Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 3
RAJA YOGA FILOSOFINS GRUNDTANKAR

TREDJE DELEN

OM PURUSHA OCH PRAKRITI, ISHWARA, MEDITATION OCH YOGA

Ur Malmölogens anteckningar från Raja Yoga & Meditationsskolan, sommaren 2006





© 2006 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

 I våra studier av Patanjalis Yoga Aforismer kommer vi att finna att det finns ett flertal viktiga gemensamma nämnare mellan Yoga Sutras och Bhagavad Gita. Detta har att göra med de inslag av tankegods som, Maharishi, den högste Vise, och Siaren Kapila förmedlade – grundaren av Sankhyaskolan, det vill säga, kunskapen om de tjugofem principerna. Sankhyaskolan har faktiskt satt sina spår i Mahabharata, och därmed i den ingående skriften Bhagavad Gita som vi kommer att se längre fram. Det finns också likheter mellan den ateistiska Sankya filosofin och buddhismen, samt med den mystiska Jaina läran.

En känd forskare har påpekat att ”Sankhyas lära har blivit bestämmande för indiskt tänkande och indisk livsorientering under långa tider, och den är på sätt och vis det bärande i hinduismen trots alla olikheter”. Sankyas vanligaste betydelse är ”räkning, tal, antal”. Sankya är en strängt dualistisk lära: de yttersta grunderna är två, en evig andlig princip och en evig icke-andlig princip. Purusha, den andliga principen plus den icke-andliga principen Prakriti, som kan underindelas i tjugofyra element eller Tattvor. Det första som utgår från Prakriti är Mahat-Tattva (buddhi, intelligens) därefter följer i tur och ordning  Ahamkara, Manas, Panch jnana indriya eller de fem förnimmelseorganen, Panch karma indriya eller de fem handlingsorganen, Panch tanmatras (de fem subtila elementen) samt Panch mahabhutas, (de fem grova elementen).

Allt i den omgivande verkligheten, utom det som kan tillskrivas på den andliga principens konto, är sammansatt av tre ”egenskaper”, de så kallade gunas. Genom att dessa blandas i olika proportioner uppstår alla företeelser, fysiska såväl som psykiska.

Som de flesta indiska filosofier är även Sankhya en frälsningslära. Frälsningen (moksha, mukti) – varmed här menas det tillstånd av ”Isolering”(kaivalya) som den andliga principen befinner sig i efter att ha befriats från sin kontakt med den icke-andliga principen – uppnås som en följd  av kunskap (jnana) om den fundamentala skillnaden mellan dessa principer.

I Bhagavad Gita kan finna följande uppskattning av Sankhya-filosofins grundare:

”Jag är Bhrigu bland de visa kungarna, av ord är jag stavelsen OM, bland former för dyrkan den tysta upprepningen av heliga texter, och av orörliga ting är jag Himalaya. Av alla skogens träd är jag Asvattha, pippalaträdet, och av de himmelska vise Narada. Bland gandharvaerna är jag Chitraratha och av fullkomliga heliga Kapila.” [X:26]

Anteckningar och utdrag sammanställda av LANOO
Malmölogen den 8 augusti 2006

_______________________________________

 

Ur ”Teosofisk Ordbok” av Helena Blavatsky

Iswara ”Herren” eller den personliga guden – människans gudomliga Ande. Ordagrant, den högsta (självständiga) tillvaron. En titel på Shiva och andra gudar i Indien. Shiva kallas också Iswaradeva, eller den högsta devan.

Purusha (sk). ”Människa”, den himmelska människan. Anden, detsamma som Narayana sett ur en annan aspekt. ”Det Andliga Självet”.

Purusha Narayana (sk). Den manlige urmänniskan – Brahmâ.

Tattwa (sk) [Tattwor] Evigt existerande, ”Det”; även naturens olika principer i deras ockulta betydelse. Tattwa Samâsa är ett verk av Sankhya filosofin som tillägnas självaste Kapila.

Även existensens abstrakta principer eller kategorier, fysiska såväl som metafysiska. De subtila elementen – fem exoteriskt, sju inom den esoteriska filosofin – vilka kan korreleras med de fem och de sju sinnena på det fysiska planet; de två sista sinnena är än så länge latenta inom människan, men kommer att bli utvecklade under de två sista rotraserna.

Ur ”Teosofisk Resumé” av William Q Judge

[...] Den teori om naturen och livet som teosofin erbjuder är inte en teori som först framlagts spekulativt och sedan bevisats med tillrättalagda fakta eller slutsatser för att stämma överens. Den är i själva verket en förklaring av tillvaron, både kosmisk och individuell. Den härleds ur kunskap uppnådd av dem vilka har förvärvat förmågan att se bakom den ridå som döljer naturens verksamhet för det vanliga sinnet. Sådana varelser kallas De Vise i denna terms högsta betydelse. På senare tid har de blivit kallade Mahatmor och Adepter. I gamla tider var de kända som Rishier och Maharishier. Det sistnämnda är ett ord som betyder Stora Rishier.

Det påstås inte att dessa upphöjda varelser eller Vise har existerat endast i Orienten. De är kända för att ha levt på alla delar av globen i enlighet med de cykliska lagarna omtalade längre fram. Men under den nu pågående utvecklingen av den mänskliga rasen på denna planet finns de i Orienten. Några av dem kan emellertid i avlägsna tider även ha hållit till vid de amerikanska kusttrakterna.

Av nödvändighet finns det olika stadier bland eleverna inom denna Visdomsreligion. Det är självklart att de som tillhör de lägre stadierna endast är i stånd att förmedla så mycket kunskap som tillhör det stadium de nått. De är för vidare upplysningar i viss mån beroende av elever som kommit längre. Det är om dessa längre komna elever som det hävdas att deras kunskaper inte endast är slutsatser utan att det rör sig om verkligheter som de själva sett och känner till; några av dem är knutna till Teosofiska Samfundet men står höjda över detta. Förmågan att se och absolut förstå sådana lagar är omgiven av naturliga inneboende regler som måste iakttas innan övriga betingelser kan uppfyllas. Det är därför inte möjligt att tillmötesgå den världsliga människans önskan om en omedelbar förklaring av denna visdom, eftersom hon inte skulle vara i stånd att förstå den innan dessa betingelser har uppfyllts. Då denna kunskap handlar om materiens lagar och tillstånd och om ett medvetande som den ”praktiska” västvärlden inte skulle drömma om, kan den endast förstås bit för bit allt eftersom eleven arbetar med att utplåna sina förutfattade föreställningar, vilka antingen beror på ofullständiga eller felaktiga teorier.

[…] De Vise säger att Purusha är grunden till alla manifesterade ting. Utan Purusha skulle ingenting kunna existera eller sammanhållas. Det genomsyrar allting överallt. Det är grunden till de ting vilka av oss kallas verkliga men som endast är avbilder. Eftersom alla väsen nås och omfattas av Purusha är de också förenade med varandra. På Purushas plan finns det fullkomligt medvetande i varje handling, tanke, avsikt och förhållande vare sig dessa förmodas förekomma där, på vårt plan eller på något annat. För nedanför anden och ovanför intellektet finns ett medvetandeplan där erfarenheter registreras och som vanligtvis kallas människans ”andliga natur”. Denna har ofta sagts vara lika mottaglig för odling som människans kropp och intellekt.

[…] Varje manvantara är till för samma ändamål och syfte. Därför kommer de Mahatmor som nu har uppnått dessa höjder, eller som kommer att göra det under de kommande åren av den nuvarande manvantaran, troligen att bli planetandar i nästa manvantara för denna eller andra planeter. Detta system är som synes baserat på det Andliga Väsendets identitet och utgör under benämningen ”Universellt Broderskap” den grundläggande idén inom Teosofiska Samfundet, vars mål är att förverkliga detta broderskap bland människorna.

[…] För tillkomsten av en manvantara är två så kallade eviga principer förutsatta, det vill säga Purusha och Prakriti (eller ande och materia), därför att båda alltid är närvarande och förenade i varje manifestation. Dessa termer används här därför att ingen motsvarighet till dem existerar i vårt språk. Purusha kallas ”ande” och Prakriti ”materia”. Men denna Purusha är inte det Omanifesterade, inte heller är Prakriti materia såsom den är känd av vetenskapen. De arayanska Vise förklarade därför att det finns en ännu högre ande kallad Purushottama. Anledningen till detta är att vid Brahmâs natt eller den så kallade indragningen av hans andning absorberas både Purusha och Prakriti i det Omanifesterade. Denna föreställning är densamma som den som ligger till grund för det bibliska uttrycket ”vara i Faderns famn”.

Detta för oss till läran om den universella evolutionen så som den framställs av Visdomsreligionens Vise. De säger att Anden eller Purusha utgår från Brahmâ genom olika former av samtidigt utvecklad materia begynnande i den andliga världen med dess högsta och i den materiella världen med dess lägsta form. Den lägsta formen av materia är en som ännu inte är känd av den moderna vetenskapen. Följaktligen håller varje mineral–, växt– och djurform en gudomlig gnista bunden inom sig, en del av det odelbara Purusha.

Dessa gnistor kämpar för att ”återvända till Fadern” eller med andra ord att erhålla självmedvetande och till slut inträda i den högsta formen på jorden, det vill säga i mänsklig gestalt, för endast där är självmedvetande möjligt för dem. Den period under vilken utvecklingen pågår omfattar – beräknat i mänsklig tid – miljontals tidsåldrar. Därför har varje gudomlig gnista miljontals tidsåldrar till förfogande inom vilka den kan fullborda sin uppgift, det vill säga att uppnå fullständigt självmedvetande under sin tid i mänsklig form. Med detta menas inte att själva inträdet i mänsklig form i sig medför självmedvetande för denna gudomliga gnista. Detta storslagna verk kan fullbordas under den manvantara i vilken en gudomlig gnista når den mänskliga formen, men det är inte givet. Allt beror på individens egen vilja och strävan. Sålunda färdas varje enskild ande igenom manvantaran eller inträder i manifestation för sitt eget och för helhetens berikande. Mahatmorna och Rishierna utvecklas på så sätt gradvis under en manvantara och blir efter dess upphörande planetandar som leder utvecklingen på andra framtida planeter. Vår jords planetandar är de som under föregående manvantaror – eller Brahmâs dagar – arbetade på sin utveckling och blev Mahatmor under loppet av denna långa tid.

Ur Patanjalis Yoga Aforismer av William Q Judge

Bok II:18,19

18. Universum som omfattar både det synliga och det osynliga, och vars grundläggande natur är sammansatt av renhet, verksamhet och vila vilka består av elementen och aktivitetsorganen, existerar för att själen ska kunna göra erfarenheter och frigöra sig.

19. Egenskaperna kan indelas i de olikartade, de likartade, de som kan upplösas en gång men inte mer, och det olösliga.

De ”olikartade” är sådana som de grova elementen och sinnesorganen; de ”likartade” är de subtila elementen och förnuftet; det en gång ”upplösliga”, intellektet, kan lösas upp i odifferentierad materia men inte mer; och det ”olösliga” består av odelbar materia.


Bok IV:13, 31, 32, 33.

13. Objekt, subtila eller inte, består av tre egenskaper. [gunas]

De “tre egenskaperna” är Sattwa, Raja och Tamo, Sanning, Aktivitet och Mörker: Sanning korresponderar med ljus och glädje; Aktivitet med passion; och Mörker med ondska, vila, likgiltighet, slöhet och död. Alla manifesterade objekt är sammansatta av dessa tre egenskaper.

31. Därpå upphör egenskapernas [gunas] skiftande modifikationer genom – erfarenhet och frigörelse –  eftersom dessa har förverkligat själens mål.

32. Sedan kommer man förnimma att ögonblicken och dess rangordning  [gunas] och succession är samma sak.
 
Detta går ett steg längre än Aforism 53 i Bok III, där det påstås att genom urskillning av tidens yttersta indelning så blir resultatet en förnimmelse av universums mycket subtila och svårfattliga principer. Här, efter att ha uppnått Isolering ser asketen till och med bortom ytterligheterna, och dessa är, fastän de kan påverka den människa som inte uppnått detta stadium, identiska för asketen, därför att han behärskar dem. Det är ytterst svårt att tolka denna aforism, och i originalet står det att ‘ordningsföljden är ögonblickets motsats’ För att uttrycka saken på ett annat sätt kan man säga att i den slags meditation som åsyftas i Aforism: 53 i Bok III, så framskrider en beräknande iakttagelse i förnuftet, genom vilken den som kontemplerar tvingas iaktta tids indelningarna såsom de framträder inför honom, emedan han ännu inte helt behärskar dem.

33. Egenskapernas [gunas] återabsorbering som har fulländat själens mål, eller själens orubblighet parad med förståelse i sin egen karaktär, innebär Isolering

Detta är en allmän förklaring av Isoleringens beskaffenhet som ibland kallas för Frigörelse. De egenskaper som tidigare beskrivits, som finns i alla objekt och hittills har påverkat och hindrat själen, har upphört att bli förväxlade med verkligheter, och följden blir att själen förblir i sin egen karaktär, opåverkad av de stora ”motsatsparen” – njutning och smärta, gott och ont, köld och värme och så vidare.

Det får emellertid inte uppfattas som att filosofin utmynnar i en negation, eller kallsinnighet, som vårt engelska ord “Isolering” kan tyckas innebära. Fallet är det motsatta. Innan detta tillstånd är uppnått så är själen hela tiden påverkad och hindrad av objekten, sinnena, lidanden och njutningar, och ur stånd att medvetet och allsidigt deltaga i det stora livet i universum. För att kunna göra detta måste den stå orubbligt fast “i sin egen karaktär. Då går den vidare – såsom anges i filosofin – för att hjälpa alla andra själar, som ännu kämpar på vägen för att uppnå målet. Det är uppenbart att fler Aforismer angående detta skulle vara olämpliga liksom vara av en sådan beskaffenhet att de skulle förbli obegripliga, för att inte nämna det gagnlösa i att delge dem.


Ur Bhagavad gita, kapitel 5 av William Q Judge

Hängivelse genom avstående från handling

Arjuna:

Du lovordar, Krishna, avståendet från handling och samtidigt handlingens rätta utförande. Säg mig bestämt vilketdera som är bäst.

Krishna:

Avstående från handling och hängivelse genom handling är båda medel för den slutliga frigörelsen, men av de två är hängivelse genom handling bättre än avstående. Den betraktas som asket [1] som ingenting söker och ingenting förkastar, eftersom han står fri från motsatsparens [2] inflytande, du med de starka armarna. Utan möda lösgörs han från de bojor som handlingen smider. Endast barn och inte den vise talar om avstående från handling [3] och handlingens rätta utförande [4] som skilda ting. Den som fullgör det ena riktigt skördar frukterna av båda, och det tillstånd [5] som uppnås av den som avstår från handling nås också av den som är hängiven i handling. Den ser klart som inser att sankhya– och yogalärorna är ett och detsamma. Men att nå fram till sant avstående från handling utan hängivelse genom handling är svårt, du med de starka armarna, medan den hängivne som ägnar sig åt att rätt utföra sina plikter på kort tid närmar sig den Högste Anden. Den vars hjärta är renat, den som helt behärskar sin kropp och tyglar sina sinnen, den för vilken det enda självet är alla varelsers Själv, blir inte besudlad fast han utför handlingar. Den hängivne som känner den gudomliga sanningen tänker: ”Jag gör ingenting”, när han ser, hör, berör, känner lukt, äter, rör sig, sover, andas. Till och med när han talar, släpper taget eller griper, öppnar ögonen eller blundar, säger han: ”Sinnena och organen rör sig av en naturlig impuls mot sina särskilda föremål.” Den handlande som riktar sina handlingar mot den Högste Anden och skjuter bort allt själviskt intresse för deras resultat är oberörd av synden, så som lotusbladet är oberört av vattnet. De i sanning hängivna utför för hjärtats rening handlingar med sin kropp, sin tanke, sitt förstånd och sina sinnen utan varje själviskt intresse,. Den som är hängiven och inte bunden vid sina handlingars frukter finner ro, den som av begär är fäst vid handlingens frukter är fjättrad därav.[6] Den vise som behärskar sig själv och i sitt hjärta har avstått från all handling bor i frid i ”de nio portarnas stad” [7]  utan att vare sig handla eller orsaka handling. [8]

____________________

[1] En som verkligen har försakat.

[2] Köld och värme, glädje och sorg, lycka och olycka, osv.

[3] Sankhyaskolan.

[4] Yogaskolan.

[5] Nirvana eller frigörelsen.

[6] Syftar inte bara på det innevarande livet utan också på den ”bundenhet vid återfödelsen” som sådant handlande för till.

[7] Det vill säga, kroppen med dess nio öppningar, genom vilka intryck mottas: ögon, öron, mun, näsa, osv.

[8] Den vise som har förbundit sig med sant medvetande, förblir i kroppen för mänsklighetens bästa.

Världens Herre [Ishwara] skapar varken förmågan att handla eller handlingar, inte heller förbindelsen mellan handlingen och dess frukter. Det är naturen som verkar i dessa. Herren [Ishwara] tar inte emot någons gärningar, de må vara syndiga eller förtjänstfulla. [9] Sanningen fördunklas av det som inte är sant, och därför leds alla varelser vilse. Men hos dem för vilka insikten om det sanna Självet har skingrat okunnigheten, uppenbaras den Högste som belyst av solen. De vilkas själar bor i Anden, de som har sin fristad i den, är inriktade på den och genom kunskapen är renade från alla synder, går till det tillstånd från vilket ingen behöver vända åter.

____________________

[9] För att klart förstå detta måste man komma ihåg att det i den vediska filosofin anses att alla handlingar, vare sig de är goda eller onda, orsakas av de tre egenskaperna – sattva, rajas och tamas – inneboende i alla under utvecklingen. Det framställs utförligt i kap 17, och i kap 14 redogörs utförligt för det sätt på vilket dessa egenskaper yttrar sig.

Ur Bhagavad gita, kapitel 6 av William Q Judge

Hängivelse genom självbehärskning

Krishna:

Den som obunden av handlingens frukter utför de handlingar som bör göras är både en försakare [1] av handling och en den rätta handlingens hängivne [2], inte en som lever utan att tända offerelden och utan att fullgöra riterna. [3] Vet, Pandus son, att vad man kallar sannyasa eller avstående från handling är detsamma som yoga eller utövande av hängivelse. Ingen som inte först har avstått från alla syften kan bli hängiven. Handlingen sägs vara det medel genom vilket den vise som strävar efter meditationen kan höja sig till den. Avstående från handling sägs vara medlet för den som har nått till meditationen. När han har avstått från alla syften och står fullständigt obunden av önskningar och begär, sägs han vara en sådan som har höjt sig till meditationen. Han skall höja självet genom Självet. Må han inte låta Självet sjunka, ty Självet är självets vän, och på samma sätt är självet sin egen fiende [4]. Självet är dens vän som har övervunnit självet. På samma sätt uppträder Självet fientligt mot den som inte har övervunnit självet. Självet hos den som har kuvat sig själv och är fri från åtrå och vrede är inriktat på det Högsta Självet i hetta och köld, i smärta och glädje, i ära och vanära. Den som äger andlig kunskap och insikt, den som har nått höjdpunkten och tyglat sinnena, den för vilken guld och sten är detsamma, han sägs vara hängiven. Och uppskattad av alla är den som bevarar sinnets jämvikt bland såväl vänner och kamrater som i fiendens mitt, bland dem som står honom fjärran eller förhåller sig neutrala, bland dem som älskar och dem som hatar, bland syndare och rättfärdiga.

____________________

[1] En sannyasi.

[2] En yogi.

[3] De ceremonier som föreskrivs av den brahminska lagen.

[4] I denna lek med ordet ”själv” avses det Högre och lägre självet. Det lägre är fiende till det Högre genom sitt motstånd mot sann utveckling, och det lägre självet är samtidigt fiende till sitt eget bästa genom sin böjelse för att sjunka.

Den som har nått fram till meditationen skall ständigt sträva efter att förbli i ro i den Högste, ensam och avskild, och behärska sin kropp och sina tankar, utan ägodelar och fri från hopp. Han skall reda sig en säker sittplats på ett rent ställe, varken för högt eller för lågt och gjord av kusagräs, ett hjortskinn och en duk [5] Där skall han för självets rening öva meditation med förnuftet riktat mot en enda punkt genom att hålla tankens rörelser under kontroll och tygla sinnenas och organens verksamhet. Med kropp, huvud och hals raka och orörliga, med blicken fast riktad mot nästippen utan att irra, med ro i hjärtat och fri från fruktan skall yogin sitta, befäst i brahmacharis löfte, med tankarna tyglade och hjärtat fäst vid mig. Den hängivne, som tyglar sitt sinne och på så sätt alltid för sitt hjärta till vila i den Högste, når fram till denna frid, det yttersta uppgåendet i mig.

____________________

[5] Föreskrifterna gäller de eremiter som har dragit sig tillbaka från världen. Översättare har tolkat texten olika. En skriver att den hängivne bara har ”skinn och kläde att täcka sig med och gräs att ligga på”, en annan att ”hans ägodelar är ett kläde och hjortskinn och kusagräs”. ”De som vet” säger att detta är en beskrivning av en magnetiskt arrangerad sittplats och att kusagräs läggs på marken, skinnet på gräset och duken på skinnet. Filologiska diskussioner kommer aldrig att kunna bringa klarhet i frågan.

Denna gudomliga disciplin uppnås, Arjuna, inte av den som äter mer än nog eller för litet, inte heller av den som har för vana att sova för mycket eller den som överdriver sin vaka. Den meditation som utplånar smärtan sker hos den som är måttlig i sitt ätande och sina förströelser, måttlig i utförandet av sina handlingar och regelbunden i sömn och vaka. När den som lever så har sitt hjärta riktat mot det sanna Självet och är frigjord från alla begär, sägs han ha nått fram till yoga. För den vise vars hjärta är själv–centrerat, som befinner sig i ro och är obunden av begär, har man använt bilden ”liksom en lampa som är skyddad mot vinden inte fladdrar”. När han faller till ro genom yogaövning, ser självet genom självet och är tillfreds, när han blir förtrogen med den gränslösa lycka som inte är förknippad med sinnesföremålen och står där han står utan att vika från verkligheten [6] , när han alltså har nått det tillstånd över vilket han inte kan tänka sig något högre och från vilket han, väl befäst, inte viker ens genom den svåraste sorg – då har han, skall du veta, uppnått den frigörelse från smärtan som kallas yoga, andlig förening eller hängivelse, och efter detta skall man sträva troget och oförtrutet.


____________________

[6] ”Verkligheten”, Nirvana och även den fullkomliga insikten om det Sanna och upphörandet av den illusion som rör föremål och avskildhet.



Ur ”Brev Som Hjälpt Mig” Bok II, Brev 1 av William Q Judge

Vad är då det slutgiltiga universalmedlet – den kungliga talismanen? Det är PLIKTEN, Osjälviskheten. Den troget fullgjorda PLIKTEN är den högsta formen av yoga, den är bättre än mantran och varje meditationsställning eller något annat. Även om du inte kan göra mer än din plikt, så skall det leda dig till målet.
 

_________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 4
_________________________________________________

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014-2014–2009 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö   
Uppdaterad 2014-03-23