Ordet "Zodiaken" ur Teosofisk Ordbok av Helena Blavatsky

Zodiaken (gr). Från ordet zodion, ett diminutivt kasus av zoon (djur). Detta ord används i dubbel betydelse; det kan hänvisas till den fixerade och intellektuella zodiaken, eller den rörliga eller naturliga zodiaken. ”I astronomi”, säger vetenskapen, ”är det ett imaginärt bälte på himlen 16 eller 18 grader brett genom vars mitt solen har sin bana (ekliptikan). ”Den innehåller de tolv stjärnbilderna som bildar zodiakens tolv tecken och från dessa har de fått sina namn. Eftersom beskaffenheten hos zodiakalljuset är fullständigt okänt för vetenskapen (denna breda lysande triangulära figur som ligger nästan i ekliptikan med sin bas vid horisonten och sin spets på varierande höjdpunkter, och som endast går att iakttagas under gryningar och skymningar) förblir fortfarande zodiakens ursprung och dess verkliga betydelse och ockulta mening ett mysterium för alla utom de Initierade. De Initierade bevarade sina hemligheter väl. Mellan den kaldéiska stjärnskådaren och de moderna astrologerna är det än i dag en stor klyfta; och de irrar omkring enligt Albumazars ord ”mitt emellan polerna, de himmelska gångjärnen, i excentriska banor, i centrum och koncentriska banor, i cirklar och epicykler”, med ett fåfängt anspråk på mer än världslig mänsklig skicklighet. Trots detta har några astrologer, från Tycho Brahe och Kepler, kända inom astrologin, ner till de moderna Zadkiels och Rafaels lyckats att skapa en underbar vetenskap av sådant ringa ockult material som de har haft till sitt förfogande sedan Ptolemaios tid fram till våra dagar. För att återvända till själva den astrologiska Zodiaken, är den emellertid en skenbar cirkel som passerar runt jordekvatorns plan vars första punkt kallas för Väduren 0 grader. Den är indelad i tolv lika delar som kallas ”Zodiakens tecken”, varje tecken omfattar 30 grader i rymden och med detta som utgångspunkt beräknas de himmelska kropparnas korrekta uppstigande. Den rörliga eller naturliga Zodiaken är en succession av stjärnbilder som bildar ett bälte på 47 grader i bredd som ligger norr och söder om ekliptikans plan. Dagjämningarnas precession orsakas av solens ”rörelse” genom rymden, vilket får stjärnbilderna att se ut som om de rör sig framåt i riktning mot tecknens ordningsföljd i en takt på 50 1/3 sekund per år. En enkel uträkning kommer att visa att med en sådan takt kom stjärnbilden Oxen (heb Alef) att befinna sig i Zodiakens första tecken vid Kali-Yugas begynnelse och sålunda inföll Dagjämningspunkten där. Vid denna tidpunkt stod också Lejonet i sommarsolståndet, Skorpionens tecken i höstdagjämningen och Vattumannens tecken i vintersolståndet; och dessa fakta bildar den astronomiska nyckeln till hälften av världens religiösa mysterier – inbegripet det kristna systemet. Zodiaken har varit känd i Indien och Egypten under oräkneliga tider, och kunskapen hos de vise (magi) som tillhörde dessa länder, beträffande stjärnornas och de himmelska kropparnas ockulta inflytande på vår jord, var mycket mer omfattande än världslig astronomi någonsin kan hoppas att nå fram till. Och t.o.m. nu då de flesta av Asuramayas och Zoroasters hemligheter har gått förlorade, så borde det vara tillräckligt tydligt att horoskop och mundan astrologi långt ifrån är baserade på fiktion, och om sådana män som Kepler och t.o.m. Sir Isaac Newton trodde att stjärnor och stjärnbilder påverkade vårt klot och mänsklighetens öden, kräver det ingen större övertygelse att tro på män som var initierade i alla naturens mysterier, liksom i astronomi och astrologi, att de exakt kände till på vilket sätt nationer och människosläktet, hela raser och individer kom att påverkas av ”Zodiakens tecken”. [TG:387]