Teorier om reinkarnation och andar

Första delen


HELENA BLAVATSKY

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

Om och om igen under de tio första åren av det Teosofiska Samfundets tillvaro har den svårfattliga och ofta diskuterande frågan om återfödelse eller reinkarnation dykt upp på nytt. Man har påstått sig ha prima facie bevis [påtagliga bevis som man inte brukar bestrida] för att det fanns en märkbar motsägelse mellan de uttalanden som gjorts i Isis Unveiled, del I, s 351-2, och senare undervisning som kommer från samma penna och genom samma Mästares inspiration. [1]
_________________

[1] Se anklagelse och försvar i Theosophist, augusti 1882.

Man har sagt att reinkarnation förnekades i Isis. Det medgavs bara ett tillfälligt återvändande av ”moraliskt fördärvade andar”. ”Med undantag för denna sällsynta och tvivelaktiga möjlighet, medger Isis blott tre tillfällen – vid abort, mycket tidig död och idioti – där reinkarnation på denna jord förekommer.” (C.C.M. i Light, 1882.)

Anklagelsen besvarades genast, såsom var och en som vill läsa  Theosophist för augusti 1882 själv kan övertyga sig om. Svaret måste emellertid antingen ha misslyckats tillfredsställa en del läsare eller också ha passerat obemärkt. Om vi lämnar åt sidan det egendomliga i påståendet att reinkarnation  – dvs. den periodiska återfödelsen av varje individuell monad, från pralaya till pralaya [2] –  förnekas trots det faktum att denna lära är oupplösligt förenad med och en av de fundamentala delarna av hinduismen och buddhismen, så innebär anklagelsen i själva verket att: författaren till denna artikel, som förklarat sig beundra och studera den hinduiska filosofin och likaså förklarat sig vara anhängare av buddhismen i åratal innan Isis skrevs, måste genom att förkasta reinkarnation nödvändigtvis också förkasta KARMA! Ty denna senare är själva hörnstenen i den esoteriska filosofin och de österländska religionerna. Den är den mäktiga och enda pelare på vilken hela filosofin kring återfödelseläran vilar, och om man förnekar denna, blir hela karmaläran ingenting annat än meningslöst prat.
_________________

[2] Tillvarons cykel under manvantaran – före en sådan periods början och efter dess fullbordan är varje sådan ”monad” absorberad och re-absorberad i den ENDA själen, anima mundi.

Motståndarna har emellertid, utan att ge sig tid att tänka på den tydliga ”motsägelsen” mellan anklagelse och fakta, anklagat en person som anslutit sig till buddhismen, för att förneka reinkarnation och därigenom också – karma. Obenägen att disputera med en som var en vän, och på den tiden ovillig att försvara detaljer och inre bevis – en verklig tidsspillan – svarade författarinnan med blott några få meningar. Men nu har det blivit nödvändigt att noga förklara läran. Andra kritiker har intagit samma ståndpunkt och genom att missförstå de uttalanden i fråga som gjorts i Isis, har de kommit till samma nästan extraordinära slutsatser.

För att sätta stopp för sådana meningslösa kontroverser skall läran nu mera tydligt förklaras.

I betraktande av senare mera detaljerade framställningar av de esoteriska lärorna, kan det ju anses vara ganska likgiltigt vad som skrivits i Isis – en encyklopedi över ockulta ämnen, i vilken konturerna för vart och ett av dem nätt och jämnt angivits. Låt det emellertid genast bli känt att jag vidhåller riktigheten av varje ord som i detta ämne skrivits i mina tidigare volymer. Vad jag sade i Theosophist, augusti 1882, kan upprepas här. Det stycke som citeras må vara ”ofullständigt, kaotiskt, vagt, rent av klumpigt, som många delar av arbetet i fråga är, vilket var den första litterära produktionen av en utländska som till och med nu knappast kan skryta med sina kunskaper i det engelska språket”. Icke desto mindre är det alldeles korrekt vad reinkarnationsfrågan angår.

Jag skall nu först citera utdrag ur Isis och sedan fortsätta att förklara varje stycke mot vilket anmärkningar gjorts, och i vilket det sagts att ”några få fragment av denna mystiska reinkarnationslära, som är tydligt skild från metempsykosis” – skulle framställas. De meningar som nu förklaras är tryckta med kursiv stil.

”Reinkarnation, dvs. förekomsten av samma person, eller snarare av hans astrala monad, två gånger på samma planet, är inte en regel i naturen, utan ett undantag, alldeles som det teratologiska fenomenet med ett barn med två huvuden. Ett sådant fall föregås av en rubbning av naturens harmoni, och händer endast när denna natur söker återställa den störda jämvikten och häftigt slungar tillbaka in i jordelivet den astrala monaden, som genom brott eller olyckshändelse kastats ut ur nödvändighetens kretslopp. Vid fall av abort, eller då barn dör före en viss ålder, samt vid medfödd och obotlig idioti, har naturens ursprungliga försök att åstadkomma en fullkomlig mänsklig varelse blivit avbrutet. Alltså medan den grövre materian som tillhör dessa varelser, upplöses genom döden och sprids genom tillvarons väldiga riken, måste personens odödliga ande och astrala monad – där den senare avskilts för att besjäla en kropp och den förra för att sprida sitt gudomliga ljus över denna kroppsliga organisation – för andra gången försöka att utföra den skapande intelligensens avsikt.” (Isis I, s 351.)

Här menas den döda personlighetens – Johns eller Thomas ”astrala monad” eller astralkropp. Det är den, som i hinduismens esoteriska filosofi är känd under namnet Bhoot. I den grekiska filosofin kallas den Simulacrum [Skenbild]  eller Umbra [Skugga], och i alla andra filosofier värda namnet, sägs den, precis som det lärs ut i den tidigare nämnda filosofin, försvinna efter en längre eller kortare tids vistelse i Kama-Loka – de romerska katolikernas Limbus och grekernas Hades [3]. Det är ”en rubbning av naturens harmoni”, även om Karmas lagar bestämmer det – att varje gång den astrala monaden eller personlighetens Simulacrum (personligheten må nu heta John eller Thomas) – i stället för att avverka sin naturliga tidsperiod  i en viss kropp, utsätts för följande öden: (a) att häftigt kastas ut ur sin kropp genom tidig död eller genom olyckshändelse, (b) eller på grund av sitt oavslutade värv tvingas att återkomma (här menas samma astralkropp i förening med samma odödliga monad) för att avsluta det ofärdiga arbetet. Den måste sålunda ”för andra gången försöka utföra den skapande intelligensens avsikt” eller lag.
_________________

[3] Hades har verkligen aldrig varit avsett att betraktas som ett Helvete. Det var alltid boningen för de sörjande skuggorna av de döda personligheternas astralkroppar. Västerländska läsare bör komma ihåg att Kama-Loka inte är Karma-Loka, ty Kama betyder begär, vilket Karma inte gör.

Om förståndet blivit så pass utvecklat att det blivit aktivt och urskillningsförmågan vaknat, förekommer det ingen (4) (omedelbar) reinkarnation på denna jord, ty de tre delarna av den trefaldiga människan har förenats, och hon är i stånd att fortsätta kretsloppet. Men då den nya varelsen inte nått bortom monadens tillstånd, eller när trefalden – som är fallet med svagsinta – inte har blivit förenad på jorden och kan därför inte heller vara det efter döden, måste den odödliga gnistan som upplyser formen åter inträda på det jordiska planet, eftersom det första försöket misslyckats. I annat fall kan inte de förgängliga eller astrala och de oförgängliga eller gudomliga själarna tillsammans utvecklas och fortsätta till sfären ovanför [5] (Devachan). Anden följer en utvecklingslinje parallellt med materian, och den andliga evolutionen går hand i hand med den fysiska.
_______________

[4] Om ordet ”omedelbar” hade placerats (vid Isis utgivande) emellan de två orden ”ingen” och ”reinkarnation”, skulle det funnits mindre anledning till dispyt och diskussion!

[5] Med ”sfären ovanför” menades naturligtvis ”Devachan”.


Den Ockulta Läran förkunnar:

(1) Det förekommer ingen omedelbar reinkarnation på jorden för Monaden, som Reinkarnation-Spiritisterna felaktigt lär ut. Inte heller förekommer det någonsin en andra reinkarnation för det ”personliga” eller falska Jaget – även kallat perisprit – utom i de undantagsfall som nämnts. Men (a) att det finns återfödelser eller periodiska reinkarnationer för det odödliga Jaget (som är ”Jaget” under återfödelsernas cykel och icke-Jaget i Nirvana eller Moksha, då det blir opersonligt och absolut); ty detta Jag är roten och upphovet till varje ny inkarnation, den tråd på vilken den ena efter den andra av de falska personligheterna eller bedrägliga kropparna vi kallar människor träds upp [likt pärlor], och inom vilken Monad-Jaget själv inkarnerar under återfödelsernas cykel;. och (b) att sådana reinkarnationer inträffar först efter 1.500, 2.000 eller till och med 3.000 år av Devachaniskt liv.

(2) Manas – sätet för Jiva, den gnista som löper hela kretsloppet av födelse och återfödelse tillsammans med Monaden från början till slutet av en Manvantara – är det verkliga Jaget. (a) Jiva följer den gudomliga monaden, som skänker den andligt liv och odödlighet in i Devachan – den kan därför varken återfödas före den avsedda tiden eller återkomma till jorden synligt eller osynligt under mellantiden. (b) om inte resultatet av Manas verksamhet, dess andliga arom, så att säga – eller alla de högsta strävanden och andliga egenskaper och attribut som utgör människans högre SJÄLV – blir förenat med dess monad, blir denna som om den vore Icke existerande; ty den är in esse [i grunden] ”opersonlig” och per se [i och för sig] Jag-lös, så att säga, och får bara sin andliga kulör eller sin ton som Jag-skap från varje Manas under respektive inkarnation och efter att den lämnat kroppen och alla dess lägre principer avskilts.

(3) De återstående fyra principerna, eller snarare de 2½ principerna, eftersom de utgörs av de jordiska delarna av Manas, av dess farkost Kama-Rupa och Linga-Sharira – den fysiska kroppen upplöses omedelbart, varvid prana eller livsprincipen följer den – är olämpliga för Devachan, eftersom de har tillhört den falska personligheten. Det senare är ett tillstånd av Sällhet, belöningen för alla de oförtjänta olyckorna i livet, [6] och den jordiska passionerade naturen, som lockade människan till synd, kan inte ha någon plats där.

_________________

[6] Läsaren måste komma ihåg att den esoteriska läran vidhåller – utom i de fall av ondskefullhet då människans natur nått det Ondas höjdpunkt och då de mänskliga jordiska synderna blivit av Satanistisk universell karaktär, så att säga, som fallet med en del Svartkonstnärer – att det inte förekommer något straff efter döden för det stora flertalet människor. Vedergällningens lag i karmas skepnad inväntar människan på tröskeln till hennes nya inkarnation. Människan är i allra bästa fall det ondas olyckliga redskap och skapar oupphörligt nya orsaker och omständigheter. Hon är inte alltid (om ens någonsin) ansvarig. Därför har hon en period av vila och sällhet i Devachan, där det tillfälligtvis råder fullkomlig glömska av alla livets olyckor och sorger. Avitchi är ett andligt tillstånd av djupaste olycka och väntar endast dem som medvetet ägnat sig åt att skada och sålunda uppnått det ONDA i dess högsta andlighet.

Därför lämnas de reinkarnerande principerna* kvar i Kama-loka, först som en materiell rest, sedan som en avbild i Astralljusets spegel, begåvade med en illusorisk rörelseförmåga, ända till den stund då de, efter gradvis förblekning, helt och hållet försvinner. Vad är de väl annat än just grekernas Eidolon eller Simulacrum som omnämns av grekiska och latinska skalder och författare?

_________________

* Följande ”Viktig Rättelse” av Helena Blavatsky, samt utgivarens anmärkning av Judge, fanns med i The Path för Januari, 1887.

TILL ALLA LÄSARE AV THE PATH:
I novembernumret av The Path i min artikel Teorier om reinkarnation och andar är hela bunten av väl genomtänkta argument omkullkastade och tillplattade på grund av ett misstag antingen av avskrivaren eller av tryckaren. På sidan 235 börjar den sista paragrafen med dessa ord: ”Därför lämnas de reinkarnerande principerna kvar i Kama-loka, etc.”, då det i stället borde stå ”Därför lämnas de ICKE-reinkarnerande principerna (den falska personligheten) kvar i Kama-loka, etc.”, ett påstående som fullständigt bekräftas av den efterföljande texten, eftersom det sägs att dessa principer förbleknar och försvinner.

Det verkar vara en viss ödesbestämdhet kring denna fråga. Spiritualisterna kommer inte att kunna låta bli att i detta se en ledande hand från någon kär avliden från ”Sommarlandet”, och jag är benägen att dela denna övertygelse med dem i så måtto att det måste vara något illasinnat spöke mellan mig och tryckandet av mina artiklar. Såvida detta misstag inte rättas till omedelbart och uppmärksamhet riktas mot detta, kommer detta fel säkerligen att bli citerat en vacker dag mot mig och bli kallat för en motsägelse.

Högaktningsfullt H.P. BLAVATSKY

20 november, 1886
ANMÄRKNING. – Manuskriptet till den ovannämnda artikeln hade någon skrivit ut åt madame Blavatsky och överlämnat till oss och sedan tryckt det, och det är helt klart att misstaget var avskrivarens och inte vårt och inte heller madame’s. Förutom detta visar resten av paragrafen tydligt på ett misstag. Vi kände oss inte berättigade att göra en sådan viktig ändring under eget ansvar, utan känner oss nu glada att författarinnan själv gör det. Andra mindre fel kommer säkert att dyka upp på grund av sekreterarens säregna skrivstil, men de är väldigt triviala till sin karaktär. – [Ed. The Path]

”Vad för slags belöning eller straff  kan det finnas i de från kroppen befriade mänskliga varelsernas sfär, för ett foster eller ett mänskligt embryo som inte ens hade tid att dra ett andetag på denna jord, och ännu mindre ett tillfälle att använda sin Andes gudomliga förmågor? Kan det finnas straff eller belöning för ett oansvarigt litet barn, vars omedvetna monad fortfarande var sovande inom det astrala och fysiska höljet och inte kunde hindra det från att vare sig bränna ihjäl sig själv eller någon annan person? Eller för någon som är svagsint från födelsen och hos vilken antalet hjärnvindlingar endast är tjugo till trettio procent av dem hos en normal människa, och som därför är oansvarig för både sinnelag och handlingar, liksom för sitt irrande, halvt utvecklade intellektets ofullkomligheter?” (Isis I, 352.)

Dessa är de ”undantag” som omnämns i Isis, och samma lära som framställdes då vidhålls nu. Det förekommer för övrigt ingen ”motsägelse” utan endast ofullständighet i framställningen ” därpå beror de missuppfattningar som senare framställningar av lärorna åstadkommit. Det finns vidare flera svåra tryckfel i Isis, vilka ej rättades i senare upplagor, eftersom de vanliga stilformarna hade bytts ut mot klichéer.

Ett sådant tryckfel återfinns på sidan 346, ett annat, som är en följd av och hänger samman med det förra, på sidan 347.

Motsägelsen mellan uttalandets första och sista del borde dock ha framkallat tanken att ett grovt fel måste ha begåtts här. Uttalandet är riktat till spiritisterna, reinkarnationsanhängarna, som använder Apuleius mer än tvetydiga ord som ett bekräftande av sitt påstående om sina ”andar” och reinkarnation. Må läsaren själv döma [7] huruvida inte Apuleius snarare kommer våra påståenden att synas berättigade. Vi är anklagade för att ha förnekat reinkarnation, och det följande är vad vi skrev i Isis!

_________________

[7] Apuleius säger: ”Själen föds till denna värld sedan hon lämnat världsjälen (anima mundi) där hon levde före den tillvaro vi alla känner till (på jorden). Sålunda kan det ibland hända att gudarna, vilka tar i beaktande som en helhet hennes förehavanden i tillvarons alla faser, straffar henne för synder som begåtts under ett föregående liv. Hon dör då hon avskiljs från sin kropp, som hon färdades i under detta liv likt en bräcklig farkost. Och detta är, om jag inte misstar mig, den hemliga betydelsen av den forntida gravskrift som är så tydlig för den initierade: ’Till de gudalika manerna som levde.’ Men denna slags död förintar inte själen, utan bara förvandlar den (en del av den) till en lemur. Lemurerna är manerna eller andar som vi känner under namnet lares. När de håller sig undan och visar oss ett välgörande beskydd hedrar vi dem som familjehärdens gudomliga beskyddare; men om deras brott dömer dem att irra omkring kallar vi dem för larvae. De blir ett gissel för de onda och oroar fåfängt de goda.” (”Du Dieu de Socrate”, Apul. class., s 143-145.)

”Filosofin lär att naturen aldrig lämnar sitt verk oavslutat; om hennes första försök gäckar, försöker hon igen. Då hon utvecklar ett mänskligt embryo är det i avsikt att åstadkomma en fulländad människa – fysiskt, intellektuellt och andligt. Människans kropp skall växa, nå sin mognad, nötas ut och dö; hennes förnuft skall utvecklas, mogna och bli harmoniskt balanserat; hennes odödliga ande skall upplysa och utan svårighet genomtränga den inre människan. Ingen mänsklig varelse fullbordar sin stora cykel eller ’nödvändighetens kretslopp’ förrän allt detta fullgjorts. Liksom de efterblivna i en löpning ännu strävar och arbetar med den första fjärdedelen medan segraren störtar förbi målet, sker så också under odödlighetens kapplöpning. Några själar är snabbare än alla de andra med att nå slutmålet, medan myriader av deras medtävlare ännu strävar under materiens börda helt nära utgångspunkten. Några olyckliga går ur tävlingen helt och hållet och går miste om varje utsikt att vinna, medan andra vänder om samma väg och börjar om på nytt.”

Detta borde vara tydligt nog. Naturen försöker igen om hennes försök gäckas. Ingen kan komma ifrån denna värld (vår jord) utan att ha blivit fullkomlig ”fysiskt, moraliskt och andligt”. Hur kan detta ske utan att det krävs en serie återfödelser? Ty den nödvändiga fullkomningen inom varje område – att utvecklas i ”nödvändighetens kretslopp” –  kan sannerligen aldrig ske under ett enda människoliv. Och dock följs den ovan citerade sista meningen omedelbart av följande parentetiska uttalande: ”Detta är vad hindun fruktar mer än något annat – transmigration och reinkarnation; men enbart på andra och lägre planeter, aldrig på denna!!!”

Denna sista ”mening” är ett fatalt misstag, och med avseende på den säger författarinnan att hon är ”icke-skyldig”. Den beror antagligen på ett misstag av någon ”korrekturläsare” som var alldeles okunnig om den hinduiska filosofin och som fortsatte att göra ännu ett misstag på nästa sida, där det olyckliga ordet ”planet” användes i stället för cykel. Sedan Isis väl var utgiven bläddrade författarinnan knappast, om ens någonsin, i den, eftersom hon hade annat arbete att göra. Men om hon hade gjort det, skulle det ha tillkommit en förklarande ursäkt och en sida som påpekade tryckfelen, varvid ifrågavarande mening skulle fått ordalydelsen: ”Hindun fruktar transmigration i andra lägre former på denna planet.”

Detta skulle ha passat ihop med den föregående meningen och skulle påvisa ett faktum, eftersom den hinduiska exoteriska åskådningen är sådan att den tillåter honom att tro på och frukta möjligheten att reinkarnera som ömsom människa och ömsom djur, och plötsligt övergå från människoriket till djurriket och även till växtriket och vice versa. Den esoteriska filosofin lär däremot att naturen aldrig går tillbaka i sitt evolutionära framåtskridande, och när en människa väl en gång utvecklat sig genom alla slags lägre former – mineralriket, växtriket och djurriket – upp till människoformen, kan hon aldrig bli djur igen, utom moraliskt, dvs. metaforiskt. Mänsklig inkarnation är en cyklisk nödvändighet och lag och ingen hindu fruktar den – hur mycket han än beklagar denna nödvändighet. Och denna lag och den periodiska återupprepningen av människans återfödelse visas på samma sida (346) och i fortsättningen på samma stycke, som avslutar med att säga:

”Men det finns en möjlighet att undvika detta. Buddha lärde ut den i sin undervisning om fattigdom, sinnenas återhållsamhet, fullkomlig likgiltighet inför alla ting som tillhör denna tårarnas dal, frihet från passion samt ofta återkommande umgänge med Atma – själslig kontemplation. Reinkarnationens orsak [8] är okunnighet om våra sinnen och idén att det finns någon verklighet i världen, någonting förutom abstrakt tillvaro. Från sinnesorganen härrör sig den ’hallucination’ som vi kallar för beröring: ’från beröring kommer begär; från begär kommer sinnesförnimmelser (vilket också är kroppen som bedrar oss); från sinnesförnimmelser kommer fastklängandet vid de existerande kropparna; från detta fastklängande fortplantning; och från fortplantning sjukdom, förfall och död.’”

_________________

[8] ”Reinkarnationens orsak är okunnighet” – därför är ”reinkarnation” självklar, då författaren väl förklarat dess orsaker.

Detta borde avgöra saken och visa att det måste ha handlat om ett slarvigt, obemärkt misstag, och om detta inte skulle vara tillräckligt, så kan vi ytterligare påvisa följande, ty det sägs vidare:

”Sålunda, alldeles som då ett hjul går runt, förekommer det en regelbunden följd av död och födelse, och den moraliska orsaken härtill är fastklängandet vid de existerande föremålen, medan den verksamma orsaken är Karma (den kraft som kontrollerar universum och driver det till verksamhet, fel och förtjänster). Det är därför den högsta önskan hos alla varelser som önskar bli befriade från de regelbundet återkommande födelsernas sorger, att försöka tillintetgöra den moraliska orsaken, fastklängandet vid de existerande föremålen eller det onda begäret.

De hos vilka det onda begäret är helt och hållet tillintetgjort kallas Arhater. Frihet från det onda begäret garanterar ägandet av en mirakulös kraft. Då Arhaten dör reinkarnerar han aldrig; han uppnår undantagslöst Nirvana ” ett ord som förresten tolkats alldeles felaktigt av de kristna lärde och skeptiska kommentatorer. Nirvana är orsakernas värld, där alla vilseledande effekter eller sinnenas självbedrägeri försvinner. Nirvana är den högsta uppnåeliga sfären. Pitrierna (de för-Adamitiska andarna) anses av den buddhistiske filosofen ha reinkarnerat, fast på ett mycket högre sätt än den jordiska människan gör det på. Dör inte de i sin tur? Lider och fröjdas inte deras astralkroppar och känner samma förbannelse av illusoriska känslor som då de hade en kropp?

Och precis efter detta säger vi återigen om Buddha och hans lära angående ”Fördelar och nackdelar” eller Karma:

”Men detta tidigare liv som buddhisterna tror på är inte ett liv på denna planet, ty mer än något annat folk uppskattade de buddhistiska filosoferna den stora läran om cykler.”

Ändra ”liv på denna planet” till ”liv i samma cykel” och ni kommer att ha den rätta betydelsen. Ty vad skulle ett uppskattande av ”den stora läran om cykler” ha för samband med Buddhas filosofi, om denne store Vise bara trott på ett enda kort liv på denna jord och i samma cykel? Men låt oss återvända till den verkliga reinkarnationsteorin som den förmedlas inom den esoteriska undervisningen och dess olyckliga framställningssätt i Isis.

Alltså, vad som verkligen menades var att den princip som inte reinkarnerar – förutom de tidigare omnämnda undantagsfallen – är den falska personligheten, det illusoriska mänskliga Väsendet, som under det här korta jordelivet framstår som en bestämd och personligt präglad individ med en viss form och ett visst namn. Men vad som verkligen reinkarnerar och måste reinkarnera nolens volens [vare sig man vill eller inte] beroende på den karmiska lagens obevekliga stränga regel, är det verkliga JAGET. Vad som ligger till grund för varje sådant missförstånd är förväxlingen av det verkliga odödliga Jaget i människan med de falska och förgängliga personligheter som det har sin boning i under sin Manvantariska utveckling. Vad är nu det ena och vad är det andra? Den första gruppen utgör:

1. Den odödliga Anden – könlös, formlös (arupa), en emanation från den Enda universella ANDNINGEN.

2. Dess Farkost – den gudomliga Själen – kallad det ”Odödliga Jaget”, den ”Gudomliga monaden” etc, etc,, som genom Manas tillväxt, inom vilket det evigt existerande Jiva brinner – den odödliga gnistan – mottager och vid slutet av varje inkarnation införlivar med sig själv essensen av den individualitet som varit, doften från den plockade blomma som inte längre finns till.

Vad är då den falska personligheten? Den är det knippe av begär, längtan, tillgivenhet och hat, kort sagt den aktivitet som manifesterar sig genom en människa på denna jord under en inkarnation och under en viss  personlighets gestalt. [9] Givetvis är det inte allt detta – vilket för oss förvillade, materialistiska och materialistiskt tänkande människor utgör herr A eller fru B – som förblir odödligt eller någonsin återföds.
_________________

[9] Ett bevis på hur våra teosofiska idéer har slagit rot inom varje samhällsklass och även i den engelska litteraturen finner man genom att läsa mr Norman Pearsons artikel ”Before Birth” in the Nineteenth Century, augusti 1886. I denna spekuleras det över teosofiska idéer och dess undervisning utan erkännande av eller den minsta hänsyftning på teosofin. Bland författarens teorier om Jaget finner vi följande: ”Hur mycket av den individuella personligheten kan antas komma till himlen eller helvetet? Åtföljs själen i livet efter detta av hela sin mentala utrustning, av det som är gott och det som är dåligt, av ädla kvaliteter och oheliga passioner? Säkerligen inte. Men om det inte går till så och om någonting måste skiljas av, hur och när ska vi dra gränsen? Om å andra sidan själen är något avskilt från all vår mentala utrustning, förutom själva självkänslan, ställs vi då inte inför den ofattbara föreställningen om en personlighet utan attribut?”

På denna fråga svarar författaren precis som varje sann teosof skulle göra: ”Frågans svårighet beror i själva verket på en missuppfattning av dessa attributs verkliga natur. De olika beståndsdelarna i vår mentala utrustning – böjelser, motvilja, känslor, smak och kvaliteter i allmänhet ” existerar inte absolut utan relativt. Hunger och törst till exempel är uttryck för medvetande tillstånd som uppkommer genom att stimulera de fysiska behoven. De är inte kvaliteter inneboende i själen utan kommer att försvinna eller bli modifierade etc.” (s 356 och 357). Med andra ord, författaren framställer den teosofiska lära som säger att Atma och Buddhi inträder i Devachan sedan de samlat upp från Manas doften av personligheten eller den mänskliga själen. De lägre principerna däremot, den astrala Simulacrum eller den falska personligheten, berövad sin Gudomliga monad eller ande, kommer att stanna kvar i Kama-Loka – ”Sommarlandet”.

Hela detta knippe av Egoism, detta skenbara och förgängliga ”Jag” försvinner efter döden, liksom kostymen till den roll en skådespelare spelat inte längre sitter på denne, då han lämnar teatern och går hem och lägger sig. Skådespelaren blir åter samma ”John Smith” eller ”Gray” som han varit från födelsen och är inte längre den Othello eller Hamlet som han under några få timmar föreställde. Av detta ”knippe” återstår nu ingenting som kan gå vidare till nästa inkarnation utom det frö till framtida karma som Manas kan ha förenat med sin odödliga grupp, för att tillsammans med det bilda – det icke-förkroppsligade Högre Självet i ”Devachan”. Vad de fyra lägre principerna angår, så skildras deras öde av många klassiska författare, som vi i stor utsträckning ämnar citera till vårt försvar. Läran om att perisprit, den ”falska personligheten” – eller de astrala kvarlevorna av de döda ” bleknar bort för att så småningom försvinna, är ofantligt motbjudande för spiritualisterna, som envisas med att förväxla det temporära jaget med det odödliga JAGET.

 

SLUT PÅ FÖRSTA DELEN

till  ANDRA DELEN:
Teorier om Reinkarnation och Andar (del II)

HELENA BLAVATSKY
The Path, November, 1886

Översatt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, vol II, s 274-289, ”Theories About Reincarnation and Spirits”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.
 

___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23