En dag tänkte byborna att de skulle skoja med Nasrudin. Eftersom han ansågs vara en helig man av något odefinierbart slag, gick de till honom och bad honom hålla en predikan i deras moské. Han samtyckte.

När dagen var inne, steg Nasrudin upp i predikstolen och talade:

”O, folk! Vet ni vad jag tänker säga till er?”

”Nej, det vet vi inte”, skrek de.

”Tills ni vet, kan jag inte säga något. Ni är för okunniga för att man ens ska kunna börja göra något med er”, sa Mullan, som plötsligt överväldigades av harm över att så okunniga människor skulle ta upp hans tid. Han klev ned från predikstolen och gick hem.

Lätt förtretade begav sig en delegation ånyo till hans hus och bad honom predika följande fredag, bönedagen.

Nasrudin började sin predikan med samma fråga som förra gången.

Denna gång svarade församlingen som en man:

”Ja, vi vet.”

”I så fall”, sa Mullan, ”finns det ingen anledning för mig att uppehålla er längre. Ni kan gå.” Och han återvände hem.

Efter att ha låtit förmå sig att predika för tredje fredagen i följd, började han sitt anförande som förut:

”Vet ni eller vet ni inte?”

Församlingen var beredd.

”Några av oss vet och andra inte.”

”Utmärkt”, sa Nasrudin. ”Låt då de som vet förmedla sin  kunskap till dem som inte vet.”

Och han gick hem.
 

___________________________________________________________________