Ljuset från det Okändas Fyrtorn
(Le phare de l'inconnu)

Del 2

HELENA BLAVATSKY

© 2002 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

LJUSET FRÅN DET OKÄNDAS FYRTORN

II

När allt kommer omkring så har kritikerna, som bara dömer efter det yttre skenet, dock inte alldeles fel. Det är skillnad på teosofi och teosofi: teosofens sanna teosofi och medlemmens i Teosofiska Samfundets teosofi. Vad vet världen om den sanna teosofin? Hur kan den döma mellan Plotinos’ lära och de falska brödernas? Och av de senare har samfundet mer än sin rättmätiga andel. Egoismen, fåfängan och självtillräckligheten hos flertalet människor är otrolig. Det finns några där deras lilla personlighet utgör hela universum, bortom vilken det inte ges någon frälsning. Säg till en av dem, att visdomens A och O inte är begränsad av hans eller hennes hjärnas omkrets, att hans eller hennes omdöme inte kan ställas alldeles i jämbredd med konung Salomos – och han eller hon skall genast beskylla dig för anti-teosofi. Du har smädat anden, och du kommer inte att bli förlåten i detta århundrade och inte heller i det nästa. Dessa människor säger: "Teosofin, det är jag!" liksom Ludvig XIV sade: "Staten, det är jag". De talar om broderskap och altruism och bryr sig i verkligheten endast om vad ingen annan bryr sig om – sig själva – med andra ord, deras obetydliga "jag". Deras egoism låter dem inbilla sig att endast de representerar teosofins tempel, och när de förkunnar om sig själva inför världen så förkunnar de teosofi. Ack! detta "tempels" portar och fönster är inte någonting annat än lika många öppningar, genom vilka de laster och illusioner tränger in men sällan försvinner, vilka karakteriserar den själviska medelmåttan.

Dessa människor är det Teosofiska Samfundets vita myror [termiter], som söndergnager dess grundvalar och ständigt hotar detsamma. Vi kan inte andas fritt förrän de lämnat det.

Det är inte dessa som någonsin kan ge en riktig föreställning om praktisk teosofi, för att inte tala om den transcendentala teosofin, som sysselsätter en liten grupp av utvalda. Var och en av oss äger denna förmåga, det inre sinnet, som är känt under namnet  intuition, men hur sällsynta är inte de som förstår att utveckla den! Det är dock bara med hjälp av denna förmåga som man kan se människor och ting i deras sanna färger. Den är  själens instinkt, som växer inom oss i förhållande till hur vi använder den, och som hjälper oss att förnimma och förstå tingens verklighet med långt större klarhet, än som är möjligt genom att bara använda av våra yttre sinnen och vårt förstånd. Vad man kallar gott förstånd och logik låter oss inte se annat än tingens utseende, det som är tydligt för var och en. Den instinkt som jag talar om, är liksom en projektion från vårt förnimmande medvetande, en projektion som verkar från det subjektiva till det objektiva och inte vice versa [tvärtom], den uppväcker i oss andliga sinnen och krafter och förmågan att handla; dessa sinnen assimilerar det väsentliga innehållet av det föremål eller den handling som undersöks, och framställer dem för oss sådana de verkligen är och inte sådana de verkar vara för våra fysiska sinnen och för vårt kalla förstånd. "Vi börjar med instinkt och vi slutar med allvetenhet", säger professor A. Wilder, vår äldsta kollega. Iamblichos har beskrivit denna förmåga, och vissa teosofer har kunnat uppskatta hela sanningen i hans beskrivning.

"Det finns", säger han, "en förmåga i människosjälen, som är oändligt högre än alla dem som är ympade på oss eller förvärvade. Genom denna kan vi komma i förbindelse med högre väsen, finna oss förflyttade bortom scenerna för detta jordiska liv och delta i de himmelska invånarnas sfärer och deras högre tillvaro och övermänskliga krafter. Genom denna förmåga kommer vi slutligen att finna oss befriade från ödets (karmas) herravälde och vi blir, så att säga, vår egen lyckas smed. För när de yppersta delarna i oss finner sig fyllda med energi, och när vår själ blir upplyft till väsen högre än dem vetenskapen känner till, kan hon skilja sig från de villkor, som kvarhåller henne under vardagslivets ok; hon byter ut sitt nuvarande liv mot ett annat, hon avstår från de konventionella vanorna som tillhör tingens yttre ordning, för att överlämna sig åt och blanda sig med en annan tingens ordning, som härskar i detta högsta tillstånd av tillvaro"

Platon har uttryckt samma idé på några rader: "Gudomens ljus och anda är själens vingar. De höjer henne ända tills hon kommer i beröring med gudarna ovan denna jord, med vilken människoanden är alltför beredvillig att nedsöla sig. .... Att bli lik gudarna är att bli helig, rättvis och vis. Detta är målet med människans skapelse, och detta borde även vara hennes mål vid förvärvandet av kunskap."

Detta är sann teosofi – inre teosofi – själens teosofi. Men om den efterlevs med ett själviskt mål, förändrar den karaktär och blir demonosofi. Det är därför som den Orientaliska visdomen lär oss att den indiske yogin som isolerar sig i en ogenomtränglig skog, eller den kristne eremiten som drar sig tillbaka i öknen, som vanligen skedde i forna tider, inte är annat än fulländade egoister. Den ene handlar i avsikt att finna en nirvanisk tillflykt bort från reinkarnation; den andre i ändamål att frälsa sin själ – båda tänker bara på sig själva. Deras motiv är helt och hållet personligt. Även om man antar att de når sitt mål, kan de likväl jämföras med fega soldater som rymmer från sitt regemente just när striden skall börja för att skydda sig för kulorna.

Genom att isolera sig på detta sätt hjälper varken yogin eller "helgonet" någon annan än sig själv; de visar sig tvärtom i grunden likgiltiga för mänsklighetens öde som de flyr undan och överger. Klostret på berget Athos (9) rymmer kanske några uppriktiga fanatiker.  Även dessa har  emellertid utan att veta det avvikit från den enda väg, som kunde leda dem mot sanningen – vägen till Golgata, där var och en frivilligt bär mänsklighetens kors, för mänskligheten. Det är verkligen ett själviskhetens näste av värsta slag, och det är deras likar som Adams’ anmärkning över klostren avser, som säger: "Det finns ensliga människor där som verkar ha flytt från den övriga mänskligheten för det enda nöjet att möta djävulen tête-á-tête [ansikte mot ansikte]".
____________
9) Ett berömt grekiskt kloster.

Gautama Buddha stannade i ensamheten bara så länge som han behövde för att uppnå kunskap om sanningen, som han sedan helt och hållet ägnade sig åt att offentliggöra, levde på allmosor och hjälpte mänskligheten. Jesus drog sig inte tillbaka till öknen mer än fyrtio dagar och dog för samma mänsklighet. Apollonios från Tyana, Plotinos och Iamblichos levde i världen och för världen samtidigt som de förde ett så enkelt och återhållsamt liv att det nästan gränsade till asketism. Våra dagars största asketer och helgon är inte sådana som drar sig tillbaka till otillgängliga platser, utan sådana som – fastän de undviker Europa och civiliserade länder, där ingen har öron eller ögon för någon annan än sig själv, länder delade i Kains och Abels tvenne läger – tillbringar de sina liv med att färdas från en ort till en annan för att göra gott och hjälpa mänskligheten.

De som betraktar människosjälen som en emanation av gudomen, som en liten del eller stråle av den universella och ABSOLUTA själen, förstår liknelsen om de anförtrodda "punden" bättre, än de kristna gör. Den som gömmer pundet i jorden, som blivit honom givet av hans "herre",  skall förlora detta pund, liksom asketen förlorar det då han i sitt huvud får för sig att "frälsa sin själ" i självisk ensamhet. Den "gode och trogne tjänaren", som fördubblar sitt kapital genom att skörda för honom som inte sått, eftersom han inte hade medel att göra detta, och som skördar där den fattige inte utsått några frön, handlar som en sann altruist. Han skall få sin kompensation, medan han arbetat för en annan, utan någon tanke på gottgörelse eller belöning. Denne är den altruistiske teosofen, medan den förre bara är en egoist och en feg stackare.

Det Fyrtorn på vilken alla verkliga teosofers ögon är fästade, är detsamma som i alla tider varit den fängslade människosjälens mål. Detta Fyrtorn, vars ljus inte skiner på något jordiskt hav, men som har avspeglat sig i de dunkla djupen av den oändliga rymdens ursprungliga vatten, kallas av oss liksom av forna tiders teosofer: "Gudomlig Visdom". Denna är den esoteriska lärans sista ord; och var fanns det land i forntiden, som hade rätt att kalla sig civiliserat och inte ägde ett dubbelt system av VISDOM – den ena delen avsedd för massorna och den andra för de få – det exoteriska och det esoteriska? Namnet VISDOM, eller som vi ibland säger, "visdomsreligionen" eller teosofin, är lika gammalt som den mänskliga tanken. Titeln de vise – sanningsdyrkarnas präster – var dess första härledda ord. Dessa ord förvandlades sedan till filosofi och filosofer - "älskare av vetenskap" eller av visdom. Det är Pythagoras som vi har att tacka för detta namn, liksom för namnet gnosis, "kunskapen om tingen sådana de är", eller om de verkliga väsensegenskaperna under den yttre formen. Under detta namn, så ädelt och så riktigt i sin definition, betecknade alla mästare i forntiden vår totala kunskap om mänskliga och gudomliga ting. Indiens vise och brahmaner, Kaldéns och Persiens mager, Egyptens och Arabiens hierofanter, Judéens och Israels profeter eller nabi, liksom Greklands och Roms filosofer har alltid klassificerat denna vetenskap i två avdelningar, den esoteriska eller sanna, och den exoteriska eller i symboler dolda. Ända till våra dagar betecknar de judiska rabbinerna med namnet mercavah sitt religionssystems kropp eller vehikel, det som i sig innehåller den högre kunskap, som är tillgänglig endast för de invigda och där mercavah blott är skalet.

Man anklagar oss för att hålla den högre teosofin hemlig. Vi medger att den lära, som vi kallar Gupta-Vidya (Hemlig Kunskap), bara är för ett litet fåtal. Men var fanns i forna tider de mästare, som inte höll sina läror hemliga av fruktan att de skulle bli vanhelgade? Alltifrån Orfeus och Zoroaster, Pythagoras och Platon ända till rosenkreutzarna och nyare tiders frimurare, har den regeln ständigt gjort sig gällande, att lärjungen måste förtjäna sin mästares förtroende, innan han av honom får ta emot det högsta och avgörande ordet. De äldsta religionerna har alltid haft sina stora och sina små mysterier. Neofyterna och katekumenerna avlade en orygglig ed, innan de blev antagna. Esserena i Judéen och på Karmelberget krävde samma sak. Nabi och nazarenerna (Israels "avskilda"), liksom lekmannachelor och brahmâcharyas i Indien, skilde sig mycket från varandra. De förra kunde och kan vara gifta och stanna kvar i världen, under tiden de studerar de heliga skrifterna upp till en viss grad; de senare, nazarenerna och brahmâcharyas, har alltid vigt sina liv åt initiationens mysterier. Esotericismens höga skolor var internationella, men inte tillgängliga för allmänheten, vilket bevisas av Platon, Herodotos och andra, som besökte Egypten för att bli invigda där; medan Pythagoras, efter att ha besökt brahmanerna i Indien, gjorde ett uppehåll i ett egyptiskt tempel, för att slutligen bli invigd på berget Karmel., enligt Iamblichos. Jesus följde den traditionella seden och rättfärdigade sin tystlåtenhet genom att anföra den välkända föreskriften:

Ge inte åt hundarna vad heligt är,
och kasta inte era pärlor för svinen,
på det att dessa inte må trampa dem under fötterna
och sedan vända sig om och sarga er.

Vissa forntida skrifter – kända av bibliofiler – personifierar VISDOMEN, vilken de framställer som emanerande från AIN SOF, de judiska kabbalisternas Parabrahm, och gör den till den manifesterade gudens medhjälpare och följeslagare. Härifrån härleder sig dess heliga karaktär hos alla folk. Visdomen är oskiljaktig från gudomen. Sålunda ha vi Vedaböckerna, som strömmar från den hinduiska Brahmâs (Logos) mun; namnet Buddha kommer från budha "Visdom", gudomlig intelligens; den babyloniske Nebo, Thoth från Memfis, grekernas Hermes, var alla den esoteriska visdomens gudar.

Den grekiska Athena, de egyptiska Metis och Neith är prototyper till Sofia-Achamot, gnostikernas kvinnliga visdom. Den samaritiska pentateuken kallar skapelseboken Akamauth eller "Visdom", liksom även de två fragmenten av mycket gamla manuskript "Salomos Visdom" och "Iasous’ (Jesus) Visdom". Den bok som kallas Mashalim eller "Salomos predikare och ordspråk", personifierar visdomen genom att kalla den "skaparens (Logos’) medhjälpare" i följande uttryck (bokstavligt översatt):

I (a)H V(e) H* ägde mig från begynnelsen.
Men som den första emanationen inom evigheterna,
Framträdde Jag från urtiden, den ursprungliga.–
Alltifrån de första dagarna på jorden;
Jag föddes före det stora djupet.
Då varken källor eller vatten fanns,
Då han utstakade cirkeln på djupets yta,
Var jag där med honom Amun.
Jag var hans glädje, dag efter dag.

_________________
*) J H V H eller Javeh (Jehovah) är tetragrammaton, alltså det Emanerade Logos och skaparen; det HELA, utan början och slut,  – AIN-SOF –  som inte äger förmågan att skapa, eller önskan att skapa, i sin egenskap av det ABSOLUTA.

Detta är exoteriskt liksom allt som har avseende på nationernas personliga gudar. Det OÄNDLIGA kan inte förstås av vårt förstånd, som bara kan särskilja och definiera; – men vi kan alltid uppfatta den abstrakta föreställningen om denna, tack vare en förmåga som är högre än förståndet – intuitionen, eller den andliga instinkten, som jag tidigare talat om. Endast de högt invigda, som har den ovanliga förmågan att kunna försätta sig i ett tillstånd av Samâdhi – vilket vi bara mycket ofullständigt kan återge med ordet hänryckning, ett tillstånd där man upphör att vara det begränsade och personliga "jaget", och istället blir ett med det HELA – är de enda som kan skryta med av att ha varit i kontakt med det oändliga: men lika litet som andra dödliga kan de beskriva detta tillstånd med ord.

Dessa korta antydningar om sann teosofi och dess utövande, har lagts fram för det fåtal av våra läsare, som är begåvade med den efterlängtade intuitionen.

______________

fortsättning följer... (sex avsnitt)

till del 3

 

 

La Revue Theosophique, May 1889
The Theosophist, July, August, September,October 1889

HELENA BLAVATSKY

Översatt från H P Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid 427-433, "Le Phare de L´Inconnu." Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

 

|  till toppen av sidan  | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23