Har djuren själar? – del 2 – av Helena Blavatsky

Vilket vidunder är då människan! Vilket unicum, vilket odjur, vilket kaos, vilken motsatsernas tummelplats, vilket underverk! Alltings domare, en förnuftslös jordmask; sanningens förvaltare, villrådighetens och villfarelsens kloak: universums ära och avskum.
Pascal

Vi fortsätter nu med att undersöka hur den kristna kyrkan ser på själslivet hos djur, för att uppfatta hur den lyckas förklara oförenligheten mellan ett dött djurs uppståndelse och antagandet att djurets själ dör med det. Vi ska också ta upp några underverk som gäller djur. Innan det slutgiltiga och avgörande slaget utdelas mot den själviska lära, vilken givit upphov till så mycket grymt och skoningslöst handlande gentemot den oskyldiga djurvärlden, måste läsaren bekanta sig med de tidiga kyrkofädernas betänkligheter rörande den rätta tolkningen av aposteln Paulus' uttalanden i denna fråga.

Det är roande att lägga märke till hur karman hos två av de mest outtröttliga försvararna av den romersk-katolska kyrkan (M. Des. Mousseaux och M. De Mirville, i vilkas arbeten dokumenteringen av de få underverk som här uppmärksammats finns att tillgå) fick dem båda att skaffa fram de vapen som numera används mot deras egen ärligt anammade men mycket felaktiga uppfattning.[5]
________________

[5] Det är inte mer än rätt att här tillkännage att De Mirville är den förste att påpeka kyrkans fel på detta område och att försvara djurens liv i den utsträckning han vågar.

Eftersom framtidens stora slag kommer att stå mellan ”kreationister” eller de kristna, vilka är alla som tror på en speciell skapelse och en personlig gud å ena sidan, och evolutionister, hinduer, buddhister, alla fritänkare och sist men inte minst de flesta vetenskapsmän å den andra, är en rekapitulation av deras respektive positioner till nytta.

1. Den kristna världen förutsätter sin rätt att bestämma över djurens liv: (a) på grund av de tidigare citerade bibeltexterna och de senare skolastiska tolkningarna, (b) på grund av den antagna frånvaron av något som liknar en gudomlig eller mänsklig själ hos djur. Människan överlever döden, djuret gör det inte.

2. De österländska evolutionisterna baserar sina slutsatser på sina omfattande filosofiska system och hävdar att det är en synd gentemot naturens gång och utveckling att döda en levande varelse – anledningen till detta har redovisats på föregående sidor.

3. De västerländska evolutionisterna, utrustade med de senaste upptäckterna inom vetenskapen, uppmärksammar varken kristna eller hedningar. Några vetenskapsmän tror på utvecklingsläran, andra gör det inte. De är likväl överens på en punkt: nämligen att fysikalisk vetenskaplig forskning inte ger bevis för antagandet att människan skulle vara mer begåvad med en odödlig, gudomlig själ i högre grad än hennes hund.

Medan de asiatiska evolutionisterna alltså behandlar djuren i enlighet med sina vetenskapliga och religiösa synsätt, är varken kyrkan eller den materialistiska vetenskapsgrenen logiska i det praktiska tillämpandet av sina respektive teorier. Den förra, som lär att varje levande varelse är skapad var för sig och speciellt av Gud, liksom varje människobarn, och att de från födseln till döden befinner sig i en vakande klok och god Försyns vård, tilldelar samtidigt skapelsens lägre varelser endast en tillfällig själ. Den senare, som betraktar både människan och djuret som själlösa produkter av hitintills oupptäckta krafter i naturen, hävdar ändå i praktiken en avgrund mellan de två. En vetenskapsman, den mest inbitne av materialister, en som sysslar med vivisektion av levande djur med största kallsinnighet, skulle likväl rysa vid tanken på att invalidisera – för att inte tala om att tortera till döds – en medmänniska. Bland dem av dessa stora materialister vilka var religiöst lagda finner man inte heller någon som visat sig vara konsekvent och logisk i sin bestämning av djurets verkliga moraliska ställning på denna jord och människans rätt över det.

Några exempel måste nu läggas fram för att bevisa riktigheten i de anförda anklagelserna. Eftersom jag vänder mig till seriösa och bildade personer förutsätter jag att de olika auktoriteters, som här citeras, ståndpunkter är kända för läsaren. Det bör därför räcka att helt enkelt kort sammanfatta några av slutsatserna de kommit fram till – jag börjar med prästerna.

Som redan konstaterats kräver kyrkan en tro på de underverk som utförts av hennes stora helgon. Bland de olika underverken ska vi för ögonblicket endast välja dem som direkt berör vårt ämne – nämligen döda djurs mirakulösa uppståndelser. En person som tillskriver människan en odödlig själ, oberoende av kroppen den levandegör, har utan tvekan lätt att tro att själen genom något gudomligt underverk kan återkallas och tvingas tillbaka in i det tabernakel den till synes för alltid övergett. Men hur kan man acceptera samma möjlighet när det gäller ett djur? Tron lär ju att djuret inte har en självständig själ; den förintas med kroppen. I över tvåhundra år, allt sedan Thomas av Aquinos dagar, har kyrkan på ett auktoritärt sätt lärt ut att djurets själ dör med dess organism. Vad är det då som återkallas till stoftet för att återuppliva det? Det är i detta skede som skolastiken kommer in i bilden, tar itu med detta problem och förenar det oförenliga.

Skolastikerna konstaterar inledningsvis att djurs uppståndelsers under är otaliga och lika bevisade som ”Jesu Kristi uppståndelse”.[6]Bollandisterna ger exempel utan referenser precis som fader Burigny, 1600-tals hagiograf, som skämtsamt säger följande angående de fåglar som återupplivats av den Helige Remi: ”Man skulle säkerligen kunna säga att jag själv är en gås, som kan ge tilltro till sådana sagor. I så fall svarar jag skämtaren med att säga att han, om han inte tror på detta, också måste förneka den Helige Isidors påstående att han återuppväckte sin herres häst från döden; den Helige Nikolaus' av Tolentino återupplivande av en rapphöna i stället för att äta upp den, som han beskrivit i sin biografi; den Helige Franciscus' påstende att han hämtade en grillad lammkropp från de glödande kolen i en ugn och skyndsamt återupplivade den; och att han även fick kokta fiskar, vilka han återupplivat, att simma i buljongen osv, osv. Dessutom måste denne skeptiker anklaga mer än 100 000 ögonvittnen, ibland vilka det åtminstone måste ha funnits några med sunt förnuft, för att antingen vara lögnare eller grundlurade.”
________________

[6] De Beatificatione, etc., av påven Benedikt XIV.

En avsevärt högre auktoritet än fader Burigny, nämligen påven Benedictus XIV, bekräftar och garanterar sanningshalten i berättelserna ovan. Dessutom har helgonen Sylvestrus, Francois de Paule, Severin av Krakow, och en mängd andra omnämnda i bollandisternas skrifter, varit ögonvittnen till uppståndelserna, ”Han tillgger bara” (enligt Kardinal de Ventura, som citerar honom) ”att en uppståndelse, för att förtjäna beteckningen, dock kräver att likadana former i lika stort antal som dem det döda djurets kropp hade, måste återbildas.[7] Och eftersom djurets form (eller själ) enligt den Helige Thomas alltid förintas tillsammans med dess kropp, finner sig Gud i varje sådant fall förpliktigad att skapa en ny form till det återuppväckta djuret för undrets syfte. Av detta följer att det återuppväckta djuret inte var helt och hållet identiskt med vad det var före sin död” (non idem omnino esse) [8]
________________

[7] I skolastisk filosofi används ordet ”form” om den ickemateriella princip som ger kroppen liv eller besjälar den.

[8] De Beatificatione, etc. I, IV, c. XI, Art. 6.

Detta verkar förvånansvärt likt en av magins mayaslöjor. Men trots att svårigheten inte är fullständigt förklarad står följande klart: Eftersom den princip som gav liv åt djuret under dess levnadstid, och som benämns själ, dör eller skingras efter kroppens död, skapas en annan själ (”en sorts formlös själ!” som påven och kardinalen menar) av Gud i syfte att göra ett underverk; en själ som dessutom är olik människans, vilken är ”ett självständigt, andligt och evigt väsen”.

Förutom den självklara invändningen mot att sådana procedurer kallas underverk frambringade av helgonen, för det är helt enkelt Gud som bakom deras rygg till sitt förhärligande ”skapar” en fullständigt ny själ såväl som en ny kropp, är hela Thomas' doktrin öppen för invändningar. Som Descartes så förnuftigt påpekar: ”Om djurets själ är så skild (i sin okroppslighet) från dess kropp tror vi knappast det är möjligt att undvika att beteckna den som en andlig princip, och därmed följaktligen som en intelligent sådan.”

Läsaren behöver knappast påminnas om att Descartes ansåg att det levande djuret helt enkelt var en automat, ett ”väl uppdraget urverk”, enligt Malebranche. Den som accepterar Descartes' teori om djuret kan därför lika gärna ansluta sig till de moderna materialisternas synsätt. Eftersom denna automat har känslor som kärlek, tacksamhet osv, och onekligen är begåvad med minne, måste alla sådana egenskaper vara vad materialisterna kallar ”egenskaper hos materien”. Men om djuret är en ”automat”, varför är då inte människan det också? De exakta vetenskaperna (anatomi, fysiologi osv) finner inte den minsta skillnad mellan de två varelsernas kroppar; och vem vet, frågar Salomo med rätta, om människans ande ”stiger uppåt” i högre grad än djurets? Vi finner således den metafysiske Descartes lika motsägelsefull som någon annan.

Men vad säger den Helige Thomas om detta? Genom att tillskriva det oskäliga djuret en själ (anima) och beteckna den som immateriell förnekar han samtidigt egenskapen andlig. Han säger nämligen: ”Det skulle i så fall implicera intelligensen, en dygd och speciell funktion reserverad för den mänskliga själen.” Men eftersom det vid det fjärde Lateranska konciliet hade bestämts att ”Gud hade skapat två skilda substanser, den kroppsliga (mundanam) och den andliga (spiritualem), och för att allt förkroppsligat nödvändigtvis måste vara andligt, blev Thomas tvungen att tillgripa en sorts kompromiss, vilken kan undgå att kallas undanflykt enbart för att den gjordes av ett helgon. Han säger: ”Själen hos det oskäliga djuret är varken ande eller kropp, den är ett mellanting.”[9] Detta är ett mycket olyckligt påstående, för på andra ställen säger den Helige Thomas att ”alla själar, även växternas, har sina kroppars substantiella form”, och om detta gäller växterna, varför gäller då inte samma sak för djuren? Djurs själar är med all sannolikhet varken ”ande” eller ren materia, utan av det väsen den Helige Thomas kallar ”ett mellanting”. Men när han nu är på rätt väg, varför förneka dess fortlevande, ja till och med dess odödlighet? Motsägelsen är så flagrant att De Mirville förtvivlat utbrister: ”Här sitter vi nu med tre substanser i stället för de två som fastställdes av det Lateranska konciliet.” I fortsättningen argumenterar han, så långt han vågar, mot den ”angeliske lärde”.
________________

[9] Citat ur Cardinal de Venturas' Philosophie Chretienne, Vol. II, s. 386. Se ven De Mirville, Resurrections animales.

I Trait de la Connaissance de Dieu et de soi même analyserar och jämför den framstående Bossuet Descartes' och den Helige Thomas' system. Ingen kan klandra honom för att han föredrar Descartes' logik. Han finner att det cartesianska ”påfundet” automaten ”klarar sig bättre ur svårigheten” än vad den Helige Thomas, som helt och hållet accepteras av katolska kyrkan, gör. Detta får fader Ventura att känna bitterhet gentemot Bossuet eftersom denne godtar ”ett så bedrövligt och puerilt fel”. Och fastän han tillskriver djuren en själ med hela dess förmåga att känna tillgivenhet och att uppfatta, trogen sin läromästare Thomas, förnekar även han djursjälen intelligens och slutledningsförmåga. ”Bossuet”, säger han, ”bör klandras desto mer eftersom han själv sagt: 'Jag förutspår att ett stort krig förbereds mot kyrkan i den cartesianska filosofins namn'.” I det fallet har han rätt, för ur den ”uppfattande substansen” i djurets hjärna kommer helt naturligt Lockes tänkande substans, och ur det sistnämnda alla vårt sekels materialistiska tankeskolor. Men när han misstar sig så är det genom att stödja sig på Thomas lära, vilken är full av svaga punkter och uppenbara motsägelser. Om djurets själ, som romersk-katolska kyrkan predikar, är en formlös, ickemateriell princip blir det nämligen tydligt att den, eftersom den är oberoende av den fysiska organismen, inte kan ”dö med djuret” i högre grad än vad fallet är för människor. Om vi antar att den existerar och överlever, på vilket sätt skiljer den sig då från människans själ? Den är alltså evig (om vi godtar den Helige Thomas auktoritet på detta område) fastän han motsäger sig själv på andra håll. ”Människans själ är odödlig, och djurets själ dör”, säger han (Summa, Vol. V, s 164) efter att i Vol. II i samma storartade verk (s 256) ha ställt frågan ”finns det några varelser som återföds till intet?”. Han svarade sig själv: ”Nej, för i Predikaren står det: (iii 14) 'Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring ger rum och ingen växling av ljus och mörker.' (Jakob I. 17) ”Därför”, fortsätter Tomas, ”finns det vare sig i den naturliga ordningen, eller genom underverk, något djur som kan återfödas till intet (förintas); det finns inget i varelsen som förintas, för det som visar sig med största utstrålning av gudomlig välvilja är varelsernas bevarande i evighet.” [10]
_______________

[10] Summa, Drioux' utgåva i åtta volymer.

Denna mening kommenteras och bekräftas i en not av hans översättare Abbé Drioux. ”Nej”, anmärker denne, ”inget förintas; det är en princip som blivit något av ett axiom i modern vetenskap.”

Om det förhåller sig på detta sätt, varför skulle det då göras undantag från denna oföränderliga naturlag, som är erkänd både inom vetenskapen och teologin, just när det gäller djurens själ? Figure även om den inte skulle ha någon intelligens, ett antagande som varje opartisk tänkare alltid kommer att ha mycket starka invändningar mot.

Låt oss emellertid nu lämna den skolastiska filosofin och gå vidare till naturvetenskapen. Vilka invändningar har naturforskaren mot att djuret har en intelligent och därmed självständig själ?

”Vad det än är som tänker, som förstår, som handlar, så är det något himmelskt och gudomligt, och måste på den grunden nödvändigtvis vara evigt”, skrev Cicero för nästan två årtusenden sedan. Vi bör vara väl införstådda med att Mr. Huxley dementerar slutsatsen, men Thomas av Aquino, ”metafysikernas kung”, trodde fullt och fast på de återuppväckande under som utfördes av den Helige Patrick. [11]
_______________

[11] Helgonet Patrick påstås ha kristnat ”det mest satanistiska landet på jorden, Irland, okunnigt i allt förutom i magi” och gjort det till ”helgonens ö” genom att återuppliva ”sextio män som varit döda sedan länge”. Suscitavit sexaginta mortuos (Lectio I. ii, ur Roman Breviary, 1520). I den handskrift som antas vara helgonets berömda bekännelse, och som bevaras i Salisbury Cathedral (Descript. Hibern. I. II, C. I), skriver den Helige Patrick i ett brev: ”Till mig, den siste av människor och den störste av syndare, har Gud icke desto mindre givit gåvan att kunna göra under mot detta barbariska folks trollkonster, en gåva Han inte ens gav till den störste av våra apostlar, eftersom Han bland annat (som att återuppväcka djur och kryp) tillät mig att återuppliva döda kroppar som varit aska i många år.” I skuggan av ett sådant underverk ter sig Lazarus' uppståndelse som en ganska obetydlig händelse.

När sådana oerhörda hävdanden som de nämnda underverken verkligen görs, och kyrkan ålägger de sina att tro på dem, borde dess teologer vara mer noggranna med att se till att dess högsta auktoriteter åtminstone inte motsäger sig själva, och därmed uppvisar en nonchalans gentmot frågor som trots allt är upphöjda till troslära.
Djuret är alltså avstängt från utveckling och odödlighet för att det är en automat. Enligt Descartes hade djuret ingen intelligens, vilket stämde överens med den medeltida skolastikens position. Djuret hade bara sina instinkter, uttryck för ofrivilliga impulser, vilket bekräftas av materialisterna och förnekas av kyrkan.

Både Frederic och George Cuvier har emellertid ingående diskuterat djurs intelligens och instinkter.[12] Deras teorier i ämnet har samlats och publicerats av Flourens, vetenskapsakademiens lärde sekreterare. Det följande är vad Frederic Cuvier, under trettio års tid chef för zoologiska institutionen och naturhistoriska muséet i Jardin des Plantes, Paris, skrev i ämnet: ”Descartes' misstag, eller snarare det allmänna misstaget, ligger i att han aldrig tillräckligt skilt mellan intelligens och instinkt. Buffon själv hade försummat detta, vilket gjorde hans zoologiska filosofi motsägelsefull. Han upptäckte hos djuren ett känsloliv som var överlägset vårt eget, och en medvetenhet om deras faktiska existens, men samtidigt förnekade han att de hade förmga att tänka och minnas, och därmed varje möjlighet att ha tankar.” (Buffon, Discourse on the Nature of Animals, VII, s 57) Men eftersom han inte kunde stanna vid detta, medgav han att djur hade en sorts minne som var mer aktivt, omfattande och tillförlitligt än vårt (mänskliga) minne (Id. Ibid., s 77). Efter att ha förnekat djur intelligens medgav han ändå att djur kunde ”konsultera sina herrar, fråga dem saker och mycket väl förstå varje deras viljeyttring.” (Id. Ibid., Vol. X, History of the Dog, s 2)
_______________

[12] Dr Romances och dr Butler har senare i hög grad belyst detta ämnesområde.

En mer praktfull rad motsägelsefulla påstenden av en så stor vetenskapsman än denna kan man knappast tänka sig.
Den berömde Cuvier har därför rätt när han säger att ”Buffons nya mekanism är ännu mindre begriplig än Descartes' automat.” [13]
_______________

[13] Biographie Universelle, Art. av Cuvier om Buffons' liv.

Som kritiken påpekat borde man kunna spåra en demarkationslinje mellan instinkt och intelligens. Binas byggande av kupor, bävrarnas byggande av fördämningar både mitt på zoologens torra golv och i floden, är alla verk och effekter av instinkt som förblir opåverkad och oföränderlig, medan intelligenshandlingarna står att finna i de verksamheter som uppenbarligen planerats av djuret, och i vilka inte instinkt utan förnuft kommer in i bilden. Det är sådant agerande som djurets fostran och träning framkallar och som kan utvecklas och fulländas. Den vuxna människan är begåvad med förnuft, barnet med instinkt, och det unga djuret uppvisar mer av bådadera än barnet gör.

Envar av de tvistande känner faktiskt lika väl som vi till detta förhållande. Om någon materialist inte vill erkänna det, så beror det på stolthet. Han förvägrar både människa och djur en själ och är inte beredd att medge att de senare är begåvade med intelligens liksom han själv, om än i oändligt mycket mindre grad. Präster, religiösa naturforskare och moderna metafysiker drar sig för att öppet erkänna att både människor och djur är begåvade med själ och tankeförmåga, om inte jämställda i utveckling och perfektion, så åtminstone jämställda till namn och väsen. Var och en av dem vet, eller borde veta att instinkt och intelligens är två förmågor med totalt motsatta väsen, två fiender som ständigt står i konflikt med varandra; och att de, om de inte vill erkänna två själar eller principer, i vilket fall som helst måste erkänna närvaron av två krafter i själen, var och en med olika läge i hjärnan, vilkas lokalisering är välkända för dem eftersom de kan isolera och tillfälligtvis förstöra dem var för sig beroende på vilket organ eller vilken del av ett organ de råkar tortera under sina förskräckliga vivisektioner. Vad annat än mänsklig stolthet kan det vara som fick Pope att säga:

Ask for whose end the heavenly bodies shine;
Earth for whose use? Pride answers, 'Tis for mine.
For me kind nature wakes her genial power,
Suckles each herb, and spreads out every flower.

Fråga för vilket syfte himlakropparna lysa;
för vilket syfte jorden finns? Stoltheten svarar,
det är för mig. För mig utövar naturen sin geniala kraft,
ger näring åt varje ört, och låter varje blomma slå ut.

For me the mine a thousand treasures brings;
For me health gushes from a thousand springs;
Seas roll to waft me, suns to light me rise;
My footstool earth, my canopy the skies!

Det är för mig som gruvan ger av tusen skatter,
för mig som hälsan brusar ur tusen källor;
havens vågor vaggar mig och solen lyser för mig.
Mitt fotstöd är jorden och mitt tälttak himlavalvet.

Det är samma omedvetna stolthet som fick Buffon att yttra sina paradoxala ord om skillnaden mellan människa och djur. Den skillnaden bestod i ”frånvaron av reflexion, eftersom djuret”, fortsätter han, ”inte känner att det känner.” Hur vet Buffon detta? ”Det tänker inte att det tänker”, tillägger han, efter att först ha talat om för åhörarna att djur minns, ofta överväger, jämför och väljer! [14] Vem har någonsin påstått att en ko eller en hund skulle kunna vara en ideolog? Men djuret kan kanske tänka och veta om att det tänker, och desto mer intensivt att det inte kan tala och uttrycka sina tankar. Hur kan Buffon eller någon annan veta? Ett förhållande är trots allt klarlagt genom naturforskarnas exakta observationer, och det är att djuret är begåvat med intelligens. När detta väl fastslagits behöver vi bara upprepa Thomas av Aquinos intelligensdefinition (människans odödliga själs prerogativ) för att inse att även djuret har intelligens.

Men för att göra den riktiga kristna filosofin rättvisa kan vi påvisa att den primitiva kristendomen aldrig har predikat sådana skändliga läror; kan vi visa den verkliga orsaken till att så många personer med de förnämsta intellekt har avfallit från Kristi lära och Hans lärjungars undervisning.
_______________

[14] Discours sur la nature des Animaux.

HELENA BLAVATSKY
Theosophist, Februari, 1886

___________________________________________________________________

till Tredje Delen

__________________________________________________________________

Översatt från Helena Blavatskys Theosophicals Articles, vol II sid. 309–317 ”Have Animals Souls”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.