Den Avslöjade Isis och Helena Blavatsky
EN HUVUDNYCKEL TILL FORNTIDA OCH MODERN VETENSKAPS OCH TEOLOGIS MYSTERIER




 

United Lodge of Theosophists
Den 21 juni 2011
Nyhetsbrev nr 27
 

© 2011 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Vi kan med stor glädje i detta NYHETSBREV nr 27 berätta att vi nu initierat arbetet med att för första gången i svensk historia översätta Helena Blavatskys första bok Isis Unveiled från 1877. Detta beräknas ta ungefär två år tills det blir helt klart. Tiden för detta uppdrag har aldrig varit bättre eftersom längtan efter djupa förklaringar på livets stora frågor växer sig allt starkare för varje dag som går. ”Vem är jag”, och ”varifrån kommer jag” och ”vart är jag på väg” är frågor som blir besvarade utifrån den Ockulta Vetenskapen.

Helena Blavatsky samarbetade under hela sitt liv med två stora Mästare från den Stora Logen, så vad som förmedlas i dessa rader har alltså sin grund i Den Tidlösa Visdomen eller Visdomsreligionen. Genom att studera Den Avslöjade Isis tillsammans med Den Hemliga Läran, Nyckeln till teosofin, samt Tystnadens Röst får vi en grundläggande kunskap om vad som döljer sig bakom ordet TEOSOFI som denna tidigare förborgade visdom nu kallas.

Var kommer namnet ifrån? Det kommer från de alexandrinska filosoferna, kallade sanningsälskare, filaleter, från (fil) ”älskande” och (aletheia) ”sanning”. Namnet teosofi går tillbaka till tredje århundradet e Kr. Det började användas av Ammonios Sakkas och hans lärjungar som grundade det eklektiska teosofiska systemet.

Även om teosofi, eller det eklektiska teosofiska systemet, i regel hänförs till trehundratalet har teosofin, enligt Diogenes Laertius, ett långt äldre ursprung. Han hänför systemet till en egyptisk präst, Pot-Amon, som levde under den tidiga ptolemeiska dynastin. Samma författare säger att namnet är koptiskt och betyder ”den som är vigd åt Amon”, Visdomens Gud. Teosofi är liktydigt med Brahma-Vidya, gudomlig kunskap.

I Nyckeln till Teosofin Online kan vi i första kapitlet läsa:

Den eklektiska teosofin delades in i tre huvudpunkter:

1) Tron på en absolut, ofattbar och högsta gudomlighet eller oändligt väsen, som är hela naturens upphov och upphovet till allt som finns, både synligt och osynligt.

2) Tron på människans eviga, odödliga natur, eftersom hon strålar ut från den universella själen och är identisk med dess väsen.

3) Teurgi eller ”gudomligt arbete”, eller att frambringa gudarnas verk; från ordet theoï = ”gudar” och ergeïn = ”att arbeta”.

Denna term är mycket gammal men kom inte i allmänt bruk eftersom ordet tillhörde MYSTERIERNAS vokabulär. Det var en mystisk tro – praktiskt bevisad av initierade adepter och präster – att människan kunde beveka gudarna att förmedla gudomliga mysterier till henne. Ibland kunde gudarna också göra sig själva synliga, antigen subjektivt eller objektivt. Villkoren för detta var att människan gjorde sig själv lika ren som de okroppsliga varelserna – det vill säga, att hon återgick till sin ursprungliga rena natur.

Detta var den transcendentala aspekten av det vi nu kallar spiritualism, men genom att den blev missbrukad och missförstådd av allmänheten, kom den att betraktas som nekromanti och blev allmänt förbjuden. En travesterad form av Iamblichos teurgi praktiseras fortfarande i vissa moderna kabbalisters ceremoniella magi. Modern teosofi undviker och förkastar båda dessa former av magi och ”nekromanti” eftersom de anses vara mycket farliga.

Sann gudomlig teurgi kräver en nästan övermänsklig renhet och heligt liv, annars degenererar den till mediumskap eller svart magi. Ammonios Sakkas, som också kallades theodidaktos, ”guds-lärd”, hade Plotinos och hans efterföljare Porfyrios som närmaste lärjungar. De förkastade teurgi till att börja med, men försonades till slut med den. Det gjorde de genom Iamblichos, som skrev verket ”De Mysteriis” under namnet Abammon. Abammon var en berömd egyptisk präst och Iamblichos egen läromästare. Ammonios Sakkas föräldrar var kristna men han blev neoplatoniker efter att ha känt sig avskräckt sedan barndomen av dogmatisk spiritualistisk kristendom. Han sägs ha fått gudomlig visdom uppenbarad för sig i drömmar och visioner, precis som Jacob Böhme och andra stora siare och mystiker. Därav namnet theodidaktos. Han beslöt sig för att förena alla religionssystem till en universell tro grundad på etik genom att påvisa deras gemensamma ursprung. Hans liv var så oklanderligt och rent, hans lärdom så djup och bred, att flera kyrkofäder blev hans hemliga lärjungar. Clemens Alexandrinus talar i många berömmande ordalag om honom. Plotinos – även kallad Ammonios’ ”S:t Johannes” – var också en allmänt respekterad och högaktad man, som hade djup lärdom och integritet. Vid trettionio års ålder reste han till Orienten, tillsammans med den romerske kejsaren Gordianus och hans här, för att få undervisning av Baktriens och Indiens vise. Han ledde en filosofisk skola i Rom. Hans lärjunge Porfyrios, en helleniserad jude vars verkliga namn var Malek, samlade sin mästares alla skrifter. Porfyrios själv var en stor författare och gjorde en allegorisk tolkning av några av Homeros’ skrifter. Det meditationssystem filaleterna hängav sig åt var extasens, ett system liknande det som praktiseras i indisk yoga. Det vi känner till om den eklektiska skolan kommer från Origenes, Longinos och Plotinos, Ammonios’ närmaste lärjungar.

I Den Avslöjade Isis får vi följa hur den esoteriska visdomen genom årtusenden kommit till oss från Orienten, via Babylon, Egypten och Grekland. Här ges ett första försöka att påvisa Visdomsreligionens stegvisa resa mot västerlandet från österlandet.

I Utgivarnas Förord av Den Avslöjade Isis kan man läsa om de svåra förutsättningar som fanns vid skrivandet av boken, och som påverkade Helena Blavatsky, men på inget sätt hindrade henne från att skriva denna fantastiska bok. Där står:

H. P. Blavatsky [var] främling i ett främmande land, med enbart en vardaglig bekantskap i det engelska språket, ingen litterär erfarenhet, ingen kunskap i formaliteter och vedertaget bruk gällande accepterad litterär komposition. Av hennes två närmaste följeslagare, var överste H. S. Olcott spiritualist, som till och med hade mindre kännedom om filosofi än hon hade om engelskan; William Q. Judge, ämnad att bli hennes mest betydelsefulle medarbetare under kommande år, var bara tjugofyra år gammal. Det teosofiska modersällskapet hade just bildats med ett begränsat medlemskap bestående av nästan enbart passionerade spiritualister. Uppgiften som självmant sattes igång av H. P. Blavatsky gick i samma anda, och var lika diger som något åtagande någonsin varit hos en då levande legendarisk filantrop eller frälsare. DEN AVSLÖJADE ISIS började skrivas av henne 1874, knappt ett år efter att hon hade landat i New York City. Skrivandet pågick jämsides med en mängd andra skiftande aktiviteter och avbrott, men kunde ändå färdigställas och publiceras under den tidiga hösten 1877. När innehållet i arbetet beaktas och när de medföljande omständigheterna vägs in, erbjuds det tankfulla sinnelaget genom DEN AVSLÖJADE ISIS ett andligt och intellektuellt fenomen av högsta rang.

Den Teosofiska Rörelsen liksom det Teosofiska Sällskapet skulle utan den vara dödfödd. Utan den, skulle hennes bok Den Hemliga Läran inte kunnat förstås bättre än man förstår algebra utan kunskap i aritmetik. Hennes skrifter är inte åtskilda arbeten, som kan studeras separat från de övriga, utan följer en kontinuerlig, konsekvent förmedling i så mycket som möjligt av den Visdomsreligion som hennes Mästare, med deras allomfattande synfält, ansåg tillräcklig vad det gäller behoven hos de mest storartade sinnena fram till 1975, när, beroende på vad användandet av hennes arbete medfört, nästa Budbärare kan lägga till ytterligare stoff i ett fortsatt framtida byggande av det fundament som grundlades av henne. DEN AVSLÖJADE ISIS och Den Hemliga Läran är sammanhängande verk; båda är delar av en otroligt imponerande helhet. I den mån de åsidosätts, och att studenternas uppmärksamhet och undersökningar avleds i tolkningar, substitut, och i de många missledda och senare ambitiösa försöken att försköna och förbättra H. P. Blavatsky´s förmedlade Teosofi –  kommer Mästarnas filantropiska verksamhet och hennes egen i hög grad att ha blivit missbrukad och förrådd av mottagarna.

I Utgivarnas Förord berättas det vidare om anledningen till boken tillkomst. Varför det just nu på tröskeln till Vattumannens Tidsålder, och när Kali Yugas första 5000 år var tillända, var så viktigt att åter förmedla Den Tidlösa Visdomen, ofta kallad VISDOMSRELIGIONEN, det sägs:

Den ursprungliga utgåvan av DEN AVSLÖJADE ISIS omgärdades av nästan oöverstigliga hinder. All allmän kännedom om, och även tron på, den faktiska existensen av fullkomliga Människor, Mahatmorna, eller Stora Själar, hade under många århundraden varit förlorad för mänskligheten, både i Orienten och i Västerlandet. Visdomsreligionen, som den samlade kunskapen förvärvad genom en andlig och intellektuell utveckling, kunde inte ens Västerlandets mystiker drömma om, medan det i Österlandet alltjämt fanns en rådande tro på att de gamla Rishierna hade gett sig av från jorden i begynnelsen av Kaliyuga eller den Mörka Tidsåldern och skulle inte  återkomma på flera århundraden, således inte förrän en ny Gyllene Tidsålder hade inletts. Ibland världens stora religioner, kastade på liknande sätt präster och lekmän längtansfulla blickar bakåt i tiden till den Frälsare som var, eller framåt mot en dunkel framtid när Frälsaren skulle komma. Ingen av dessa två innehöll något annat än de skelettliknande lämningarna av det en gång levande Andliga gnosis; ingen av dem innehöll något mer än de sönderbrutna minnestavlorna av Tio Guds Bud; Tio Guds Bud kunde fortfarande smärtsamt hävdas, men dess andemening var förlorad. Modern materialistisk vetenskap i Väst, med dess återverkande inflytande på alla länder, erövrade orubbligt den mänskliga tankens domäner likväl som den fysiska naturen: mänskligheten i stort förlorade snabbt tron på odödligheten, samt alla andra intressen förutom den fysiska existensen och det materiella välståndet.

HPB berättar en del intressanta uppgifter om sina olika Mästare för sin syster, bland annat om ett mystiskt slag av assistans som hon fick när hon skrev Isis,

När jag skrev Isis gjorde jag det så lätt att det faktiskt inte var något arbete, utan ett rent nöje. Varför skulle jag prisas för det? Närhelst jag tillsägs att skriva sätter jag mig ner och lyder och då kan jag med lätthet skriva om nästan vad som helst – metafysik, psykologi, filosofi, uråldriga religioner, zoologi, naturvetenskaper, eller vad som helst. Jag frågar aldrig mig själv: 'Kan jag skriva om detta ämne?' eller 'Når jag upp till denna uppgiften?' utan jag helt enkelt sätter mig ner och skriver. Varför? För att någon som vet allt dikterar för mig... Min Mästare, och ibland andra, som jag lärde känna under mina resor för flera år sedan... var snäll och tro inte att jag har förlorat mina sinnen. Jag har gett en vink åt dig tidigare om Dem... och jag säger dig frispråkigt att närhelst jag skriver om ett ämne som jag vet litet eller ingenting om, om jag vänder mig till Dem, och en av dem inspirerar mig, dvs. han tillåter mig att enkelt kopiera vad jag skriver från manuskripten, och t. o. m. tryckta material, som placeras framför mina ögon i luften, under vilken process jag aldrig har varit omedveten ett enda ögonblick... det är den kunskap av hans beskydd och tilltro till hans kraft som har förmått mig att bli mentalt och andligen så stark... och t.o.m. Han (Mästaren) behövs inte alltid; ty, under hans frånvaro vid någon annan uppgift, väcker han upp i mig hans substitut i kunskapen... vid sådana tillfällen är det inte längre jag som skriver utan mitt inre Jag, mitt 'självlysande själv' som tänker och skriver för mig.  

I ett annat brev... om du tror det eller inte, hände mig något mirakulöst. Du kan inte föreställa dig vilken charmerande värld av bilder och visioner jag lever i. Jag skriver Isis, nej inte skriver, snarare kopierar jag ur, och tecknar av, vad hon personligen visar mig. På mitt ord, så tycks det mig ibland vara den urgamla Gudinnan av Skönhet som personligen leder mig genom alla de förflutna århundradenas länder, vilka jag måste beskriva. Jag sitter med mina ögon öppna och så vitt man kan se så ser och hör jag allting som är verkligt och aktuellt runt omkring mig, och ibland ser och hör jag ändå också det som jag skriver om. Jag känner mig knapp i andan. Jag är rädd att göra den minsta rörelse i fruktan att förtrollningen kan brytas. Sakta, århundrade efter århundrade, bild efter bild, flyter de fram, långt bortifrån, och passerar framför mig som ett magiskt panorama, medan jag sätter samman dem i mitt sinne, passar in epoker och datum, och förvisso vet, att inga misstag kan finnas. Raser och nationer, länder och städer, som sedan länge har försvunnit i det förhistoriska förflutnas mörker, framträder och försvinner sedan igen, ger plats åt andra, och så berättas det för mig om tidpunkter som följer på varandra.

Urgamla fornlämningar lämnar över för historiska perioder, myter förklaras för mig med händelser och människor som verkligen har existerat, och varje händelse som på något sätt är anmärkningsvärd, varje nyuppslagen sida av denna mångfärgade livsbok, präglar in sig i min hjärna med fotografisk exakthet. Mina egna uppskattningar och beräkningar framträder för mig senare, som separata, färgade delar, av olika former, i det spel som kallas casse-tête (puzzel). Jag samlar ihop dem och försöker passa ihop dem, en efter en, men förvisso är det inte jag som gör det alls, utan mitt Jag, den högsta principen som lever i mig. Och även detta med hjälp av min Guru eller Lärare som hjälper mig i allting. Om jag råkar glömma någonting behöver jag bara vända mig i min tanke till honom, eller någon annan av samma slag, och vad jag har glömt stiger så ännu en gång upp för mina ögon – ibland hela siffertabeller framför mig, långa inventarier av händelser. De kommer ihåg allting. De vet allting. Utan Dem, varifrån skulle jag samla min kunskap?

Ett stycke som säger oss än mer om HPBs utomordentliga personlighet kommer från den kanadensiska teosofen Charles Lazenby, när han berättar för oss om de intryck, som hon gjorde på Hiram Corson, en professor vid Cornell-universitetet och som hon bodde hos. I hans bok Some Unpublished Letters of Helena Petrovna Blavatsky  finns det många intressanta saker kring skrivandet av Den Avslöjade Isis. Lazenby skriver:

I samband med Den Avslöjade Isis kan jag citera från en intervju jag [Charles Lazenby] hade med professor Hiram Corson, nu professor i engelska vid Cornell-universitetet i staten New York och den erkände auktoriteten beträffande Browning. 

När jag närmare talade med honom om de stora män och kvinnor under 1800-talet som han hade träffat frågade jag honom vem av dem alla som han ansåg vara den mest påfallande och anmärkningsvärda. Han svarade genast att det naturligtvis var Helena Blavatsky, grundaren av Teosofiska Samfundet och, efter henne, Walt Whitman.  

Detta var ett inslag i en intressant konversation som jag knappast förväntade mig, och jag manade honom att ur sitt minne berätta mera om denna framstående människa.  

Han sade: ”Hon skrev en avsevärd del av Den Avslöjade Isis i mitt hus i Ithaca, och när jag hela tiden levde med henne under de veckorna fyllde hon mig ständigt med häpnad och nyfikenhet över vad som skulle följa härnäst. Hon hade uppenbarligen en djup kunskap om allting, och hennes arbetsmetod var högst ovanlig. 

Hon skrev i sängen från kl 9 på morgonen till kl 2 påföljande morgon, rökande oräkneliga cigaretter, citerade långa ordagranna stycken ur dussintals böcker som jag är fullkomligt säker på att det inte fanns några exemplar av vid den tiden i Amerika, översatte lätt ur flera språk, och ropade ibland ut till mig i mitt arbetsrum för att få veta hur hon skulle ändra några gammaldags uttryck till litterär engelska, för vid den tiden hade hon inte uppnått den flytande språkstil som utmärkte Den Hemliga Läran.”  

Jag frågade honom hur han förklarade hennes hela citat ur dessa sällsynta och märkliga volymer. 

Han log igenkännande och sade: ”Själv sade hon mig, att hon skrev ner dem så som de på ett annat plan av objektiv existens framträdde framför hennes ögon, att hon tydligt såg sidan i boken, och det citat hon behövde, och helt enkelt översatte till engelska vad hon då iakttog.” 

Jag frågade honom huruvida han trodde på detta.

Han svarade: ”Den kvinnan var så fantastisk och hade sådana mysteriösa förråd av definitiv kunskap, att jag finner det mycket lättare att tro på hennes uttalanden, än att ge någon vanlig minnesförklaring åt hennes citat.

De hundratals böcker hon citerade från fanns förvisso inte i mitt bibliotek, många av dem inte i Amerika, några av dem mycket sällsynta och svåra att få tag på i Europa, och om hennes citat kom från minnet vore det en ännu mer uppseendeväckande bedrift, än att skriva ner dem från etern. Dessa fakta är fantastiska och förklaringen måste med nödvändighet förbrylla dem, vars sinnen är av mera vanligt slag.”

I boken Den Teosofiska Rörelsen 1875-1950 Online, kapitel IV, Litteratur och Syften kan vi läsa följande intressanta rader angående det viktiga arbetet med Den Avslöjade Isis [Isis Unveiled], som på samma gång belyser det dåvarande Teosofiska Samfundets position, Syftet med sällskapet och även den nuvarande Teosofiska Rörelsens aktiviteter, det står såhär:

 År 1878, tre månader innan hon med överste Olcott avreste till Indien, skrev hon till en frågande:

”Det [samfundet] är ett mänsklighetens broderskap, som etablerats för att undanröja varje dogmatisk religion grundad på död bokstavstolkning, och att lära människor och varje medlem att bara tro på endast en opersonlig Gud; att lita på hennes (människans) egna krafter; att se sig själv som den ende frälsaren; att lära känna den oändliga mängden ockulta psykologiska förmågor som är dolda inom hennes egen fysiska gestalt; att utveckla dessa krafter; och att ge henne förvissning om hennes gudomliga andes odödlighet och hennes själs överlevnad. Att få henne till att ta hänsyn till varje människa av vilken som helst ras, färg, eller trosbekännelse och att bevisa för henne att de enda sanningar som uppenbarats för människan genom högre människor (inte en Gud) finns inrymda i de forntida ariernas Vedaböcker från Indien. Slutligen att visa för henne att det aldrig fanns, finns eller kommer att finnas några mirakler; att det inte kan finnas någonting ’över-naturligt’ i detta universum och att, åtminstone på jorden, är människan själv den enda guden.”

När samfundet etablerats och dess allmänna aktiviteter påbörjats vände sig Helena Blavatsky till arbetet med att uppteckna den teosofiska filosofin. Med Olcotts ord:

När HPB då arbetade natt och dag på sin första bok, Den Avslöjade Isis, vägrade hon snart att ens närvara vid våra möten, för att inte tala om att göra så mycket vid dem, som att göra de minsta fenomen – trots att hon ständigt förvånade sina besökare med dem i sitt eget hus – och därmed blev naturligt nog de ledande spiritualisterna i samfundet missnöjda och föll ifrån. Tvingad, i motsats till alla mina förväntningar, att hålla uppe intresset vid mötena, och bära hela lasten själv, medan jag samtidigt fick ägna mig åt mina yrkesaffärer och hjälpa HPB med ”Isis”, gjorde jag vad jag kunde, ifråga om att få tag på någon som kunde utföra psykometri, klärvoajanter, mesmerister och spirituella medier för att visa oss varjehanda slag av psykisk vetenskap.

I början hade ’föräldra-Teosofiska Samfundet’ och de andra teosofiska sammanslutningarna ingen egen litteratur. För nuvarande generations studerande, för vilka ”teosofi” betyder bestämda doktriner som man finner i de teosofiska böckerna, är det svårt att uppfatta skillnaden mellan rörelsens yttre karaktär, då och nu. Dessa läror, som HPB skrev till Olcott 1887, ”kunde inte ges abrupt”. Hennes uppgift var i verkligheten, att få ett fullständigt system av principer, metafysiska grundsatser och etiska läror att på ett progressivt sätt ”inkarnera” i det engelska språket, och det innebar ett långsamt och omsorgsfullt utarbetande av ändamålsenliga intellektuella former för dessa idéer. Tills Den Avslöjade Isis gavs ut år 1877  var samfundets studiemateriel begränsat till kabbalistiska arbeten, översättningar av Platon och neoplatonisterna, tillgängliga böcker i orientalisk filosofi och religion, den spiritualistiska litteraturen, kristna mystikers skrifter, och skilda verk i magi, mesmerism, hypnotism och liknande ämnen. Som dess undertitel säger skulle ”Isis” vara ”en huvudnyckel till forntida och modern vetenskaps och teologis mysterier”. Det var ett försök att i ett verk samla de element av västerlandets kulturella arv som kunde tjäna som en grund för en ny religiös filosofi, och att förena dem med hjälp av de ockulta och andliga läror som hon hade lärt sig i österlandet. Då en del av Helena Blavatskys syfte var att förklara verkligheten av ockulta krafter och hemlig kunskap, började hon sitt förord till Den Avslöjade Isis med dessa ord:

Det arbete som nu överlämnas till allmän bedömning är en frukt av en något nära bekantskap med österländska adepter och studium av deras vetenskap. Det erbjuds till sådana som är villiga att acceptera sanning varhelst den kan bli funnen och att försvara den med att se allmänna fördomar rakt i ögonen. Det är ett försök att bistå den studerande till att upptäcka vitala principer, vilka ligger till grund för gamla dagars filosofiska system.

Att ”allmänna fördomar” skulle väckas till liv av en bok, som lades fram på det sättet, var givet på förhand. Vilka var dessa mystiska ”österländska adepter” som vågade utmana religiös ortodoxis antagna sanningar och ifrågasätta västerländsk vetenskaps slutledningar? En sådan bok kunde väntas få stöd av endast dem som hade tillräckligt öppna sinnen, för att forma sina omdömen om boken genom noggranna studier av dess innehåll, istället för att vända sig till ortodoxa åsikter. Belägget för existensen av ”adepter”, vilka framställdes genom Helena Blavatsky, var deras filosofi – ”huvudnyckeln” som hänvisades till i hennes titel.

Hon skulle förstås ha kunnat undvika att nämna dessa Lärare, vilka hon mött i Orienten, och lägga fram en enkel syntes av religiös filosofi och vetenskapliga begrepp som en kulmen av omsorgsfull forskning. En följd av att göra på det sättet skulle vara att en blott liten hätskhet, eller ingen illvilja alls, skulle ha vänt sig mot henne. Med många andra av liknande karaktär skulle hennes bok ha klassificerats som eklektiska jämförelser mellan religiösa idéer – hämtade från många dunkla källor och sammansmälta till en filosofisk enhet av spekulativ metafysik.

Men så ville inte Helena  Blavatsky göra, och det kunde hon inte heller. Begreppet fulländade mänskliga varelsers ”adeptskap” var en nödvändig slutledning av den andliga evolutionens logik. Det var också nyckeln till hennes förklaring av spiritualistiska mediers fenomen, och en vidare läsning av Isis’ Förord visar, hur oskiljaktliga bokens filosofiska läror är från idén om mänsklig fulländning. Hon fortsätter:

När vi för flera år sedan först reste runt i Österlandet, och undersökte dess övergivna helgedomars allra innersta, var det två nedslående och alltid återkommande frågor, som alltid upptog våra tankar: Var, VEM, VAD är GUD? Vem såg någonsin människans ODÖDLIGA ANDE, så att han kunde vara istånd att försäkra sig om människans odödlighet?

Det var när vi var angelägna om att lösa dessa förbryllande problem som vi kom i kontakt med vissa män, begåvade med sådana mysteriösa krafter, och sådan djup kunskap, att vi sannerligen må beteckna dem som Orientens vise. Till deras instruktioner gav vi vårt villiga öra. De visade oss, att genom att kombinera vetenskap och religion kan Guds existens och människans andes odödlighet framställas som ett Euklides problem. För första gången fick vi försäkran om, att den orientaliska filosofin inte har plats för någon annan tro än en absolut och orubblig tilltro till människans eget odödliga självs allmakt. Vi undervisades om att människans allmakt härrör från hennes andes släktskap med den Universella Själen – Gud! Den senare, sade de, kan aldrig påvisas utom genom den förra. Människo-ande bevisar Guda-ande, såsom en droppe vatten bevisar källan som den måste ha kommit ifrån. Säg någon som aldrig sett vatten att det finns en vattenocean och han måste godta det i tro eller avvisa det helt och hållet. Men låt en droppe falla i hans hand och han har då det faktum varifrån allt det övriga kan slutledas. Därefter skulle han gradvis förstå, att en ofantlig ocean av vatten existerade. Blind tro skulle inte längre vara nödvändig, han skulle ha ersatt den med KUNSKAP. När man ser dödliga människor utöva oerhörda förmågor, kontrollera naturens krafter och öppna upp för att se andens värld, då överväldigas det fundersamma sinnet med övertygelsen, att om en människas andliga Ego kan göra så mycket, så måste FADER-ANDENS förmågor vara relativt så mycket större, som hela oceanen överstiger den enda droppen i volym och styrka. Ex nihilo nihil fit; bevisa människans själ genom dess förunderliga krafter – och du har bevisat Gud!

Dessa uttalanden, som lades fram redan i början, visar karaktären av den makt, som de teosofiska lärorna gör gällande. Det är en auktoritet som finns i varje mänsklig varelse, hennes egna potentiella förmågor till förnimmelser, iakttagelser, uppfattningar och förståelser. Men i avvaktan på full utveckling av dem inom henne själv, så inbjuds den läsande eller studerande till att överväga Visdomsreligionens filosofiska giltighet, att som grund för att acceptera eller avvisa den teosofiska undersökningsmetoden analysera dess historia och tradition av religiös symbolik och vetenskapliga belägg av olika slag.

Utifrån idén om högt utvecklade varelser, såsom en grund för hennes läror, pekade Helena Blavatsky i inledningskapitlet till Den Avslöjade Isis på behovet av att studera forntida religioner. Med blickar över västerländsk religions förvrängda tillstånd, och ett slags avfärdande av djuriskhet som vetenskapen lär om, introducerade hon ämnet om spiritualism för att det erbjöd ”en sista fristad för en möjlig kompromiss mellan de två”. Men varken religion eller vetenskap hade kompetens att kunna förklara spiritualisternas fenomen. Hon kommenterar:

… medan prästerskapet, som följer sina egna tolkningar av Bibeln, och vetenskapen sin självgjorda kodex över möjligheter i naturen, förvägrar den [spiritualismen] ett renhårigt lyssnande, så är verklig vetenskap och sann religion tysta, och avvaktar allvarligt vidare utvecklingar.

Hela frågan om fenomen vilar på den riktiga uppfattningen av gamla filosofier. Varthän skulle vi så vända oss i vår förvirring, förutom till de forntida vise, sedan vi, under en förevändning av vidskepelse, förvägrats en förklaring av de nutida? Låt oss fråga dem vad de menar med genuin vetenskap och religion; inte i fråga om rena detaljer, utan i alla de vida uppfattningarna av dessa båda tvilling-sanningar – så starka i sin enhet, så svaga när de delas. Därtill kan vi vinna på att jämföra den skrytsamma moderna vetenskapen med forntida okunnighet; denna förbättrade moderna teologi med den forntida universella religionens ”hemliga läror”. Kanske skall vi då upptäcka en neutral plats varifrån vi genom båda kan komma framåt och vinna framgång.

I detta sökande bland de forntida vände sig Helena Blavatsky först till Platon. Hon kallar den platonska filosofin ”den mest utarbetade sammanställningen av det gamla Indiens svårfattliga system”, som ”är det enda som kan ge oss denna mötes-plats”. Hos Platon såg hon länken mellan österländskt och västerländskt tänkande:

Han [Platon] var i ordets fullaste mening en världens uttolkare. Den förkristna tidsålderns störste filosof speglade troget i sina arbeten de vediska filosofernas spiritualism, vilka levde tusentals år före honom själv, och dess metafysiska uttryck.

Såsom Platon i sin filosofi hade sammanfattat de forntida österlänningarnas kunskap, och till västerlandet överfört de förhistoriska tidernas samlade visdom, så blev också Helena Blavatsky en förmedlare av forntida läror, det nittonde århundradets ”uttolkare av världen”. Med början på den platonska filosofins platå utforskar Den Avslöjade Isis hela kontinenten av mänskliga erfarenheter och tankar och samlar bevis för de få fundamentala idéerna, vilka bildar den teosofiska filosofins första principer. Det centrala temat är existensen av adepter och deras gemensamma filosofi för moralisk pånyttfödelse. Vidare diskuteras läror och missioner för stora adepter genom historien, såsom källan för de allmänna trossatserna på gudar, frälsare och ”gudomliga inkarnationer”. Deras läror om ”mysterierna” undersöks, som urgamla källor, vilka gav material för de största filosofiska och etiska avhandlingarna. Helena Blavatsky visar, att överallt, från det mest avlägsna antika, finns det rika indikationer på att konstnärligheter och vetenskaper blir återupptäckta i våra tider, att de var kända och utövades i det sedan länge förflutna; och vidare, att de forntida visste mycket om många ting, vilka är dolda för den moderna civilisationen.

De grundsatser som läggs fram i Den Avslöjade Isis bildar grundvalen för påföljande teosofiska studier. De viktigaste kan sammanfattas så här:

I. Människans verklighet som en andlig varelse, med ett liv som är oberoende av, såväl som varande i, en fysisk kropp.

II. En det mänskliga släktets nästan ofattbara uråldrighet, genom miljoner av år, av uppstigande och nedgående civilisationer, vars växlingar och skiften styrs av den stora cykliska lagen (Karma), vars lag inte påverkar hela mänskligheten på en och samma gång, och sålunda förklarar existensen av de mest avancerade släkten, sida vid sida med stammar, nersjunkna i barbari.

III. En intellektuell och andlig evolution, såväl som den fysiska evolutionen enligt modern vetenskap, de förra framstigande med väldefinierade principer för själsutveckling.

Den andra volymens sista kapitel i Isis ger över hela arbetet en återblick i tio grundläggande påståenden, som i sak framhåller:

(1) Det finns inga mirakler. Allt som händer är resultat av lag – evig och ständigt aktiv.

(2) Naturen är tredelad: det finns en synlig objektiv natur; en osynlig, inneboende, energigivande natur, en exakt modell av den andra och en livsgivande princip; och, ovan dessa två anden, källan för alla krafter, ensam evig och oförstörbar. De lägre två förändras ständigt; den högre tredje gör det inte.

(3) Människan är också treenig: Hon har sin objektiva, fysiska kropp; sin vitaliserande astrala kropp (eller själ), den verkliga människan; och över dessa två ruvar och upplyser den tredje, ”den suveräna och odödliga anden”. När den verkliga människan lyckas smälta ihop med eller införlivas med den senare blir hon en odödlig varelse.

(4) Som en vetenskap är Magi kunskapen om dessa principer, och om sättet genom vilket andens allvetande, allmakt och kontroll över naturens krafter kan förvärvas av individen medan han fortfarande är i kroppen. Som en skicklig konst är Magi att förvärva den kunskapen i praktiken.

(5) Missbrukad hemlig kunskap är svartkonst; används den välgörande är den sann magi eller Visdom.

(6) Mediumskap är motsatsen till adeptskap; mediet är ett passivt instrument för främmande inflytanden, adepten kontrollerar aktivt sig själv och alla lägre makter.

(7) Då alla ting som någonsin fanns, finns eller kommer att finnas har sina protokoll i astralljuset, eller det osynliga universums skrivtavla, kan den invigde adepten genom att använda sin egen andes vision känna allt som har varit känt eller kan vara känt.

(8) Människosläkten av olika slag skiljer sig i andliga förmågor såväl som i färg, hållning eller någon annan extern kvalitet; bland vissa folk råder profetförmåga på ett naturligt sätt, bland annat mediumskap.

(9) Ett skede av magiska förmågor är att frivilligt och medvetet dra tillbaka den inre människan (astrala formen) från den yttre människan (fysisk kropp). I vissa mediers fall förekommer tillbakadraganden, men då omedvetet och ofrivilligt.

(10) En intim och praktisk kunskap i magnetism och elektricitet, deras kvaliteter, korrelationer och styrkor, är hörnstenen i magi. Särskilt nödvändig är kännedom om deras effekter i och på djurriket och människan. För att summera allt i ett fåtal ord, så är Magi andlig visdom; naturen är magikerns materielle bundsförvant, elev och tjänare. En gemensam vital princip genomsyrar och präglar alla ting och detta är kontrollerbart av den fulländade mänskliga viljan.

Dessa idéer lades inte fram av Helena Blavatsky som blotta teoretiska överväganden, utan som praktiska förklaringsprinciper, som hon ständigt hänvisade till. I tillämpning på spiritualistiska medier så visade hon, att deras fenomen kunde förklaras som ofrivilliga framställanden av avvikande psykiska faktorer i människans natur. De olika formerna av klärvoajans förklaras som funktioner av astralljuset. Den Avslöjade Isis´s budskap är huvudsakligen etiskt, men, till skillnad från nutida religions föreskrifter, eller västerländska filosofers moraliska spekulationer, så görs ett bemödande i denna bok, att sätta in etiska idéer i ett växelförhållande med superfysiska naturlagar, att korrelera dem med varandra; att kortfattat visa, att religion kan ha en grund i vetenskapliga lagar och fakta. Med början i hennes tids intressen – både folkliga och lärda – undersökte Helena Blavatsky spiritualismens fenomen, konflikten mellan vetenskap och religion och studenters forskningar i symbologi och mysticism. Helena Blavatsky granskade flertalet av dessa aspekter av mänskliga erfarenheter i ljuset av de teosofiska lärorna, och drog dem samman för studier och återblickar, med en själens filosofi som enda perspektiv. Hennes metod var i detta avseende induktiv och vetenskaplig, för Den Avslöjade Isis avvisar inga fakta, vare sig i den förgångna historien eller nutida utvecklingar. Men i att relatera data för människans dödliga och psykiska liv, individuellt och kollektivt, under allmänna lagar, som, i det teosofiska schemat, tjänar till att införliva principer med varandra – i den kritiska processen är den deduktiv, slutledande.

Mycket av Den Avslöjade Isis ägnas åt kritik av historisk och teologisk kristendom. Det avslutande stycket i andra delens Förord säger:

Som en analys av religiösa trossatser i allmänhet riktar sig denna volym särskilt mot teologisk kristendom, den främsta motståndaren till fritt tänkande. Den innehåller inte ett ord mot Jesu rena läror. Men utan att spara sig förkastar den deras försämring, i form av fördärvliga ecklesiastiska system, vilka blivit förödande för människans tro på sin odödlighet och hennes Gud, och undergrävande för alla moraliska tyglanden.

Vi kastar vår stridshandske mot de dogmatiska teologer som skulle vilja förslava både historien och vetenskapen, och särskilt mot Vatikanen, vars despotiska låtsanden blivit avskyvärda för större delen av den upplysta kristendomen. Med prästerskapet åt sidan skall ingen, utom logikern, utforskaren, den orädde upptäckaren, syssla med böcker som denna. Sådana forskare efter sanning har mod, genom sina egna åsikter.

I denna volym kan man hitta förklaringar för den bittra fiendskap, som Helena Blavatsky provocerade till bland representanter för religiös ortodoxi, särskilt den romersk-katolska kyrkan. Genom hela sitt liv var hon mål för fientliga attacker från vissa talesmän för organiserad kristendom, vilka sökte föra in henne i personligt vanrykte, och som inte missade någon möjlighet att bedyra, att hon var bedragerska och charlatan. Bästa beviset för Helena Blavatsky´s allvar var i själva verket hennes modiga studium av religiösa institutioners psykologiska och timliga krafter. Den som vågar undersöka uppenbarelsereligioners urgamla påföljder utsätter sig oundvikligen för hämndgiriga vedergällningar, och hela historien vittnar om det faktum, att helvetet inte har något raseri, så som hos en arg präst, vars auktoritet att tala i gudomlighetens namn har utmanats, och vars advokatyr ställts under förnuftets ljus.

Den Avslöjade Isis var en bok, som kunde bli förstådd och välkomnad endast av de få, som var förberedda för att, eller åtminstone ville, tänka själva. Det var en text för dem, som hade beslutat sig för att göra Teosofiska Samfundets syften till ledande principer i sina egna liv. Dess två volymer tillägnade författaren Teosofiska Samfundet, som hade grundats, förklarade hon, för ”att studera de ämnen som de behandlar”.
 

Några korta utdrag ur Den Avslöjade Isis, del I & II av Helena Blavatsky  

Under de stilla nattimmarna, när våra fysiska sinnen är stadigt fängslade i sömnens bojor och kroppen sover, blir vår astrala gestalt fri. Den flyter då ut ur sitt jordiska fängelse och ”småpratar”, som Paracelsus kallar det, med den yttre världen. Och den färdas omkring i såväl den synliga som de osynliga världarna. ”Under sömnen”, säger han, ”befinner sig astralkroppen (själen) i friare rörelse. Den höjer sig till sitt upphov och samtalar med stjärnorna.” Drömmar, varsel, förutvetande, förutsägelser och föraningar är intryck som vår astrala ande gör på hjärnan, vilken mottar dem mer eller mindre tydligt i proportion till det blodflöde den förses med under sömnen. Ju mer utmattad kroppen är, desto friare är den andliga människan och desto livligare är intrycken på själens minne. Efter drömlös och oavbruten tung sömn kommer man ibland inte ihåg någonting vid uppvaknandet. Men intrycken från de scenerier och landskap som astralkroppen såg under sina färder finns fortfarande kvar, fast latenta under den press som materian utövar. De kan när som helst väckas till liv, och vid sådana glimtar från människans inre minne uppkommer ett omedelbart energiutbyte mellan den synliga och de osynliga världarna. Mellan hjärngangliernas ”mikroskopiska fotografier” och astralljusets bildgallerier etableras en ström. En människa kan därför känna igen en person som hon aldrig träffat eller en plats som hon aldrig besökt i sin fysiska kropp, för respektive bekantskaper gjordes under färder i ”anden”...

Ingen människa, hur grov och materialistisk hon än är, kan undgå att leva ett dubbelliv: det ena livet i det synliga universum, det andra i det osynliga. (s 179-180)

Astralkroppen, som under jordelivet är täckt av ett grovt fysiskt hölje, blir – då den vid den kroppsliga döden befrias från detta – i sin tur skalet till en annan och mer eterisk kropp. Den senare börjar utvecklas i dödsögonblicket och blir färdig när den jordiska gestaltens astralkropp slutligen löses från densamma. Denna process sägs upprepas vid varje övergång från en sfär till en annan. (s 329)

Det är rimligt att anta att andarna med de grövsta naturerna sjunker till de lägsta djupen i den andliga atmosfären. Med andra ord så återfinns de närmast jorden, medan de renaste återfinns längst bort. (s 344)

Ett medium som inte är renhjärtat attraherar ofrånkomligen till sitt ”orena” inre jag ondskefulla, depraverade och olycksbringande influenser, liksom ett renhjärtat medium bara attraherar sådana som är goda och rena. Ett medium av det senare slaget är... Adelma von Vay... som av en brevskrivare omtalas som ”grannskapets försyn”. Hon använder sin mediala kraft till att hela sjuka och trösta lidande medmänniskor. För de välbeställda är hon ett fenomen, för de fattiga en hjälpande ängel. I många år har hon sett och erkänt naturandarna eller de kosmiska elementarerna, och har alltid funnit dem vänligt inställda. Men detta på grund av att hon är en renhjärtad, god kvinna. (s 325)

Även de mest erfarna magikerna svävade ibland i fara när de sysselsatte sig med vissa elementarer, och Jamblikos säger att ”såväl gudarna, änglarna och demonerna som själarna kan frammanas genom åkallan och bön... Men ta dig i akt om du under dina magiska handlingar gör ett misstag! Inbilla dig inte att du kommunicerar med välgörande gudomligheter som har svarat på dina uppriktiga böner. Nej, de är onda demoner, förklädda till goda. För elementarerna förkläder sig ofta i de godas gestalter, och ger sken av att stå högre än de verkligen gör. Deras skryt förråder dem.” (s 333)

Våra förfäder, som bara namngav fyra element, hade etern som det femte. Genom att dess essens gjordes gudomlig av den osynliga närvaron, betraktades etern som en förmedlare mellan denna världen och nästa. Våra förfäder ansåg att när de styrande intelligenserna drog sig tillbaka från någon del av etern... togs tomrummet i besittning av det onda. En adept som stod i begrepp att umgås med de ”osynliga” måste kunna ritualen ordentligt, och ha fullständig kännedom om de betingelser som gäller för jämvikten hos de fyra elementen i astralljuset. ...ve den oförsynte sökare som i okunnighet gör intrång på förbjuden mark. Faror omger honom vid varje steg. Han frammanar krafter som han inte kan kontrollera. Han stöter på vakter som bara låter sina herrar passera. ...Elementens jämvikt och förening rubbas av den oförsynte, och de blinda kraftströmmarna översvämmas omedelbart av otaliga varelser av materiell och instinktiv natur – magikernas onda demoner, teologins djävlar. Gnomerna, salamandrarna, sylferna och undinerna kommer att angripa den dumdristige aktören i mångahanda eteriska former. Oförmögna att själva tänka ut någonting, kommer de att leta i hans minne ända ned i botten. Därutav utmattningen och den mentala beklämdheten hos vissa sensitiva personer vid spiritualistiska sammankomster. Elementalerna drar upp för länge sedan glömda minnen av gestalter, bilder, trevliga händelser och familjetrassel som dessa personer inte längre håller vid liv, men som fullt ut bevaras i deras minnes mystiska djup och på ”LIVETS BOKS” astrala minnestavlor. (s 342-343)

Herodotos berättar att i Belus åttonde torn i Babylon – som användes av de prästerliga astrologerna – fanns det högst upp ett rum, en helgedom, där de profeterande prästinnorna sov för att ta emot meddelanden från guden. Bredvid bädden stod ett bord av guld, på vilket man lade olika stenar som enligt Manetho alla var meteoriter. Prästinnorna framkallade de inre profetiska visionerna genom att trycka en av de heliga stenarna mot pannan och bröstet. Samma sak försiggick i Thebe och i Patara i Lykien.

Detta tycks indikera att psykometrin var känd av våra förfäder och utövades vida omkring. Vi har läst någonstans att den storartade kunskap om planeterna och deras relationer som de gamla kaldeiska astrologerna enligt Draper var i besittning av, mera inhämtades med hjälp av meteorstens-magi än med hjälp av astronomiska instrument. (s 331-332)

En av de intressantaste upptäckterna i modern tid är att vissa sensitiva personer genom att hålla ett föremål i handen eller mot pannan kan få intryck av de miljöer där föremålet tidigare vistats, liksom av de personers utseende och karaktär med vilka det varit i kontakt. Ett manuskript, en målning, ett klädesplagg eller ett smycke förmedlar – hur gammalt det än är – till den sensitive en klar bild av författaren, konstnären eller bäraren, även om denne levde under Ptolemaios eller Enoks tid. Ett stycke av en antik byggnad framkallar dennas historia med scener av händelser som utspelats inom eller utanför densamma. En bit metallmalm för det själsliga seendet bakåt till tiden då malmen bildades. Denna synförmåga kallas av sin upptäckare – professor J R Buchanan från Louisville, Kentucky – för psykometri. ...experimentellt demonstrerades den första gången 1841. Dess existens har sedan verifierats av tusentals psykometriker världen över. Den visar att varje tilldragelse i naturen – hur liten och oväsentlig denna än må vara – lämnar sina outplånliga intryck på den fysiska omgivningen ...och att bilderna produceras av etern, astralljuset...
 
Det förefaller högst osannolikt att scener från det gamla Thebe eller från förhistoriska tempel skulle ha blivit fotograferade på vissa atomers blotta substans. Bilderna är lagrade i det allt genomträngande, universella och för alltid bevarande medium som filosoferna kallar ”världssjälen” och Mr Denton ”tingens själ”. Genom att hålla ett föremål mot pannan sätter psykometrikern sitt inre jag i förbindelse med föremålets inre själ. ...När psykometrikern prövar föremålet, sätts han i förbindelse med den ström i astralljuset som är ansluten till föremålet och som bevarar bilder av de tilldragelser vilka sammanhänger med dettas historia. Bilderna passerar enligt Denton hans synfält med ljusets hastighet. Scen efter scen följer på varandra så snabbt, att det bara är med en stark viljeansträngning som han kan hålla fast någon av dem tillräckligt länge för att beskriva den.

Psykometrikern är klärvoajant, det vill säga, han ser med det inre ögat. Om han inte har stor viljestyrka, har tränat sin förmåga väl och har god kunskap om dess möjligheter, blir hans varseblivning av platser, personer och händelser mycket virrig. Vid hypnos, då samma klärvoajanta förmåga utvecklas, kan hypnotisören – vars vilja kontrollerar den hypnotiserades – tvinga denne att koncentrera sin uppmärksamhet på en viss bild tillräckligt länge för att se alla detaljer. Under ledning av en erfaren hypnotisör kan en siare överträffa den naturlige psykometrikern när det gäller att få klara och distinkta prekognitioner av kommande händelser. ...Enligt den kabbalistiska läran finns framtiden i embryonisk form i astralljuset, liksom det nuvarande fanns där embryoniskt i det förflutna. ...Det förflutna har inte mer tillvaro än framtiden. Det är bara våra minnen som överlever. Och våra minnen är bara de glimtar vi fångar av det förflutnas reflexer i astralljusets strömmar, liksom psykometrikern fångar dem från det föremåls astrala emanationer han håller i. (s 182-184) 

”Människan”, säger van Helmont, ”är universums spegel, och hennes trefaldiga natur är besläktad med alla ting”. ( s 213)

Astrologi är en vetenskap som är lika ofelbar som astronomin själv, dock under den förutsättningen att dess uttolkare är lika ofelbara. Och det är den förutsättningen, detta oeftergivliga och svåruppfyllda villkor, som alltid har visat sig vara en stötesten för båda. Astrologin är för den exakta astronomin vad psykologin är för den exakta fysiologin. I astrologin och psykologin måste man stiga bakom materians synliga värld och träda in på den transcendenta andens domäner. ( s 259)

Guden i varje exoterisk religion, inklusive kristendomen, är en idolgestalt, en fantasifigur, och kan inte vara något annat. Moses förkunnade för allmänheten att Jehovah, den grymme och antropomorfe gudomligheten, var den högste guden. Men Moses begravde i djupet av sitt hjärta den sanning som varken kan ”omtalas eller avslöjas”. Kapila sticker med sina sarkasmers vassa svärd de brahminska yogier som påstår att de i sina mystika visioner ser den högste och ende. Gautama Buddha döljer sanningen under en ogenomtränglig täckmantel av metafysiska spetsfundigheter, och betraktas av eftervärlden som ateist. Pythagoras med sin allegoriska mystik och metempsykos ses som en begåvad bedragare, och så är också fallet med Appolonius och Plotinus när de inte omtalas som visionärer eller charlataner. …Man kan fylla en hel bok med namn på missförstådda siare, vars utsagor avspisas som mystiska orimligheter därför att våra materialistiska kritiker är oförmögna att lyfta på de ”slöjor” utsagorna är iklädda. Detta beror förmodligen främst på de flesta läsares inrotade vana att bedöma ett verk efter dess ordalydelse och otillräckligt förklarade idéer, och lämna dess andemening utan avseende.

Medan Moses förbjöd ”avgudabilder” av Honom vars namn inte fick nämnas utan respekt, går Spinoza längre. Han drar slutsatsen att Gud inte ens får beskrivas. Mänskligt språk räcker inte till för att ge en idé om denna ”varelse” som är helt unik. …Varje försök att i någon form porträttera Gud leder till att man ger honom mänskliga drag, och Swedenborg pekar på resultatet. I stället för att påstå att Gud skapade människan till sin avbild borde vi säga att ”människan föreställer sig Gud efter sin egen avbild”. Hon gör därmed sin egen avbild till föremål för dyrkan. (s 307-308)

...kloka läkare förbjuder föräldrar att ha små barn hos sig i sängen. När David var gammal och svag stärktes hans livskrafter genom nära kontakter med en ung människa, så att han kunde absorbera dennes energi... Den som läst dr Kerners redogörelse för fallet med andeskåderskan från Prevorst – madame Hauffe – bör komma ihåg vad andeskåderskan sade. Hon påstod upprepade gånger att hon uppehöll livet enbart med hjälp av atmosfären hos, och de magnetiska emanationerna från, de människor som omgav henne. Dessa emanationer stimulerades på ett märkligt sätt av hennes närvaro. Andeskåderskan var uppenbarligen en magnetisk vampyr, vilken drog till sig liv från dem som var starka nog att avstå livskraft åt henne i form av utdunstat blod. Dr Kerner säger att alla drabbade var mer eller mindre påverkade av förlusterna. (s 463)

Nirvana innebär vissheten om personlig odödlighet i anden, inte i själen, vilken som en ändlig emanation med säkerhet måste upplösas i sina beståndsdelar – en sammansättning av mänskliga förnimmelser, lidelser ...innan jagets odödliga ande är helt fri och följaktligen skyddad mot vidare transmigration i någon form. Och hur kan en människa någonsin uppnå detta tillstånd så länge som upadana, denna längtan efter liv, mera liv, inte försvinner... Sålunda skapar det exkarnerade jaget genom denna osläckliga törst omedvetet förhållandena för sina på varandra följande själv-alstranden i olika former, vilka förhållanden beror på jagets mentala tillstånd och karma, de goda eller dåliga handlingarna i dess föregående existens... (Isis Unveiled, II, 320)

Vi hade riktat schamanens inre ego mot samma vän som nyss omnämndes i detta kapitel, Kutchin av Lhassa, som ständigt färdas till och från Brittiska Indien. Vi vet att han blev underrättad om vår kritiska situation i öknen. Några få timmar senare kom hjälpen och vi blev räddade av ett sällskap på tjugofem ryttare, som av sin chef fått anvisning om att finna oss på den plats där vi var, vilken ingen levande människa utrustad med vanliga förmögenheter kunde ha känt till. Ledaren för denna eskort var en shaberon, en ”adept”, som vi aldrig tidigare sett. Vi såg honom aldrig heller sedan, för han lämnade aldrig sitt soumag (lamaseri), och vi fick inte tillträde till det. Men han var en personlig vän till Kutchin. (Isis Unveiled, II, 628)


Vi avslutar med dessa fina ord av Helena Blavatsky som är hämtade ur Blavatskys Collected Writings, Vol XIII, sid 219:


Det finns en väg, brant och törnbeströdd, med faror av varje slag, men ändå en väg, och den leder till universums själva hjärta. Jag kan säga dig hur du skall finna dem, vilka skall visa dig den hemliga porten, som öppnar sig endast inåt och stänger sig helt bakom lärjungen för alltid. Det finns ingen fara som ett oförfärat mod inte kan besegra. Det finns ingen prövning som en fläckfri renhet inte kan gå igenom. Det finns ingen svårighet som ett starkt intellekt inte kan övervinna. För dem som vinner framgång finns belöning bortom all beskrivning – kraften att välsigna och rädda mänskligheten. För dem som faller finns det andra liv, där framgång kan komma.

                Sammanställd av LANOO

UNITED LODGE OF THEOSOPHISTS, Malmölogen
Sommarsolståndet
Malmö den 21 juni 2011
 

 

___________________________________________________________________

Till Huvudindex för NYHETSBREVEN


___________________________________________________________________

____________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23