yantra1.gif (2187 bytes)

Vetenskapens förnekare
FÖRSTA DELEN


HELENA BLAVATSKY

© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Dorje1.gif (4461 bytes)


Helena Blavatsky

HELENA BLAVATSKY 1831-1891
 

 

”Beträffande vad du hör andra säga, vilka söker övertyga mängden, att själen, efter sin frigörelse ur kroppen, varken lider något ont eller är medveten, vet jag att du har en bättre grund i de läror vi tagit emot från våra förfäder och i Dionysios heliga mysterier, än att du skulle tro dem; För de mystiska symbolerna är väl kända för oss som tillhör 'Brödraskapet'.”  Plutarchos.
 


PÅ sista tiden har teosoferna i allmänhet och författaren till denna uppsats i synnerhet blivit strängt upptuktade för ingen respekt för vetenskapen. Man frågar oss, med vad rätt vi vågar ifrågasätta slutsatser, som blivit dragna av män med den högsta lärdom, och förnekar ofelbarhet (som innebär allvetenhet) hos våra moderna vetenskapsmän? Hur vågar vi, kort sagt, ”med förakt ignorera” deras mest obestridliga och ”allmänt antagna teorier” och så vidare, och så vidare? Denna artikel är skriven i avsikt att lämna några skäl för vår skeptiska inställning.

För att redan från början undanröja ett naturligt missförstånd med hänsyn till förestående rader, bör läsaren genast veta, att titeln ”vetenskapens FÖRNEKARE” inte alls avser teosoferna. Tvärtom. Med ”Vetenskap” menar vi här den FORNTIDA VISDOMEN, medan dess ”förnekare” representerar de moderna materialistiska vetenskapsmännen. På så sätt har vi ännu en gång den ”sublima djärvheten” att likt David med den gammalmodiga teosofiska slungan till vårt enda vapen stå upp emot jätten Goliat, ”väpnad i full rustning”, vägande
”femtusen kopparsikler”. Filistén förnekar fakta och ersätter dem med sina ”arbetshypoteser”; vi förkastar de senare och försvarar fakta, ”det enda levande SANNINGENS armé”.

Denna öppna, ärliga bekännelse ska utan tvivel väcka alla sovande hundar och den moderna vetenskapens alla parasiter kommer att nafsa efter hälarna på vår tidskrifts ledare. ”De fördömda teosoferna”, ska man ropa, ”hur länge ska de vägra att ödmjuka sig och hur länge ska vi tåla detta ondskefulla sällskap?” Gott, det ska åtminstone ta en ansenlig tid att slå ned oss, vilket mer än ett försök redan visat. Helt naturligt måste vår trosbekännelse uppväcka vredens låga hos alla de eftersägare, som sällat sig till de mekaniska och animalistiska teorierna angående Universum och Människan; och dessa eftersägares antal är stort, om än inte särskilt respektinjagande. I denna cykel av förnekelse en gros förstärks tvivlarnas led dagligen av varje nybakad materialist och så kallad ”otrogen”, som, full av reagerande energi, slipper ut ur den kyrkliga dogmatismens trånga fällor. Vi känner våra
fienders och motståndares numeriska styrka och underskattar den inte. Ännu mera – i föreliggande fall torde även några av våra bästa vänner fråga, som de gjort förr: ”Cui bono? Varför inte lämna vår i hög grad respektabla, fast rotade, officiella vetenskap samt hennes vetenskapsmän och deras lakejer alldeles i fred?”
 

Längre fram ska det visas varför, och våra vänner ska lära, att vi har ganska goda skäl att handla som vi gör. Med den sanne, verklige vetenskapsmannen, med den allvarlige, opartiske, fördomsfrie och sanningsälskande lärde – tyvärr i minoritet! – kan vi inte komma i någon tvist, han åtnjuter vår fulla aktning. Men med den, som, fastän bara varande en specialist inom de fysiska vetenskaperna – låt vara aldrig så framstående – ändå försöker att i det allmänna tänkesättets vågskål kasta sina egna materialistiska åsikter över metafysiska och psykologiska frågor (en död bokstav för honom), har vi en hel del att säga. Inte heller är vi av några för oss kända lagar, vare sig gudomliga eller mänskliga, förbundna att respektera meningar, som vår skola anser tillåtande, bara därför att de hyllas av så kallade auktoriteter inom materialistiska och agnostiska kretsar. Mellan sanning och fakta (som vi fattar dem) och de största nu levande fysiologers arbetshypoteser – dessa fysiologer må heta Huxley, Du Bois Reymond, Claude Bernard och så vidare – ska vi, som vi hoppas, aldrig tveka ett enda ögonblick. Om, som Mr Huxley en gång förklarat att själ, odödlighet och alla andliga ting ”ligger utom den (hans) filosofiska forskningen” (Physical Basis of Life), då har han inte heller, vilket aldrig forskat i dessa ting, någon rätt att framställa en mening. De ligger visserligen utom den materialistiska naturvetenskapens område och vad som är ännu viktigare, för att använda dr Paul Gibiers lyckliga uttryck, utom de flesta av våra materialistiska vetenskapsmäns lucida zon. Det står dem fritt att tro på den ”automatiska verksamheten hos nervcentra” som tänkandets första upphov; att viljans fenomen endast utgör en komplicerad form av reflexverkningar och Gud vet allt vad – men vi har också lika full frihet att förneka deras påstående. De är specialister – ingenting mera. Som författaren till Spiritisme et Fakirisme mästerligt skildrar saken i sitt senaste arbete:

Det finns ett antal personer, vilka, utomordentligt upplysta i fråga om någon viss speciell punkt inom vetenskapen, tilltvingar sig rättigheten att uttala sitt godtyckliga domslut i alla ämnen och är färdiga att förkasta allt nytt, som strider emot deras föreställningar, ofta bara av det enda skälet, att om det vore sant, kunde de inte vara okunniga om det! För min del har jag ofta påträffat detta slags självförtroende hos personer, vilkas kunskaper och vetenskapliga studier borde ha bevarat dem från en ledsam moralisk svaghet, hade de inte varit specialister, envist fasthållande vid sin specialitet. Det är ett tecken på relativ underlägsenhet att tro sig själv vara överlägsen. I själva verket är antalet personer, belastade med sådana luckor (lacunes) i förståndet, större än man tror. Liksom det ges individer med fullständig motvilja för studiet av musik, matematik och så vidare, så ges det andra, för vilka vissa tankeområden är stängda. Dessa, vilka kan ha utmärkt sig inom medicinens eller litteraturens områden, skulle troligen på ett påfallande sätt ha misslyckats med varje sysselsättning, som legat utom vad jag skulle vilja kalla deras lucida zon, liknande dessa reflektorer, vilka under natten med sina ljusstrålar upplyser en viss zon, utanför vilken allt är halvmörker och ovisshet. Alla mänskliga varelser har sina egna lucida zoner, vilkas utsträckning, omfång och ljusstyrka växlar för varje individ. Det ges saker, vilka går utöver vissa personers begreppssfär; de ligger utanför deras lucida zon.”[1]


_______________________________

[1] ”Analyse des choses” Physiologie transcendentale. Dr Paul Gibier, pp 33, 34. Ss 21 och 22 i den svenska översättningen av detta arbete, som kommit ut med titeln: Världsalltets analys.) Stockholm, Hugo Geber, 1891.]

Detta är fullkomligt sant, antingen det tillämpas på vetenskapsmannen eller hans profana beundrare. Och det är sådana vetenskapliga specialister vi vägrar rätten att sitta på Salomons tron och döma över alla dem, vilka inte vilja se med deras ögon eller höra med deras öron. Till dem säger vi: Vi begär inte, att ni ska tro som vi, eftersom er zon inskränker er till er specialitet; men gör inte heller ni intrång på andras zoner. Och om ni trots detta vill göra så; efter att i era stunder av ärlig öppenhet ha lett över er egen okunnighet och efter att upprepade gånger muntligen och i tryck ha påstått, att ni, fysiker och materialister, ingenting alls vet om materiens yttersta möjligheter, och efter att inte ha tagit ett enda steg framåt mot lösningen av livets och medvetandets mysterier – ni trots allt framhärdar i att lära, att alla livets och förståndets manifestationer och de högsta mentala fenomenen endast och endast är egenskaper hos denna materie, i fråga om vilken ni bekänner er vara totalt okunniga [2] då – kan ni svårligen undgå beskyllningen att driva humbug med världen. [3] Ordet ”humbug” är här avsiktligt använt i dess strängt etymologiska betydelse, som enligt Webster är ”bedrägeri under fagra föregivanden” – i detta fall av vetenskapens idkare. Det är sannerligen inte för mycket begärt av sådana lärda, vetenskapligt bildade herrar, att de inte missbrukar sin överlägsenhet och prestige över människornas sinnen för att lära dessa något, som de själva ingenting vet, och att de avhåller sig från att predika om naturens gränser, då dess viktigaste problem har varit, är och alltid ska förbli olösliga gåtor för materialisten! Detta är bara att fordra vanlig ärlighet av dessa lärare.

_______________________________

[2] Det är bokstavligen sant, att den kemiska undersökningen kan säga oss föga eller inget direkt om den levande materiens sammansättning och … det är även strängt taget sant, att vi VET INGENTING om sammansättningen av någon kropp sådan den är i verkligheten.”   (Prof Huxley.)

[3]  Detta är vad Mr Tyndall, materiens lagerkrönte skald, säger om den atomiska verksamheten: ”På grund av sakens rent överdrivet invecklade beskaffenhet … drar sig det mest skolade förstånd, den mest utvecklade och disciplinerade inbillningskraft i förvirring tillbaka från betraktelsen av detta problem. Vi står förstummade av en häpenhet, som inget mikroskop kan häva, och betvivlande inte bara kraften av vårt instrument, utan till och med, om vi själva besitter de intellektuella element, vilka någonsin ska sätta oss i stånd att ta itu med naturens yttersta danande krafter.” Och dock tvekar de inte att ta itu med naturens andliga och psykiska problem – livet, intelligensen och det högsta medvetandet – och hänför dem alla till materien.

 

Vad är det som konstituerar en man av verklig lärdom? Är inte den en sann och trogen vetenskapens tjänare (om ordet vetenskap fattas som synonym till sanning), vilken, efter att ha förvärvat ett allmänt vetande i fråga om alla ting, ständigt är redo att lära mera, eftersom det finns saker och ting, som han medger att han inte vet? [4] En vetenskapsman av denna halt ska aldrig tveka att uppge sina teorier, närhelst han finner dem – inte rent av stridande mot fakta och sanning utan – bara tvivelaktiga. För sanningens skull ska han förbli likgiltig för världens och sina kollegers meningar, inte heller ska han försöka offra en läras anda för en gängse trosbekännelses döda bokstav. Självständig gentemot personer och partier, utan fruktan att stöta emot inskränkta huvuden med deras bibliska kronologi och teologiska anspråk eller förutfattade och inrotade teorier inom en materialistisk vetenskap; bedrivande sina forskningar i en fullkomligt fördomsfri sinnesförfattning och fri från all personlig fåfänga och självberömmelse, söker han sanningen endast för dess egen skull, inte för att behaga den eller den meningsflocken; inte heller lösrycker han fakta ur deras sammanhang för att få dem att passa in vare sig med sin egen hypotes eller en statsreligions eller officiell vetenskaps antagna trosläror. Detta är idealet för en sann vetenskapsman, och om denne någon gång misstar sig – för även en Newton och en Humboldt har begått tillfälliga misstag – ska skynda att offentliggöra sitt misstag och rätta det och inte handla som den tyske naturforskaren Haeckel gjort. Vad denne senare gjort förtjänar att ännu en gång omnämnas. I alla nya upplagor av hans Människans stamträd kvarstår utan rättelse hans sozura (”okänd för vetenskapen”, säger oss Quatrefages) och hans prosimiae, halvapor, i förening med lori-aporna, vilka han beskriver som ”utan marsupial-ben, men med placenta” (Pedigree of Man, p 77), eftersom det för flera år sedan genom herrar ”Alphons', Milne Edwards' och Grandidiers forskningar blivit bevisat, att … Haeckels prosimiae inte … äger placenta” (Quatrefages, The Human Species, p 110). Detta är vad vi teosofer kallar ren oärlighet. För han vet, att de båda varelser han ställer i fjortonde och artonde leden av stamtavlan i sin bok Människans stamträd är myter inom naturen, och att de långt ifrån att äga möjligheten att vara direkta eller indirekta stamfäder för aporna – att inte säga människan – ”inte ens kan betraktas som förfäder åt de zonoplacentala däggdjuren” enligt Quatrefages. Och likafullt lurar Haeckel dem fortfarande på enfaldigt folk och darwinismens sykofanter, som Quatrefages uttrycker sig, endast ”därför att bevisandet av deras tillvaro behövs för skapandet av en övergångstyp”!! Vi kan inte se någon skillnad mellan en Eusebius' fromma bedrägeri ”till Guds förhärligande” och Haeckels inte fromma bedrägeri till ”ära för materien” och – vanära för människan. Båda är falsarier, och vi har rätt att fördöma båda.

_______________________________

[4] Och därför är det inte för sådana, som dessa välkända, humoristiska versrader, vilka sjungs i Oxford, är avsedda:
”I am the mater of this college,
And what I know not is not knowledge.

(Jag är rektor för denna skola.
Vad jag inte kan, är ingen kunskap.)

 

Samma förhållande råder inom andra vetenskapsgrenar. En specialist – till exempel en grek eller sanskritist, en paleograf, en arkeolog, en orientalist av vad slag som helst – är en ”auktoritet” endast inom gränserna för sin speciella vetenskap, likasom en elektriker eller fysiker inom sina områden. Och vem av dessa skulle kunna kallas ofelbar i sina slutledningar? De har begått och ska fortfarande begå misstag, eftersom var och en av deras hypoteser är bara ett antagande, en aning, en teori för dagen – ingenting mera.

Vem skulle den dag som är, mitt under den pågående passionen för Koch, kunna tro, att endast för några år sedan den största auktoriteten i patologi i Frankrike, numera avlidne professor Vulpian, medicinska fakultetens i Paris dåvarande dekanus förnekade tillvaron av tuberkelmikroben? Då, säger dr Gibier (hans vän och lärjunge), M Bouley framlade för vetenskapsakademien en uppsats om tuberkelbacillen, fick han den förklaringen av Vulpian, att ”denna grodd inte kunde existera”, För ”hade den existerat, skulle den ha varit upptäckt för länge sedan, då man sökt efter den under så många år!” [5]

_______________________________

 [5] Analyse des choses och så vidare, dr P Gibier, pp 213 och 214. [Sid 154 i Världsalltets analys.) Utg.]

På samma sätt förnekar varje specialist inom vilken vetenskapsgren som helst teosofins system och läror; inte därför att han någonsin gjort ett försök att studera eller analysera dem, eller att utforska hur mycket sanning det möjligen kunde finnas i den gamla, heliga läran, utan helt enkelt därför att den moderna vetenskapen inte gjort någon upptäckt inom detta område, samt även därför att, sedan vetenskapsmännen en gång avvikit från stora vägen och förirrat sig in i den materialistiska spekulationens vildmarker, kan de inte vända tillbaka utan att riva ned allt vad de byggt upp. Men det värsta av allt är, att de teosofiska lärornas genomsnittskritiker och motståndare inte är vetenskapsman eller ens specialist. Han är helt enkelt en vetenskapsmännens lakej, en papegoja som säger efter, eller en apa, som härmar den eller den ”auktoriteten”, som använder sig av någon känd författares personliga teorier och slutledningar i hopp att därmed krossa våra huvuden. Dessutom identifierar han sig med de ”gudar” han tjänar eller beskyddar. Han liknar zuaven vid den påvliga livvakten, som, därför att han slagit trumma var gång S:t Petrus' ”efterträdare” visade sig eller avlägsnade sig, slutade med att han identifierade sig med aposteln. Så är det också med den självgjorda lakejen hos vetenskapens moderna Elohim. Han inbillar sig gärna vara ”som en av oss”, och detta av intet annat tvingande skäl än zuavens; och även han slår på den stora bastrumman för varje Oxford- eller Cambridge-professor, vars slutsatser och personliga åsikter inte stämmer överens med den forntida ockulta läran.

Men att ägna dessa skrytmakare med tunga eller penna en enda rad mer än som är absolut nödvändigt, vore tidsförlust. Må de gå. De äger inte ens en egen zon, utan måste se saker och ting genom andras intellektuella ”zoner”.
 

Och nu till skälet varför vi ännu en gång är tvungna att fullgöra den smärtsamma plikten att angripa de vetenskapliga åsikterna hos så många personer, av vilka var och en betraktas som mer eller mindre ”framstående” inom sin speciella vetenskapsgren. För två år sedan utlovade författaren i The Secret Doctrine, volym II, p 798 (sv. övers. Den Hemliga Läran s 872, 2: dra uppl.), en tredje och en fjärde del av detta arbete. Denna tredje del (nu nästan färdig) behandlar de forntida Invigningsmysterierna, lämnar levnadsteckningar – från esoterisk ståndpunkt – över många av de mest ryktbara och historiskt kända filosofer och hierofanter (alla av vetenskapsmännen betecknade som bedragare) från fornåldern ända ned till det kristna tidevarvet, och spårar alla dessa vises läror tillbaka till en och samma källa för alla kunskaper och all vetenskap – den esoteriska läran eller VISDOMSRELIGIONEN. Vi behöver inte säga, att i följd av det esoteriska och legendartade material, som använts i detta arbete, dess uppgifter och slutsatser betydligt avviker ifrån och ofta står i ren strid med de data och fakta, som blivit angivna av nästan alla såväl engelska som tyska orientalister. Det råder en tyst överensstämmelse bland de senare – inbegripet även dem som står i personlig strid med varandra – att följa en viss politik i fråga om data [6], att förneka tillvaron av ”adepter” med transcendentalt vetande av något inre värde, och att totalt förkasta själva tillvaron av siddhier eller abnorma andliga förmågor hos människan. I dessa hänseenden är orientalisterna, även de som är materialister, de bästa bundsförvanterna till prästerskapet och den bibliska kronologin. Vi behöver inte uppehålla oss med att analysera detta sällsamma faktum, men ett faktum är det. Nu är det vår huvuduppgift i tredje delen av Secret Doctrine att uppspåra och förklara det beslöjade i de gamla indiernas, grekernas och andra framstående filosofers arbeten, samt i alla de gamla heliga skrifterna för att därmed bevisa närvaron av en sammanhängande esoterisk-allegorisk metod och symbolik, samt att visa, så långt lovligt är, på vilket sätt med den klav till tolkning, som är given i den Österländska Okultismens Hindu-Buddhistiska Kanon, Upanishaderna, Purânaböckerna, Sûtras, Indiens och Greklands episka skaldestycken, Egyptens De Dödas Bok, Skandinaviens Eddor, såväl som hebréernas Bibel, ja till och med de klassiska skrifterna av Invigda (sådana som Platon med flera) – alla, från den första till den sista, ge en mening helt olik den döda bokstavstextens. Detta förnekas rent ut av några av de främsta bland nutida lärde. De har inte fått nyckeln, ergo kan ingen sådan finnas. Enligt Max Müller har ingen av Indiens pandits någonsin hört talas om någon esoterisk lära (nota bene, Gupta-Vidya). I sina Edinburghs-föreläsningar behandlar professorn teosoferna och deras tolkningar med nästan lika så stor ringaktning som den, varmed åtskilliga läror Shastris – för att inte tala om invigda brahminer – behandlar den lärde tyske filologen själv.


Å andra sidan företar sig Sir Monier Williams att bevisa det Gotama Buddha aldrig lärt någon esoterisk filosofi (!!), han förklarar som lögn all följande historia tillsammans med de Arhats-Patriarker som omvände Kina och Tibet till buddhismen, och anklagar för bedrägeri alla de talrika esoteriska skolor, som ännu existerar i Kina och Tibet. [7] Inte heller ges det enligt professor B Jowett, rektor vid Balliol College, något esoteriskt eller gnostiskt element i Platons dialoger, inte ens i den i så framstående grad ockulta avhandlingen Timaios.[8] Nyplatonikerna, sådana som Ammonius Sakkas, Plotinus, Porfyrius med flera, var okunniga vidskepliga mystiker, som såg en hemlig mening där ingen sådan var avsedd, och som med Platon i spetsen inte hade något begrepp om en verklig vetenskap. Enligt den lärda uppskattningen av våra moderna vetenskapliga ljus befann sig vetenskapen (det vill säga vetandet) i själva verket i sin allra spädaste barndom under Thales', Pythagoras' och till och med under Platons dagar; medan den grövsta vidskepelse och det tommaste ”sladder” härskade i de indiska Rishiernas tidevarv. Pânini, den största grammatiker i världen, var enligt professorerna Weber och Max Müller obekant med skrivkonsten, och likaså alla andra i Indien från Manu och Buddha ända så långt fram som till 300 år f Kr. Å andra sidan påstår professor A H Sayce, onekligen som en stor paleograf och assyriolog, som välvilligt medger en sådan sak som en esoterisk skola och en ockult symbolik bland Accado-Babylonierna, inte dess mindre, nu när Assyriologerna är i besittning av alla de nycklar som behövs för en rätt tolkning av den grå forntidens hemliga hieroglyfer. Mig tycks, att vi känner till den huvudnyckel som används av honom och hans kolleger: ”Spåra varje gud och hjälte, vars karaktär är det minsta tvivelaktig, tillbaka till en solmyt, och ni har uppdagat hela hemligheten”; ett lättare företag, som ni ser, än för en ”Nordens trollkarl” att grädda en omelett i en manshatt. I fråga om den esoteriska symboliken och Mysterierna verkar slutligen de nutida orientalisterna ha förlorat ur minnet mera än de invigda prästerna under Sargons dagar (3750 år f Kr enligt dr Sayce) någonsin visste. Sådant är den Hibbertska föreläsarens för år 1887 blygsamma anspråk.

_______________________________

[6]I sitt förträffliga Företal till dr Schliemans Troja yttrar prof. A Sayce ”Nutida forskare har en inneboende benägenhet att hellre efterdatera än fördatera och att framför allting ned till den senast möjliga perioden.” Detta är vad de gör, och de gör det med all makt. Samma motvilja visar sig i att medge människans höga ålder, som i att medge de forntida filosoferna någon kunskap om något, som den nutida forskaren inte vet. Självbedrägeri och fåfänga!


[7] Se Edkins Chinese Buddhism och läs vad denne missionär, en framstående sinolog, som levt många år i Kina, fastän själv i regeln ganska fördomsfull, säger om de esoteriska skolorna.

[8] Se Företalet till hans översättning av Timaios.

Då på så sätt de ovanstående lärdes (och många andras) personliga slutsatser och påståenden motarbetar de teosofiska lärorna, ska åtminstone inte i denna generation, segerns lagerträd någonsin bli  beskärda av flertalet av de senare. Inte dess mindre får vi, då sanning och fakta står på vår sida, inte förtvivla utan invänta vår tid. Tiden är en mäktig besvärjare, en oemotståndlig bortrensare av med konst uppdrivna ogräsplantor och parasiter, en universell befrämjare av sanningens tillväxt. Magna est veritas et prevalebit. Men ändå kan teosoferna inte tillåta sig bli fördömda som visionärer, för att inte säga bedragare; det är deras plikt att förbli sin fana trogen och försvara sin heliga tro. Detta kan de inte göra utan att i jämförelse med sina motståndares förutfattade hypoteser framhålla a) alla de diametralt motsatta slutsatser, som dragits av de senares kolleger – andra vetenskapsmän, lika framstående specialister som de inom samma studiegrenar, och b) den rätta meningen av åtskilliga ställen i de gamla heliga skrifterna och de klassiska författarna, vilka blivit vanställda av dessa partigängare. Men för att göra detta kan vi inte fästa större avseende vid dessa illustra personligheter inom den moderna vetenskapen än de fäster vid de ”lägre rasernas” gudar. Teosofin, den Gudomliga Visdomen eller SANNINGEN ”tar” (i likhet med en viss stamgud ”inte hänsyn till personen”. Vi befinner oss på defensiven och måste försvara det som vi känner vara den inplicita sanningen: och sålunda överväger vi framöver i en del ledarspalter, att ge it en serie artiklar som bemöter våra motståndare – hur lärde de än är.

Och nu blir det uppenbart varför det är omöjligt för oss att ”lämna vår i hög grad respektabla, fast rotade officiella vetenskap i fred”.

Trots det vill vi rikta några få avskedsord till våra läsare. Kunskap är makt; detta är ett gammalt axiom: Kunskap, eller det första steget till makt, speciellt förmågan att fatta sanningen, att urskilja det verkliga från det falska – kan endast de äga, som sätter sanningen högre än sina egna obetydliga personligheter. Bara de, som frigjort sig från alla fördomar och övervunnit sin mänskliga fåfänga och själviskhet, är redo att motta varje och all sanning, sedan den en gång blivit bevisad för dem som obestridlig – endast dessa, säger jag, kan hoppas att komma till en slutlig kunskap om tingen. Det är lönlöst att söka efter dessa bland de stolta vetenskapsmännen för dagen, och det vore en dårskap att vänta att massorna av deras profana efterapare skulle vända sig emot sina i tysthet erkända avgudar. Därför är det fåfängt att för ett teosofiskt arbete, av vad slag det än är, att förvänta rättvisa. Anta att ett anonymt manuskript av Macaulay, Sir W Hamilton eller John Stuart Mill den dag som är publicerades på ett teosofiskt förlag; följden blev att recensenterna – om några sådana uppträdde – skulle utropa det som ogrammatiskt, illa skrivet, dunkelt och ologiskt. Flertalet dömer ett arbete i enlighet med recensenternas fördomar, vilka i sin ordning ledas av författarnas popularitet eller impopularitet, sällan eller aldrig av arbetets inre fel eller förtjänster. Utanför de teosofiska kretsarna, kommer därför de kommande banden av Den Hemliga Läran att med all säkerhet av allmänheten att välkomnas med än mer skepsis än de två första banden gjorde. I våra dagar kan, som upprepade gånger blivit visat, inte något påstående räkna med en opartisk prövning eller allvarlig uppmärksamhet med mindre bevisen för detsamma går i den legitimerade, accepterade forskningens hjulspår och håller sig strängt inom antingen den officiella materialistiska vetenskapens eller den känslosamma, ortodoxa teologins gränser.

Vår tid, kära läsare, är en paradoxal avvikelse. Den är i högsta grad materialistisk och på samma gång utpräglat pietistisk, en verklig Janus-ålder. Vår litteratur, vårt moderna tänkande och vårt så kallade framåtskridande följer troget dessa båda parallella linjer, så oförenligt olika, och dock båda så populära, så ”passande” och ”respektabla” var och en i sin riktning. Den som är nog djärv att dra en tredje linje eller bara så att säga ett bindestreck mellan dem, kan bereda sig på det värsta. Han ska få sitt arbete stympat av recensenter, vilka, efter att ha läst tre rader på första sidan, två i mitten av boken samt slutmeningen, ska förklara den ”oläsbar”; den ska bli hånad av vetenskapens och kyrkans pampar, vanställd av deras lakejer och förkastad även av de fromma bokstånden vid järnvägsstationerna, medan genomsnittsläsaren inte ens ska förstå dess mening. Ett tydligt bevis därpå lämnar de löjliga missuppfattningar, som ännu råder inom bildade sällskapskretsar rörande ”Visdomsreligionen” (Bodhismen), trots den beundransvärt klara och vetenskapliga framställningen av dess grundläror, som offentliggjorts av författaren till  De Invigdes Lära. De skulle kunna tjäna som en varning även för dem ibland oss, vilka, härdade i en nästan livslång strid för vår Sak, varken är rädda att bruka sina pennor eller på minsta sätt oroade eller skrämda av de vetenskapliga ”auktoriteternas” dogmatiska påståenden. Och dock framhärdar de i sitt arbete, eftersom fullkomligt medvetna om att vad de än kan göra, så ska varken materialismen eller den doktrinära pietismen medge den teosofiska filosofin en öppen talan under denna tidsålder. Av samma skäl ska vår lära bli systematiskt förkastad och våra teorier förnekade en plats till och med bland dessa vår tids ständigt växlande vetenskapliga dagsländor – kallade ”arbetshypoteser”. För dem som försvarar den ”animalistiska” teorin, måste i sanning våra kosmogenetiska och antropogenetiska läror ser ut som ”fésagor”. ”Hur ska vi”, frågade en av vetenskapsmännens förkämpar en vän, ”kunna acceptera långa ramsor, som överlämnas till oss av gamla fruar, även om de är fornåldriga lärdomar, då de i varje detalj står i strid med den moderna vetenskapens slutsatser. Man kunde likaså gärna begära av oss att ersätta Darwin med Jack jättedödaren!” Just så: för dem som skulle vilja smyga sig undan allt moraliskt ansvar, synes det visserligen mera lämpligt att anta att man härstammar från en vanlig apa och att se en broder i en stum, svanslös babian, än att erkänna som fäder de ljusa ”gudasönerna”, Pitrierna, eller att vara tvungen erkänna som broder en utsvulten stackare från fattigkvarteren eller en kopparfärgad människa av en ”lägre” ras. ”Stopp!” ropar i sin ordning pietisterna, ”Ni kan aldrig hoppas att skapa respektabla, kyrksamma kristna – ni
'Esoteriska Buddhister'!” 

Vi är inte heller på något sätt angelägna om att försöka denna metamorfos, sedan flertalet av de fromma britterna av eget fritt val redan blivit Exoteriska 'Boothister'.

De gustibus non disputandum.

HELENA BLAVATSKY
Lucifer, April 1891
London

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol II, sid. 75–85, ”The Negators of Science”; del I. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981. Kan beställas genom Teosofiska Kompaniets Bokhandel Online.  

_________________________________________________________________________________________________

länk till: TEOSOFISK ORDBOK ONLINE

_________________________________________________________________________________________________
 

| 
till Helena Blavatsky  Online
| till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23