dig, du bäste av Bharatas ätt, när döende yogier når till frihet från eller underkastelse under återfödelsen. Elden, ljuset, dagen, de fjorton dagarna för nymåne, de sex månaderna av solens nordliga lopp – de som då dör av dem som känner den Högste Anden går till den Högste. Men de som går bort i rök, om natten, under de fjorton dagar då månen är i nedan och då solen färdas i sin sydliga bana fortsätter en tid i månens regioner och återvänder så på nytt till födelse. Dessa två, ljus och mörker, är världens eviga vägar. På den ena går man för att inte återvända, på den andra kommer man tillbaka till jorden. Ingen hängiven, Prithas son, som känner dessa båda vägar blir någonsin vilseledd. Därför skall du alltid, Arjuna, stå fast i hängivelse. De mediterande som känner allt detta når bortom de belöningar som utlovas i vedaböckerna, eller kommer av offer, späkningar eller allmosor, och går till det högsta och ursprungliga tillståndet.

Ur Bhagavad gita, kapitel 14 av William Q Judge

Hängivelse genom avskiljning från de tre egenskaperna

Krishna:

Jag vill ytterligare förklara för dig den upphöjda andliga insikt som är överlägsen alla andra. Genom kunskap om den har alla vise nått den högsta fullkomningen efter upplösningen av denna kropp. De tar sin tillflykt till denna vishet, och när de har nått mitt tillstånd föds de inte på nytt ens vid världsförnyelsen och oroas inte heller vid tiden för den allmänna undergången.

Den store Brahmâ är mitt sköte, i vilket jag lägger min säd. Ur det framgår, du son av Bharata, alla existerande ting [1]. Denne store Brahmâ är skötet för alla de olika former som framgår ur varje sköte, och jag är fadern som lämnar säden. De tre stora egenskaper som kallas sattva, rajas och tamas – ljuset eller sanningen, lidelsen eller begäret och likgiltigheten eller mörkret – föds ur naturen och binder den oförgängliga själen vid kroppen, du med de starka armarna. Av dem binder egenskapen sattva, genom sin klarhet och fridfullhet, själen till återfödelsen på grund av dennas dragning till kunskap och det som är angenämt. Vet att rajas är begärets egenskap, som frambringar törst och lust. Den, Kuntis son, fängslar själen genom handlingens följder. Egenskapen tamas, frukten av naturens likgiltighet, är den som förleder alla varelser, du son av Bharata. Den fängslar Jaget i kroppen genom tanklös dårskap, sömn och sysslolöshet. Egenskapen sattva binder själen genom lycka och glädjeupplevelse, rajas genom handling, och egenskapen tamas, som insveper omdömesförmågan i liknöjdhet, binder själen genom tanklöshet.

____________________

[1] Här måste brahman uppfattas som prakriti, eller naturen.

När, son av Bharata, egenskaperna tamas och rajas är besegrade, då råder sattva. Tamas verkar mest när sattva och rajas är dolda, och när sattva och tamas förminskas råder rajas. När visheten, det klara ljuset, strömmar fram ur kroppens alla portar, då kan man veta att egenskapen sattva råder där inne. Vinningslystnad, ivrig handling och påbörjandet av arbeten, otålighet och omåttligt begär uppträder när egenskapen rajas råder, medan tecknen på egenskapen tamas välde är frånvaron av upplysning, närvaron av tröghet, tanklöshet och villfarelse, du Kuntis son.

Om kroppen upplöses när egenskapen sattva råder, går självet där inne till de fläckfria sfärer där de som är förtrogna med det högsta stället vistas. Om kroppen upplöses medan egenskapen rajas är förhärskande, föds själen på nytt i en kropp som är bunden vid handlingen, och så också själen hos den som dör medan egenskapen tamas råder. Hans själ föds igen bland skötena hos dem som är vilseledda.

Frukten av rättfärdiga handlingar kallas ren och helig, tillhörande sattva. Från rajas skördas frukten i smärta och tamas frambringar bara oförnuft, okunnighet och likgiltighet. Från sattva kommer vishet, från rajas begär, från tamas okunnighet, villfarelse och dårskap. De hos vilka egenskapen sattva är befäst stiger till de högre sfärerna, de som är genomsyrade av rajas förblir i mellansfärerna där människorna vistas, medan de som är överväldigade av den dystra egenskapen tamas sjunker till lägre sfärer. Men när den vise inser att dessa egenskaper är handlingens enda verktyg och förstår det som är överlägset egenskaperna, ingår han i mitt väsen. Och när det förkroppsligade självet höjer sig över dessa tre egenskaper, godhet, handling och likgiltighet – vilka existerar samtidigt i kroppen – förlöses det från återfödelse och död, ålderdom och smärta, och dricker odödlighetens vatten.

Arjuna:

Vilka är de tecken, härskare, på vilka man igenkänner den som har höjt sig över de tre egenskaperna? Hur lever han och med vilka medel bryter han egenskapernas välde?

Krishna:

Den, du Pandus son, som inte hatar dessa egenskaper – upplysning, handling och villfarelse – när de uppträder, inte heller saknar dem när de har förgått, den som sitter oberörd av de tre egenskaperna, utan att oroas av dem, likt en som inte tillhör någon sida, den som inte berörs av egenskaperna fast han är övertygad om att de existerar, den som ser med jämnmod på smärta och glädje, vilande i sig själv, den för vilken en jordklump, en sten eller guld är ett och detsamma, den som med jämnmod betraktar dem som älskar och avskyr, som är orubblig, densamme vare sig han klandras eller lovordas, den som är oberörd i ära och vanära och densamme mot vänner och fiender och som bara hänger sig åt nödvändiga handlingar – den har höjt sig över egenskaperna. Och han, min tjänare, som dyrkar mig med en hängivelse som utesluter allt annat sedan han fullständigt övervunnit egenskaperna, är värdig att upptas i Brahmâ, den Högste. Jag är förkroppsligandet av den Högste Härskaren och av det oförstörbara, det oföränderliga och av den eviga lagen och den oändliga saligheten.

Ur Bhagavad gita, kapitel 17 av William Q Judge

Hängivelse vad beträffar de tre slagen av tro

Arjuna:

Hur är tillståndet hos dem som försummar skriftens regler men ändå dyrkar, fulla av tro? Räknas tillståndet in under sattva, tamas eller rajas?

Krishna:

De dödligas tro är av tre slag och föds ur deras egen läggning. Dess kvalitet kan vara av sanningens – sattva, handlingens – rajas och liknöjdhetens – tamas. Hör nu vad dessa är.

Vars och ens tro, du son av Bharata, framgår ur egenskapen sattva. Den förkroppsligade själen är utrustad med tro och varje människa är av samma natur som det ideal hennes tro är knuten till. De som har den läggning som uppstår under inflytande av sattva, den goda egenskapen, dyrkar gudarna. De som är präglade av egenskapen rajas dyrkar de himmelska makterna, yakshaer och rakshasaer. Andra, i vilka den mörka egenskapen liknöjdhet eller tamas råder, dyrkar elementandar och de dödas skuggor. De som utövar sträng självtukt av ett slag som inte är påbjudet i skrifterna är fulla av hyckleri och högmod, längtar efter det som har varit och önskar sig än mera. Vilseledda pinar de krafter och själsförmögenheter som finns i kroppen, och även mig som bor i deras innersta skrymslen. Vet att de är av ond läggning!

Vet att födan som är angenäm för var och en, liksom också offer, späkning och allmosegivande, är av tre slag. Hör nu skillnaderna. Den föda som ökar dagarnas längd, hälsan och styrkan, som håller en fri från sjukdom, vid jämnt lynne och tillfreds, som är välsmakande, närande, till varaktig nytta och behaglig för kroppen, till den håller sig de hos vilka egenskapen sattva råder. Den föda som är omtyckt av dem som är präglade av rajas är övermåttan bitter, för sur, ytterligt salt, skarp, stickande, torr och brännande – sådan som vållar obehag, smärta och sjukdom. All slags föda som är anrättad dagen före, som är smaklös eller skämd, som är oren, den föredras av dem hos vilka tamas, liknöjdheten, överväger.

Det offer eller den dyrkan som är bestämd av skrifterna och utförs av dem som inte väntar sig någon belöning, men är övertygade om att det är nödvändigt att det sker, präglas av ljusets och godhetens egenskap sattva. Men vet att den dyrkan eller det offer som utförs med tanke på dess frukter eller som en uppvisning av fromhet tillhör lidelsen, egenskapen rajas, du bäste av bharatas. Men det som inte är i enlighet med den heliga skriftens påbud, det som sker utan fördelning av bröd, utan heliga hymner, utan gåvor till brahminer vid avslutningen och utan tro, stammar ur egenskapen tamas.

Vördnad för gudarna, brahminerna, lärarna och de vise, renhet, rättrådighet, kyskhet och oskuld kallas kroppens självtukt. Milt tal som inte vållar oro, som är sanningsenligt och vänligt, liksom flit vid läsningen av skrifterna, sägs vara självtukt i ord. Sinneslugn, mildhet i lynnet, tystnad, självbehärskning, ärlighet i uppträdandet, kallas sinnets tukt. Denna trefaldiga späkning eller självtukt stammar, om den utövas med den högsta tro och av dem som inte trängtar efter belöning, ur egenskapen sattva.

Men den självtukt som utövas hycklande för att vinna respekt eller ryktbarhet eller förmåner, som är ostadig och helt tillhör denna världen, stammar ur egenskapen rajas. De former av självtukt som utövas bara av självplågeri eller av dåligt omdöme eller därför att man vill såra någon annan, stammar ur egenskapen tamas. De gåvor som utdelas vid rätt tid till rätt person och av människor som inte önskar något i gengäld, stammar ur egenskapen sattva och är goda och i enlighet med sanningen. Men den gåva som skänks i förhoppning om en gentjänst från mottagaren, eller i tanke att någon andlig fördel skall härflyta ur den, eller motvilligt, stammar ur egenskapen rajas och är ond och präglad av osanning. Gåvor som skänks olämpligt och olägligt och till ovärdiga, utan uppmärksamhet och föraktfullt, stammar ur egenskapen tamas och är alltigenom onda och av mörkrets art.

OM TAT SAT – det sägs vara den trefaldiga beteckningen på det Högsta Väsendet. Genom dessa ord helgades en gång de som kände Brahmâ, vedaböckerna och offren. Därför föregås offren, allmosorna och självtukten bland dem som utlägger den heliga skriften alltid av ordet OM. De som längtar efter odödlighet och inte tänker på mödans lön låter sina offerriter, späkningar och allmosor föregås av ordet TAT. Ordet SAT används om egenskaper som är sanna och heliga och likaså om berömvärda handlingar, du Prithas son. Det tillstånd av andligt offer då handlingarna vilar kallas också SAT. Allt som görs utan tro, vare sig det är offer, allmosor eller späkningar, kallas ASAT – det som är blottat på sanning och godhet, Prithas son – och är inte till någon nytta vare sig i det innevarande livet eller efter döden.

Ur Bhagavad gita, kapitel 18 av William Q Judge

Om försakelse och slutlig frigörelse

Arjuna:

Jag vill lära mig, du med de starka armarna, vad det innebär att avhålla sig från handling och att försaka handlingens frukter, liksom också skillnaden mellan dessa båda ting, du Kesins [1]baneman.

____________________

[1] Kesin var en daitya, en demon, enligt myten sänd av Kansa för att förgöra Krishna.

Krishna:

Skalderna menar att avståendet från handlingar som har ett önskat syfta är försakelse eller sannyasa, de vise kallar likgiltighet för varje handlings frukter sann frigjordhet från handling. Av somliga vise är det sagt: ”Varje handling skall undvikas lika mycket som ett brott”, medan andra förklarar: ”Offergärningar, självtukt och välgörenhet skall inte försakas.” Hör nu min bestämda mening, du bäste av bharataer, i denna fråga om oegennyttig försakelse som förklaras vara av tre slag, du den främste av människor. Offergärningar, självtukt och välgörenhet skall inte åsidosättas, det är rätt att utföra dem, ty de är medel till rening för den vise. Men också dessa handlingar skall utföras sedan man uppgett allt själviskt intresse för dem och deras frukter. Detta, Prithas son, är min yttersta och högsta mening. Att avstå från handlingar som är nödvändiga och ens plikt är orätt. Om man inte utför sådana handlingar beror det på villfarelse som stammar ur egenskapen tamas. Avstår från handlingar därför att de är smärtsamma och man fruktar obehag gör man på grund av egenskapen rajas, som tillhör lidelsen, och den som så lämnar ogjort vad han borde göra skall inte vinna den frukt som kommer av rätt försakelse. Den handling, Arjuna, som utförs därför att den är nödvändig, oundviklig och riktig och utförs utan egennytta och bundenhet vid handlingen förklaras stamma ur sanningens och godhetens egenskap, är känd som sattva. Den äkte försakaren, som är uppfylld av godhetens egenskap, vis och fri från allt tvivel, motsätter sig varken de handlingar som misslyckas eller dem som lyckas. Det är omöjligt för dödliga att helt avstå från handlingar, men den som avstår från handlingens resultat är den sanne försakaren. De trefaldiga resultaten av handlingen – oönskade, önskade och blandade – skördas efter döden av dem som inte ägnar sig åt denna försakelse, men inga resultat följer dem som fullkomligt avstår. [2].

____________________

[2] Syftar inte bara på verkningarna efter döden utan också på följande liv i kroppen efter reinkarnationen.

Lär dig, du med de starka armarna, att det för varje handling krävs fem orsaker, så som det är sagt. De är underlaget, den handlande, de olika slagen av organ, de olika och bestämda rörelserna och med dessa de härskande gudomligheterna. Dessa fem orsaker ingår i varje handling man företar, vare sig med sin kropp, sitt tal eller sitt förnuft. Därför ser den inte klart som på grund av sitt förnufts ofullkomlighet betraktar det verkliga självet som den handlande. Den vars natur är fri från egenkärlek och vars omdöme inte är förblindat dräper inte fast han dödar alla sina fiender, och han fjättras inte av handlingens band. De tre orsaker som eggar till handling är kunskapen, kunskapens föremål och den som äger kunskapen, och tre är också handlingens aspekter: akten, instrumentet och den handlande. Kunskapen, handlingen och den handlande särskiljs också på tre sätt i enlighet med de tre egenskaperna. Lyssna på en uppräkning av dem utifrån den indelningsgrunden.

Vet att den visdom som i hela naturen uppfattar en enda princip, odelbar och oförstörbar, inte uppspaltad i de olika sedda föremålen, stammar ur egenskapen sattva. Den kunskap som uppfattar olika och mångfaldiga principer som närvarande i de skapade varelsernas värld hänför sig till rajas, lidelsens egenskap. Och den kunskap, fullständigt utan värde, som är låg, bunden till ett enda föremål som om det vore det hela, som inte inser tillvarons sanna orsak, den är av tamas art, likgiltig och mörk.

Den handling som det är rätt att utföra och som utförs utan bundenhet vid frukterna, som är fri från högmod och själviskhet, stammar ur egenskapen sattva. Ur rajas kommer den som utförs med tanke på dess följder eller med stor möda eller av egennytta. Och det som på grund av villfarelse företas utan hänsyn till följderna eller förmågan att utföra det eller den skada som kan vållas stammar ur mörkrets egenskap – tamas. Den som utför en nödvändig handling helt obunden av dess följder och utan lust eller olust, han är genomsyrad av sanningens egenskap – sattva. Men hos den som, helt inställd på resultatet, med full kraft utför en handling i avsikt att tillfredsställa sina lustar och då ger prov på fåfänga, girighet och orenhet, kastad som han är mellan glädje och sorg, härskar egenskapen rajas – begär och lidelse. Och den okunnige som i sin dårskap ger sig in i företag vilka han inte är vuxen och då visar prov på bristande urskillning, håglöshet, förställning, envishet, elakhet och senfärdighet, han är uppfylld av egenskapen tamas.

Hör nu, Dhananjaya, rikedomens erövrare, hur urskillingsförmågan [3] och den inre ståndaktigheten uppdelas i enlighet med de tre egenskaperna. Den urskillningsförmåga som vet hur man skall börja och hur man skall försaka, vad som bör och inte bör göras, vad som skall fruktas och inte fruktas, vad som fasthåller och vad som gör själen fri, stammar ur egenskapen sattva. Den urskillning, du Prithas son, som inte till fullo vet vad som bör göras och inte göras, vad som skall fruktas och inte fruktas, har sin rot i den ur lidelsen sprungna egenskapen rajas. Det omdöme som är inhöljt i mörker och uppfattar fel som rätt och alla ting tvärt emot deras sanna syfte och innebörd, härrör ur den mörka egenskapen tamas.

____________________

[3] Det vill säga, buddhi, den högsta uppfattningsgåvan, omdömesförmågan.

Den förmåga till ståndaktighet som håller människan samman och som genom hängivelsen behärskar varje sinnets rörelse, andhämtningen, sinnena och organen, har del av egenskapen sattva. Och den ståndaktighet som omhuldar plikten, glädjen och rikedomen hos dem som ser till handlingens frukter, härrör ur egenskapen rajas. Men det genom vilket en människa med låg förmåga sitter fast i dåsighet, rädsla, sorg, fåfänga och oöverlagdhet, kommer från egenskapen tamas, du Prithas son.

Hör nu vilka de tre slagen av glädje är i vilka lyckan kommer ur vanan och smärtan upphör. Det som i början är som gift och i slutet som livets vatten och som stammar ur klar förståelse av jaget, sägs vara av egenskapen sattva. Det som stammar ur känslornas förbindelse med deras föremål och i början är ljuvt som livets vatten men till slut som gift, kommer ur egenskapen rajas. Av den mörka egenskapen tamas är den glädje som både i början och slutet uppkommer ur sömn, lättja och tanklöshet och därför både i början och till slut har lätt för att förlama själen. Det finns ingen varelse på jorden eller bland himlens härskaror som är fri från dessa tre egenskaper, vilka uppkommer ur naturen.

De olika plikter som gäller för de fyra kasterna – brahminerna, kshatriyaerna, vaisyaerna och sudraerna – bestäms också av de egenskaper [gunas] som överväger i vars och ens läggning, du fiendernas förgörare. En brahmins naturliga plikt innefattar sinnesro, renhet, självbehärskning, tålamod, rättrådighet, lärdom, andlig urskillning och tro på förekomsten av en annan värld. De plikter som åligger en kshatriya, framsprungna ur hans natur, är tapperhet, ära, styrka, fasthet, att inte fly striden, frikostighet och myndighet. En vaisyas naturliga plikter är att plöja marken, sköta boskap och köpa och sälja, och en sudras är att tjäna, vilket är hans naturliga läggning.

Människor som är tillfreds och hängivna sina egna rätta plikter når fullkomning. Hör nu hur denna fullkomning uppnås genom hängivelse åt den naturliga plikten.

Om en människa fullgör offer till det Högsta Väsendet, som är källan till allas gärningar och genom vilket detta världsallt har utbretts, så uppnår hon därigenom fullkomning. Att utföra de plikter som hör till ens eget kall, även om det sker ofullkomligt, är bättre än att utföra en annans plikt, hur väl genomförd den än blir, och den som fullgör de plikter som naturen bjuder honom drar inte på sig synd. Sin naturliga plikt skall man inte avstå från, även om den är behäftad med fel. Ty alla mänskliga handlingar är omgivna av fel, liksom elden är omgiven av rök. Den högsta fullkomningen i frihet från handling uppnås genom försakelse av den som i alla gärningar är obunden till sinnes och har betvingat sitt hjärta.

Lär av mig i korthet på vad sätt den som har vunnit fullkomning når det Högsta Anden, som är slutet, målet och det högsta tillståndet av andlig insikt.

Värdig att ingå i det Högsta Väsendet är den som är genomsyrad av ren urskillning, som beslutsamt tyglar sig själv sedan han avvisat de lockelser som ligger i ljudet och andra sinnenas föremål, som frigör sig från lust och olust, som vistas på avskilda platser, äter litet, behärskar tal, kropp och sinne, ägnar sig åt ständig meditation och förblir befäst i sin begärslöshet, som gör sig fri från egennytta, förmätenhet, häftighet, fåfänga, begär, vrede, högmod och lystnad och vilar i ett lugn som aldrig sviktar. Den som så har nått fram till den Högste är lugn, sörjer inte längre och önskar inte längre, är lika mot alla, men uppnår den högsta hängivelse gentemot mig. Genom denna hängivelse åt mig vet han i grunden vem och vad jag är, och sedan han sålunda upptäckt mig ingår han i mig utan något övergångsskede. Och till och med den som alltid är inbegripen i handling skall genom min ynnest nå fram till den eviga och oförstörbara boningen om han fäster sin tro vid enbart mig. Lägg helhjärtat alla dina gärningar på mig, föredra mig framför alla andra, öva ständigt andlig hängivelse och tänk beständigt på mig. På så sätt skall du genom min gudomliga ynnest övervinna varje svårighet omkring dig, men om du av högmod inte vill lyssna på mina ord skall du gå förlorad. Och om du av självupptagenhet säger ”jag vill inte kämpa”, skall ett sådant beslut visa sig vara fåfängt, ty din naturs principer kommer att tvinga dig till insats. Bunden vid dina plikter genom all din förflutna karma kommer du, Kuntis son, att ofrivilligt, av nödvändighet, göra det som du i din förblindelse inte skulle vilja. I alla väsens hjärtan, Arjuna, bor Herren – Ishwara – som genom sin magiska makt får alla ting och varelser att vrida sig runt på tidens allmänna hjul. Tag din tillflykt till honom ensam, du son av Bharata, av allt ditt hjärta. Genom hans ynnest skall du uppnå lycksalighet och ett evigt hem. Med detta har jag satt dig in i den kunskap som är ett mysterium, hemligare än hemligheten själv. Begrunda det till fullo i ditt sinne och handla så som du finner bäst.

Men lyssna vidare på mina upphöjda och mest hemlighetsfulla ord, vilka jag nu för din välgång skall avslöja för dig därför att du är mig övermåttan kär. Vänd ditt hjärta till mig sådan som jag har förklarat att jag är, offra bara till mig och knäböj bara för mig, och du skall komma till mig, det svär jag, ty du är mig kär. Överge varje annan religion och ta din tillflykt till enbart mig. Sörj inte, ty jag skall befria dig från alla överträdelser. Du får aldrig avslöja detta för någon som inte övar självtukt, som saknar hängivelse, som inte vill höra det, ej heller till den som föraktar mig. Den som utlägger detta högsta mysterium för mina dyrkare skall komma till mig om han ägnar mig sin högsta dyrkan. Det skall inte finnas någon bland människor som tjänar mig bättre än han, och han skall bli mig kärast av alla på jorden. Om någon studerar dessa heliga dialoger som har förts mellan oss båda, skall jag anse mig dyrkad av honom med insiktens offer, det är mitt beslut. Och även den som lyssnar till dem med tro och utan att håna skall, fri från allt ont, nå till de lyckans regioner som väntar dem vilkas gärningar är rättfärdiga.

Har du hört allt detta, Prithas son, med odelad uppmärksamhet? Har den tankevilla som stammade ur okunnigheten skingrats, Dhananjaya?

Arjuna:

Genom din gudomliga makt, du som inte faller [4], är min förvillelse hävd och jag är samlad igen. Jag är fri från tvivel, befäst och skall handla som du bjuder.

____________________

[4] Ordet är Achyuta.

Sanjaya:

Sålunda har jag varit öronvittne till den märkliga, förvånansvärda, aldrig förr hörda dialogen mellan Vasudeva och Prithas storsinte son. Genom Vyasas ynnest hörde jag detta yogans upphöjda mysterium – hängivelsens – så som det har uppenbarats av Krishnas egen mun, han som är hängivelsens högste Mästare. Och när jag gång efter annan, mäktige konung, minns denna underbara heliga dialog mellan Krishna och Arjuna, så gläds jag om och om igen. Också när jag drar mig till minnes Haris [5], Herrens, underbara gestalt, blir min förvåning stor, konung, och jag gläds om och om igen. Var än Krishna, hängivelsens högste Mästare, och var än Prithas son, den mäktige bågskytten, må vara, där finns i sanning lyckan, segern, rikedomen och den visa handlingen, det är min tro.

[5] Ett av Vishnus namn, också använt om Krishna.

_________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 5
_________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |