Har djuren själar? – del 1– av Helena Blavatsky

Jorden, ständigt bloddränkt, är inget annat än ett jättelikt altare på vilket
allt levande måste offras – oupphörligt, oavbrutet...
Comte Joseph de Maistre (Soirées I. ii, 35)

Det finns många ”föråldrade religiösa vidskepelser” i Orienten som Västerlandet ofta och oklokt förlöjligar: men det finns ingen av dem man skrattar så mycket åt och i praktiken hånar, som den oerhörda respekt Orientens folk visar djuren. Kött-ätare kan inte sympatisera med människor som helt avstår från kött. Vi européer är civiliserade barbarer. Det är inte mer än några tusentals år mellan oss och våra förfäder grottmänniskorna, som sög blod och märg ut råa ben. Det är därför inte så konstigt, att människor som nedvärderar mänskligt liv i de ständiga och ofta orättvisa krigen inte heller bryr sig om djurens dödsvåndor och att de varje dag offrar miljoner oskyldiga, harmlösa liv. Nej, vi är alldeles för epikureiska för att sluka tigerstekar eller krokodilkotletter, men vill gärna ha mört lammkött och fasaner med gyllene fjädrar. Detta är precis vad man kan förvänta sig i en tid av Kruppkanoner och vetenskaplig vivesektion. Det är inte heller konstigt att den tuffe européen skrattar åt den milde hindun som ryser vid blotta tanken att döda en ko. Eller att han inte har något till övers för buddhistens eller jainistens respekt för varje kännande varelse – från elefant till mygga.

Men, om det verkligen är så att köttätande har blivit ett grundläggande behov i Västerlandet (vilket är ”tyrannens ursäkt!”); om massor av offer dagligen måste slaktas runt om i den civiliserade världens heliga tempel – tempel helgade åt en gudom som fördömdes av Paulus, men dyrkades av människor ”vars mage är deras Gud”; även om vi inte kan undvika allt detta i vår så kallade ”Järnålder”, måste vi då komma med samma bortförklaringar i fråga om dödandet inom sporten? Fiske, skytte och jakt, vilka är det civiliserade livets mest fascinerande ”underhållning”, är utan tvekan de mest förkastliga sporterna, sett ur den ockulta filosofins synvinkel. Dessa sporter är de mest syndiga sett ur de religiösa systemens ögon – hinduismen och buddhismen – som har sitt ursprung direkt i den esoteriska läran. Finns det någon anledning till att anhängarna av dessa två religioner, nu de äldsta i världen, betraktar djurvärlden - från de stora fyrfotadjuren ner till den minsta lilla insekt - som sina ”yngre syskon”, hur tokig denna föreställning än kan tyckas för en europé? Detta kommer vi att titta på lite längre fram.

Hur som helst, hur överdriven denna uppfattning än kan tyckas, är det säkert inte många av oss som kan föreställa sig, utan att rysa, de scener som utspelar sig tidigt varje morgon i den så kallade civiliserade världens otaliga slakthus, eller det som iscensätts under ”jaktsäsongen”. Den första solstrålen har ännu inte hunnit väcka den slumrande naturen förrän man på alla håll förbereder en massiv slakt, som en hälsing till den uppstigande solen. Aldrig har den hedniske Molok varit så glad över detta sina offers skri av vånda, som av den ynkliga klagan som klingar i alla kristna länder - en lång hymn av lidande som genomtränger naturen, dag in och dag ut från morgon till kväll. I det gamla Sparta – vars hårda invånare inte var speciellt känsliga för det mänskliga hjärtats ömmare känslor – dömdes en pojke till döden därför att man ansåg att hans natur var så till den milda grad ondskefull att han inte kunde tillåtas att leva, eftersom han hade torterat ett djur enbart för nöjes skull. Men i det civiliserade Europa – som snabbt utvecklas i allting utom i kristna dygder – förblir ännu idag makt detsamma som rätt. Det finns ingenstans i världen där den fullkomligt meningslösa och grymma seden att med sådan glöd skjuta massor av fåglar och djur enbart för sportens skull förekommer såsom i protestantiska England. England är ett land där Kristus barmhärtiga undervisning knappast har gjort människohjärtat känsligare än det var i Nimrods dagar – ”Herrens mäktige jägare”. Kristen etik vänds lika lätt till paradoxala slutsatser som ”hedningens” etik. En sportsman sa en gång till författarinnan, att eftersom ”ingen sparv faller till marken utan Guds vilja”, utför han Guds vilja hundra gånger när han för sportens skull till exempel dödar hundra sparvar!

De stackars djurens lott är bedrövlig, tvingade som de är av människor in i ett obevekligt öde. Människans rationella själ verkar ha fötts för att bli de irrationella djurens mördare - i ordets fulla bemärkelse, eftersom man i den kristna läran säger att djurens själ dör med dess kropp. Kan inte berättelsen om Kain och Abel haft dubbel betydelse? Titta på vår kulturs andra skamfläck, nämligen dessa vetenskapliga slakthus som kallas ”vivesektionsrum”. Gå in i en sådan sal i Paris och se Paul Bert, eller någon annan av dessa herrar – som med rättvisa kallas ”Institutets lärda slaktare” – utföra sitt fasansfulla arbete. Jag behöver bara översätta en känd fransk författares starka ögonvittnesskildring, en man som noggrant har studerat dessa ”bödlars” modus operandi. Han säger:

”Vivesektion är en specialitet i vilken tortyr, vetenskapligt utnyttjad av våra slaktar-akademiker, utförs under dagar, veckor och till och med månader på fibrerna och musklerna hos ett och samma offer. Under tortyren använder man sig av varje tänkbart vapen och genomför sin analys inför en känslokall publik. Man fördelar arbetet varje morgon mellan tio studenter på en gång, av vilka en arbetar på ögat, en annan på benet, den tredje på hjärnan, den fjärde på märgen. Dessa studenters oerfarna händer lyckas trots allt, att mot kvällningen efter en hård arbetsdag, blotta hela det levande liket de har beordrats att mejsla fram. Detta levande lik blir på kvällen försiktigt undanlagt i källaren så att man tidigt nästa morgon kan börja arbeta på det igen, bara det finns minsta lilla liv eller känsla kvar i offret! Vi vet att förvaltarna av Grammontlagen (loi) har försökt göra uppror mot denna vidrighet; men Paris visade sig vara mer obeveklig än både London och Glasgow.”[1]

________________

[1] De la Resurrection et du Miracle. E. de Mirville.

Och ändå skryter dessa herrar om den stora sakens syfte, och om de stora hemligheterna de upptäcker. ”Vilka hemskheter och lögner!” – utropar samme författare. ”Vad gäller hemligheter – förutom några få upptäckter av hjärnans funktioner och andra förmågor – känner vi till en hemlighet som är deras rättmätiga tillhörighet: det är den förevigade tortyrens hemlighet, och varken autophagy (ömsesidig förintelse), krigets fasor, sportens glada massakrer, eller djurens lidande under slaktarkniven kan jämföras med detta! Prisad vare våra vetenskapsmän! De har överglänsat alla tidigare former av tortyr, och förblir utan motstycke, nu och för alltid, det tillfogade lidandets och förtvivlans herrar!” [2]

________________

[2] De la Resurrection et du Miracle. E. de Mirville.

Den vanligaste ursäkten för att slakta, döda och till och med lagligt tortera djur – som i vivisektion – är en eller två verser i bibeln och dess feltolkade innebörd, förvrängd av de så kallade skolastikerna, representerade av Thomas av Aquina. Till och med De Mirville, denne nitiske försvarare av kyrkans rättigheter, säger om sådana texter – ”Bibliska eftergifter, bland många andra, framtvingade av Gud efter syndafloden vilka grundades på vår avtagande kraft”. Hur detta än ligger till är de här texterna rikligt motsagda av andra texter i samma bibel. Köttätaren, sportsmannen och till och med vivisektören – om det nu finns några bland de sistnämnda som tror på en särskild skapelse och på bibeln – citerar ofta, för att rättfärdiga sig, den versen i Första Moseboken (Genesis) i vilken Gud säger till en dualistisk Adam – ”råden över fiskarna i havet och fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden” – (Kap I vers 28); sålunda får människan – såsom den kristne uppfattar det – makt över liv och död för varje djur på vårt jordklot. På detta kan den mer filosofiske brahminen och buddhisten svara; ” Inte alls. Evolutionen börjar forma framtida mänskligheter inom de lägsta formerna av liv. Därför, när vi dödar ett djur eller till och med en insekt, hejdar vi en entitets utveckling mot sitt slutgiltiga mål i naturen – att bli MÄNNISKA”; och ”Amen” säger den som studerar ockult filosofi till detta, och tillägger att det inte bara försenar en entitets evolution utan hindrar också den nästkommande mänskliga och mer fullkomliga rasens evolution.

Vem har rätt, vem är den mest logiske? Naturligtvis beror svaret mest på vilken personlig tro den har som har valts att svara på frågan. Om han tror på en så kallad särskild skapelse, då svarar han på den enkla frågan – ”Hur kan människomord ses som en så fasansfull synd mot Gud och naturen, när mordet på miljoner levande varelser ses som en sport?” – ”Därför att människan är skapad till Guds avbild och ser upp till sin Skapare och till sin födelseplats – himlen (os homeni sublime dedit); och att djurens blick är riktad nedåt på deras födelseplats – jorden; för Gud sade – 'Frambringe jorden levande varelser, efter deras arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras arter'”. (Första Mosebok kap I, vers 24). Och vidare, ”Därför att människan har fått en odödlig själ, och djuren är inte odödliga, de har inte ens en kort överlevnad efter döden.”

Till detta kan en osofistikerad tänkare kanske svara, att om bibeln skall vara vår auktoritet i denna känsliga fråga, finns det inget som helst bevis för att just vår födelseplats skulle vara himlen till skillnad mot alla krypande varelsers – tvärtom; för vi kan läsa i Första Moseboken (Genesis), att om Gud skapade ”människan” och välsignade ”henne” (kap 1, v 27-28), skapade han också de ”stora havsdjuren” och ”välsignade dem” (21, 22). Dessutom, ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden” (kap 2, v 7): och ”stoft” är väl i alla fall pulveriserad jord? Salomon, kungen och predikaren, är utan tvekan en auktoritet och erkänd av alla för att vara den visaste av alla de bibliska vise. Han uttrycker en hel del sanningar i Predikaren (kap lll) som borde ha fått tyst på alla diskussioner vid det här laget. ”För människorna... må inse att de äro såsom fänad” (v 18) ”Ty det går människors barn såsom det går fänaden... människorna hava intet framför fänaden” (v 19). ”Alla gå de till samma mål; alla hava de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft” (v 20). ”Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?” (v 21). Ja, verkligen, ”vem kan veta!” I vilket fall som helst är det varken vetenskapligt eller ”en gudomlig lära”.

Skulle syftet med dessa rader vara att predika vegetarianism med bibeln eller Vedaböckerna som auktoritet så skulle det vara väldigt lätt att göra det. För det är helt riktigt att Gud sa till den dualistiske Adam – ”man och kvinna” i första kapitlet av Första Moseboken (Genesis), vilka inte har specielt mycket gemensamt med vår syndabock till förfader i kapitel 2 – ”råden över alla djur”, men ingenstans kan vi finna att ”Herren Gud” befallde Adam eller någon annan att sluka djuren eller förinta dem för nöjes skull. Tvärtom. För när han pekade på växtriket och ”alla träd med fröbärande trädfrukt” säger Gud mycket tydligt: ”detta skolen I hava till föda” (l, 29).

Så medvetna om detta var de första kristna att de under de första århundradena aldrig åt kött. I Octavio skriver Tertullian till Minutius Felix: ”Vi får varken bli vittnen till eller ens lyssna till berättelser om mord, vi kristna som vägrar att äta mat i vilka blodet från djur kan ingå.”

Men författarinnan predikar inte vegetarianism utan bara försvarar ”djurens rätt” och försöker visa villfarelsen i att nonchalera dessa rättigheter med bibeln som auktoritet. Dessutom vore det meningslöst att argumentera med dem som har bildat sig en uppfattning på felaktiga slutsatser. Den som avvisar evolutionsteorin kommer alltid att möta motstånd. Han kommer därför aldrig att erkänna att det stämmer mer överens med fakta och logik, att betrakta människan enbart som en given förebild för djuren, och att betrakta det andliga Jaget som håller honom underrättad, som en princip som befinner sig halvvägs mellan själen hos ett djur och gudomen. Det skulle vara lönlöst att tala om för honom att om han inte accepterar både verserna som citerades för hans rättfärdigandes skull och hela bibeln i den esoteriska filosofins ljus – ett ljus som försonar bibelns alla motsägelser och skenbara absurditeter – kommer han aldrig att hitta nyckeln till sanningen, för han kommer aldrig att tro på den. Men överallt i bibeln står det att vi ska visa godhet till vår nästa och barmhärtighet och kärlek till djuren. Det finns mängder av sådana citat i den ursprungliga hebreiska texten i kapitel 24, Tredje Moseboken (Levictus). Istället för den översättning av verserna 17 och 18 som står i bibeln – ...”och den som slår ihäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv för liv” (eng ”beast for beast”) – står det i originalet: ”liv för liv” eller snarare ”själ för själ” – nephesh tachat nephesh.[3] Och om strängheten i denna lag inte gick så långt som till att döda en människas ”själ” för ett djurs ”själ” – såsom i Sparta – och den skyldige ersatte den slaktade själen med en levande själ, fick han i alla fall ett hårt straff.

________________

[3] Jämför också skillnaderna mellan översättningarna av samma verser i Vulgata (den latinska bibelöversättningen), samt Luthers och De Wettes texter.

Men detta är inte allt. I Andra Moseboken (Exodus, kapitel 20 vers 10, och kapitel 13 vers 2 och vidare) omfattar vilan under sabbaten boskap och alla andra djur. ”Den sjunde dagen är Herrens, din Guds sabbat...då skall du ingen syssla förätta...eller din dragare”; och sabbatsåret ...”under det sjunde året skall du låta den (din jord) vila och ligga orörd ...för att din oxe och din åsna må hava ro”. Dessa budord visar om något, att de gamla hebréerna inte uteslöt djuren från att ta del i deras gudsdyrkan och att djuren vid många tillfällen var jämställda med människan. Hela frågan vilar på en missuppfattning att ”själ”, nephesh, är fullständigt åtskiljd från ”ande” – ruach. Och ändå uttrycks det klart att ”Gud inblåste i hennes (människans) näsa livsanden och människan blev en levande själ”, nephesh, varken mer eller mindre än ett djur, eftersom djurens själ också kallas för nephesh. Det är genom utveckling som själen blir ande, och båda är de lägre och högre stegen på en och samma stege vars grund är den UNIVERSELLA SJÄLEN eller anden.

Detta påstående kommer att skrämma de goda män och kvinnor som, hur mycket de än älskar sina katter och hundar, ändå alltför mycket är hängivna sina respektive kyrkors läror för att någonsin erkänna en sådan irrlära. ”Är den irrationella själen hos en hund eller groda lika gudomlig och odödlig som våra själar?”, kommer de med all säkerhet att ropa – men så är det. Det är inte denna artikels ödmjuka författarinna som säger detta, utan ingen mindre än varje god kristens auktoritet, nämligen Paulus, kung över alla predikare. Våra motståndare som så indignerat vägrar att lyssna på den moderna eller esoteriska vetenskapens argument, är kanske mer villiga att lyssna på vad deras eget helgon och apostel har att säga i denna fråga. Dessutom kommer den sanna tolkningen av dessa ord varken att ges av en teosof eller av en motståndare, utan av en som var en precis lika god och from kristen som någon annan, nämnligen ett annat helgon – John Chrysostom – han som förklarade och kommenterade de paulinska breven, och som betraktas med största vördnad av teologer både hos den katolska och protestantiska kyrkan. De kristna har redan upptäckt att experimentell vetenskap inte står på deras sida. Det är möjligt att de blir ännu mer obehagligt överraskade när de märker att ingen hindu kunde mer hängivet vädja för djurens liv än vad Paulus gjorde i Romarbreven. Hinduerna förespråkar visserligen barmhärtighet mot de oskäliga djuren, men bara på grund av transmigrationsläran och därför att samma princip eller element besjälar både människa och djur. Men Paulus går ett steg längre: han påvisar (Rom kap 8 vers 21) att djuret hoppas på, och lever i samma förväntan på att ”befrias ur sitt slaveri under förgängelsen”, precis som varje god kristen gör. Den store apostelns och filosofens exakta uttalanden kommer vi att citera längre fram i denna essä och dess sanna betydelse kommer att klargöras.

Det faktum att så många tolkare – kyrkofäder och skolastiker – har försökt att undvika den sanna betydelsen av Paulus ord, är inget bevis mot dess djupare innebörd, utan bevisar snarare teologernas oärliga inkonsekvens i detta ämne, vilket kommer att påvisas. Men några personer kommer in i det sista att hålla fast vid sina grundsatser, trots de är felaktiga. Andra som erkänner sina tidigare misstag, kommer precis som Cornelius a Lapide, att erbjuda de stackars djuren amende honorable. I ett spekulerande kring vilken roll naturen har givit djurriket i livets stora drama, säger han: ”Målet för alla djur är att tjäna människan. Därför, väntar de tillsammans med honom (sin husbonde) på sin förnyelse” – cum homine renovationem suam expectant.[4]

________________

[4] Commen. Apocal.,kap V. 137.

Att ”tjäna” människan kan väl inte innebära att bli torterad, dödad, meningslöst skjuten eller på annat sätt bli utnyttjad, och att förklara ordet ”förnyelse” är väl ganska onödigt. De kristna ser det som en förnyelse av kroppen efter Kristi återkomst – begränsar det till människan och utesluter djuren. Den Hemliga Lärans studenter förklarar det med att formerna succesivt förnyas och fullkomnas genom tillvarons objektiva och subjektiva skala, och genom en lång serie evolutionära transformeringar från djur till människa, och uppåt...

Naturligtvis kommer även detta att förkastas av indignerade kristna. Vi kommer att få höra att det inte var så bibeln förklarades för dem och att den aldrig kan få en annan betydelse. Det är meningslöst att insistera på detta. Många och sorgliga var följderna av de felaktiga tolkningar som människor förnöjt kallar ”Guds ord”. Meningen i Första Moseboken (Genesis) kap 9, vers 25 – ”Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder” – var upphov till århundraden av lidande och oförtjänat elände för de förtvivlade svarta slavarna. Det var Förenta Staternas prästerskap som var den värsta fienden i anti-slaveri frågan, en fråga som de motsatte sig med bibeln i hand. Dock har det visat sig att förekomsten av slaveri har varit orsaken till varje nations naturliga förfall. Också det stolta Rom gick under därför att ”den stora massan i den antika världen var slavar”, som Geyer mycket riktigt påpekar. Men de bästa, de mest intellektuella kristna var alltid så genomsyrade av alla dessa bibliska feltolkningar, att till och med en av deras största poeter, medan han försvarar människans rätt till frihet inte alls ser det som de stackars djurens rätt.

Milton säger:

Blott över djur och fisk och fågel gav han
oss herravälde fullt, och på hans bud
vi styra dem; men människa över människa
han satte ej till herre; själv behöll han
den rangen: människa blev mot människa fri.
(Det Förlorade Paradiset, Bok XII, rad 67-71)

Men precis som mord måste misstag ”visa sig” och motsägelser måste uppstå närhelst felaktiga slutsatser får stöd antingen för eller emot i en på förhand dömd fråga. Motståndarna till Orientens philozoism ger sina kritiker på detta sätt ett utmärkt vapen att krossa deras bästa argument med motsägelserna mellan antaganden och slutsatser, förutsatta fakta och dragna slutledningar.

Syftet med denna essä är att kasta lite ljus över detta synnerligen allvarliga och intressanta ämne. Katolska författare har, för att stödja äktheten i de många mirakulösa återupplivningar av djur som deras helgon gjorde, gjort dem till ett evigt diskussionsämne. ”Själen i djuren” är enligt Bossuet, ”den svåraste och den viktigaste av alla filosofiska frågor.”

När man ställs inför kyrkans lära om att djuren, även om de inte är själs-lösa, inte har en bestående eller odödlig själ inom sig, och att principen som ger dem liv dör med deras kropp, så är det intressant att få veta hur skolans män och kyrkans upphöjda kan få detta att gå ihop med med påståendet att djuren kan bli, och ofta har blivit, mirakulöst återuppväckta till liv.

Trots att det är ett litet försök – ett mer genomgående försök skulle kräva flera volymer – vill denna essä, genom inkonsekvensen mellan skolastiska och teologiska tolkningar av bibeln, övertyga människor om det stora brottet i att döda djur, speciellt om detta görs för sportens skull eller i vivisektion. Syftet är, i vilket fall som helst, att visa att hur dum föreställningen än är att människa eller djur kan fås att återuppstå efter det att livsprincipen har lämnat kroppen, är sådana uppståndelser – om de förekommer – inte mindre möjliga för djuren än för människan; ty antingen har båda av naturen fått det som vi så löst kallar ”själen”, eller så har varken den ena eller den andra fått det.

HELENA BLAVATSKY
Theosophist, Januari, 1886

___________________________________________________________________

till andra delen
__________________________________________________________________

Översatt från Helena Blavatskys Theosophicals Articles, vol II sid 301-309 ”Have Animals Souls”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.