Evangeliernas esoteriska karaktär

HELENA BLAVATSKY

Tredje Delen

© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

EN STUDIE I OCKULTISM




HELENA BLAVATSKY 1831-1891

 

 III.
 
EVANGELIERNAS ESOTERISKA KARAKTÄR

Ingen kan betraktas som kristen som inte äger, eller anses äga, tron på Jesus, på dopet och på frälsningen ”genom Kristi blod”. För att bli ansedd som god kristen måste man, som en conditio sine quâ non, visa tro på dogmerna såsom kyrkan förklarat dem och även förkunna dem. Sedan står det envar fritt att i det enskilda såväl som i det offentliga livet leva enligt principer diametralt motsatta dem som uttrycks i Bergspredikan. Det som är allra viktigast och vad som fordras av en är, att man har – eller låtsas ha – en blind tro på och vördnad för sin egen speciella kyrkas andliga läror.

”Tron är nyckeln till kristendomen”

sade Chaucer. Och straffet för bristande sådan är så klart uttryckt som det kan sägas med ord i Markusevangeliet 16:16: ”Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst; men den som icke tror, han skall bli fördömd”.

Det bekymrar kyrkan föga att det allra noggrannaste sökande efter dessa ord i de äldsta texterna under de senaste seklerna har förblivit fruktlöst. Eller att den senaste revisionen av Bibeln ledde till en enhällig övertygelse hos de för arbetet anlitade sanningssökande och sanningsälskande forskarna, att ingen sådan okristlig  sats stod att finna, utom i några av de senaste, förfalskade texterna. Det goda, kristna folket har assimilerat de tröstande orden som har blivit själva kärnan i deras barmhärtiga själar. Att ta bort hoppet om evig fördömelse, för alla andra utom dem själva, dessa utvalda redskap av den israeliske Guden, vore som att ta själva deras liv ifrån dem. Men de sanningsälskande och gudfruktiga reviderarna blev rädda; de lämnade ett eget uppdiktat avsnitt (en interpolation av tolv verser, från den nionde till den tjugonde) och lugnade sina samveten med en anmärkning i en fotnot av så dubbeltydig innebörd, att den skulle anstått och hedrat de slugaste jesuiternas diplomatiska förmågor.

I noten får den ”troende” veta att:

”De två äldsta grekiska handskrifterna och även några andra källor UTESLUTER  verserna 9-20. I somliga texter har detta evangelium en annan avslutning.”[41]

  – Och förklarar inte mera.

________________

[41] Se ”Enligt Markusevangeliet”, i den reviderade engelska Oxford- och Cambridgeupplagan av 1881.[*]

[* I 1917 års svenska bibelöversättning är de angivna verserna satta inom klammer, varjämte en liknande förklaring som den ovannämnda finns i efter texten tillagda ”ordförklaringar och sakupplysningar” under uppslagsordet ”Nya testamentets text”. I 1981 års svenska bibelöversättning finns en fotnot till Markus 16:8 som säger:

 ”... för de var rädda. Med dessa ord slutar evangeliet i dess äldsta bevarade form. Den korthuggna avslutningen är egendomlig, men det kan inte avgöras om Markus avsiktligt utformat den så eller om en ursprunglig avslutning gått förlorad. Verserna 9-20 är ett senare tillägg som saknas i de bästa handskrifterna. Avsnittet har en annan stil än evangeliet och utgör en sammanfattning av stycken i de andra evangelierna och Apostlagärningarna.”

Alltså var texterna som handlar om Jesus personliga möten med lärjungarna efter hans uppståndelse, och det han säger om villkoret att tro, inte med i de ursprungliga texterna. Evangeliet slutar med den tomma graven där en ung man i vit dräkt talar om för lärjungarna att Jesus från Nasaret inte är där, han har uppstått. Och den sista meningen lyder följaktligen: ”Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.” Översättarens anmärkning.]

 

Men de två ”äldsta grekiska handskrifterna” utesluter verserna helt enkelt emedan dessa aldrig funnits till. Och de lärda och sanningsälskande medlemmarna av revisionen vet detta bättre än någon av oss. Ändå är denna gudlösa lögn tryckt vid själva härden av protestantisk teologi och tillåts fortsätta att möta blickarna från kommande generationers teologie studerande och genom dem sedan också deras framtida församlingsmedlemmar.

Ingen av dem varken kan eller låter sig vilseledas, ändå låtsas båda tro på autenticiteten i de grymma orden som är värdiga en teologisk Satan. Och denne Satan-Molok är deras egen himmelske Gud av oändlig nåd och rättvisa och den inkarnerade symbolen för kärlek och medmänsklighet på jorden – förenade i ett!

Kristna kyrkor, era paradoxala egenheter är verkligen märkliga!

Jag har ej för avsikt att här upprepa gamla och utslitna argument och logiska avslöjanden om hela den teologiska framställningen, för allt detta har gjorts om och om igen, och på ett alldeles utmärkt sätt av Englands och Amerikas dugligaste ”hedningar”. Men jag ska i korthet upprepa en profetia som är ett självklart resultat av de nuvarande människornas sinnestillstånd inom kristenheten. Tron på bibeln som en bokstavlig sanning och på en Kristus i köttslig gestalt kommer inte att bestå mer än ett fjärdedels sekel fram i tiden. Kyrkorna kommer att nödgas överge sina omhuldade dogmer, eller också kommer det tjugonde århundradet att bevittna hela kristendomens undergång och förfall, och jämte detta även tron på en Christos såsom ren Ande. Själva namnet har då blivit förhatligt och teologisk kristendom måste dö ut för att aldrig mer uppstå igen  i sin nuvarande form. Detta skulle nu i och för sig vara den lyckligaste lösningen av alla, om blott inte faran fanns att en naturlig reaktion med säkerhet kommer att följa. Krass materialism kommer nämligen att bli följden och resultatet av århundraden av blind tro, såvida inte förlusten av forna ideal ersätts med andra ideal, oantastbara emedan de är universella och grundade på den eviga sanningens klippa istället för på den mänskliga inbillningens lösa sand. Ren immaterialitet måste till sist ersätta den förfärliga antropomorfismen i våra moderna dogmatikers föreställningar. Varför skulle annars kristna dogmer – som fullständigt motsvarar andra exotiska och hedniska religioner – hävda något företräde? Alla dessa samfund blev byggda på samma astronomiska och fysiologiska (eller falliska) symboler. Astrologiskt kan alla religiösa dogmer över hela världens spåras och härröras till zodiakens tecken och till solen. Och så länge som vetenskapen i jämförande symbolik eller någon teologi bara har två nycklar att öppna de religiösa dogmernas mysterier med – och dessa två endast behärskas mycket ofullständigt – hur kan då en gränslinje dras eller någon skillnad göras mellan religioner som, låt oss säga, den om Krishna och den om Kristus, mellan frälsning genom blodet från den ”förstfödde, manlige urmänniskan” i en tro, och den om den ”enfödde sonen” i den andra, betydligt yngre, religionen?

Studera Vedaskrifterna;  läs till och med de ytliga, ofta vanställda skrifterna av våra stora orientalister, och tänk över vad du har läst. Skåda braminer, egyptiska Hierofanter och kaldeiska Mager, som lärde flera tusen år före vår era att gudarna själva hade varit vanliga, dödliga (efter föregående födslar), tills de vann deras odödlighet genom att offra deras  blod för deras högste Gud  eller hövding. De Dödas Bok  lär att den dödliga människan ”blev ett med gudarna genom ett inre sammanflöde i ett gemensamt liv i deras gemensamma blod”. De dödliga gav sina förstfödda söners blod som offer åt gudarna. Professor Monier Williams skriver i sin bok Hinduism, sid: 35, översatt från Taitiriya Brâhmana, att: ”Med offret som hjälpmedel uppnådde gudarna himlen”. Och i Tandya Brâhmana  sägs det: ”Skapelsens herre erbjöd sig själv som ett offer för gudarna”. ... Och åter sägs det i Satapatha Brâhmana: ”Han som, fullt medveten om detta, offras med Purusha-madha  eller offrar den manlige urmänniskan, blir allting”.

Varje gång jag hör de vediska riterna diskuteras och kallas ”avskyvärda mänskliga offer och kannibalism” (så står det verkligen), känner jag mig alltid böjd att fråga; var finns skillnaden? Ändå finns det faktiskt en skillnad. För medan de kristna är tvingade att acceptera det allegoriska dramat i Nya Testamentets korsfästelse, såväl som det om Abraham och Isak, bokstavligen  [42] (vilka rätt förstådda är hög filosofi), lär de braminska skolorna (åtminstone de filosofiska skolorna) sina anhängare att dessa (hedniska) offer av den ”manlige urmänniskan” är rent allegoriska och filosofiska symboler. Tyder man dem efter den döda bokstaven är de fyra evangelierna helt enkelt andra versioner av vad kyrkan förklarar som sataniska plagiat av kristna dogmer i hedniska religioner. Materialismen har fullständigt rätt i att i dem alla finna samma sinnliga dyrkan och ”solära” myter som någon annanstans..

________________

[42] Se The Soldier´s Daughter [”Soldatens dotter”], Lucifer vol. 1, nr. 6 av pastor T.G. Headley, och notera den desperata protesten från denne sanne kristne, mot det bokstavliga accepterandet av ”blodsoffer”, ”försoning genom blodet”, etc., i den engelska kyrkan. Hans reaktion inleds med: ett annat av tidens tecken.

Ytligt analyserat och kritiserat efter dess bokstavliga utseende, finner professor Jolly (Man before Metals, sid:189-190) att Swastikan, crux ansata, och korset helt enkelt vara rena sexualsymboler. Det är befogat att tala som han gör, när man ser att ”den heliga eldens fader (i Indien) bar namnet Twashtri, dvs. den gudomlige timmermannen som gjorde Swastikan  och Pramanthan, vilkas friktion producerade det gudomliga barnet Agni, på latin Ignis;  och att hans mor fick namnet Maya. Själv titulerades han Akta  (den smorde  eller Christos) efter att prästerna hade öppnat hans huvud för den andliga soma och hans kropp blivit renad och smord genom offer”. När han ser allt detta har han full rätt att påpeka att:

De nära likheter som finns mellan vissa ceremonier i dyrkandet av Agni och vissa riter i den katolska religionen kan förklaras med deras gemensamma ursprung. Agni i tillståndet av Akta  eller smord väcker tanken på Kristus; Maya  på Maria, hans mor; Twashtri  på Josef, Bibelns timmerman.”

Har professorn vid Vetenskapliga Akademin i Toulouse förklarat någonting genom att dra uppmärksamhet till vad vem som helst kan se? Naturligtvis inte. Men om han i sin okunnighet om den esoteriska betydelsen av allegorin inte har tillfört någonting till den mänskliga kunskapen, har han å andra sidan förstört tron för många av hans elever både vad beträffar kristendomens ”gudomliga  ursprung” och dess kyrka och ökat materialisternas antal. För helt säkert kan ingen människa, när hon väl har hängivit sig åt sådana jämförande studier, betrakta religionen i väst i något annat ljus än som en blek och kraftlös kopia av äldre och mera upphöjda filosofier.

Alla religioner, även den judisk-kristna, härstammar från några få ursprungliga sanningar, av vilka ingen av dem kan förklaras åtskild från alla de andra. Ty var och en av dem är ett komplement i någon viss detalj av de övriga. Och de är alla mer eller mindre brutna strålar av samma sanningens Sol, och deras uppkomst måste sökas i Visdomsreligionens arkaiska urkunder. Utan att se dem i den senares ljus skall inte ens de största forskare finna annat än deras skelett, täckta med fantastiska masker som huvudsakligen är baserade på personifierade tecken i zodiaken.

Ett tjockt hölje av allegorier och bemantlingar, de ”mörka liknelsernas och sagornas ordstäv”, täcker de ursprungliga, esoteriska texterna från vilka det Nya Testamentet – sådant vi nu känner det – blev hopplockat. Varifrån kommer då evangelierna och historien om Jesus från Nasarets liv? Har det inte upprepade gånger framhållits att ingen mänsklig, dödlig  hjärna skulle ha kunnat hitta på den judiske reformatorns liv, följt av det hemska dramat på Golgata? Vi säger, med stöd av den esoteriska Österländska Skolan, att det kom från gnostikerna, då det gäller namnet Christos och de astronomiska allegoriernas mystik, och från de gamle Tanaims skrifter då det gäller det kabbalistiska sambandet mellan Jesus eller Joshua och de bibliska personifikationerna. En av dessa är det mystiska, esoteriska namnet Jehova – inte de profana, okunniga judarnas fantastiske gud, den gud som dyrkas av de ännu mer okunniga kristna – utan den sammansatta Jehova från den hedniska initieringen. Detta bevisas mycket enkelt genom skårorna eller de mystiska kombinationerna av olika tecken som har överlevt intill denna dag i de romersk-katolska hieroglyferna.

De gnostiska Urkunderna innehöll en resumé av de huvudsakliga scener som uppfördes under Initieringens mysterier sedan urminnes tider hos mänskligheten; fast även dessa blev utgivna i många varianter under halvt allegorisk täckmantel, när det någon gång blev anförtrott att nedskrivas på pergament eller papper. Men de forna Tanaim, de Initierade från vilka de senare talmudisterna erhöll kabbalans visdom (genom muntlig tradition), hade i deras ägo mysteriespråkets hemligheter. Och det är på detta språk evangelierna är skrivna. [43] Endast han som har bemästrat den urgamla esoteriska chifferskriften – siffrornas hemliga betydelse som en gång var en allmän kunskap hos alla nationer – har fullständiga bevis för den genialitet som uppvisades av sammansmältningen genom det egyptisk-judiska Gamla Testamentets allegorier och namn, och dem från de hedniska, grekiska gnostikerna, de mest förädlade av alla mystiker på den tiden. Biskop Newton bevisar det själv helt oskyldigt genom att visa att ”S:t Barnabas, Paulus´ följeslagare, i sin epistel (kap: 9) upptäcker ... att Jesus´ namn korsfästs i talet 318”, dvs. Barnabas finner i det mystiska grekiska IHT – att tau  är hieroglyfen för korset. En kabbalist, författaren till ett opublicerat vetenskapligt mästerverk om nyckeln till det mystiska språkets utformning, konstaterar: ”Att detta blott är en lek med de hebreiska bokstäverna Jod, Chit  och Shin, varifrån I H S som monogrammet för Kristus har nedkommit intill dessa dagar, och detta läses som [J Ch Sh] eller 381, där summan av bokstäverna blir 318 eller talet för Abraham och hans Satan, och Joshua och hans Amalek ... och även talet för Jakob och hans antagonist ... (Godfrey Higgins ger auktoritet till talet 608) ... Det är talet för Melkisedeks namn, för värdet blir 304 och Melkisedek var den högste gudens präst vars dagar var utan början eller ände.” Lösningen och hemligheten om Melkisedek finner man i det faktum att ”i den gamla gudavärlden var de två himlakropparna vilka hade funnits sedan evighet (eonisk  evighet) och vilka var eviga, är solen och månen, eller Osiris och Isis. Härav kommer uttrycken utan dagarnas början eller ände. 304 multiplicerat med två blir 608. Det blir också talet för ordet Set, som symboliserade året. Där finns också ett antal auktoriteter som tillämpar talet 888 på namnet Jesus Kristus, och som det sagts, så är detta i motsättning till Antikrists tal 666 ... Det huvudsakliga värdet av namnet Joshua var talet 365, en indikation på Solåret, emedan Jehovah var förtjust i att vara en indikation på Månåret – och Jesus Kristus var både Joshua och Jehova i den kristna gudavärlden ...”

________________

[43] Medan de tre synoptiska evangelierna uppvisar en kombination av hedniska, grekiska och judiska symboler, är Uppenbarelseboken skriven på Tanaims mysteriespråk – en kvarleva från den egyptiska och kaldeiska visdomen. Johannesevangeliet är rent gnostiskt.

Detta är bara en illustration för att visa, att den kristna användningen av det sammansatta namnet Jesus Kristus är helt och hållet grundat på gnostisk och österländsk mysticism. Det var bara riktigt och naturligt att historieskrivare, sådana som de initierade gnostikerna som var bundna av tysthetslöften, skulle beslöja eller maskera den innersta betydelsen av sina äldsta och heligaste läror. Kyrkofädernas rätt att dölja det hela med att förvandla myter till fantastiska, historiska händelser är däremot mera tvivelaktig.[44] De gnostiska Skriftställarna och Krönikörerna vilseledde ingen. Varje Initierad i den Arkaiska gnosis – vare sig i förkristen eller efterkristen tid – kände väl till betydelsen och värdet av varje ord i ”mysteriespråket”. Ty dessa gnostiker – den ursprungliga kristendomens inspiratörer – var ”de mest kultiverade, de lärdaste och värdigaste att bära namnet kristen”, säger Gibbon. Varken de eller deras anspråkslösa efterföljare var i fara att fatta sina texter enligt ”den döda bokstaven”. Men annorlunda förhöll det sig med de som blivit offer för dem som tillverkat vad som nu kallas ortodox och historisk  kristendom. Deras efterföljare har alla råkat ut för det misstag som Paulus förebrår de ”oförstående galaterna” (Gal. 3:1-5), till vilka han sade: ”Skall det som för er började med Anden nu sluta med köttet?”, dvs. från att ha erfarit (Christos) Anden ha övergått till tron på en köttslig Kristus. För detta är den verkliga innebörden av den grekiska tex­ten, [45] [enarzamenoi Pneumati, nun sarki epiteleisthe.] Att Paulus var en gnostiker och en grundare av en ny gnostisk sekt, som bekände sig till ”Kristus-Anden”, vilket alla andra gnostiska sekter gjorde, är fullkomligt klart för alla utom för dogmatiker och teologer. Den gick emot sina motståndare och rivaliserande sekter. Inte heller är det mindre klart att Jesus´ ursprungliga läror – när han nu än levde – bara kan återfinnas i de gnostiska lärorna. För att detta inte skulle upptäckas har de förvanskare, som drog ner Anden i materien och sålunda förnedrade den genuina Visdomsreligionens ädla filosofi, vidtagit de noggrannaste försiktighetsmått redan från första början. Bara Basilides´ arbeten (2:a århundradet) – ”filosofen som var hängiven åt begrundandet av gudomliga ting”, som Clemens beskriver honom – de 24 volymerna av hans Utläggningar av Evangelierna, blev alla brända på kyrkans befallning, berättar Eusebios (H.E. 4:7).

________________

[44] ”Kristendomens anspråk på att äga gudomlig auktoritet vilar på den okunniga tron att den mystiske Kristus kunde bli och blev en Person, medan gnosis visar att den kroppslige Kristus bara är en efterapning och en förfalskad framställning av den över-kroppsliga människan; och följaktligen är den historiska porträtteringen, och måste alltid förbli en fördärvlig form av förfalskning och nedvärdering av den Andliga Verkligheten.” (G. Massey, Gnostic and Historic Christianity.)

[45] Analyserar man denna mening betyder den: ”Skall ni, som i begynnelsen aktade på Kristus Anden, nu sluta med tron på en Kristus av kött”; eller så betyder den ingenting alls. Verbet [epiteloumai] har inte betydelsen ”att bli fullkomlig”, utan ”sluta med”, ”blir sådan”. Paulus livslånga kamp med Petrus och andra, och vad han själv berättar om sin vision av en Andlig Kristus och inte av Jesus från Nasaret, såsom i hans Apostlagärningar – innehåller så många bevis för detta.

Eftersom dessa Utläggningar skrevs vid en tid då de evangelier vi nu har ännu inte fanns till, [46] är detta ett gott bevis för att det evangelium, vars läror överlämnades åt Basilides av aposteln Matteus och av Glaukus, Petrus´ lärjunge (Clemens Al. ”Strom”. 7:7, §106), måste ha skilt sig vida från det nuvarande Nya Testamentet. Inte heller kan dessa lärosatser bedömas av de förvrängda förklaringar som lämnats till eftervärlden av Tertullianus. Ändå visar till och med det lilla som denne fanatiske anhängare ger, att de huvudsakliga gnostiska lärosatserna är identiska under deras egna märkliga terminologier och framställningar, med Österlandets Hemliga Lära. Ty under en diskussion om Basilides, den ”fromme, gudalike, teosofiske filosofen”, såsom Clemens av Alexandria tänkte sig honom – utropar Tertullianus klagande:

Efter detta, så bröt Heretikern Basilides sig lös. [47] Han hävdade att det finns en Högsta Gud vid namn Abraxas, genom vilket Förnuftet (Mahat) skapades och som grekerna kallar Nous. Från detta emanerade Ordet; från Ordet, Försynen; från Försynen, Dygden och Visheten; och från dessa två Dygder skapades åter Himmelska Furstar [48] och Makter; och därifrån ett ändlöst alstrande och utströmmande av änglar.  Bland de allra lägsta änglarna och de som skapade denna värld, placerar han sist av dem alla judarnas Gud, som han förnekar att vara Gud själv, och påstår att han blott är en av änglarna. [49] (Isis Unveiled, vol. II)

________________

[46] Se Supernatural Religion, vol. 2, kap. Basilides.

[47] Frågan ställdes i Isis Unveiled, om inte också den frygianske biskopen Montanus idéer dömdes som HERETISKA av den romerska kyrkan. Det är ganska extraordinärt att se hur lätt kyrkan uppmuntrar missbruk av en heretiker, Tertullianus, mot en annan heretiker, Basilides, när detta missbruk råkar gynna dess egna syften.

[48] Talar inte Paulus själv om ”Himmelska furstar och Makter i himmelska platser” (Efesier-brevet 1:21, 3: 10), och erkänner att det finns gudar i mångfald och många Herrar (Kurioi)? Samt änglar, makter (Dunameis) och Himmelska furstar? (se 1:a Korinthierbrevet 8:5 och Romarbrevet 8:38).

[49] Tertullianus: Præscript. Det är onekligen endast tack vare argument av utomordentliga konstgrepp med nedsättande spetsfundigheter som Jehova har upphöjts till digniteten av den Ende absolute Guden. I kabbalan är Jehova endast en Sefirot bland emanationerna, den tredje och den vänstra handens kraft (Binah). T.o.m. i Bibeln är han endast en av Elohim (se Genesis, kap. 3:22. ”Se, mannen har blivit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är.”

Ännu ett bevis för påståendet att Matteusevangeliet, med dess vanliga grekiska texter, inte är det ursprungliga evangeliet som är skrivit på hebreiska, får vi av ingen mindre än en auktoritet som den helige Jerome själv (Hieronymus). Misstanken om en alltifrån början avsiktlig och så småningom växande persondyrkan (en hermerism) av Kristus­principen, ända sen begynnelsen, växer i övertygelse, när man får ta del av en viss bekännelse i Hieronymus´ andra bok Kommentarer till Matteus. Ty här finner vi bevisen för en avsiktlig revision av hela evangeliet, där det nu kanoniserade bevisligen har blivit omskrivet av denne alltför nitiske kyrkofader.[50] Han säger att han mot slutet av fjärde århundradet sändes genom ”deras Välsignelse”, biskoparna Chromatius och Heliodoros till Cæsarea, på uppdrag att jämföra den grekiska texten (den enda de någonsin hade) med den hebreiska originalversionen, bevarad av nasareerna i deras bibliotek, och att översätta den. Han översatte den, men under protest; för, som han säger: ”Evangeliet innehöll ämnen icke till uppbyggelse, utan till förstöring”. [51] Till förstörelse av vad? Bevisligen av dogmen att Jesus av Nasaret och Christos är ett; således till förstöring av den nyligen planerade religionen.[52]   I detta samma brev erkänner vårt helgon, att Matteus icke önskade sitt evangelium att bli en offentlig skrift. Därmed antydde han att manuskriptets innehåll var hemligt. (Han rådde sina lärjungar att döda sina fäder, trampa på det bröst som födde dem, att gå över sina mödrars kroppar, om föräldrarna stod som ett hinder mellan deras söner och Kristus.) Men medan han också erkänner att detta evangelium ”var skrivet med hebreiska bokstäver och med hans egen hand  (Matteus´)”, motsäger han sig dock på ett annat ställe och försäkrar eftervärlden att då det var behandlat och omskrivet av en lärjunge till Mannikeus vid namn Seleucus ... ”vägrade kyrkans öron med rätta att lyssna till detsamma”. (Hieronymus. Kommentarer till Matteus, 2:a bok. kap. 12:13.)

________________

[50] Detta är historia! Hur långt denna omskrivning av, och detta mixtrande med de ursprungliga gnostiska fragmenten som nu har blivit Nya Testamentet gick, kan man sluta sig till genom att läsa Supernatural Religion [”Övernaturlig Religion”], som kom ut i över tjugotre upplagor, om jag inte misstar mig. Skaran av auktoriteter som författaren ger för detta är helt enkelt skrämmande. Bara listan över engelska och tyska bibelkritiker verkar ändlös.
 
[51] De huvudsakliga detaljerna ges i Isis Unveiled, 2:a vol. sid: 180-183, o.f. Tron på kyrkans ofelbarhet måste sannerligen vara fullständigt blind – annars kunde den aldrig ha överlevt.
 
[52] Se Hieronymus: De Viros, illust. kap. 3, Olshausen: Neuen Test. sid. 32. Matteusevangeliets grekiska text är den enda som ägts och använts av kyrkan.

Inte undra på att själva betydelsen av orden Chrestos och Christos och bådas tillämpning på ”Jesus av Nasaret”, ett namn som myntats utifrån Joshua Nasaréen, nu har blivit till döda bokstäver för alla med undantag av icke-kristna ockultister. För inte ens kabbalisterna har nu några ursprungliga data att lita på. Zohar och kabbalan har omarbetats av kristna händer bortom igenkännande. Och var det inte för en kopia av den kaldeiska Siffertalens Bok  (Book of Numbers), skulle det inte finnas kvar något bättre än vanställda och stympade berättelser. Må inte våra bröder, de så kallade kristna kabbalisterna i England och Frankrike av vilka många är teosofer, protestera för våldsamt; för detta är historia  (se Munk). Det är dåraktigt, som vissa tyska orientalister och moderna kritiker fortfarande gör, att framhålla att kabbalan aldrig har existerat före den spanske juden Moses de Leons tid, vilken anklagades för att ha förfalskat denna pseudoframställning på 1200-talet, såväl som att påstå att vilket som helst av de kabbalistiska arbeten som numera finns i vår ägo, är lika äkta som de var när Rabbi Simeon Ben Jochai överlämnade ”traditionerna” till sin son och efterföljare. Inte en enda av dessa böcker är felfri. Ingen har undgått förvanskning av kristna händer. Munk, en av de mest lärda och kunniga kritikerna av sin tid på detta område, bevisar detta genom att protestera som vi gör mot antagandet att det är en efterkristen förfalskning, för han säger:

”Det förefaller uppenbart för oss att författaren använde sig av gamla dokument, och bland dessa med säkerhet Midraschim  eller urval av olika traditioner och bibliska framställningar som inte finns i vår ägo nu.”

Efter vilket han citerar Tholuck (1 kap. sid. 24 och 31) och tillägger:

 Haya Gaon, som dog år 1038, är vad vi vet den förste författaren som utvecklade teorin om Sefiroterna och han gav dem namn som vi återfinner bland kabbalisterna (Tellenik, Moses ben Schem Tob di Leon, sid. 13, not 5). Denne doktor som hade nära förbindelse med de lärde syriska och kaldeiska kristna, fick möjlighet genom dessa sistnämnda att erhålla kunskap om några av de gnostiska skrifterna.”

Vilka ”gnostiska skrifter” och esoteriska läror passerade i huvudsak in i de kabbalistiska verken, tillsammans med andra moderna tillägg vilka vi nu finner i Zohar, som Munk noggrant bevisar. Kabbalan är numera kristen, inte judisk.

Således, efter många generationer av kyrkofäder, som alltid arbetar med att förstöra gamla dokument och förfärdiga nya satser att inskjutas i de som råkat överleva, så återstår det av gnostikerna – de rättmätiga avkomlingarna till den Arkaiska Visdomsreligionen – endast några få oigenkännliga fragment. Men ett korn av rent guld kommer att glänsa för alltid, hur stympade ”kättarnas” läror än må vara i Tertullianus´ och Epifanius´ redogörelser, kan en ockultist ändå även i dem finna spår av dessa ursprungliga sanningar som en gång universellt meddelades under Initiationens mysterier. Bland andra verk som innehåller högst tänkvärda allegorier, har vi ännu de så kallade apokryfiska evangelierna och den senast funna och mest värdefulla reliken av gnostisk litteratur; ett fragment kallat Pistis-Sofia, ”Kunskap-Visdom”.

I min nästa artikel om Evangeliernas Esoteriska Karaktär hoppas jag kunna visa att de som översatte Pistis  med ”tro”, har tagit grundligt fel. Ordet ”tro” liksom ”nåd” eller någonting som man ska övertygas om mot förnuftet stridande blind tro, är ett ord som inte är äldre än kristendomen. Ej heller har Paulus i något av sina  brev använt termen i den betydelsen. Och Paulus var obestridligen – en Initierad.

(Denna artikelserie avslutades aldrig.)

 

SLUT

HELENA BLAVATSKY
Lucifer, Januari 1888

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol III sid.193–202, ”The Esoteric Character of the Gospels”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

___________________________________________________________________

länk till:
Pistis Sophia –  av  Helena Blavatsky

___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till  Esoterisk kristendom & Gnosis HuvudIndex | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23