1
En introduktion till teosofin

William Q. Judge

© 2001 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

[Ur The Official Report of the Worlds Parliament of Religions från år 1893 i Chicago, USA.]

Om man gör anspråk på att opartiskt studera historia, religion och litteratur, så kommer man under den antika eran att finna förekomsten av en diger ackumelerad kunskap av filosofi, vetenskap och etik. Denna kunskap bildar själva grunden och ursprunget för liknande tankar i de moderna systemen. Den är på samma gång religiös och vetenskaplig och gör gällande att religion och vetenskap aldrig borde vara åtskilda. Den framställer sublima religiösa och ideella läror, men visar samtidigt att människan kan använda sin förmåga att tänka och dra slutsatser och att ingen annan auktoritet än hennes förnuft har något berättigande. På detta sätt hindrar läran det hyckleri som uppstår genom att anta dogmer grundade på auktoritet, som man inte kan visa bygger på förnuftet. Denna uråldriga kunskapskälla är känd som "Visdomsreligionen" och lärdes alltid ut av adepter eller initierade, vilka bevarat den genom tiderna. Från denna och andra läror påvisades att människan är ande och odödlig samt är i stånd att föreviga sitt verkliga liv och medvetande. Hon har gjort så under alla tider i de personer som är blomman av den mänskliga rasen och som är medlemmar av ett gammalt och högtstående Brödraskap. Detta Brödraskap intresserar sig för människans själsliga utveckling vilken av dem anses innefatta varje utvecklingsprocess på alla plan. De initierade är bundna av utvecklingslagarna och måste arbeta med mänskligheten när dess utveckling tillåter det. Därför ger de gång på gång ut samma lära som jämt och ständigt blir förmörkad i olika länder och platser. Detta är Visdomsreligionen och de är bevararna. Ibland kommer de till länder som stora lärare och "frälsare" vilka om och om igen förkunnar de gamla sanningarna och etiska system. Detta visar sålunda, att mänskligheten är kapabel till oändlig fulländning både i tid och i kvalitet. Frälsarna och adepterna står som exempel på denna möjlighet.

Från denna levande och nu verksamma grupp av fullkomliga människor tillkännagav H.P. Blavatsky, att hon mottog impulsen att åter igen föra fram de gamla idéerna, och fick från dem också åtskilliga nycklar till antika och moderna läror som har gått förlorade under kampen för civilisationen. Hon blev också försedd av dem med några läror, verkligen gamla, men fullständigt nya för vår tid i någon som helst exoterisk form. Dessa skrev hon ner tillsammans med andra förklaringar som hon var försedd med, till sina medlemmar och till världen i stort. Tillsammans med alla vittnesbörd genom tiderna som finns i alla nationers bevarade skrifter, har vi det nya bestämda påståendet, att den gamla och altruistiska gruppen av adepter fortfarande existerar på denna jord och har intresse av rasens utveckling.

Teosofin förutsätter en evig princip, kallad det okända, vilken aldrig kan bli begriplig utom genom dess manifestationer. Denna eviga princip finns inom alla ting och varelser; det manifesterar sig periodiskt och evigt och utträder sedan igen från manifestationen. Under ebb och flod framskrider utvecklingen, och själva detta är manifestationens framåtskridande. Det förnimbara universum är en manifestation av detta okända, som omfattar både ande och materia, för teosofin fasthåller att dessa är enbart de två motsatta polerna av den enhetliga okända principen. De existerar samtidigt och är inte åtskilda, inte heller är de skiljbara från varandra, eller som det står i de hinduiska skrifterna, det finns ingen partikel av materia utan ande och ingen partikel av ande utan materia. Då denna ande-materia manifesterar sig själv differentieras den på sju plan, var och en tätare än dess föregångare på vägen ner mot vårt sinnesplan, och substansen hos alla varelser är densamma, endast graden är olika. Och med denna uppfattning är därför hela universum levande, inte en enda atom däri är på något vis död. Det är också medvetet och intelligent, dess medvetande och intelligens är närvarande på alla plan fastän fördunklad på vårt plan. På vårt plan inriktar sig anden på alla människor som väljer att tillåta den att göra så, och att vägra tillåta den är orsaken till okunnighet, synd och alla sorger och lidanden. Under alla tidsåldrar har några nått detta höga tillstånd, har växt så att de är som gudar, och deltager aktivt i naturens arbete. De fortsätter från århundrade till århundrade och vidgar sitt medvetande och ökar den andliga spännvidden i sin vägledning av naturen. Detta är alla väsens öde, därför förutsätter teosofin från början denna utvecklingsmöjlighet hos rasen och undanröjer iden om en inneboende syndfull ondska samt erbjuder en mening och målsättning med livet, som är i harmoni med själens längtan och dess verkliga natur och som på samma gång tenderar till att förgöra pessimismen med sin följeslagare, förtvivlan.

I teosofin anses världen vara en produkt av evolutionen, och av den tidigare omtalade principen, från de allra lägsta första livsformerna som blir vägledda allteftersom de utvecklas av fullkomliga väsen från andra och äldre utvecklingskedjor. Dessutom är den sammansatt av de jag eller individuella andar för och genom vilken den flödar ut. Därför anses människan som vi känner henne att vara en medveten ande, utvecklingens blomma, vilken har andra och lägre klasser av jag under sig i de lägre rikena. Likväl kommer alla att nå och är bestämda att en dag uppnå samma mänskliga stadium, som vi nu är i, men då har vi nått ännu längre. Människans medvetande är då mer fulländat och är i stånd, som tidigare omnämnts, att passera från ett differentieringsplan till ett annat. Om hon tar något av dessa för den verklighet som hon är i sin innersta natur blir hon lurad; för utvecklingens syfte är att ge henne fullständigt jagmedvetande så att hon kan gå mot högre stadier i universums framåtskridande. Hennes utveckling efter att ha nått det mänskliga stadiet är att skaffa sig erfarenheter och på så sätt höja och rena de olika materieplanen som hon kommer i kontakt med, så att anden röst kan bli fullständigt hörd och förstådd.

Hon är ett religiöst väsen, därför att hon är en ande innesluten i materia vilken i sin tur är andlig i sin innersta natur. Eftersom hon är en ande kräver hon olika bärare med vilka hon kan komma i kontakt med alla naturens plan som innefattas i utvecklingen. Det är dessa bärare som gör henne till ett invecklat sammansatt väsen benägen till misstag men på samma gång i stånd att höja sig över alla illusioner och erövra den högsta platsen. Hon är universum i miniatyr för hon är en ande som manifesterar sig själv till sig själv genom sju differentieringsgrader. Därför är hon känd i teosofin som ett sjufaldigt väsen. Den kristna indelningen av kropp själ och ande är korrekt så långt den sträcker sig, men kommer inte att ge svar på de problem som livet och naturen ställer. Såvida, som ej är fallet, de tre indelningarna var och en anses vara sammansatta av andra vilket kommer att höja antalet till sju. Anden står ensam vid toppen, sedan kommer den andliga själen eller Buddhi som den kallas på sanskrit. Buddhi tar mer del av anden än det som finns nedanför, och den är länkad med Manas eller förnuftet. Dessa tre är människans verkliga treenighet, den oförgängliga delen, det sanna tänkande väsendet som lever på jorden i de andra och grövre bärarna som är under utveckling. Nedanför i kvalitetsgrad är begärens och passionernas plan som delas med djurriket, ointelligent och alstrande okunnighet som kommer från falsk föreställning. Det är skiljt från viljan och omdömet och måste därför ha sin egen plats. På detta plan manifesterar sig livskraften, inte som ande ur vilken den härleder sin innersta natur, utan som energi och rörelse. Den är gemensam för hela det objektiva planet och genom att den är överallt måste den också klassificeras för sig själv, den del som används av människan förloras vid kroppens död. Slutligen, före den objektiva kroppen, kommer modellen eller dubbletten till det yttre fysiska höljet. Denna dubblett är astralkroppen, som tillhör det astrala materieplanet, den har inte den täthet som de fysiska molekylerna, utan är av finare grad och av både starkare och varaktigare natur. Den är den fysiska kroppens original, som tillåter de fysiska molekylerna att forma och drapera sig på denna. Den tillåter dessa att komma och gå dag efter dag, som det är känt att de gör, likväl behåller de alltid den bestämda form och kontur som ges av den inre astrala dubbletten. Dessa fyra lägre principer eller höljen är den övergående förgängliga delen hos människan, inte henne själv utan på alla sätt de verktyg hon använder. Höljena ges upp vid dödens timme likt ett gammalt klädesplagg och återuppbyggs utav den gemensamma reservoaren vid varje födelse. Treenigheten är den verkliga människan, tänkaren, individualiteten, som går från boning till boning och gör erfarenheter vid varje återfödelse, emedan den lider och gläds enligt sina handlingar – hon är den enhetliga centrala människan, den levande ande-själen.

Denna andliga människa har alltid existerat och är intimt förknippad med utvecklingen, som styrs av orsak- och verkanlagen, därför att hon i sitt innersta väsen är just denna lag. Därtill kommer att hon på detta plan visar olikheter i kraft och karaktär, kapacitet och möjligheter, själva hennes närvaro måste förklaras medan skillnaderna ovan måste finnas i åtanke. Reinkarnationsläran gör allt detta. Det betyder att människan varande en tänkare, sammansatt av själ, förnuft och ande, tar kropp efter kropp i besittning i liv efter liv på jorden vilken är skådeplatsen för hennes utveckling och där hon under lagarna som är hennes innersta väsen, måste fullgöra denna utveckling, när den en gång har påbörjats. I varje liv är hon känd för andra som en personlighet, men under hela evighetens utsträckning är hon en individ och känner inom sig en identitet som inte är beroende av namn, form eller minne.

Denna lära är själva grunden i teosofin, för den förklarar livet och naturen. Det är en aspekt av utvecklingen eftersom det betyder återförkroppsligande, och eftersom utvecklingen inte kan fortsätta utan återförkroppsligande är den tillämpbar på människosjälen. Det är också en lära som man trodde på vid den tid då Jesus levde, och som lärdes under den tidiga kristna eran, och som nu är lika nödvändig för denna religion som för alla andra för att förklara skrifterna, och för att förena Guds rättvisa med de råa och obarmhärtiga sidorna hos naturen och livet för de flesta dödliga, och för att belysa genom förnuftet alla de problem som hemsöker oss på vår färd genom denna värld. Den oerhörda, och inom varje annan lära orättvisa skillnaden mellan den primitiva människan och den civiliserade vad beträffar kapacitet, karaktär och möjligheter, blir endast begriplig genom denna lära. Detsamma gäller för de olika skillnader som råder inom vårt eget samhällsskikt. Den rättfärdigar Naturen och Gud och tar bort den skamfläck som vissa sekter belagt dem med genom att anta trosbegrepp som utmålar skaparen som en demon. Varje människas liv och karaktär är ett resultat av tidigare liv och tankar. Var och en är sin egen domare, sin egen bödel, för det är den egna handen som smider vapnet som verkställer ens straff. Var och en når också sin belöning genom sitt sätt att leva och når kunskapens och maktens höjder till gagn för alla de som måhända fortfarande inte nått så långt. Ingenting är lämnat åt slumpen vare sig fördelar eller partiskhet, utan allt är lagbundet. Människan är en tänkare och genom sina tankar alstrar hon orsaker till elände eller lycka, för tankarna ligger till grund för hennes agerande. Människan är medelpunkten för varje störning av den universella harmonin och till henne, som centrum, måste alla störningar återkomma för att på så sätt återställa balansen, eftersom naturen verkar ständigt för att upprätthålla harmoni. Människan bär alltid med sig en serie av tankar, vilka sträcker sig långt tillbaka i det förflutna och som fortsätter att skapa verkan och återverkan. Hon är på så vis ansvarig för alla sina tankar och handlingar och genom detta är hennes fullständiga ansvar ett faktum. Hennes egen ande utgör essensen av denna lag och möjliggör kompensation för varje störning och justering för alla verkningar. Detta är den karmiska lagen, rättvisans lag, som ibland kallats för orsakssammanhangens etiska lag. Denna är välbekant inom de kristna skrifterna för både Jesus och Paulus uttryckte det klart och tydligt. Jesus sa "Ni kommer att dömas i den mån ni dömer andra och kommer att motta det mått med vilket ni mäter andra". Paulus sa "Bröder, faren inte vilse.Gud låter inte gäcka sig. Ty vad människan sår, skall hon också skörda." Denna sådd och skörd blir endast möjlig genom karma och reinkarnationens läror.

Men hur är det då med döden och det som kommer efter? Är himlen en plats eller inte? Teosofin lär, och som vi också kan finna i alla heliga böcker, att själen skördar en vila efter döden. Detta har sin grund i själva dess natur. Själen är en tänkare och kan inte under livet uppfylla och utföra alla, eller ens en bråkdel av den mängd tankar som den hyser. Därför kastar den vid dödens inträffande av sig kroppen och astralkroppen och blir därigenom befriad från passioner och begär. Detta möjliggör att dess naturliga krafter omedelbart får fritt svängrum och själen kan då tänka sina tankar fullt ut på sitt eget plan, iklädd en finare kropp, lämplig för denna typ av tillvaro. Detta kallas för Devachan och det är just detta tillstånd som gett upphov till beskrivningar om de himmelriken som finns omnämnda inom alla religioner. Men denna lära framställs tydligt och klart inom de buddhistiska och hinduiska religionerna. Detta innebär en tid av vila därför att medvetandet, på grund av frånvaron av den fysiska kroppen inte är i fullständig kontakt med den synliga naturen som fallet är då den har en kropp på det materiella planet. Men det är en verklig tillvaro och inte mer illusorisk än jordelivet. Det är där den innersta essensen av våra livstankar, vilka var så höga som vår karaktär tillät dem, expanderar och förvaras av själen och förnuftet. När den inneboende kraften i dessa tankar ebbat ut, dras själen, än en gång tillbaka mot jorden till den omgivning som bäst svarar mot dess väsen för att ge de nödvändiga förutsättningarna för vidare utveckling. Dessa skiftningar från tillstånd till tillstånd fortsätter tills dess att väsendet, genom upprepade erfarenheter höjer sig över okunnighet och kommer till insikt om alla andliga varelsers enhet. Sedan passerar själen vidare mot allt högre och mäktigare steg på utvecklingen väg.

Teosofin presenterar ingen ny etik eftersom den anser att den sanna etiken alltid är densamma. Men inom teosofins läror kan vi finna den filosofiska och förnuftiga grunden för etiken och dess naturliga tillämpning. Universellt Broderskap är det som ligger till grunden för att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad och att älska din nästa så som dig själv – och det är precis vad alla lärare inom de olika världsreligionerna förkunnat vara det rätta.


WILLIAM Q JUDGE
Lucifer, December, 1893.

Översatt från William Q Judges Theosophical Articles, vol I, sid 1-7, "Theosophy Generally Stated".  Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.
 

___________________________________________________________________