Jakob Böhme, den störste bland mystiker och den tyska filosofiens fader, var hela sitt lif blott en arbetande skomakare. Han föddes år 1575 i gamla Seidenberg, en by nära Görlitz i Schlesien, och dog i Görlitz år 1624. Jacob Böhme har ingen biografi. Jacob Böhmes böcker äro hans bästa biografi. Jakob Böhmes hela lif tillbragtes allt under det att han arbetade med sina händer, i det djupaste och mest själfständiga tänkande; åtföljdt af genomträngande uppenbarelser af Gud och af naturen samt i bön, lofprisande af Gud och i kärlek till Gud och människor. Om Jakob Böhme kan man med fullkomlig sanning och nyktert allvar säga, att han i Gud lefde, rörde sig och hade sin varelse. Jakob Böhme har ingen lefnadsbeskrifning, emedan hela hans lif var doldt med Kristus i Gud.

Men på samma gäng som det är sant, att vi icke äga någon lefnadsbeskrifning af Jakob Bölime i detta ords vanliga betydelse, är det också ett glädjande faktum, att en rik godtgörelse härför erbjudes oss i de oskattbara småsmulor af själfbiografi, hvarmed alla hans böcker äro så ymnigt beströdda. Och intet kunde vara mer vinnande och tilltalande än just dessa tillfälliga, icke öfvervägda yttranden af Böhme om sig själf. Midt uti den djupaste kontemplation kastar Böhme plötsligen helt tillfälligt ut några rader af ett barns hjärtevinnande, förtroliga bekännelser om sig själf och om sin egen andliga erfarenhet. Och däraf kommer det sig att Böhme, utan att afse det, lämnat efter sig en fullständig historia om sina utvecklade själsgåfvor och sitt helgade hjärta i dessa utbrott af misstro till sig själf, af själfförebråelser och själfförsvar, af hvilka hans filosofiska och teologiska, såväl som hans apologetiska och hans på erfarenhetsrön grundade böcker äro så rika. Det vore en omätligt stor tjänst för vår bästa litteratur, om några af Böhrnes lärjungar ville genomgå alla Böhmes böcker, i syfte att göra en fullständig samling och sammanfattning af hans bästa själf-biografiska yttranden. En sådan bok skulle, därest den gjordes väl, genast intaga en plats i jämnbredd med den heliga Augustini »Bekännelser», Dantes »Divina Comedia » och John Bunyans »Öfverflödande nåd». Det skulle då blifva för alla, hvad nu endast få vilja tro, nämligen att Jakob Böhmes hjärtelag, såväl som andliga erfarenhet, berättiga honom till en af de främsta platserna bland de stora klassiska mästarne på detta stora område.
 
I det nittonde kapitlet af hans »Aurora » påträffa vi ett mycket betydelsefullt ställe af själfbiografisk art. På detta ryktbara ställe omtalar Böhme för sina läsare, att, när hans ögon först började öppnas, synen af denna världen fullkomligt öfverväldigade honom. Asaphs erfarenheter, så mäktigt framställda för oss i den 73:dje psalmen, skall för dem, som icke känna Böhme, bäst uttrycka, hvad Böhme också hade genomgått, innan han drog nära Gud. I likhet med den begrundande och tankfulle psalmistens, hade äfven Böhmes steg nära på stapplat, när han såg de orättfärdiges framgång och iakttog, huru läglar, fulla af tårar, så ofta utpressades ur Guds barns ögon. Lifvets hemlighet, lifvets synd och elände hade kastat Böhme ned i ett djupt och ‘otröstligt svårmod. Intet bibelställe kunde hugsvala honom. Hans tankar om Gud voro sådana, att han icke ens långt efteråt, då dessa tankar för längesedan försvunnit, tillåter sig och dristar sig att nedskrifva dem på papperet. I denna förskräckliga ångest upplyftade han sitt hjärta till Gud, fastän han ännu föga visste, hvad Gud var, eller hvad hans eget hjärta var. Han endast insvepte hela sitt hjärta och sinne, sin vilja och sina önskningar i Guds kärlek och barmhärtighet, fast besluten att icke gifva vika, att icke låta afspisa sig, intill dess Gud bönhört honom och hjälpt honom. »Och då, när jag fullkomligt satt hela mitt lif på spel, när jag vågat mitt vara eller icke vara på hvad jag gjorde, då föreföll det mig plötsligen, som om min ande med ens brutit sig igenom helvetets portar och blifvit upptagen i Guds armar och sluten till Guds hjärta. Med intet annat kan jag jämföra det än med uppståndelsen på den yttersta dagen. Ty då jag säger det med den djupaste vördnad
– då såg jag med min andes öga – Gud. Jag såg både, hvad Gud är, och jag såg, huru Gud är det, Han är. Och på samma gång fick jag en mäktig, oemotståndlig och obetvinglig ingifvelse att nedskrifva detta för att bevara, hvad jag sett. Somliga människor skola drifva gyckel med mig och tillsäga mig att hålla mig till mitt yrke och inte bry min hjärna med filosofi och teologi. »Låt bli’ dessa höga ting», skola de säga, »och öfverlämna dem till sådana, som hafva både tid och anlag för dem. » Jag har ofta sagt mig själf detsamma, men Guds sanning glödde och brann i mina ben, till dess jag tog till bläck och penna och började skrifva ned, hvad jag sett och skådat. Men på samma gång och trots detta får ni icke begå det misstaget att hålla mig för ett helgon eller en ängel. Tv äfven mitt hjärta är fullt af ondska. I hätskhet, i hatfullhet och i brist på broderlig kärlek är jag, efter allt hvad jag skådat och erfarit, fullkomligt lik alla andra människor. Ja, jag är förvisso af alla människor den, som är mest full af all slags skröplighet och hätskhet.» Böhme fastslår i alla sina böcker, att, hvad han skrifvit, det har han fatt mottaga direkt och omedelbart från Gud. »Låt ingen inbilla sig, att jag på allra minsta vis är större eller bättre än andra människor. När Guds ande är tagen bort från mig, kan jag icke en gång läsa så, att jag förstår, hvad jag själf har skrifvit. Hvarje dag måste jag kämpa med djäfvulen och med mitt eget hjärta, ingen i hela världen behöfver det i högre grad. Ack nej! Du måste icke för ett ögonblick tänka om mig, som hade jag af egen kraft eller genom min egen helighet klättrat upp till himmelen eller nedstigit i den bottenlösa afgrunden. O nej, hör mig! Jag är sådan du är. Jag har icke mer ljus än du. Låt ingen människa anse mig vara, det jag icke är. Men det jag är, kunna alla människor vara, som vilja – som verkligen vilja – tro och redeligen kämpa och brottas för sanning och godhet under Jesus Kristus. Hvar dag, som går, förundrar jag mig öfver, att Gud för första gången behagat uppenbara såväl den gudomliga naturen, som den timliga naturen och den eviga naturen för en så obetydlig och olärd människa som jag. Men hvem är jag, hvad är jag, att jag skulle sätta mig emot det som Gud vill göra? Hvad annat anstår det väl mig att säga än: »Se Din tjänarinnas son ». Jag har ofta bönfallit honom om att taga bort ifrån mig dessa alltför djupa och alltför höga ting och att anförtro dem åt människor med större lärdom och bättre förmåga att uttrycka sig. Men alltid har han skjutit åt sidan min bön och fortfarit att tända sin eld i mitt inre. Och huru jag än sträfvat att dämpa hans uppenbarelses Heliga Ande, fann jag dock, att jag därmed endast samlat så mycket flera stenar för det hus, som han utsett mig och förordnat mig att bygga för sig och sina barn i denna värld.»
 
Jakob Böhmes första bok, hans »Aurora», var icke någon bok alls, utan endast en knippa lösa blad. Intet var fjärmare från Böhmes tankar, då han om kvällarna fattade sin penna, än att göra en bok. Och när han på kvällen efter slutadt dagsarbete fattade sin penna, så var det för att åt sitt eget minne bevara och under kommande dagar tillgodogöra sig de uppenbarelser, som blifvit honom beskärda samt de andliga upplefvelser och erfarenheter, öfningar och pröfningar, som det behagat Gud låta honom genomgå. Och för öfrigt – Jakob Böhme hade aldrig kunnat skrifva en bok, äfven om han försökt. Han var en fullkomlig främling inom böckernas värld. Och därtill kommer ytterligare, att han blifvit upplyftad till och införd i en värld, till hvars företeelser ingen bok, som ännu skrifvits, hittilldags vågat så mycket som närma sig. Åter och åter kunde det inträffa, att Böhme, bäst han satt vid sitt arbete eller var ute och gick under stjärnhimmelen, eller deltog i den allmänna gudstjänsten i sin bänk i sockenkyrkan, plötsligen – liksom den fångne profeten vid Khebars flod – »blef fattad vid håret af sitt hufvud» och bortförd att med sina ögon skåda Guds härlighet. Och sedan, när han kom till sig själf igen, brukade i hans själs innersta en »eldig maning» gifva sig tillkänna, att till ett »minnesmärke» nedkrifva, hvad han återigen skådat och hört. »Porten till den gudomliga hemligheten stod understundom såå öppen för mig, att jag på mindre än en fjärdedels timma skådade, lärde och inhämtade mer, än om jag hade vistats under en följd af år vid något universitet. Häröfver förundrade jag mig högeligen och, ehuru jag ej kunde fatta och förstå, huru det inträffade och på hvad sätt det tillgick, vände jag genast mitt hjärta till Gud för att tacka och prisa honom härför. Ty jag skådade och lärde mig känna alla varelsers »vara»; klippan och afgrunden, såväl som Sonens födelse och Andens meddelelse. Jag skådade äfven denna världens och alla dess varelsers uppkomst och ursprung. Jag såg i följdriktig ordning den gudomliga världen, änglarnas värld, paradiset och sist denna vår egen fauna och förmörkade värld. Jag såg det godas och det ondas begynnelse, deras sanna ursprung och »vara». Hvilket allt i mig framkallade icke blott en stor förundran, utan äfven en stor glädje och fruktan. Och då var det som där ljöd i mitt sinne med befallande, öfverväldigande makt: att jag måste nedskrifva allt detta med bläck och penna till ett minnesmärke för mig själf, ehuruväl jag knappast kunde rymma och behålla, hvad jag skådat, ej heller med ord beskrifva och uttrycka det. Under tolf år pågick detta inom mig. Stundom slog mig sanningen plötsligt, lik en häftigt piskande regnstorm och därpå brukade det klara solskenet komma efter regnet. Allt detta var för att lära mig, att Gud vill uppenbara sig i en människas själ på det sätt och efter det mått, som Honom behagar, och som Han finner för godt.»
 
Ingen mänsklig varelse visste under hela denna tid, hvad Jakob Böhme genomgick, och det var aldrig hans afsikt, att någon mänsklig varelse skulle få veta det. Men med all sin ödmjukhet och anspråkslösa tillbakadragenhet, kunde han ändock ej förblifva okänd. Hur det tilldrog sig, få vi icke fullständigt veta, men långt innan hans bok blifvit färdig, fick en i trakten boende adelsman, som var lifligt intresserad af dagens filosofiska och teologiska frågor, på ett eller annat sätt Böhmes handskrifna blad i sina händer, lät afskrifva dem, och till Böhmes stora öfverraskning och sorg – äfven sprida dem. Den ena afskriften efter den andra togs af Böhrnes manuskript, till dess i en för båda olycklig stund en afskrift råkade i händerna på Böhmes församlingsherde. Hade det icke varit för detta missöde – om man så far kalla denna tillfällighet – skulle vi aldrig hafva hört namnet af Gregorius Richter, förste stadspräst (pastor primarius) i Görlitz. Ej heller skulle vi då varit tvungna att tro på möjligheten af, att en Jesu Kristi tjänare och präst kunnat blifva så fullständigt ursinnig af okunnighet, afund, vrede och hätskhet. Än i dag finnes den nidskrift i förvar, som Böhmes själaherde riktade mot författaren af »Aurora», och det enda, den bevisar oss, är, att dess författare måste hafva varit en man med oren tunga, dåligt hufvud och ett gement hjärta. Richters förföljelse förorsakade den beklagansvärde Böhme ett lifslångt lidande. Men den tjänade på samma gång att för Böhmes samtid förkunna dennes snille och att lägga i dagen den smädade och förföljde mannens undfallenhet, ödmjukhet, foglighet och fridskärlek. »Pastor primarius Richter», säger en biskop, tillhörande Richters eget trossamfund, »var en man full af hierarkisk inbilskhet och stolthet. Han ägde endast en ytterst ytlig kännedom om sin tids dogmer och var absolut oförmögen att förstå Jakob Böhme.» Men det är icke på grund af begränsningen af hans förstånd, som Richter framträder inför eftervärlden så klandervärd och skuldbelastad. Ännu i dag, efter två århundraden af studium och mödosam forskning, under bön och helig vandel, är den skola, som kan göra anspråk på att förstå »Aurora» i sin helhet, liten och fåtalig. William Law, en man af öfverlägset förstånd och med det ödmjukaste hjärta, berättar för oss, att hans första läsning af Böhme försatte honom i ett »fullständigt svettbad» af häpenhet och förfäran. Ej underligt således, om en trångbröstad och hårdhjärtad man, som Richter, blef kastad i ett sådant svettbad af fördom, vrede och hätskhet.
 
Det är icke min afsikt att föra eder ned i de djupa nejder, där Jakob Böhme bor och verkar. Och detta af ett mycket godt skäl. Jag har nämligen i dessa djupa ställen funnit intet säkert fotfäste för mina egna fötter. Jag vadar i djupare och djupare vatten och arbetar mig mödosamt fram, men likväl tornar sig upp öfver mig, och breder sig ut omkring mig, och sänker sig ned under mina fötter, omätliga vidder af uppenbarelse och betraktelse, insikt och erfarenhet, framför hvilka jag endast kan undra och tillbedja. Tänk dig Jakob Böhme, arbetande med sina händer i sin ensliga verkstad, plötsligen uppryckt till himmelen, tills han beskådar i en hänförelsens syn den allra Högste, Herren Gud själf! Och sedan, se honom nedryckt allt intill helvetet, sopad ned till syndens och människohjärtats bottenlösa afgrund! I högre grad kanske än någon annan människa, eho hon vara månde, har Jakob Böhme blifvit upphöjd och upplyftad, tills han rör sig som en helig ängel eller ett förhärligadt helgon bland osedda eviga ting. Jakob Böhme tillhör siarnes (skadarnes, skaldernas) släkte, och äfven bland dem framträder han som en sannskyldig furste. Han är full af ögon, och alla hans ögon äro fulla af ljus. Det förvånar mig icke, att höra hans lärjungar kalla honom såsom Hegel »en människa med en mäktig själ» eller, såsom Law »den upplyste Böhme», »den salige Böhme». »I spekulativ styrka », säger Dr Kurtz, »och i poetisk rikedom, framställd med episk och dramatisk verkan, öfverträffar Böhrnes system allt, som någonsin skrifvits på detta område». Några af hans lärjungar hafva till och med djärfheten fastsla, att äfven Isaak Newton plöjde med Böhrnes kalf, men saknade mod att erkänna sitt lån. Jag är fullkomligt villig att mottaga hans lärjungars vittnesbörd, då de om sin lärare säga, att han ägde ett privilegium och ett säkerhetspass sådant, att ingen dödlig någonsin haft dess like, sedan Johannes, efter Uppenbarelse-bokens fullbordande, slöt sina ögon samman. Efter förnyade och förlängda studier af Böhmes underbara böcker, kan intet af hvad hans mest hängifna och hänförda lärjungar yttrat om sin älskade, sin tillbedda lärare, förvåna mig eller göra mig betänksam. Dante själf sväfvar icke med ett så majestätiskt vingslag som Böhme; och alla trumpeter, som ljuda i »Det förlorade paradiset» komma icke mitt hjärta att svälla och mitt blod att stelna så som Jakob Böhmes brutna stafvelser om syndafallet. Det skulle icke förundra mig, om någon i den kommande världen påpekade för mig, att allt, hvad Gichtel och S:t Martin och Hegel och Law och Walton och Martensen och Hartman hafva sagt om Jakob Böhme och om hans syner af Gud och naturen och människan, är nästan bokstafligen sant. Tvifvelsutan – nej förvisso om ni öppnar på måfå Jakob Böhmes ungefär som Gregorius Richter öppnade »Aurora»; om en ny tanke är för eder en plåga, en utmaning; om ni af någon anledning ha en fördom i edert hjärta mot Böhme; om hans namn har en dålig klang i edra öron, emedan någon, som ni ej tycker om, upptäckt honom och lofprisat honom, eller emedan ni själf ej ännu känner honom och älskar honom, då kommer ni, utan tvifvel, att finna mycket hos Böhme att snafva på, många stötestenar, som gifva eder rikliga skäl och fullkomligt berättigande att motsäga honom. Men, om ni är en sann forskare och en god människa; edert sinne är öppet och ödmjukt; om ni är beredd och villig att sitta vid hvilken människas fötter som helst, därest hon kan leda eder – vore det också endast ett enda steg – ut ur eder okunnighet och eder ondska; om ni öppnar Böhme, benägen att tro honom och förhoppningsfull, förväntansfull – ja besluten att draga nytta af honom och hämta god näring ur honom – då, i den mån ni uppfyller dessa betingelser, efter måttet af eder själfs rymlighet och edert hjärtas gästfrihet; efter måttet af eder ödmjukhet, edert allvar, edert tålamod, eder läraktighet, eder sanningshunger, eder rättfärdighetshunger – efter samma mått skall ni finna Jakob Böhme vara, hvad Maurice omtalar för oss att han fann honom vara: »en alstringskraftig tänkare». Om ni icke då ur mycket, som ni ej kan förstå, hvar nu skulden härtill än må ligga, ur mycket slagg och affall skall hämta det renaste guld och ur mycket agnar och halm det ädlaste hvete, så bedrager jag mig storligen. Den gudomliga naturen, den mänskliga naturen, tiden, rymden, materien, lifvet, kärleken, synden, döden, heligheten, himmelen, helvetet – bland sådana ting som dessa måste den, som läser Böhme, hafva lefvat och rört sig alla sina dagar; han måste vara hemmastadd, för så vidt det är möjligt för en människosjäl bland sådana ting, som dessa, och då skall han börja förstå Böhme och sträfva efter att allt bättre förstå honom; och där han ännu icke förstår honom, skall han tillskrifva detta sin egen ouppmärksamhet, sin egen oförmåga, sin egen försumlighet att behörigen förbereda sig och sin egen brist på nödvändig mognad för ett slikt studium.

På samma gång underrättar jag på förhand alla dem, som äro hugade att gå i lära hos Böhme om, att de, som vilja tala med Böhine och höra honom tala, de skola blifva tvungna att lära sig ett absolut nytt och hittills okändt språk. Ty Böhmes böcker äro skrifna hvarken på någon tids tyska eller engelska eller något idiom, utan på den mest originella och otympliga böhmenesiska. I likhet med John Bunyan, men aldrig med John Bunyans litterära behagfullhet, brukar Böhme låna än ett latinskt ord eller uttryck från sitt studium af lärda författare eller, oftare, från sina lärda vänners samtal; än tager han något astrologiskt eller alkemistiskt uttryck af Agrippa eller Paracelsus eller någon sådan stråtröfvare, och syr sedan samman sin mening, liksom med becktråd och syl och hamrar ihop en sida af den mest olikartade och oerhörda fraseologi till dess vi, i synnerhet vid läsningen af Böhmes tidigare verk, beständigt utbrista: »Ack, den som hade ett kapitel af John Bunyans klara, ljufliga och klassiska engelska! »Aurora» skrefs på ett språk – om det kan kallas »skrifva» och »ett språk» – som aldrig förr setts skrifvas eller hörts talas och aldrig sedan har skrifvits eller talats i hela vida världen. Och liksom våra studerande lära sig grekiska för att läsa Homeros och Plato och Paulus och Johannes; latin för att läsa Virgilius och Tacitus; italienska för att läsa Dante och tyska för att läsa Goethe, så berättar William Law, att han lärde sig Böhmes böhmenesiska högtyska, och det sedan han blifvit gammal, på det att han genom att behärska språket måtte kunna fullkomligt tillgodogöra sig »Aurora» och dess syskonböcker. Och liksom våra skolpojkar skratta och göra sig lustiga öfver de främmande ljuden af grekiska och tyska, till dess de hafva lärt sig älska de stora författare, som skrifvit på dessa språk, likaså bruka Wesley och Southey och själfve Hallam göra sig lustiga på Böhmes bekostnad, håna honom och gifva honom öknamn; emedan de icke bemödat sig att lära sig hans språk, fatta hans snille och insupa hans ande. Men på samma gång, och efter allt hvad som sagts om Böhmes barbariska skrifsätt, omtalar biskop Martensen för oss, huru de, som läste Schelling, förvånades och hänfördes af Schellings rikedom på nya uttryck och nya ordvändningar i tyskarnes modersmål. Men alla dessa tillhörde Böhme eller voro formade och bildade efter hans symboliska språk såsom mönster. Som det är, trots all hans astrologi och alkemi och barbariska stil och sätt att uttrycka sig, är jag för min del besluten att i frågan om Jakob Böhmes sunda sinnestillstånd och helighet ställa mig vid sidan af William Law, författaren till »Den allvarliga kallelsen », Bönens ande», »Kärlekens ande» och »Vägen till kännedom om Gud». Och jag vågar tro och hålla fast vid, att om jag blott ägde den lärdom, det förstånd, det tålamod och den företagsamhet, som kräfves för att fatta och behärska den böhmenesiska grammatiken och den böhmenesika vocabulan med alla dess tilltrasslade krångligheter, skulle äfven jag hafva funnit i Böhme, hvad Freher och Pordage och Law och Walton i honom funnit. Redan på den korta väg, som jag tillryggalagt i denne store mans skrifter, har jag kommit på så sällsynta och rika grufvor af gudomlig och evig sanning, att jag lätt kan förstå, att de, som gräft djupare, träffat på rikedomar utan gräns. »Jämte Bibeln», skrifver William Law, »är den upplyste Böhme min enda bok. Ty nådens och naturens hela konungarike var öppnadt för honom. Då jag läser Böhme, är jag alltid som hemma, och nära Guds rike, som är inom mig.» »Jag är icke mig», sade Claude de S:t Martin, »ty jag är nu nära mitt femtionde år, men icke förty har jag börjat lära mig tyska för att kunna läsa denne oförliknelige författare på hans eget språk. Jag har själf skrifvit några icke förkastliga böcker, men jag är ej värdig att upplösa denne underbare mans skoremmar. Jag råder eder att sänka eder ned i djupen af Jakob Böhmes författarskap. Det finnes i dem ett sådant djup och en sådan höjd af sanning, ren och läcker, en sådan näring»..

Pådrifna af sin pastor primarius, dömde rådsherrarna i staden Görlitz Böhme att förvisas och förbjödo honom att någonsin skrifva något mer. Men, i ren blygsel öfver hvad de gjort, återkallade de omedelbart därefter Böhme från förvisningen; dock yrkade de, att han skulle inskränka sig till sitt yrke och upphöra med allt bokskrifveri. Böhme hade ingen ärelystnad att skrifva något mer, och i själfva verket bibehöll han sin tystnad och teg – äfven för sig själf – under sju hela år. Men under loppet af dessa år började det att blifva med h nom – för att använda hans egna ord – som med så många sädeskorn, som varit begrafna i jorden och som, trots oväder och stormar, på grund af sin inneboende lifskraft, måste spira upp, och detta äfven när förnuftet säger: »NU är det vinter, nu är allt hopp förbi, all kraft förbi.» Och sålunda inträffade det, att Böhme, lydande en maning lik den, som frambragt »Aurora», med väldig fart skref sin härliga, om än mycket svårfattliga bok »Det gudomliga väsendets tre principer». Själf kallar han »De tre principerna » sitt A. B. C. och den lättaste af sina böcker. Och William Law tillråder alla nybörjare i studiet af Böhme, att under tillräckligt lång tid läsa i ensamhet de tionde och tolfte kapitlen af »De tre principerna». Jag skall låta Böhme med egna ord beskrifva innehållet af »sin lättaste bok». »I denna min andra bok», säger han, »förklaras, hvad Gud är, hvad naturen är, hvad de skapade varelserna äro, hvad Guds kärlek och mildhet är, hvad Guds vilja är, hvad Guds vrede är, och hvad glädje och sorg äro. Äfvensom huru alla ting tagit sin början; tillika med den sanna åtskillnaden emellan eviga och förgängliga varelser. I synnerhet om människan och hennes själ, hvad själen är och huruledes den är ett evigt, skapadt väsen. Äfvenså, hvad himlarna äro, i hvilka Gud och de heliga änglarna och de heliga människorna bo, och helvetet, hvaruti djäflarna bo; och huru alla ting ursprungligen skapats och fått sin tillvaro. »In summa », hvad alla väsendens väsen är. Och härmed anbefaller jag mina läsare åt Guds ljufva kärlek.» Enligt Christopher Walton var »De tre principerna» den första bok af Böhme, som Williarn Law någonsin höll i sin hand. Alltså var detta det titelblad och det innehåll, som kastade denna konungsliga och heliga själ i ett sådant svettbad. Det var en stor dag för William Law, och genom honom blef det helt visst en stor dag för engelsk teologi, när han i ett gammalt bokstånd händelsevis träffade på »De tre principerna», till engelskan öfverflyttade af en advokat af »The inner temple» [1]  Bilden af detta bok- stånd är med ljusets och kärlekens linjer inristade i hjärtat hos hvarje tacksam läsare af Jakob Böhme och af William Law’s senare och rikare och mognare skrifter.
_____________

[1] Byggnader nära »Strand» (en gata) i »The City of London», bebodda hufvudsakligen af advokater.

Inom tre månader efter afslutandet af »De tre principerna» hade Böhme sammanfattat en senare afhandling med titeln: »Människans trefaldiga lif». Hur anspråkslös Böhme än var, när det gällde honom själf, kunde han likväl ej vara alldeles blind beträffande sina egna, oförlikneliga. böcker. Och han sade endast den enkla sanningen angående sin tredje bok, när han om den yttrade, hvad han i själfva verket plägade beständigt säga om alla sina böcker, att den skulle tjäna hvarje läsare efter hans förutbestämning, hans anlag, hans lynne, hans temperament, hans yrke och hela hans inre tillstånd. »Ni kommer snart att tröttna på alla tvisteböcker », skref han till Casper Lindern, »om ni begrundar »Människans tre faldiga lif », och innesluter den i eder själ och hjärta.» »Pånyttfödelsens tema», säger Christopher Walton, »är alla Böhmes skrifters kärna och syfte, och här må lärjungen anvisas att tillägna sig de åtta första kapitlen af »Det trefaldiga lifvet», hvilka synas hafva stått högt i Mr Law’s gunst.»

Böhmes nästa bok var ett märkvärdigt stycke arbete, och det hade ett mycket egendomligt upphof. En viss Balthazar Walter, som tycks hafva varit en annan Paracelsus i sin kärlek till kunskap och i sitt lefnadslånga jagande efter kunskap, hade liksom Paracelsus, färdats mot öster och väster och norr och söder på spaning efter den där urgamla och förborgade visdomen, hvarom på den tiden så många människor drömde. Men Walter hade, i likhet med sin föregångsman Paracelsus, kommit tillbaka från sina vandringar som en ödmjukare, en visare man, mer redobogen att lära och lägga på hjärtat den sanning, som hela tiden några af hans egna landsmän hade kunnat lära honom. Vid sin återkomst fran Österlandet fann Walter Jakob Böhmes namn på allas läppar; och vid ett besök i den lilla verkstaden i Görlitz, där »Aurora» och »Det trefaldiga lifvet» kommit till, hade Walter visdom nog att inse och mod nog att erkänna, att han där funnit en lärare och en vän, sådan som hvarken Egypten eller Indien beskärt honom. Efter många ofantligt intresserika besök i Jakob Böhmes verkstad, blef Walter öfvertygad om, att Bähme var allt, ja mer än allt, hvad hans mest hängifna beundrare påstatt honom vara, Och följaktligen uppgjorde Walter en plan, som afsåg att ur Böhmes djupa och ursprungliga själ aflocka en lösning af en del af de filosofiska och teologiska problem, som upprörde och söndrade den tidens lärde. I detta syfte gjorde Walter en rundresa till Tysklands förnämsta universitet, samtalade med professorerna och studenterna, samlade en lång lista på de frågor, som den tiden dryftades i dessa lärosäten och sände listan till Böhrne med anhållan att uppmärksamma och behjärta dessa frågor och försöka besvara dem. »Älskade herre », skref Böhme efter tre månaders begrundande och bön, »min gode vän; det är omöjligt för en människas förnuft och förstånd att svara på alla de frågor ni underställt mig. Alla dessa ting känner endast Gud. Men på det att ingen människa må yfvas och berömma sig, begagnar Han sig understundom af mycket föraktliga människor för att göra sin sanning känd, så att man måste se och erkänna, att allt kommer endast från Guds hand». Det berättas, att Carl I, efter att hafva läst den engelska öfversättningen af Böhrnes svar på »De fyrtio frågorna» skref till utgifvaren, att, om Jakob Böhme icke var någon lärd man, så bodde den Helige Ande ännu bland människor; och om han var en lärd man, så var hans bok en af de bästa, som någonsin blifvit skrifven. »De fyrtio frågorna » upplefde många upplagor både på kontinenten och i England, och det var denna bok, som vann åt Böhme benämningen »den teutoniske filosofen », ett namn, hvarmed han än i dag utmärkes bland författare. Följande äro några af de universitets-spörsmål, som Balthazar Walter skrifvit ned och skickat till Jakob Böhme till besvarande: »Hvad är människans själ i sitt innersta väsen, och huru skapas den, själ efter själ, till en afbild af Gud?
 
Fortplantas själen från fader till son liksom kroppen, eller skapas den hvarje gång på nytt, på nytt inblåst af Gud?

Huru kommer arfsynden in i hvarje enskild själ? Huru föder och lifnär sig och växer den heliga människans själ på Guds ord?

Hvadan kommer fiendskapen till döds emellan kött och ande?
 
Hvarthän går själen, när den vid döden lämnar kroppen?

Hvaruti består hennes hvila, hennes uppvaknande och hennes förhärligande?
 
Kristi själ och ande, hvad äro de, och äro de af samma beskaffenhet som våra?

Hvad och hvar är paradiset?
 
Genom ett hundra och fjorton stora »quarto-sidor fortlöpa Böhmes förvånande svar på de fyrtio frågorna, hvarpå han tillägger detta: Sålunda, min älskade vän, hafva vi nedskrifvit, efter våra gåfvor, ett fullständigt svar på edra frågor, och vi förmana eder såsom en broder att icke förakta oss. Ty vi äro icke födda af mänsklig skicklighet, utan af uppriktighet och enfald. Vi erkänna alla, hvilka älska sådan kunskap, som våra bröder i Kristus, med hvilka vi hoppas evinnerligen fröjda oss i den himmelska skolan. Ty vår bästa kunskap här är endast endels eller en del af kunskapen, men när vi nått fram till fullkomligheten, då skola vi se, hvad Gud är, och hvad Han kan göra. Amen».

»En afhandling om Guds sons mandoms anammelse » kommer därnäst, och därefter hafva vi tre smärre arbeten, skrifna för att reda upp och fastslå åtskilliga svåra och omstridda punkter i detta och några af hans föregående verk. Att skrifva om Guds sons människoblifvande skulle kräfva, säger Böhme, en ängels penna; men hans försvar är, att hans penna är bättre än någon ängels, emedan hon är förd af en syndares kärlek. Året 1621 såg en af Böhmes ursprungligaste och mäktigaste böcker dagen, — »Signatura Rerum». I denna märkliga bok lärer oss Böhme, att alla ting hafva två världar, i hvilka de lefva, en inre värld och en yttre. Alla skapade ting hafva ett inre och osynligt väsen samt en yttre och synlig form. Och den yttre formen är alltid mer eller mindre nyckeln till den inre karaktären. Hela denna värld, som vi se omkring oss, och af hvilken vi själfva äro själen – allt, allt är en sinnebild, en »signatur» af en osynlig värld. Denna djupa grundsanning eller princip löper igenom hela skapelsen. Skaparen följde denna princip i allt sitt verk; och den begrundande själen kan se denna princip framträda i allt Hans verk, i blommor, träd och djur,
 
Vår tyske Böhme älskade ej blommor,
till dess en dag på vandring genom ängen
han plötsligt iakttog, hur blommor tala,
ja, – vände sig och talade med honom.
Den dagen hade tusenskönan öga,
som tindrade, när hon utbytte tankar
med gullvifvan om dessa höga ämnen!
Berörda se vi dem i Jakobs prosa.

Men, bäst af allt, denna princip framträder tydligast i en människas tal, uppträdande, ansiktsuttryck och anletsdrag. Hvar dag, som går, få människorna öfver sig en stämpel, som gör deras inre väsen kändt. Hvarje gärning de utföra, hvarje ord de tala, hvarje önskan de hysa – allt kommer ut och fästes för alltid i deras karaktär och äfven utseende. »Därför », säger Böhme i början af sin bok, »ligger en mycket stor kunskap fördold i signaturen. Ty genom alla varelers yttre form, genom deras röst och gärning såväl som genom deras impulser, böjelser och önskningar ger sig deras fördolde ande tillkänna. Ty naturen har gifvit åt hvarje ting dess eget tungomål, i öfverensstämmelse med dess innersta väsen. Och detta tungomål, detta språk är naturens, i hvilken allting beständigt talar, röjer sig, blottar sig, och visar sig vara hvad det är ja, ända därhän, att allt, som talas och skrifves till och med om Gud, huru sant det än må vara, intet intryck skall kunna göra på mig, därest den, som talar eller skrifver, icke har den gudomliga naturen i sig; han har då icke den hammare i sin hand, som kan aflocka något ljud från min klocka eller få den att vibrera.
 
»Vägen till Kristus » var Böhmes nästa bok, och i de fyra dyrbara afhandlingarna, som utgöra denna bok, använder vår författare en alldeles ny metod. I sin »Aurora», i »De tre principerna», i »De fyrtio frågorna » och i »Signatura Rerum » har Jakob Böhme skrifvit för filosofer och teologer. Eller om han i alla dessa verk nedskrifvit i främsta rummet »ett minnesmärke » åt sig själf, så har det äfven då gällt den filosofiska och teologiska sidan af hans egen själ. Men i »Vägen till Kristus » skrifver han för sig själf i det syfte, som, en gång af Jakob Böhme antaget, sedan aldrig för en dag frånses. Böhmes älsklingsställe i den Heliga skrift, näst efter vår Herres löfte om den Helige Ande till dem, som bedja om honom, var liknelsen om den förlorade sonen. I alla sina böcker är Böhme denne son, betäckt med hugg och slag och öppna, stinkande sår, men som ändtligen börjar komma till besinning och återvänder till sin fader. »Vägen till Kristus » är en skapelse af det allra största djup och den allra största styrka, men djupet och styrkan äro hjärtats och samvetets mer än förståndets och den genomträngande skarpblickens. Denna härligt evangeliska bok består af fyra skrifter, betitlade »Om sann ånger», »Om sann underkastelse», »Om födelse på nytt» och »Om det öfversinnliga Iifvet». Och en djup stämning och underton af »själfbiografiskt liv och intresse går igenom de fyra skrifterna och sammanbinder dem till en lefvande enhet. »En soldat», säger Böhme, »som har varit i krig, kan bäst lära en annan soldat att strida». Och hvarken Augustinus eller Luther eller Bunyan bära djupare hugg eller bredare ärr eller tälja en ädlare saga i någon af sina själfbiografiska böcker själfbiografier värdiga sanna stridsmän – än hvad Böhme gör i sin »Vägen till Kristus». I början af »Den sanna ångern » lofvar han oss att berätta om förloppet af sin vandring och om den väg, på hvilken han själf har gått. »Författaren gifver dig härmed den bästa juvel han har. » Och en sann juvel är det, det intygar den, som nu talar. Om »Den sanna ångern » har något fel alls, så är det samma fel, som i Rutherfords »Bref ». För somliga af sina läsares smak använder Böhme liksom Rutherford nästan för mycket af det äktenskapliga lifvets språk och bilder i sin framställning af Kristi kärlek till den trolofvade själen och den trolofvade själens kärlek till Kristus. Men med denna och alla sina andra brister är »Den sanna ångern » en skrift, som, en gång upptäckt af rätter läsare, skall förblifva den lycklige upptäckarens beständige följeslagare under alla hans botgöringsdagar på jorden. I det den engelske läsaren ryckes med genom den fjärde skriften »Det öfversinnliga lifvet», erfar han en ny och växande känsla af ro och förnöjelse, förenad med en mystisk lyftning, ett mystiskt försjunkande, nästan nya till och med för läsaren af Böhmes böcker. Den nya höjden och djupet och den symboliska betydelsen och andligheten äro helt och hållet Jakob Böhrnes egna; men stilens otvungenhet och lätthet, rytmen och tonen äro uteslutande William Laws. I sitt förberedande arbete för en ny upplaga af Böhme på engelska har William Law öfversatt på nytt och bearbetat »Det öfversinnliga lifvet», och utgifvaren af 1781 års upplaga af Böhmes verk har införlifvat Laws härliga tolkning af denna skrift i stället för John Sparrow’s förträffliga, men något gammalmodiga tolkning. Vi äro John Sparrow’s ständiga gäldenärer för det ofantliga arbete, han nedlade på Böhme, äfvensom för hans djupa fromhet och personliga värde. Men det är tjänst nog och ära nog för Sparrow att alls hafva för sina landsmän öfverflyttat Jakob Böhmes skrifter, äfven om han icke var i stånd att gifva honom en sådan engelsk dräkt, som William Law skulle gjort. Men tag Böhme och Law tillsammans, och icke A. Kempis själf kommer dem nära, icke ens på sitt eget rättmätiga område, eller med hänsyn till hans omätliga insats på detta område. All »De smitatione »‘s saklighet, inre betydelsefullhet och andlighet förefinnas i »Det öfversinnliga lifvet», men därjämte en tankens flykt, ett förståndets säkra grepp och parade med bägge en hjärtats ljufhet och sorg, som äfven A. Kempis aldrig ens nalkas. »Det öfversinniiga lifvet» af Jakob Böhme, på William Laws engelska, är ett storslaget andligt verk, en skattkammare af manligt klingande engelska.

»En af handling om de fyra lynnena, eller En trösterik undervisning för ett sorgset och anfäktadi hjärta » var Böhmes nästa bok. »De fyra lynnena» äro de fyra temperamenten – det koleriska, det sangviniska, det flegmatiska och det melankoliska. Böhmes afhandling har af Walton väl beskrifvits såsom innehållande frestelsens filosofi och af Martensen såsom ådagaläggande en utomordentligt djup kännedom af människohjärtat. Böhme grep sig an med sin uppgift som en »ductor dubitantium» (De tvivlandes ledare) på ett mästerligt sätt. Han tager om hand syndabekymrade själars tröst och ledning på ett, för honom säreget djupt, innerligt och grundligt sätt. Boken är full af Böhmes människokännedom. Den är frukten af ett genomgående och långvarigt studium af karaktär och vandel. Hvarje sida af »De fyra lynnena» tindrar af en skarp, men kärleksfull och längtansfull inblick i vår arma människonatur. Allt eftersom hans kunder kommo och gåfvo sina beställningar i hans verkstad, eller hans grannar samlade sig och språkade och tvistade och grälade kring hans verkstadsfönster, eller då hans själasörjare dundrade och rasade emot honom i predikstolen, eller när municipalrådet i Görlitz vacklade hit och dit, ena dagen afkunnande, andra dagen återkallande sin dom öfver honom, för att sedan åter ge vika för sin kyrkoherdes påtryckning och fälla en ny dom – hela denna tid hade Böhme den stackars mänskliga naturen ända intill märgen och till alla hjärtats tankar och drifter liggande blott och bar framför sig. Och sedan, som alltid hos Böhme, växte och stegrades all denna iakttagelse af människorna hastigt till filosofi, till teologi, till personlig och evangelisk religion. Uti allt detta skönjde Böhme allt tydligare den mänskliga naturens ursprungliga grundplan, sammansättning och verksamhet, dess ursprungliga katastrof, dess svaghet och blottställdhet för allt ondt, dess behof af ständig vaksamhet och ständig vård, ståndigt beskydd, ständig undervisning, ständig ledning, ständig hjälp från Gud. Böhme skrifver om alla de fyra temperamenten med den djupaste insikt och med öfverflödande medkänsla, men öfver det sista af de fyra utbrister han: »O, hör mig! ty jag vet själf väl, hvad melankoli vill säga! Jag också har varit inhyst alla mina dagar i det melankoliska härbärget». Då jag häromdagen läste den nyligen utkomna boken »Erasmi lif och bref », påträffade jag följande ställe: »Erasmus hade, i likhet med alla verkligt snillrika män, en liflig och spänstig natur.» När jag läste detta, kunde jag icke tro mina ögon. Jag hade alltid tänkt mig lifliga och mottagliga naturer såsom varande raka motsatser till verkligt genialiska naturer. Och, medan jag upphörde att läsa en stund, skred en hel procession af män med verkligt och oförnekligt snille förbi mig, hvilka alla med Böhme hade bott i »det melankoliska härbärget», tills jag erinrade mig detta vida djupare och vida sannare ord: »Endast att nämna människan är att nämna melankolien». Nej, med all aktning, det verkliga förhållandet är säkerligen så nära som möjligt raka motsatsen. En liflig, för intryck mottaglig Erasmusliknande natur är ett undantag bland verkliga snillen. I alla händelser var Jakob Böhme Erasmus’ och alla sådana lifliga och elastiska människors fullkomliga motsats. Melankoli var Jakob Böhmes speciella temperament och karaktäristiska lynne. Länge hade han iakttagit, öfvervakat och brottats med och bedt öfver detta sitt eget skaplynne. Och det är utan tvifvel därför, som han är så utförlig, tydlig och säker på sin sak och så öfversvallande af medkänsla i sin behandling af just detta temperament. Böhmes störste lärjunge har tillgodogjort sig sin lärares undervisning, äfven hvad kapitlet om temperamentet beträffar, och återgifvit den på sitt klara, enkla, gripande och klassiska språk, i synnerhet i sin afhandling om »Kristlig pånyttfödelse». Låt alla predikare och präster, som skulle önska förvärfva en sann insikt och förfarenhet i frestelsens väsende och »raison d’etre » (orsaken af dess vara), och som skulle vilja grunda sina fingervisningar och hugsvalelser för sin andliga hjord på tingens natur lika väl som på Guds ord, göra Jakob Böhme, William Law och Prebendarie Clark till sitt beständiga studium. »Jag skrifver i intet annat syfte », säger Böhme, »än att människorna må lära känna sig själfva. Sök denna ädla själfkännedom! Sök den, och du skall finna en himmelsk skatt, som icke skall blifva förtärd af mal, och som ingen tjuf någonsin skall bortföra».
 
Jag skall icke göra ett försök att intränga i det täta, törniga snåret af Jakob Böhmes polemiska och apologetiska verk. Jag skall icke en gång belasta edert sinne med deras bedröfliga titlar. Hans fem apologier utgöra i omfång ungefär en tiondedel af hans fem »quarto» volymer. Och huru fulla hans apologier och försvar än äro af själfbiografiskt material, äfvensom af värdefulla utlägg och förklaringar öfver hans öfriga böcker, så äro de dock i bästa fall allesamman endast stridsskrifter med polemisk form och färg; och, huru ädelt Böhme än skrifvit i stridsfrågor, var det icke en gång honom gifvet, att bland alla de rnissförstand, falska föreställningar och framställningar, oförrätter och förolämpningar, hvarunder han led, alltid skrifva det, som gör oss glada och stolta att läsa och bättre af att läsa.

Om sin nästa bok skrifver Böhme salunda: »På några höga personers önskan, med hvilka jag under julhelgen samtalade, har jag skrifvit en tämligen lång afhandling om »Utkorelsen», i hvilken jag har gjort mitt bästa för att utveckla detta ämne på de djupaste grunder. Och jag hoppas, att den måtte göra slut på många strider och tvistigheter, rörande särskildt några stridsfrågor mellan lutheranerna och calvinisterna, ty jag har tagit de texter, som tala om Guds vilja att förhärda syndare och sedan åter om Hans motvilja att förhärda och har så stämt dem och bragt dem i samklang, att deras rätta betydelse och mening må blifva insedd». »Denne författare», säger John Sparrow, »tvistar icke alls. Han önskar endast att tillbjuda och förläna sin insikt i skrifterna åt båda hållen, besvarande förnuftets invändningar och kungörande sanningen, på det alla partier måtte blifva sammanbundna, förenade och försonade i kärlek». Och att han inte varit alldeles utan framgång, få vi tro, när vi höra en af Böhmes skickligaste utläggare skrifva om hans » Utkorelse », som »en i högsta grad praktiskt nyttig bok» och åter som »en djupt lärorik afhandling». »Det grundliga sätt, hvarpå Böhme gick till väga i sin behandling och affattning af »Utkorelse af nåd gemenligen kallad predestination », framgår af somliga kapitels hufvudrubriker. Kap.I.  Hvad den ene, ende Guden är. Kap. II. Angående Guds eviga talande ord. Kap. V. Om människans ursprung. Kap. VI. Om människans fall. Kap. VIII. Om skriftens utsagor och på hvad sätt de motsäga hvarandra. Kap. IX. Ett uppklarande af sådana bibelställens rätta betydelse. Kap. XIII. En sammanfattning af alla dessa frågor. Och sedan ägnade han, trogen sin beständiga vana, liksom missbelåten med resultatet af allt sitt arbete, hela den följande dagen, sedan han slutat sin »Utkorelse», åt ett »Bihang om ångern», i syfte att göra sin egen och sin läsares kallelse och utkorelse vissa och säkra. Och vi kunna tryggt säga, att, hvarken Augustinus, Luther, Bunyan, Baxter eller Shepard någonsin skrifvit något mera uppfylldt af evangeliskt djup, kraft, känsla och pathos, än den dagens arbete, än dessa fyra »quarto»-sidor. Det är sannerligen ett lysande dagsarbete. Men det torde icke hafva varit möjligt ens för Böhme att utföra detta dagsarbete, om han icke under månader i förväg, natt och dag, sysslat med de djupaste, mest hjärtepröfvande frågor rörande både Gud och människor. Hvilken människa var icke Jakob Böhrne, och för hvilket verk var han icke utvald! I arbete hela dagen i sin ensliga verkstad, och sedan hela natten därpå sysselsatt vid sin talgdank med att skrifva till »ett minnesmärke» för sig själf och oss sitt oförlikneliga »Compendium om ångern».
 
I ett bref adresseradt till en af Schlesiens adelsmän och dateradt den 19:de februari 1623 säger Böhme: »När ni får ledig tid att studera, skall jag skicka eder någonting ännu djupare, ty jag har skrifvit hela denna höst och vinter utan uppehåll». Och äfven om han under ifrågavarande höst och vinter icke skref mer än sin stora bok, »Mysterium Magnum », måste han hafva skrifvit natt och dag och inte gjort något annat. Äfven hvad dess omfång beträffar, är »Mysterium Magnum » ett ofantligt verk. I den engelska upplagan utgör det ett helt »quarto»-band om 507 sidor. Och med hänsyn till sitt innehåll är det i ännu högre grad ett underbart och häpnadsväckande alster. Att säga att »Mysterium Magnum» är en mystisk och allegorisk kommentar af skapelsehistorien (eller den Första Moseboken) är att ingenting säga. Philo själf är en nybörjare, en blyg och skygg uttolkare bredvid Jakob Böhme. »Hvilka ting äro en sinnebild , säger aposteln efter en förbigående hänsyftning på Sarah, Hagar, Isaak och Ismael. Men om ni verkligen önskar se hvarje stafvelse af Genesis framställd som en allegori, förandligad, tolkad af Kristus och af det nya testamentet från första versen af dess första kapitel till sista versen af dess sista, läs då, liksom den schlesiske ädlingen, när ni får tid och ledighet, Böhmes djupa »Mysterium Magnum». Jag skulle vilja tillråda den energiske och oförsynte forskaren att skaffa sig tid och ledighet till att begrunda och tillägna sig, om ej mer, åtminstone och allra minst Böhmes företal till »Mysteriurn Magnum». Och om han gör det och icke därifrån drages vidare att blif va en Böhmes lärjunge under sina återstående dagar, då är hans verksamhetsfält, hvad än det för öfrigt må vara, förvisso icke mystisk och filosofisk teologi. Steget är långt, både hvad tid och tänkande beträffar, från Böhme till Schopenhauer, men på tal om en af Schellings böcker, säger Schopenhauer, att alltsammans är taget från Böhmes »Mysterium Magnum; hvarje tanke och nästan hvarje ord hos Schelling kommer Schopenhauer att tänka på Böhrne. »När jag läser Böhmes bok», säger Schopenhauer, »kan jag icke tillbakahålla vare sig beundran eller rörelse».
 
Vid sin förtidiga död lämnade Böhme efter sig fyra afhandlingar i ofullbordadt skick. »Theoscopia» eller »Gudomlig Syn» är endast ett fragment; men äfven så leder oss studiet af detta fragment att tro, det Böhme, om han fatt lefva till det mänskliga lifvets normala åldlersgräns,  och om hans intelligens allt fortfarande fått utveckla sig och tillväxa i klarhet, sammanträngdhet och enkelhet, skulle Böhme hafva efterlämnat åt oss icke få böcker lika klassiska till sin form, som alla hans böcker äro klassiska till sitt innehall; i sin ursprunglighet och sannfärdighet, i sitt djup och sin kraft. Som det är, tjänar hans icke afslutade, knappt påbörjade »Theoscopio» att visa forskaren den förlust han lidit genom Böhmes allt för tidiga död. Då jag läste om och om igen hans »Theoscopia», insåg jag hela sanningen och styrkan af Hegels ädelmodiga ord, att den tyska filosofien tog sin början med Böhme. Detta är både tysk och kristen filosofi, sade jag till mig själf, medan jag njöt af hans »Theoscopio». Låt den allvarlige forskaren lägga märke till titlarna till några kapitel i »Theoscopia » och låt honom sedan säga, hvad han icke skulle velat ge för att erhålla en sådan bok från en sådan penna i fullbordadt skick.

»Hvad Gud är, och huru vi människor skola komma till kännedom af det gudomliga väsendet genom den gudomliga uppenbarelsen.

Hvarför det understundom ser ut, som funnes det ingen Gud, och som berodde allting, som sker här i världen, på en tillfällighet.

Hvarför Gud, som är kärleken själf, tillstädjer en ond vilja, stridande mot hans egen vilja.

Om skälet till och nyttan af, att det onda finnes tillsammans med det goda.

Om människans själ och huruledes den är en afbild af Gud, och på hvad sätt den ännu kan blifva uppfylld af Gud.

Hvarför detta timliga universum skapats; hvartill det är nyttigt, och huruledes Gud är allting så nära, och så vidare. »Men ingen mängd af citat», säger Böhmes framstående lärjunge, den nyligen aflidna Mrs Penney, »kan gifva så mycket som ett återsken af det ljus, som strömmar ut från »Theoscopia», när den länge och med tålamod begrundats».
 
Ett annat ofullbordadt fragment, som Böhmes lärjungar söka efter och samla och uppskatta som verkliga guldkorn, är hans »Heliga Vecka». Om detta lilla arbete omtalar för oss dess författare, att han grep sig an därmed på enträgen uppmaning af några hängifna och goda vänner, till dagligt bruk, för främjande af sann religion i deras hjärtan och i den lilla församling, som utgjordes af deras familjer. Följande böneformulär är Böhmes för måndagen, den enda dag, hvars böner han fick färdiga före sin död: »En kort bön, då vi vakna tidigt, innan vi stiga upp. En bön och en tacksägelse, sedan vi stigit upp. En bön under kroppstvagningen och klädseln. En bön, när vi begynna arbetet i vårt yrke. En bön vid middagstiden. En bön framemot aftonen. En bön, när vi kläda af oss. En tacksägelsebön för Jesu Kristi bittra lidande och död. »Hvad menar mannen? » Många af hans samtida, som kommo att läsa hans »Heliga Vecka», brukade säga: »Hvad menar den förryckte mannen? Skulle han vilja ha oss att bedja dagen lång? Skulle han vilja ha oss att bedja och inte göra någonting annat? » Ja, det ser nästan så ut. Ty i sin »Det öfversinnliga lifvet» säger läraren till lärjungen, som har frågat: »Hur skall jag blifva i stånd att lefva rätt ibland all denna världens ängslan och oro? » »Om du en gång hvar timme kastar dig i tro in uti Guds bottenlösa barmhärtighet, in i Kristi lidanden, och i hans förböners delaktighet, då skall du erhålla kraft från ofvan att härska öfver världen, döden, djäfvulen och helvetet själft». Och åter: »O du man af litet mod, kunde din vilja blott bryta sig lös hvarje halftimme från allt skapadt och dyka ned i det, hvarest intet skapadt finnes eller kan finnas, skulle den då genomträngas af Guds härlighets glans och smaka en sötma, som ingen tunga kan beskrifva. Då skulle du älska ditt kors mer än all denna världens härlighet och rikedom». Författaren hade börjat på med en serie betraktelser öfver de Tio Budorden för att användas vid tisdagens andaktsöfningar, men hann aldrig längre än till det femte budet. Böhme är i sina filosofiska, teologiska och spekulativa böcker så djup och originell, att på många ställen kunna vi endast med vördnad träda tillbaka i förundran öfver mannen. Men i sin »Heliga Vecka» knäböjer Böhme vid sidan af oss. Icke så, som vore icke äfven i hans böner det för honom karaktäristiska djupet närvarande, men alla veta vi ju något om bönens natur, om sättet att bedja och om det välsignelserika i bönen, och det är därför, som vi äro så mycket mer förtrogna med Böhme, den förlorade sonen, än med Böhme, den teosofiske teologen. När Böhme börjar lära oss att bedja, och när lärdomen kommer oss tillhanda utur hans egen bönekammare, då äro vi i stånd att se i närmare belysning nåågot af filosofens och teologens ursprunglighet, storhet, styrka och sanna, oskrymtade fromhet. När Böhmes filosofi och teologi blifva botfärdighet, bön och lofprisande, då känna och veta vi genom deras frukter, hur god hans filosofi och teologi måste vara allra längst ned i sitt djupaste, fördoldaste väsen. Jag håller med Walton, att dessa böner äro fulla af salvelse och lärdom, och att somliga af dem äro af »utomordentlig magnetisk kraft», samt att de, återgifna i modern diktion, äro oändligt sköna andaktsverk och verkliga förebilder för allt, hvad en af Gud upplyst själ skulle vilja uttala till Gud och Kristus. För min del sätter jag, omedelbart efter Davids psalmer, Jakob Böhmes »Heliga Vecka» och de böner, som finnas kringströdda i hans »Sanna ånger», och i jämnhöjd med Böbme sätter jag biskop Andrewes »Enskild Andakt». Jag har för mitt eget troslif ej funnit någon annan källa, som jag för ett ögonblick skulle vilja jämföra med Böhme och Andrewes.
 
»En afhandling om Döpelsen och Herrens Nattvard; En nyckel till de förnämsta punkterna ock uttrycken i författarens skrifter»; och slutligen en högst värdefull volym bref, »Epistolæ theosophicæ» fullständiga den upplyste och välsignade Jakob Böhmes utomordentligt rika bibliografi.

Ehuruväl det finns en hel del onödigt och tröttsamt upprepaude i Jakob Böhmes skrifter, finnes det på samma gång knappast ett enda teologiskt ämne, på hvilket han icke kastar ett nytt, intensivt och strålande ljus. I sin absolut enastående, storslagna lära om Gud har Böhme, ehuru han hela tiden är uppriktigt trogen emot den, på samma gång obestridligen öfverträffat både den latinska och de reformerta kyrkornas teologi; och, absolut obeläst som han var, valt sin ståndpunkt i spetsen för de stora grekiska teologerna. Reformatorerna koncentrerade sin kritik – sin granskning och sitt tadel – på den Romerska kyrkans lära om människan och om hennes frälsning (antropologi och soteriologi) och i synnerhet på den därmed sammanhundna diciplinen och gudstjänsten. De sågo intet behof föreligga att omgestalta grundvalen för den rena teologien, själfva läran om Gud. Och medan Jakob Böhme på det hela taget omfattar såsom sin egen trosbekännelse allt, hvad Luther och Calvin och deras följeslagare lärde i fråga om synd och frälsning, om syndarenas fördärf och skuld och om var Herres återlösningverk, reser han sig högt öfver den störste och bäste af sina lärare i sin lära om gudomen. Han icke blott reser sig vida högre i läran härom än Rom och Genéve, han pejlar långt djupare än vare sig Antiokia eller Alexandria eller Nicomedia eller Nicæa. På denna djupt betydelsefulla punkt har biskop Martensen en förträfflig uppskattning af Böhme. Efter hvad jag tagit på mitt eget ansvar att säga om Böhme, måste följande passus af den lärde biskopens auktoritativa och afgörande åsikt ordagrant anföras: »Om vi jämföra Böhmes lära om Treenigheten », säger den lärde, evangeliske biskopen, »med den, som innehålles uti den – i alla andra afseenden – så beundransvärda Athanasianska Trosbekännelsen, sätter den senare fram för oss intet annat än en fjärran, – fjärran – från vår personliga iakttagelse och erfarenhet bortstött eller undanskjuten lära – en dogm blott och bart – om den treenige Gudens vara; en Gud endast för tanken, i hvilken intet finnes, som visar medkänsla och medlidande eller ens förmåga af medkänsla och medlidande för en människas hjärta. Böhme däremot uppenbarar för oss den lefvande Guden, all godhets Gud, den eviga kärleken, om hvilken absolut ingen antydan finnes i det kärfva, hårda Symbolum Athanasianum. Genom denna Böhmes ställning till människohjärtats känslor och böjelser står hans lära om treenigheten i innerlig öfverensstämmelse med reformationen och med dess evangeliska kyrkor... Böhme är angelägen att framlägga en uppfattning af Gud, som skall fylla det gapande tomrummet mellan de teologiska och antropologiska sidorna och intressena i den dogmatiska utveckling, som reformationen lämnade efter sig som arf; han söker förena det teologiska och det antropologiska... »Från noggrant studium af Böhmes teologi », fortsätter biskop Martensen, »vinner man det förhärskande intrycket, att Böhmes Gud i sitt innersta väsen är i innerlig förvantskap med människan, liksom äfven människan i sitt innersta väsen allt fortfarande är i förvantskap med Gud. Och därjämte igenkänna vi i Böhme, alltigenom pulsslagen hos en troende människa, som i alla sina böcker är mest af allt angelägen om sin egen och sina medmänniskors frälsning». Välan, det är just detta ytterligare – utöfver själfva trosbekännelsen
tillkommande element i Böhme, tillsammans med det ögonblickligt omedelbara, intensivt praktiska tilämpandet af allt hans spekulativa tänkande och begrundande, det är just detta, som är Böhmes sanna och verkliga särmärke, hans skinande och odelade ära. Och det är från denna fjällhöga, ensliga och fullkomligt obevandrade region af Böhmes utöfver trosbekännelsen sig sträckande, mer än trosbekännelsen rymmande teologi, som allt det väsentliga, det karaktäristiska, det utmärkande och det alstringskraftigt fruktsamma i Böhme verkligen och ursprungligen stammar. Den gudomliga naturen, den eviga naturen, den förgängliga naturen, den mänskliga naturen äro, när man ser dem utvecklade den ena ur den andra och sammanbundna den ena med den andra, så som Böhme ser dem utvecklade och sammanbundna, kategorier af det mest tydliga, mest vissa, mest nödvändiga och mest intensivt lärorika slag. Och om höjden och djupet, massiviteten, den häpnadsväckande, öfverväldigande storslagenheten och majestätet, så väl som ljufheten och skönheten, värmen och fruktsamheten af en lära om Gud är något argument eller bevis för dess sanning, då är förvisso Böhmes underbara och storartade lära om gudomen på ett ådagaläggande och själafröjdande sätt bevisad. Gud är för Böhme väsendet öfver alla väsen. Gud är den djupaste grunden, den lefvande och den lifgifvande roten af allt vara. På samma gång är den gudomliga naturen så gudomlig, den är så hög och så djup, den är så olik allt, hvad som icke är den själf; den är så långt bortom, så högt ofvanför alla ord, alla tankar och alla föreställningar, människor och änglar, att världsallt efter världsallt har måst blifva till, innan det världsallt, hvaraf vi bilda en del, och till hvilket vår yttersta tankeflykt är begränsad, kunde hafva blifvit till och blifvit medvetet af sig själft. Man får aldrig förväxla Böhmes eviga natur med den evige Guden. Den gudomliga naturen, den eviga gudomen existerar i Fadern, i Sonen och i den Helige Ande; och sedan efter Sonens eviga födelse och den Helige Andes eviga utgående och framgående kommer den eviga naturen.
 
Den eviga naturen är icke den gudomliga naturen, men den är – till sina egenskaper och sina krafter – så öfverensstämmande med den gudomliga naturen, som något skapadt någonsin möjligen kan vara. Nåväl, om vi nu ämna följa Böhme ännu längre, då få vi icke lojt och makligt tänka oss den eviga naturens alstring såsom ett gudomligt skapelseverk, utfördt och fullbordadt i något förflutet af tid eller af evighet. Det finnes intet vare sig förflutet eller tillkommande där, hvarest vi nu vandra med Böhme. Det finnes endast ett evigt nu, ett evigt närvarande, där han nu leder oss. Ty, liksom Gud Fadern evinnerligen och utan afbrott eller uppehåll föder Sonen, och liksom den Helige Ande utgår från Fadern och Sonen evinnerligen och utan afbrott eller uppehåll, likaså säger Gud ordet evinnerligen och utan afbrott eller uppehåll: »Varde denna begynnelse af allting och låt den fortfara att vara. Och, medan han talar, uppväcker hans ord den alltid gryende morgonen af den alltid på nytt skapade dagen. Och han beskådar den eviga naturen, utan afbrott eller uppehall uppstigande framför sig, och han förklarar den vara ganska god. Skaparen öfverträffar så skapelsen, enkannerligen den sena och aflägsna skapelse, af hvilken vi äro en del, att, hvad som är skaparens första steg ut ur Sig Själf, och hvad som är ett steg fram emot vår skapelse, det är, att Han skapar, alstrar eller annorledes frambringar en natur eller ett universum, som skall vara i stånd att ögonblickligen mottaga i sig själf allt det af skaparen, som han har beslutat uppenbara och meddela åt skapade väsen – en natur eller ett universum, som skall på en gång själft vara skapelsens begynnelse och ursprunget, källan, grufvan, ur hvilken allt det tillkommande skall sammansättas. Den eviga naturen är sålunda det stora förrådshuset och verkstaden, i hvilken de skapade väsendena, elementerna, grunderna och möjligheterna af alla möjliga världar förvaras. Här är den stora skattkammare, här är det laboratorium, i hvilket det sonliga ordet ingår, när, genom honom, Gud skapar, uppehåller och fullbordar världarna, universum efter universum. – Här, säger Böhme, är den stora, allt omfattande, allt rymmande och innehållande skattkammare, som gömmer den himmelska lera, hvaraf allting – ända till änglar och människor är formadt, och här är det eviga svarfhjul, med hvilket de alla formas och bildas. Den eviga naturen är ett osynligt väsen och det väsen, som är urgrunden, ur hvilken alla de synliga och osynliga världarna äro gjorda. Ty de ting, som ses, gjordes ej af ting, som synas. I detta ljusutstrålande, ursprungliga universum blifva äfvenledes alla Guds tankar, som från evighet voro vända mot oss, alla de gudomliga begreppen, mönstren och planerna för allting lagda öppna, förevisade och förseglade för att af blifvande världar ses utförda. »Genom detta himmelrike eller den eviga naturen», säger William Law i sitt »Vädjande till alla dem, som tvifla», »frambryter evinnerligen den osynlige Guden och uppenbarar sig i gränslös höghet och gränslöst djup af välsignelserika underverk, yppande och visande sig för alla sina himmelska skapelser i en oändlig omväxling och en ändlös mångfald af sina krafter, skönheter, fröjder och härligheter. Därför är det som alla himmelrikets invånare städse och för alltid veta, skåda, höra, känna och på olika och mångahanda sätt åtnjuta och tillgodogöra sig allt, hvad som i den gudomliga naturen är stort, älskvärdt, oändligt och nådefullt. » Och åter i sin »Väg till gudomlig kännedom»: Utur denna allt öfverskyggande, allt öfverträffande »eviga natur», som är lika allomfattande och omätlig, som gudomen själf, mottaga alla de högsta varelserna, kerubimer och serafimer, alla änglarnas härar och alla med förnuft begåfvade andar sin födelse, tillvaro, väsensinnehåll och gestalt. Och de äro en och förenade till en, Gud i dem och de i Gud, i öfverensstämmelse med Kristi bön för sina lärjungar, att de och han och hans helige Fader måtte blifva förenade till en. Något litet filosofi, i synnerhet då filosofen inte ännu känner sitt eget hjärtas pestsmitta, alstrar benägenhet för tvifvel och otro i Guds ord och i Kristi arbete. Men Böhmes och Laws filosofi skola fördjupa tanken och betvinga hjärtat hos den, som söker, och göra honom till en förlorad son, en ödmjuk troskämpe och en djup filosof med naturen och nåden som djupsinniga lärare.
 
Böhmes undervisning angående den mänskliga naturen, hans lära om människohjärtat och om Guds af bild i människohjärtat har i sig något storslaget, som utmärker den och stämplar den såsom varande i alldeles särskildt hög grad Böhmes egen lära. Han öfverensstämmer med katekeslärorna och trosbekännelserna så till vida, att människans hjärta i begynnelsen liknade Guds hjärta i kunskap, rättfärdighet och sann helighet. Men äfven härutinnan sträcker sig Böhme utöfver katekeslärorna så till vida, att människohjärtat ännu och fortfarande öppnar sig för den gudomliga naturen, liksom äfven för den eviga och den förgängliga naturen, ungefär på samma sätt, som Guds hjärta öppnar sig för allt, hvad Han skapat. På hvarje sida i Böhmes skrifter, skall man se framhållet, att Gud och Kristus, himmel och helvete, lif och död äro i hvarje enskild människas eget hjärta. Himmelen och allt hvad den rymmer antingen släckes och dödas hvarje dag i hvarje människas hjärta, eller också uppstår därinom ett nytt lif och på samma sätt helvetet. Ja, han är djärf nog att utbrista: »Gud själf är så nära dig, att den heliga treenighetens fortplantningsverk beständigt pågar i ditt hjärta. Ja, alla de tre personerna fortplantas för dig i ditt hjärta». Och åter: »Gud är i ditt mörka hjärta. Klappa på, och han skall komma ut inom dig i ljuset. Den Helige Ande håller ditt mörka hjärtas nyckel. Bed och han skall varda dig gifven inom dig. Låt icke någon själfklok eller förnumstig människa inbilla dig, att Gud är lika fjärran från dig som stjärnorna. Endast framräck nu detta ögonblick ditt hjärta att Gud, och Kristus, Guds son, skall blifva född och formad inom dig. Och sedan är du hans broder, hans kött och hans ande. Du är då också ett barn af hans Fader. Gud är i dig. Kraft, makt, majestät, himmel, paradis, elementer, stjärnor, hela jorden – allt är ditt. Du är i Kristus öfver helvetet, och allt hvad det innehåller. »Böhmes tänkande», härom påminner oss alltid Martensen, »strömmar fram från den djupaste praktiska ingifvelse. Hans tänkande är mättadt med hänsyftningar på frälsning och salighet. Hela hans metafysik är genomträngd af praktisk tillämpning». Och i alldeles särskildt framträdande grad kunna vi här påpeka, är detta fallet beträffande hans lära om Gud och människohjärtat. Guds immanens, som teologerna och filosoferna kalla det, Guds inneboende, som psalmisterna och apostlarna och helgonen kalla det, det gudomliga ordet, som lyser hvarje människa, som kommer till världen, som Johannes kallar det, af den praktiska och personliga tillämpningen af allt detta är hvar bok, som Böhme skrifvit, full. Ser du det icke och känner det? utropar han beständigt till sina läsare. Himmelen är förvisso i hvarje helig människa och helvetet i hvarje dålig. När du arbetar tillsammans med Gud, då är du i himmelen, och din själ bor i Gud. På samma sätt är du i helvetet och ibland djäflarna, då du känner afund, hätskhet, vrede eller illvilja. Du behöfver icke fråga, hvar himmelen är, eller hvar helvetet är. Bägge äro inom dig, nämligen i ditt eget hjärta. Nåväl då, när du beder, bed i den himmel, som är inom dig, och där skall den Helige Ande möta dig och hjälpa dig, och din själ skall blifva himmel inom dig. En af Böhmes fundamentala lärosatser är den, att syndafallet skulle hafva medfört en ögonblicklig och evig död för Adam och Eva, därest icke det gudomliga ordet, kvinnans säd, ingått i deras hjärtan och behållit ett fotfäste i deras hjärtan och i deras barns hjärtan intill tidens fullbordan, då det skulle taga köttslig gestalt och utföra det arbete, som köpte oss fria. Och detta är orsaken, hvarför Böhme anropar och bönfaller alla sina läsare med försäkran, att, om de endast vilja gå ned djupt nog in i deras egna hjärtan, då skola de där, där nere, djupare än verksynden, djupare än arfsynden, djupt, djupt ned i sina själars väsen och medelpunkt träffa på hemliga, oväntade frön af det gudomliga lifvet. Frön, blad, knoppningar och nya begynnelser af Guds, Sonens lif, i djupet af sina själar. »Hemliga och små », utropar Böhme, »som dessa frön af Eden äro, förakta dem dock icke, tillintetgör dem icke, ty i dem finnes välsignelse för dig. Vattna dessa hemliga frön, gif dem solsken, gräf omkring dem, och de skola växa upp i dig. Det gudomliga lifvet är i dig, förkväf det icke, ty det är af Gud. Nej, det är Gud själf i dig. Det beror på dig själf, huruvida det, som i detta ögonblick ännu är det minsta af alla frön, skall i dig blifva det största och fruktrikaste träd.

»Människan vet aldrig, hur benägen hon är att tänka sig Gud med mänskliga egenskaper», är ett karaktäristiskt yttrande af en af Böhmes landsmän. Och Böhmes utöfver trosbekännelsen och nästan utöfver den Heliga Skrift gående behandlingssätt af den Bibelns ofta förekommande antropomorphism »oundviklig och dock outhärdlig», måste af mig förbigås. Stark föda tillhör dem, som uppnått mogen ålder, dem, som genom att bruka och använda sina själfsförmögenheter öfvat upp dem till att urskilja godt och ondt. Böhmes filosofiska, teologiska och på egen erfarenhet sig stödjande lära om synd, måste jag också, på ett undantag när, helt förbigå. »Om alla träd vore skrifvare », utbrister han på ett ställe, »och alla deras grenar vore pennor, och alla kullar böcker, och allt vatten bläck, skulle likväl alltsammans icke kunna tillräckligt beskrifva och förklara det onda, som synden har gjort. Ty synden har gjort detta hus af himmelskt ljus till en mörkrets håla; denna glädjens boning till en sorgens, jämmerns och pinans boning, detta all vederkvickelses hus fullt af hunger och törst, denna kärlekens boning till ett fiendskapens och illviljans fängelse, detta ödmjukhetens säte till ett tillhåll för högfärd, raseri och hätskhet. I stället för muntert skratt har synden medfört fasa; i stället för frikostighet tiggeri, i stället för himmelen helvetet. O, du olyckliga människa vänd om! ty Fadern utsträcker bägge sina händer för dig. Vänd dig endast till honom, och han skall mottaga och omfamna dig i sin kärlek». Det var denna världens synd och elände, som först gjorde Jakob Böhme till en filosof, och det var hans eget hjärtas syndfullhet, som till slut gjorde honom till ett helgon. Böhmes fulltoniga lära om bönen och hans öfning däri, hans härliga och fruktbringande behandling af hvad han alltid kallar »Kristi tillvägagångssätt » och i innerligt samband härmed, hans sätt att behandla rättfärdiggörelsen och tillräknandet af en ställföreträdares rättfärdighet, om allt detta och mycket mer kan jag nu ej bjuda till att tala. Inte heller om hans öfverlägsna, sublima lära om kärleken. »Kasta ut ditt hjärta på alla människor», än befaller han, än heder han oss så bevekande. Öppna ditt hjärta på vid gafvel och kasta ut det. Ty med mindre du öfvar ditt hjärta och ditt hjärtas kärlek på hvarje människa i världen, skall din egenkärlek, din högfärd, din föraktfulla likgiltighet, din afund, din afsmak, din motvilja gent emot andra allt fortfarande härska och regera öfver dig. Den gudomliga naturen skall i dig förkväfvas och utsläckas, tills intet finns kvar i dig, utom ditt eget jag och helvetet. I Guds namn och i Guds kraft älska alla människor! Älska din nästa som dig själf, och gör för din nästa hvad du gör för dig själf! Och gör det nu! Ty nu är den behagliga tiden; nu är salighetens dag».
 

*    *    *

Jakob Böhme dog i sitt femtionde år. Han blef smädad, förtalad, pinad och jagad till döds af en värld, som icke var värdig en sådan gåfva af Gud. En plötslig och häftig sjukdom drabbade Böhme, och han nedsjönk i döden med sin »Aurora» och sin »Heliga Vecka» och sin »Gudomlig Syn», alla liggande ofullbordade invid hans bädd. »Öppna dörren och släpp in mer af den där musiken», sade den döende mannen till sin gråtande son. Böhme hörde redan harpospelarnas strängar ljuda.

Han deltog i den sång, som sjunges i himmelen för Honom, som älskat dem och tvagit dem från deras synder i sitt eget blod. »Och nu», sade den förlorade sonen, den salige Böhme, »går jag att i dag vara med min återlösare och min Konung i paradiset. »
Och därmed dog han.

 

L. Nordblads Bokhandel. Uppsala 1913, Alqvist & Wiksells Boktryckeri AB

 

Jacob Boehme. Mysterium magnum.
Amsterdam, A. en D. Hoogenhuysen for J.G. Gichtel, 1682

 

Jacob Boehme. Theosophia revelata. s.l., s.n., 1730
 

___________________________________________________________________