Har djuren själar? – del 3 – av Helena Blavatsky

Oh filosofi, du livets gud och dygdens upptäckare!
Cicero

Filosofin är en blygsam profession, den är bara verklighet och rättframhet; jag avskyr den högtidlighet och anspråksfullhet som bara grundar sig på högfärd.
Plinius

Eftersom människornas (både de mest brutala och djuriska, och de helgonlika) öde är odödlighet enligt teologerna kan man fråga sig vilket som är ödet för djurrikets oräkneliga individer. Olika romerskt katolska författare (kardinal Ventura, greve de Maistre och många andra) säger oss att ”djursjälen är en kraft”.

Dessa författares eko de Mirville skriver: ”Det är ett väl etablerat faktum att djurets själ frambringades av jorden, för det är bibliskt. Alla de levande och rörliga själarna (nephesh, livsprincipen) kommer från jorden. Men förstå mig rätt, de kommer inte enbart från det stoft av vilket både deras kroppar och våra gjordes, utan från jordens kraft och potens, dvs från dess immateriella kraft eftersom alla krafter... är havets, luftens osv, vilka alla är de elementära principaliteter (principautés élementeraires) som vi har talat om på annat håll.” [15]
_______________

[15] Esprites, 2m. mem. Kap.XII, Cosmolatrie.

Vad markis de Mirville menar med detta begrepp är att varje ”element” i naturen är en domän fylld och styrd av dess respektive osynliga andar. De västerländska kabbalisterna och rosencreuzarna kallade dem Sylfer, Undiner, Salamandrar och Gnomer. Kristna mystiker som de Mirville ger dem hebreiska namn och hänför dem till de olika typer av Demoner som behärskas av Satan – givetvis med Guds tillstånd.

Även han uppreser sig mot Thomas'av Aquinos bedömning att djursjälen förgörs med djurets kropp. ”Den är en kraft”, skriver han, ”som vi måste utplåna, den mest substantiella kraften på jorden, kallad djursjäl”, som enligt den högvördige fader Ventura [16] ”den mest respektvärda själen efter människan.”

Han hade just kallat den en immateriell kraft, och nu kallar han den ”den mest substantiella själen på jorden”.[17]

Men vad är denna kraft? George Cuvier och akademiledamoten Flourens beskriver dess hemlighet för oss. ”Kropparnas form eller kraft” (kom ihåg att form i det här fallet innebär själ), skriver den sistnämnde, ”är långt viktigare för dem än materia är, eftersom materien (utan att dess essens förstörs) ständigt förändras medan formen kvarstår i evighet.” I detta sammanhang påpekar Flourens: ”I allt som har liv är formen mer varaktig än materien, för det som utgör den levande kroppens varande, dess identitet och sammahet, är dess form.” [18]

”Eftersom den”, påpekar de Mirville i sin tur, ”är en magisteriell princip, ett filosofiskt hävdande av vår odödlighet”, [19] måste man dra slutsatsen att det är själen (mänsklig eller djurisk) som avses med det här vilseledande uttrycket. Det är snarare vad vi kallar det Enda Livet, misstänker jag.
_______________

[16] Ibid.

[17] Esprits, s 158

[18] Longevity, ss 49 och 52.

[19] Resurrections, s 621.

Oavsett hur det är med detta så bekräftar både den världsliga och den religiösa filosofin denna utsaga att de två typerna av ”själar”, människans och djurets, är identiska. Leibnitz, den filosof Bossuet älskade, föreföll att i viss mån tro på ”djurs uppståndelse”. Döden är för honom ”helt enkelt en tillfällig fördunkling av personligheten”. Han liknar den vid idéers bevarande i sömnen, eller vid den fjäril som ligger dold i larven. ”För honom”, säger de Mirville, ”är uppståndelse [20] en allmän naturlag, som bara blir ett storslaget underverk när den inträffar i förtid på grund av att den framkallas av en undergörare, de omgivande omständigheterna och det modus i vilken han verkar.” I detta är Leibnitz en sann ockultist utan att inse det. Bland fakta som registrerats av ockultiserna är plantor som växt och blommat ut på fem minuter i stället för på flera dygn eller veckor, och framtvingad groning och utveckling av växter, djur eller mäniskor. Detta att naturliga produktivkrafter påskyndas och intensifieras tusenfalt av faktorer lydande under ockulta lagar kända för den initierade kan inte likställas med gudomliga under. Den abnormt snabba tillväxten beror på att naturens krafter, oavsett om de är blinda eller knutna till lägre intelligenser, samlats och koncentrerats så att de kollektivt påverkar utvecklingen av det ting som kallas fram ur dess kaotiska element. Men varför kalla en ett gudomligt underverk och den andra en satanisk list eller helt enkelt ett bedrägeri?

Dock finner sig Leibnitz som en sann filosof tvingad att även beträffande denna farliga fråga inkludera hela djurriket i en stor syntes när det gäller uppståndelse. Han skriver: ”Jag tror att djurens själar är oförgörbara... och jag menar att ingenting är mer ägnat att bevisa vår egen odödliga natur.” [21]
_______________

[20] Ockultisterna kallar det ”transformation” under en serie liv, och kallar den slutliga för nirvansk Uppståndelse.

[21] Leibnitz, Opera philos. etc.

Dean, kyrkoherde i Middleton, lät år 1748 publicera två små böcker i ämnet som gav Leibnitz' ståndpunkt stöd. Följande citat sammanfattar hans idéer: ”Den Heliga Skrift antyder i flera passager att djuren kommer att leva i ett framtida liv. Denna trossats har fått stöd av många kyrkofäder. Förnuftet lär oss att djuren har en själ, och våra lärare lär oss samtidigt att de kommer att existera i ett framtida tillstånd. Deras system, som tror att Gud utplånar djurets själ, får inte stöd någonstans och har ingen stabil grund.” osv osv. [22]

Många av förra seklets (1700-talet, Ö.a.) vetenskapsmän försvarade Deans hypotes och menade att den var ytterst sannolik. Detta gällde särskilt en av dem, den lärde protestantiske teologen Charles Bonnett från Genève. Denne teolog var författare till ett mycket märkligt arbete som han kallade Palingenesia [23], dvs ”Pånyttfödelsen”. Den inträffar på grund av ett osynligt frö som finns i alla, menar han. Precis som Leibnitz förstår han föga varför djur skulle vara undantag i systemet. Utan dem skulle det inte vara en enhet eftersom ”system” betyder ”en enhetlig lagsamling”. [24]
_______________

[22] Se volym XXIX av Bibliothéque des sciences, 1:a trimestern år 1768.

[23] Från två grekiska ord för att bli född respektive att återfödas.

[24] Se vol II Palingenisis. Se även de Mirvilles Resurrections.

”Djuren”, skriver Dean, ”är beundransvärda böcker i vilka skaparen samlade de mest slående dragen av sin suveräna intelligens. Anatomen tvingas studera dem med respekt och om han har bara lite av den fina och förnuftiga insikt som kännetecknar en moralisk människa kommer han aldrig, när han vänder bladen, att få för sig att han handskas med livlösa mineral och stenar. Han glömmer aldrig att allt som lever och känner har rätt att kräva hans nåd och barmhärtighet. Om människan skulle börja uppfatta djurs lidande och blod som vardagligheter löper hon risk att förstöra sin etiska känsla. Sanningen är så uppenbar att regeringar aldrig borde släppa den ur sikte... Vad beträffar hypotesen om automatism känner jag mig böjd att uppfatta den som ett filosofiskt kätteri, mycket farligt för samhället om den inte stod i så stark motsättning till det sunda förnuftet och god smak att den blir harmlös, dvs är så sjuk att den aldrig kan anammas
i vida kretsar.

Om min hypotes när det gäller djurets öde är riktig har Försynen i reserv för dem de största belöningar i framtida tillstånd. [25] ...Och för mig är deras återuppståndelse en logisk följd av den själ eller form som vi med nödvändighet måste tillerkänna dem, för eftersom en själ är en enkel substans kan den varken delas eller upplösas, än mindre utplånas. Man kan inte sluta sig till något sådant utan att återfalla i Descartes' automatism; men i så fall är steget inte långt från djurisk automatism till att tvingas börja uppfatta människan på motsvarande sätt.”
_______________

[25] Även vi tror på ”framtida tillstånd” för djuret från de högsta ner till Infusoria, men i en serie av återfödelser, var och en i en högre form upp till människan och sedan bortom. Vi tror, kort sagt, på en utveckling i detta ords fulla mening.

Våra moderna biologers tänkande har nått fram till teorin om ”automatmänniskan”, men dess förespråkare bör lämnas ifred att syssla med sina idéer och slutsatser. Det jag för närvarande koncentrerar mig på är det slutgiltiga och absoluta beviset för att varken Bibeln eller dess mest vetenskapliga tolkare (oavsett i hur hög grad de brustit i en klar insikt i andra frågeställningar) någonsin med ett bibelord som utgångspunkt har förnekat något djur en odödlig själ lika lite som de i Bibeln funnit fullständig bevisning för existensen av en sådan själ hos människan, dvs i Gamla Testamentet. Man behöver bara läsa vissa verser i Job och Predikaren (3:17-22) för att nå denna slutsats. Sanningen är den att det inte står ett enda ord om det framtida tillståndet för någon av dessa två i den. Men om nu det bara finns negativa bevis för existensen av en odödlig själ hos djur i Gamla Testamentet, hävdas det å andra sidan i Nya Testamentet tydligt när det gäller människan att hennes själ är odödlig. Det är för deras nytta som hånar den hinduiska philozoismen [philo = vän, och zoo = djur, Ö.a.], som påstår sig ha rätt att döda djur som de vill för sitt nöjes skull och förnekar dem en odödlig själ, som ett slutgiltigt och absolut bevis nu ges.

Aposteln Paulus nämndes i slutet av del I som försvarare av hela den djuriska skapelsens odödlighet. Lyckligtvis är inte detta uttalande ett av dem som kristna kan förringa och beteckna som ”blasfemiska och kätterska tolkningar av den Heliga Skrift utförda av en grupp ateister och fritänkare”. Man skulle önska att vart och ett av aposteln Paulus' oerhört visa utsagor (Paulus var en Invigd, oavsett vad han i övrigt kan ha varit) hade varit lika tydligt begripliga som de passager vilka gäller djuren. I så fall skulle, som jag ska visa, det vara bevisat bortom allt tvivel att följande förhållanden också var lika sanna: den materiens oförstörbarhet som den materialistiska vetenskapen lär ut; lagen om evig utveckling som så bittert förnekas av kyrkan; den allestädes närvaron av DET ENDA LIVET, dvs det ENDA ELEMENTETS enhet och dess närvaro i hela naturen sådan den predikats av den esoteriska filosofin; och den hemliga innebörden av aposteln Paulus' påpekanden till romarna (i Romarbrevet 8:18-23). Vad annars kan denna stora historiska personlighet, som så till den grad var präglad av den neoplatoniska alexandrianska filosofin, ha menat med det följande, som jag försett med kommentarer i ljuset av ockultismen för att det jag menar ska förstås ännu klarare?

Aposteln börjar med att säga (i Romarbrevet 8:16-17) att ”Anden själv” (paramatma) ”vittnar med vår ande” (atman) ”att vi äro Guds barn”, och ”äro vi barn, så äro vi ock arvingar” – och det vi ärver är förstås den eviga eller gudomliga essensen inom oss och dess oförstörbarhet. Därefter säger han oss:

”Ty jag håller före, att denna tidens lidanden intet betyda i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbaras på oss.” (vers 18)

Den ”härlighet” han talar om är inget ”nytt” Jerusalem, den symboliska framställningen av framtiden i Johannes Uppenbarelsers kabbalistiska avslöjanden, utan de devakaniska perioderna och serien av födelser i de på varandra följande raserna, då vi efter varje ny inkarnation kommer att finna oss högre och mer perfekta, kroppsligt såväl som andligt, och då vi slutligen alla ska bli ”Guds barn” vid den ”sista pånyttfödelsen” oavsett ifall folk kallar den kristen, nirvanisk eller parabrahmisk (eftersom de alla är ett och samma). Det är nämligen så att:

”...skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse.” (vers 19)

Med ”skapelsen” menas här djur, så som ska visas längre fram med hänvisning till Johannes Chrystostomos' auktoritet. Men vilka är de ”Guds barn” som hela skapelsen längtar efter att få se uppenbarade? Är de dessa ”Guds söner” med vilka ”Satan också kom” (se Job) eller Uppenbarelsebokens ”sju änglar”? Är det bara frågan om kristna eller om ”Guds barn” över hela jorden? [26] Sådan ”uppenbarelse” utlovas i slutet av varje Manvantara [27], dvs världsepok, enligt varje stor religions skrifter, och i inga så tydligt som i Vedaböckerna om man bortser från de esoteriska tolkningarna av de andra skrifternas innehåll. För i Vedaböckerna sägs det att i slutet av varje Manvantara kommer Pralaya, dvs världens förgörelse (de kristna känner bara till och väntar sig en sådan förgörelse). Efter den blir Sishtas, lämningarna, sju rishis och en krigare kvar, men också alla frön för nästa mänskliga ”tidvattensvåg i följande Rund”. [28] Men den huvudsak som vi för närvarande sysslar med är inte ifall den kristna eller den hinduiska teorin är mest korrekt. I stället vill jag visa att brahminerna varken säger mer eller mindre än vad aposteln Paulus själv predikar när de lär ut att fröna till alla varelser lämnas kvar och överlever alla de periodiska och tidsberoende förstörelserna av allt synligt, liksom rishis, dvs Guds söner, som ska uppenbara sig för den framtida mänskligheten. Både brahminerna och aposteln Paulus inkluderar allt djurliv i hoppet om en ny födelse och förnyelse i ett mer perfekt tillstånd, då varje varelse som nu ”sträcker sig efter” ska jubla inför ”Guds barns uppenbarelse”. Detta för att, som aposteln Paulus förklarar:

”...också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen”, vilket betyder att fröet eller den oförgörbara djursjälen, som inte når devakan medan den befinner sig i sitt elementära eller djuriska tillstånd, kommer att nå en högre form och tillsammans med människan fortsätta till ännu högre tillstånd och former så att slutligen både djur och människa hamnar i ”den frihet som tillhör Guds barns härlighet”. (vers 21)

_____________

[26] Se Isis, vol I.

[27] Vad ”Guds barn” verkligen betydde i antiken visas nu klart i Den Hemliga Läran i dess del I (om den arkaiska perioden), som nu nästan är färdig.

[28] Detta är den ortodoxa hinduismens version likaväl som den esoteriska versionen. Dewan Bahadoor Raghunath Rao från Madras skriver i sin Bangaloreföreläsning ”What is Hindu religion?”: ”I slutet av varje Manvantara äger världens förintelse rum, men en krigare, sju Rishier och fröna räddas från förgörelsen. Gud, dvs Brahma, meddelar dem Lagen eller Vedaläran... och blir bindande ...fram till slutet av den Manvantaran. Dessa åtta personligheter kallas Sishtas eller kvarblivande, för bara de blir kvar efter att alla andra har förgjorts. Deras handlingar och föreskrifter kallas därför Sishtacar. De betecknas också Sadachar på grund av att sådana handlingar och föreskrifter bara är vad som alltid har existerat.”

Detta är den ortodoxa versionen. Den hemliga omtalar sju Initierade som uppnått Dhyan-chohanskap mot slutet av den sjunde Rasen på denna jord, vilka lämnas på jorden under dess ”mörkerperiod” med fröna till varje mineral, växt, djur som inte haft tid att utvecklas till människa före nästföljande Rund. Se Esoteric Buddhism av A P Sinnett, femte upplagan, Annotations, ss 146 och 147.[sv öv. De Invigdes Lära]

Och denna ”frihet” kan bara nås genom alla varelsers karmiska framsteg i en utveckling. Det stumma djuret, som har utvecklats från den bara halvt kännande och uppfattande växten, omvandlas själv gradvis till människa, ande, Gud et seq. och ad infinitum! För, enligt Paulus:

”Vi veta ju” (”vi”, de Initierade) ”att ännu i denna stund hela skapelsen” (omnis creatura i Vulgatan) ”samfällt suckar och våndas.” [29] (vers 22)

_____________

[29]...ingemiscit et parturit usque adhuc i den ursprungliga latinska översättningen.

Detta innebär en klar utsaga om att människa och djur befinner sig i samma situation på jorden vad lidande beträffar under deras utvecklingsansträngningar mot målet och i överensstämmelse med karmalagen. Med ”ännu i denna stund” menas fram till den femte rasen. För att bli ännu tydligare förklarar sig denne store kristne Initierade med följande ord:

”Och inte den allenast;” (dvs skapelsen, djuren) ”också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning.” (vers 23)

Ja, det är vi, människorna, som till ”förstlingsgåva” fått ”Anden”, dvs det direkta Parabramiska ljuset, vår Atma eller sjunde princip tack vare att vår femte princip (Manas) har fullkomnats; den är långt mindre utvecklad i djuret. Men som kompensation är deras karma inte alls lika tung som vår. Men det är inget skäl till att inte också de en dag kommer att nå den fullkomning som ger den fullt utvecklade människan den dhyan- chohaniska formen.

Inte ens för en världslig, icke-initierad kritiker kan någonting framstå tydligare än dessa den store apostelns ord, och det oavsett ifall vi tolkar dem i den esoteriska filosofins ljus eller inom den medeltida skolastikens ram. Hoppet om ”vår kropps förlossning”, dvs om den andliga entitetens överlevnad befriad från ”sin träldom under förgängelsen”, serien av tillfälliga materiella former, är ett hopp för ”alla levande” varelser, inte bara för människan.

Men djurens ”perfekta förebild”, ständigt orättvis även mot sina medmänniskor, kan inte förväntas att lätt gå med på att dela sina förhoppningar med sina kor och höns. Den berömde bibelkommentatorn Cornelius a Lapide* var den förste som påpekade och direkt anklagade sina företrädare för att medvetet och villigt ha gjort allt de kunnat för att undvika att använda ordet creatura för denna världs lägre varelser. Av honom har vi fått veta att St.Gregorius av Nazianz, Origenes och patriarken Kyrillos (sannolikt den som vägrade att uppfatta Hypatia som en människa och behandlade henne som om hon vore ett djur) hävdade att apostelns ord creatura i de verser som citerats ovan helt enkelt syftade på änglarna! Men Cornelius, som också åberopar sig på Thomas av Aquino, skriver: ”Denna åsikt är alltför förvrängd och våldsam (distorta et violenta) och vederläggs dessutom av det faktum att änglarna såsom sådana redan förlossats från förgängelsens träldom.” Den Helige Augustinus' inställning är ingalunda trevligare. Han kommer nämligen med den märkliga hypotesen att den ”skapelse” som aposteln Paulus talar om var ”de otrogna och kättarna” från alla tider! Cornelius går emot kyrkofadern lika kyligt som han gick emot sina tidigare helgonbröder. Han skriver: ”I den text som citerats avser den skapelse (creatura) som aposteln talar om uppenbarligen andra varelser än människor, för han säger icke dem allenast, också vi själva. Och vad han sedan menar är inte frigörelse från synd utan från den kommande döden.” [30] Men till och med den modige Cornelius blir så småningom rädd av det enorma motståndet och bestämmer sig för att apsoteln Paulus med sin term creatura kan ha menat element (!!) dvs solen, månen, stjärnorna, jorden osv, som St. Ambrosius och St. Hilarious m fl hävdade.
______________

[* Cornelius a Lapide 1567-1637, nederländsk jesuit. Ö. a.]

[30] Cornelius, utgåvan från Pelagaud, I. IX, s 114.

Olyckligt nog för de heliga tänkarna och skolastikerna, och lyckligt nog för djuren (om djur någonsin kan dra nytta av polemik), vederläggs deras uppfattning av en ännu högre auktoritet. Den är Johannes Chrysostomus, som redan omnämnts och som den romersk-katolska kyrkan tack vare ett vittnesbörd givet av biskop Proclusianus, en gång Johannes' sekreterare, vördar högt. Faktum är att Johannes Chrysostomus var ”mediet” (om nu ett så profant ord kan användas om ett helgon) för aposteln att nå ut till icke-judarna. När det gäller hans kommentarer till Pauli brev anses Johannes vara direkt inspirerad av aposteln själv, dvs ha skrivit ner sina kommentarer så som aposteln ville ha dem nedskrivna ord för ord. Det är vad vi kan läsa i kommentarerna till Romarbrevets tredje kapitel.

”Vi måste alltid jämra oss över den försening som vår utvandring (död) utsätts för, för när, som aposteln säger, den varelse som är berövad förnuft (mente, inte anima, själ) och talförmåga (nam si haec creatura mente et verbo carens) jämrar sig och längtar, desto större är skammen om vi själva inte gör detsamma.” [31]
______________

[31] Homélie XIV. Sur l'Epitre aux Romains.

Olyckligtvis gör vi inte det utan brister på det mest pinsamma sätt när det gäller den här längtan efter ”utvandring” till okända länder. Om människor hade studerat alla nationers heliga skrifter och tolkat deras innebörder i ljuset av den esoteriska filosofin skulle inte en enda undgå att om inte längta efter döden så i alla fall vara likgiltig inför den. Vi skulle då dra nytta av den tid vi tillbringar på denna jord till att i lugn och ro förbereda nästa återfödelse genom att ackumulera god karma i detta liv. Men människan är till sin natur tankeförvrängare och risken är att de stackars stumma djuren när allt kommer omkring inte får någon nytta av att folk läser denna Johannes Chrysostomus' uppfattning, den som avgör frågan om djurens odödliga själ för all framtid, eller åtminstone borde göra det för varje sann kristen. Faktum är att de spetsfundiga, fördömda från sina egna munnar, skulle kunna få för sig att hävda att de, oavsett hur det förhåller sig med djurens själar, gör djuren en tjänst och utför förtjänstfulla handlingar genom att döda de stackars djuren eftersom de därmed sätter stopp för deras jämmer och längtan efter utvandringen till landet av evig sällhet.

Författaren är inte dum nog att tro att ens ett helt British Museum fyllt med verk mot köttätande skulle kunna hejda civiliserade länder från att hålla sig med slakthus, eller från att få dem att avstå från sina biffstekar och julgäss. Men om dessa ödmjuka rader kan få en del läsare att inse aposteln Paulus' ords sanna värde och därigenom på allvar börja uppmärksamma alla vivisektionens eländen,* så är författaren nöjd. För det är i sanning så, att när världen känner sig övertygad om (och en sådan dag kan inte undgå att komma) att djur är lika odödliga och eviga varelser som vi själva, kommer vivisektion och andra ständiga tortyrer som de stackars djuren dagligen utsätts för att framkalla ett utbrott av förbannelser och hot från folk i allmänhet. Det kommer att tvinga alla regeringar att sätta ett stopp för dessa barbariska och skamliga aktiviteter.

HELENA BLAVATSKY
The Theosophist, Mars, 1886

SLUT

Översatt från Helena Blavatskys Theosophicals Articles, vol II sid 317-326 ”Have Animals Souls”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.