Vetenskapens förnekare
FÖRSTA DELEN
HELENA BLAVATSKY
© 2010 Online Teosofiska Kompaniet
Malmö
HELENA BLAVATSKY 1831-1891
”Beträffande vad du hör andra säga,
vilka söker övertyga mängden, att själen, efter sin frigörelse ur kroppen,
varken lider något ont eller är medveten, vet jag att du har en bättre grund i de läror vi tagit emot från våra förfäder och i Dionysios heliga
mysterier, än att du skulle tro dem; För de mystiska symbolerna är väl kända
för oss som tillhör 'Brödraskapet'.” Plutarchos.
PÅ sista tiden har teosoferna i allmänhet och författaren till denna uppsats
i synnerhet blivit strängt upptuktade för ingen respekt för vetenskapen.
Man frågar oss, med vad rätt vi vågar ifrågasätta slutsatser, som blivit dragna
av män med den högsta lärdom, och förnekar ofelbarhet (som innebär allvetenhet)
hos våra moderna vetenskapsmän? Hur vågar vi, kort sagt, ”med förakt
ignorera” deras mest obestridliga och ”allmänt antagna teorier” och så vidare,
och så vidare? Denna artikel är skriven i avsikt att lämna några skäl för vår
skeptiska inställning.
För att redan från början undanröja ett naturligt missförstånd med hänsyn till
förestående rader, bör läsaren genast veta, att titeln ”vetenskapens FÖRNEKARE”
inte alls avser teosoferna. Tvärtom. Med ”Vetenskap” menar vi här den FORNTIDA
VISDOMEN, medan dess ”förnekare” representerar de moderna
materialistiska vetenskapsmännen. På så sätt har vi ännu en gång den
”sublima djärvheten” att likt David med den gammalmodiga teosofiska slungan till
vårt enda vapen stå upp emot jätten Goliat, ”väpnad i full rustning”, vägande
”femtusen kopparsikler”. Filistén förnekar fakta och ersätter dem med
sina ”arbetshypoteser”; vi
förkastar de senare och försvarar fakta, ”det enda levande SANNINGENS
armé”.
Denna öppna, ärliga bekännelse ska utan tvivel väcka alla sovande hundar och den moderna vetenskapens
alla parasiter kommer att nafsa efter hälarna på vår
tidskrifts ledare. ”De fördömda teosoferna”, ska man ropa, ”hur länge ska de
vägra att ödmjuka sig och hur länge ska vi tåla detta ondskefulla sällskap?”
Gott, det ska åtminstone ta en ansenlig tid att slå ned oss, vilket mer än ett
försök redan visat. Helt naturligt måste vår trosbekännelse uppväcka vredens
låga hos alla de eftersägare, som sällat sig till de mekaniska och animalistiska
teorierna angående Universum och Människan; och dessa eftersägares antal är stort,
om än inte särskilt respektinjagande. I denna cykel av förnekelse en gros förstärks tvivlarnas led dagligen
av varje nybakad materialist och så kallad ”otrogen”, som, full av reagerande
energi, slipper ut ur den kyrkliga dogmatismens trånga fällor. Vi känner våra
fienders och motståndares numeriska styrka och underskattar den inte. Ännu mera
– i föreliggande fall torde även några av våra bästa vänner fråga, som de gjort
förr: ”Cui bono? Varför inte lämna vår i hög grad respektabla, fast
rotade, officiella vetenskap samt hennes vetenskapsmän och deras lakejer
alldeles i fred?”
Längre fram ska det visas varför, och våra vänner ska lära, att vi har
ganska goda skäl att handla som vi gör. Med den sanne, verklige
vetenskapsmannen, med den allvarlige, opartiske, fördomsfrie och
sanningsälskande lärde – tyvärr i minoritet! – kan vi inte komma i någon
tvist, han åtnjuter vår fulla aktning. Men med den, som, fastän bara varande en
specialist inom de fysiska vetenskaperna – låt vara aldrig så framstående
– ändå försöker att i det allmänna tänkesättets vågskål kasta sina egna
materialistiska åsikter över metafysiska och psykologiska frågor (en död bokstav
för honom),
har vi en hel del att säga. Inte
heller är vi av några för oss kända lagar, vare sig gudomliga eller mänskliga,
förbundna att respektera meningar, som vår skola anser tillåtande, bara därför
att de hyllas av så kallade auktoriteter inom materialistiska och agnostiska
kretsar. Mellan sanning och fakta (som vi fattar dem) och de
största nu levande fysiologers arbetshypoteser – dessa fysiologer må heta
Huxley, Du Bois Reymond, Claude Bernard och så vidare – ska vi, som vi hoppas,
aldrig tveka ett enda ögonblick. Om, som Mr Huxley en gång förklarat att själ,
odödlighet och alla andliga ting ”ligger utom den (hans) filosofiska
forskningen” (Physical Basis of Life), då har han inte heller, vilket aldrig forskat i dessa ting, någon rätt att framställa en mening. De ligger
visserligen utom den materialistiska naturvetenskapens område och vad som är
ännu viktigare, för att använda dr Paul Gibiers lyckliga uttryck, utom de
flesta av våra materialistiska vetenskapsmäns lucida zon. Det står dem
fritt att tro på den ”automatiska verksamheten hos nervcentra” som
tänkandets första upphov; att viljans fenomen endast utgör en komplicerad
form av reflexverkningar och Gud vet allt vad – men vi har också lika full
frihet att förneka deras påstående. De är specialister – ingenting mera. Som
författaren till Spiritisme et Fakirisme mästerligt skildrar saken i sitt
senaste arbete:
Det finns ett antal
personer, vilka, utomordentligt upplysta i fråga om någon viss speciell
punkt inom vetenskapen, tilltvingar sig rättigheten att uttala sitt
godtyckliga
domslut i alla ämnen och är färdiga att förkasta allt nytt, som strider emot deras föreställningar, ofta bara av det enda skälet, att om det vore sant, kunde de inte vara okunniga om det! För min del har jag
ofta påträffat detta slags självförtroende hos personer, vilkas kunskaper och
vetenskapliga studier borde ha bevarat dem från en ledsam moralisk svaghet, hade
de inte varit specialister, envist fasthållande vid sin specialitet. Det
är ett tecken på relativ underlägsenhet att tro sig själv vara överlägsen. I
själva verket är antalet personer, belastade med sådana luckor (lacunes)
i förståndet, större än man tror. Liksom det ges individer med fullständig
motvilja för studiet av musik, matematik och så vidare, så ges det andra, för
vilka vissa tankeområden är stängda. Dessa, vilka kan ha utmärkt sig inom
medicinens eller litteraturens områden, skulle troligen på ett påfallande sätt
ha misslyckats med varje sysselsättning, som legat utom vad jag skulle vilja
kalla deras lucida zon, liknande dessa reflektorer, vilka under natten
med sina ljusstrålar upplyser en viss zon, utanför vilken allt är halvmörker och
ovisshet. Alla mänskliga varelser har sina egna lucida zoner, vilkas
utsträckning, omfång och ljusstyrka växlar för varje individ. Det ges saker,
vilka går utöver vissa personers begreppssfär; de ligger utanför deras lucida zon.”[1]
_______________________________
[1] ”Analyse des choses” Physiologie transcendentale.
Dr Paul Gibier, pp 33, 34. Ss 21 och 22 i den svenska översättningen av detta arbete, som kommit ut med
titeln: Världsalltets analys.) Stockholm, Hugo Geber, 1891.]
Detta är fullkomligt sant, antingen det tillämpas på vetenskapsmannen eller hans
profana beundrare. Och det är sådana vetenskapliga specialister vi vägrar rätten
att sitta på Salomons tron och döma över alla dem, vilka inte vilja se med deras
ögon eller höra med deras öron. Till dem säger vi: Vi begär inte, att ni ska tro
som vi, eftersom er zon inskränker er till er specialitet; men gör inte
heller ni intrång på andras zoner. Och om ni trots detta vill göra så;
efter att i era stunder av ärlig öppenhet ha lett över er egen okunnighet och
efter att upprepade gånger muntligen och i tryck ha påstått, att ni, fysiker och
materialister, ingenting alls vet om materiens yttersta möjligheter, och efter
att inte ha tagit ett enda steg framåt mot lösningen av livets och medvetandets
mysterier – ni trots allt framhärdar i att lära, att alla livets och förståndets
manifestationer och de högsta mentala fenomenen endast och endast är
egenskaper hos denna materie, i fråga om vilken ni bekänner er vara totalt
okunniga [2] då – kan ni svårligen undgå beskyllningen att driva humbug
med världen. [3] Ordet ”humbug” är här avsiktligt använt i dess strängt
etymologiska betydelse, som enligt Webster är ”bedrägeri under fagra
föregivanden” – i detta fall av vetenskapens idkare. Det är sannerligen inte för mycket begärt av sådana lärda, vetenskapligt
bildade herrar, att de inte missbrukar sin överlägsenhet och prestige
över människornas sinnen för att lära dessa något, som de själva ingenting vet,
och att de avhåller sig från att predika om naturens gränser, då dess viktigaste
problem har varit, är och alltid ska förbli olösliga gåtor för materialisten!
Detta är bara att fordra vanlig ärlighet av dessa lärare.
_______________________________
[2] Det är bokstavligen sant, att den kemiska undersökningen kan säga oss föga
eller inget direkt om den levande materiens sammansättning och … det är
även strängt taget sant, att vi VET INGENTING om sammansättningen av någon
kropp sådan den är i verkligheten.” (Prof Huxley.)
[3] Detta är vad Mr Tyndall, materiens lagerkrönte skald, säger om den atomiska
verksamheten: ”På grund av sakens rent överdrivet invecklade beskaffenhet …
drar sig det mest skolade förstånd, den mest utvecklade och disciplinerade
inbillningskraft i förvirring tillbaka från betraktelsen av detta problem.
Vi står förstummade av en häpenhet, som inget mikroskop kan häva, och
betvivlande inte bara kraften av vårt instrument, utan till och med, om vi
själva besitter de intellektuella element, vilka någonsin ska sätta oss i stånd
att ta itu med naturens yttersta danande krafter.” Och dock tvekar de inte
att ta itu med naturens andliga och psykiska problem – livet, intelligensen och
det högsta medvetandet – och hänför dem alla till materien.
Vad är det som konstituerar en man av verklig lärdom? Är inte den en sann och
trogen vetenskapens tjänare (om ordet vetenskap fattas som synonym till
sanning), vilken, efter att ha förvärvat ett allmänt vetande i fråga om alla
ting, ständigt är redo att lära mera, eftersom det finns saker och ting, som
han medger att han inte vet? [4] En vetenskapsman av denna halt ska aldrig
tveka att uppge sina teorier, närhelst han finner dem – inte rent av stridande
mot fakta och sanning utan – bara tvivelaktiga. För sanningens skull ska han
förbli likgiltig för världens och sina kollegers meningar, inte heller ska han
försöka offra en läras anda för en gängse trosbekännelses döda bokstav.
Självständig gentemot personer och partier, utan fruktan att stöta emot
inskränkta huvuden med deras bibliska kronologi och teologiska anspråk eller
förutfattade och inrotade teorier inom en materialistisk vetenskap; bedrivande
sina forskningar i en fullkomligt fördomsfri sinnesförfattning och fri från all
personlig fåfänga och självberömmelse, söker han sanningen endast för dess egen
skull, inte för att behaga den eller den meningsflocken; inte heller lösrycker
han fakta ur deras sammanhang för att få dem att passa in vare sig med sin egen
hypotes eller en statsreligions eller officiell vetenskaps antagna trosläror.
Detta är idealet för en sann vetenskapsman, och om denne någon gång misstar sig
– för även en Newton och en Humboldt har begått tillfälliga misstag – ska skynda
att offentliggöra sitt misstag och rätta det och inte handla som den tyske
naturforskaren Haeckel gjort. Vad denne senare gjort förtjänar att ännu en gång
omnämnas. I alla nya upplagor av hans Människans stamträd kvarstår utan
rättelse hans sozura (”okänd för vetenskapen”, säger oss Quatrefages) och
hans prosimiae, halvapor, i förening med lori-aporna, vilka han
beskriver som ”utan marsupial-ben, men med placenta” (Pedigree of Man,
p 77), eftersom det för flera år sedan genom herrar ”Alphons', Milne Edwards'
och Grandidiers forskningar blivit bevisat, att …
Haeckels prosimiae inte … äger placenta” (Quatrefages, The
Human Species, p 110).
Detta är vad vi teosofer kallar ren oärlighet. För han vet, att de båda
varelser han ställer i fjortonde och artonde leden av stamtavlan i sin bok
Människans stamträd är myter inom naturen, och att de långt ifrån att
äga möjligheten att vara direkta eller indirekta stamfäder för aporna – att inte
säga människan – ”inte ens kan betraktas som förfäder åt de zonoplacentala däggdjuren” enligt Quatrefages. Och likafullt lurar Haeckel dem
fortfarande på enfaldigt folk och darwinismens sykofanter, som Quatrefages
uttrycker sig, endast ”därför att bevisandet av deras tillvaro behövs för
skapandet av en övergångstyp”!! Vi kan inte se någon skillnad mellan en Eusebius' fromma bedrägeri
”till Guds förhärligande” och Haeckels inte fromma
bedrägeri till ”ära för materien” och – vanära för människan. Båda är
falsarier, och vi har rätt att fördöma båda.
_______________________________
[4]
Och därför är det inte för sådana, som dessa välkända, humoristiska
versrader, vilka sjungs i Oxford, är avsedda:
”I am the mater of this college,
And what I know not is not knowledge.”(Jag är rektor för denna skola.
Vad jag inte kan, är ingen kunskap.)
Samma förhållande råder inom andra vetenskapsgrenar. En specialist – till
exempel en grek eller sanskritist, en paleograf, en arkeolog, en orientalist av
vad slag som helst – är en ”auktoritet” endast inom gränserna för sin speciella
vetenskap, likasom en elektriker eller fysiker inom sina områden. Och vem av
dessa skulle kunna kallas ofelbar i sina slutledningar? De har begått och
ska fortfarande begå misstag, eftersom var och en av deras hypoteser är bara ett
antagande, en aning, en teori för dagen – ingenting mera.
Vem skulle den dag som är, mitt under den pågående passionen för Koch, kunna
tro, att endast för några år sedan den största auktoriteten i patologi i
Frankrike, numera avlidne professor Vulpian, medicinska fakultetens i Paris
dåvarande dekanus förnekade tillvaron av tuberkelmikroben? Då, säger dr
Gibier (hans vän och lärjunge), M Bouley framlade för vetenskapsakademien en
uppsats om tuberkelbacillen, fick han den förklaringen av Vulpian, att ”denna
grodd inte kunde existera”, För ”hade den existerat, skulle den ha varit
upptäckt för länge sedan, då man sökt efter den under så många år!” [5]
_______________________________
[5] Analyse des choses och så vidare, dr P Gibier, pp 213 och 214.
[Sid 154
i Världsalltets analys.) Utg.]
På samma sätt förnekar varje specialist inom vilken vetenskapsgren som helst
teosofins system och läror; inte därför att han någonsin gjort ett försök att
studera eller analysera dem, eller att utforska hur mycket sanning det möjligen
kunde finnas i den gamla, heliga läran, utan helt enkelt därför att den moderna
vetenskapen inte gjort någon upptäckt inom detta område, samt även därför att,
sedan vetenskapsmännen en gång avvikit från stora vägen och förirrat sig in i
den materialistiska spekulationens vildmarker, kan de inte vända tillbaka utan
att riva ned allt vad de byggt upp. Men det värsta av allt är, att de teosofiska
lärornas genomsnittskritiker och motståndare inte är vetenskapsman eller ens
specialist. Han är helt enkelt en vetenskapsmännens lakej, en papegoja
som säger efter, eller en apa, som härmar den eller den ”auktoriteten”, som
använder sig av någon känd författares personliga teorier och slutledningar i
hopp att därmed krossa våra huvuden. Dessutom identifierar han sig med de
”gudar” han tjänar eller beskyddar. Han liknar zuaven vid den påvliga livvakten,
som, därför att han slagit trumma var gång S:t Petrus' ”efterträdare” visade sig
eller avlägsnade sig, slutade med att han identifierade sig med aposteln. Så är det
också med den självgjorda lakejen hos vetenskapens moderna Elohim. Han inbillar
sig gärna vara ”som en av oss”, och detta av intet annat tvingande skäl än zuavens; och även han slår på den stora bastrumman för varje Oxford- eller
Cambridge-professor, vars slutsatser och personliga åsikter inte stämmer överens
med den forntida ockulta läran.Men att ägna dessa skrytmakare med tunga eller penna en enda rad mer än som är
absolut nödvändigt, vore tidsförlust. Må de gå. De äger inte ens en egen zon,
utan måste se saker och ting genom andras intellektuella ”zoner”.
Och nu till skälet varför vi ännu en gång är tvungna att fullgöra den smärtsamma
plikten att angripa de vetenskapliga åsikterna hos så många personer, av vilka
var och en betraktas som mer eller mindre ”framstående” inom sin speciella
vetenskapsgren. För två år sedan utlovade författaren i The Secret
Doctrine, volym II, p 798 (sv. övers. Den Hemliga Läran s 872, 2: dra uppl.), en tredje och en
fjärde del av detta arbete. Denna tredje del (nu nästan färdig) behandlar de
forntida Invigningsmysterierna, lämnar levnadsteckningar – från esoterisk ståndpunkt –
över många av de mest ryktbara och historiskt kända filosofer och hierofanter
(alla av vetenskapsmännen betecknade som bedragare) från fornåldern ända
ned till det kristna tidevarvet, och spårar alla dessa vises läror tillbaka till
en och samma källa för alla kunskaper och all vetenskap – den esoteriska läran
eller VISDOMSRELIGIONEN. Vi behöver inte säga, att i följd av det esoteriska och
legendartade material, som använts i detta arbete, dess uppgifter och slutsatser
betydligt avviker ifrån och ofta står i ren strid med de data och fakta, som
blivit angivna av nästan alla såväl engelska som tyska orientalister. Det råder
en tyst överensstämmelse bland de senare – inbegripet även dem som står i
personlig strid med varandra – att följa en viss politik i fråga om data [6], att
förneka tillvaron av ”adepter” med transcendentalt vetande av något inre värde,
och att totalt förkasta själva tillvaron av siddhier eller abnorma
andliga förmågor hos människan. I dessa hänseenden är orientalisterna, även
de som är materialister, de bästa bundsförvanterna till prästerskapet och den
bibliska kronologin. Vi behöver inte uppehålla oss med att analysera detta
sällsamma faktum, men ett faktum är det. Nu är det vår huvuduppgift i tredje
delen av Secret Doctrine att uppspåra och förklara det beslöjade i de
gamla indiernas, grekernas och andra framstående filosofers arbeten, samt i alla
de gamla heliga skrifterna för att därmed bevisa närvaron av en sammanhängande esoterisk-allegorisk
metod och symbolik, samt att visa, så långt lovligt är, på vilket sätt med den
klav till tolkning, som är given i den Österländska Okultismens Hindu-Buddhistiska
Kanon, Upanishaderna, Purânaböckerna,
Sûtras, Indiens och Greklands episka skaldestycken, Egyptens De Dödas
Bok, Skandinaviens Eddor, såväl som hebréernas Bibel, ja till
och med de klassiska skrifterna av Invigda (sådana som Platon med flera) – alla,
från den första till den sista, ge en mening helt olik den döda bokstavstextens.
Detta förnekas rent ut av några av de främsta bland nutida lärde. De har
inte fått nyckeln, ergo kan ingen sådan finnas. Enligt Max Müller har
ingen av Indiens pandits någonsin hört talas om någon esoterisk lära (nota
bene, Gupta-Vidya). I sina Edinburghs-föreläsningar behandlar professorn
teosoferna och deras tolkningar med nästan lika så stor ringaktning som den,
varmed åtskilliga läror Shastris – för att inte tala om invigda
brahminer – behandlar den lärde tyske filologen själv.
Å andra sidan företar sig Sir Monier Williams att bevisa det Gotama Buddha
aldrig lärt någon esoterisk filosofi (!!), han förklarar som lögn all
följande historia tillsammans med de Arhats-Patriarker som omvände Kina och
Tibet till buddhismen, och anklagar för bedrägeri alla de talrika esoteriska
skolor, som ännu existerar i Kina och Tibet. [7] Inte heller ges det enligt
professor B Jowett, rektor vid Balliol College, något esoteriskt eller gnostiskt
element i Platons dialoger, inte ens i den i så framstående grad ockulta
avhandlingen Timaios.[8] Nyplatonikerna, sådana som Ammonius Sakkas,
Plotinus, Porfyrius med flera, var okunniga vidskepliga mystiker, som såg en
hemlig mening där ingen sådan var avsedd, och som med Platon i spetsen inte hade
något begrepp om en verklig vetenskap. Enligt den lärda uppskattningen av våra
moderna vetenskapliga ljus befann sig vetenskapen (det vill säga vetandet) i
själva verket i sin allra spädaste barndom under Thales', Pythagoras' och till
och med under Platons dagar; medan den grövsta vidskepelse och det
tommaste ”sladder” härskade i de indiska Rishiernas tidevarv. Pânini, den
största grammatiker i världen, var enligt professorerna Weber och Max Müller
obekant med skrivkonsten, och likaså alla andra i Indien från Manu och
Buddha ända så långt fram som till 300 år f Kr. Å andra sidan påstår professor A
H Sayce, onekligen som en stor paleograf och assyriolog, som välvilligt medger en
sådan sak som en esoterisk skola och en ockult symbolik bland Accado-Babylonierna, inte dess mindre,
nu när Assyriologerna är i besittning av
alla de nycklar som behövs för en rätt tolkning av den grå forntidens hemliga
hieroglyfer. Mig tycks, att vi känner till den huvudnyckel som används av honom
och hans kolleger: ”Spåra varje gud och hjälte, vars karaktär är det minsta
tvivelaktig, tillbaka till en solmyt, och ni har uppdagat hela hemligheten”; ett
lättare företag, som ni ser, än för en ”Nordens trollkarl” att grädda en omelett
i en manshatt. I fråga om den esoteriska symboliken och Mysterierna verkar
slutligen de nutida orientalisterna ha förlorat ur minnet mera än de invigda
prästerna under Sargons dagar (3750 år f Kr enligt dr Sayce) någonsin visste.
Sådant är den Hibbertska föreläsarens för år 1887 blygsamma anspråk.
_______________________________
[6]I sitt förträffliga Företal till dr Schliemans Troja yttrar
prof. A Sayce ”Nutida forskare har en inneboende benägenhet att hellre
efterdatera än fördatera och att framför allting ned till den senast möjliga
perioden.” Detta är vad de gör, och de gör det med all makt. Samma motvilja
visar sig i att medge människans höga ålder, som i att medge de forntida
filosoferna någon kunskap om något, som den nutida forskaren inte vet.
Självbedrägeri och fåfänga!
[7] Se Edkins Chinese Buddhism och läs vad denne missionär, en
framstående sinolog, som levt många år i Kina, fastän själv i regeln ganska
fördomsfull, säger om de esoteriska skolorna.
[8] Se Företalet till hans
översättning av Timaios.
Då på så sätt de ovanstående lärdes (och många andras) personliga slutsatser och
påståenden motarbetar de teosofiska lärorna, ska åtminstone inte i denna
generation, segerns lagerträd någonsin bli
beskärda av flertalet av de senare. Inte dess mindre får vi, då sanning och
fakta står på vår sida, inte förtvivla utan invänta vår tid. Tiden är en mäktig
besvärjare, en oemotståndlig bortrensare av med konst uppdrivna ogräsplantor och
parasiter, en universell befrämjare av sanningens tillväxt. Magna est veritas
et prevalebit. Men ändå kan teosoferna inte tillåta sig bli fördömda som
visionärer, för att inte säga bedragare; det är deras plikt att förbli sin
fana trogen och försvara sin heliga tro. Detta kan de inte göra utan att i
jämförelse med sina motståndares förutfattade hypoteser framhålla a) alla de
diametralt motsatta slutsatser, som dragits av de senares kolleger – andra
vetenskapsmän, lika framstående specialister som de inom samma
studiegrenar, och b) den rätta meningen av åtskilliga ställen i de gamla heliga
skrifterna och de klassiska författarna, vilka blivit vanställda av dessa
partigängare. Men för att göra detta kan vi inte fästa större avseende vid dessa
illustra personligheter inom den moderna vetenskapen än de fäster vid de ”lägre
rasernas” gudar. Teosofin, den Gudomliga Visdomen eller SANNINGEN ”tar” (i
likhet med en viss stamgud ”inte hänsyn till personen”. Vi befinner oss på
defensiven och måste försvara det som vi känner vara den inplicita sanningen:
och sålunda överväger vi framöver i en del ledarspalter, att ge it en serie
artiklar som bemöter våra motståndare – hur lärde de än är.
Och nu blir det uppenbart varför det är omöjligt för oss
att ”lämna vår i hög grad respektabla, fast rotade officiella vetenskap
i fred”.
Trots det vill vi rikta några få avskedsord till våra läsare. Kunskap är makt;
detta är ett gammalt axiom: Kunskap, eller det första steget till makt,
speciellt förmågan att fatta sanningen, att urskilja det verkliga från det
falska – kan endast de äga, som sätter sanningen högre än sina egna obetydliga
personligheter. Bara de, som frigjort sig från alla fördomar och övervunnit sin
mänskliga fåfänga och själviskhet, är redo att motta varje och all
sanning, sedan den en gång blivit bevisad för dem som obestridlig – endast
dessa, säger jag, kan hoppas att komma till en slutlig kunskap om tingen. Det är
lönlöst att söka efter dessa bland de stolta vetenskapsmännen för dagen, och det
vore en dårskap att vänta att massorna av deras profana efterapare skulle vända
sig emot sina i tysthet erkända avgudar. Därför är det fåfängt att för ett
teosofiskt arbete, av vad slag det än är, att förvänta rättvisa. Anta att ett
anonymt manuskript av Macaulay, Sir W Hamilton eller John Stuart Mill den dag
som är publicerades på ett teosofiskt förlag; följden blev att recensenterna –
om några sådana uppträdde – skulle utropa det som ogrammatiskt, illa
skrivet, dunkelt och ologiskt. Flertalet dömer ett arbete i enlighet med
recensenternas fördomar, vilka i sin ordning ledas av författarnas popularitet
eller impopularitet, sällan eller aldrig av arbetets inre fel eller förtjänster.
Utanför de teosofiska kretsarna, kommer därför de kommande banden av Den
Hemliga Läran att med all säkerhet av allmänheten att välkomnas med än mer
skepsis än de två första banden gjorde.
I våra dagar kan, som upprepade gånger blivit visat, inte något påstående räkna
med en opartisk prövning eller allvarlig uppmärksamhet med mindre bevisen för
detsamma går i den legitimerade, accepterade forskningens hjulspår och
håller sig strängt inom antingen den officiella materialistiska vetenskapens
eller den känslosamma, ortodoxa teologins gränser.
Vår tid, kära läsare, är en paradoxal avvikelse. Den är i högsta grad
materialistisk och på samma gång utpräglat pietistisk, en verklig Janus-ålder. Vår
litteratur, vårt moderna tänkande och vårt så kallade framåtskridande följer
troget dessa båda parallella linjer, så oförenligt olika, och dock båda så
populära, så ”passande” och ”respektabla” var och en i sin riktning. Den som är
nog djärv att dra en tredje linje eller bara så att säga ett bindestreck mellan
dem, kan bereda sig på det värsta. Han ska få sitt arbete stympat av
recensenter, vilka, efter att ha läst tre rader på första sidan, två i mitten av
boken samt slutmeningen, ska förklara den ”oläsbar”; den ska bli hånad av
vetenskapens och kyrkans pampar, vanställd av deras lakejer och förkastad även
av de fromma bokstånden vid järnvägsstationerna, medan genomsnittsläsaren inte ens ska förstå dess mening. Ett tydligt bevis därpå lämnar de löjliga missuppfattningar, som ännu råder inom
bildade sällskapskretsar rörande ”Visdomsreligionen” (Bodhismen), trots den
beundransvärt klara och vetenskapliga framställningen av dess grundläror, som
offentliggjorts av författaren till De Invigdes Lära. De skulle kunna
tjäna som en varning även för dem ibland oss, vilka, härdade i en nästan
livslång strid för vår Sak, varken är rädda att bruka sina pennor eller på
minsta sätt oroade eller skrämda av de vetenskapliga ”auktoriteternas”
dogmatiska påståenden. Och dock framhärdar de i sitt arbete, eftersom
fullkomligt medvetna om att vad de än kan göra, så ska varken materialismen
eller den doktrinära pietismen medge den teosofiska filosofin en öppen talan
under denna tidsålder. Av samma skäl ska vår lära bli systematiskt förkastad och
våra teorier förnekade en plats till och med bland dessa vår tids ständigt
växlande vetenskapliga dagsländor – kallade ”arbetshypoteser”. För dem som
försvarar den ”animalistiska” teorin, måste i sanning våra kosmogenetiska och
antropogenetiska läror ser ut som ”fésagor”. ”Hur ska vi”, frågade en av
vetenskapsmännens förkämpar en vän, ”kunna acceptera långa ramsor, som
överlämnas till oss av gamla fruar, även om de är fornåldriga lärdomar, då de i
varje detalj står i strid med den moderna vetenskapens slutsatser. Man kunde
likaså gärna begära av oss att ersätta Darwin med Jack jättedödaren!”
Just så: för dem som skulle vilja smyga sig undan allt moraliskt ansvar, synes
det visserligen mera lämpligt att anta att man härstammar från en vanlig apa
och att se en broder i en stum, svanslös babian, än att erkänna som fäder de
ljusa ”gudasönerna”, Pitrierna, eller att vara tvungen erkänna som broder
en utsvulten stackare från fattigkvarteren eller en kopparfärgad människa av en
”lägre” ras. ”Stopp!” ropar i sin ordning pietisterna, ”Ni kan aldrig hoppas att
skapa respektabla, kyrksamma kristna – ni 'Esoteriska
Buddhister'!”
Vi är inte heller på
något sätt angelägna om att försöka denna metamorfos, sedan flertalet av de
fromma britterna av eget fritt val redan blivit Exoteriska 'Boothister'.
De gustibus non disputandum.
HELENA BLAVATSKY
Lucifer, April 1891
London
Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical
Articles, vol II, sid. 75–85, ”The Negators of Science”; del I. Utgiven
av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.
Kan beställas genom Teosofiska Kompaniets Bokhandel Online.
_________________________________________________________________________________________________
länk till: TEOSOFISK ORDBOK ONLINE
_________________________________________________________________________________________________
| till
Helena Blavatsky Online
| till
ULTs hemsida |
till toppen av sidan
|
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad
2014-03-23