Ett Hemlighetsfullt Land


HELENA BLAVATSKY

del 1, 2, 3 4

Tillägg
text och bilder sammanställt av
Peter Bernin

© 2011 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891
 

Vare sig man beskådar Memfis [Bild 2]  eller Palmyras imponerande ruiner, [Bild 4] står vid foten av den stora Gize-pyramiden [Bild 1], vandrar längs Nilens stränder eller står försjunken i tankar bland det längesedan förgångna, mystiska Petras vallar och murar [Bild 3], kan man – i hur djupt töcken ursprunget till dessa forntida minnesmärken än må vara inhöljt – dock finna ett och annat stycke fast mark, varpå man kan bygga sina slutledningar. Trots tätheten av det förhänge, bakom vilket dessa fornminnens, historia döljer sig, ges dock här och var rämnor, genom vilka vi kan fånga upp en och annan ljusglimt. Vi känner avkomlingarna av dem som byggt dessa monument, och vi känner, om än ytligt, de nationers historia, vilka efterlämnat sina spår, spridda runt omkring oss.



Bild 1. Gizaplatån, Egypten.                                                         Bild 4. Palmyra, Syrien.

Gizas mest kända arkeologiska plats, Gizaplatån, innehåller några av forntida Egyptens mest spektakulära monument. Cheopspyramiden, Chefrenpyramiden och Mykerinospyramiden är de tre största pyramiderna. Cheops, Chefren och Mykerinos är de kända namnen på de tre faraonerna, men detta är de grekiska namnen. Deras egyptiska (och egentliga) namn är Khufus, Khaefre och Menkaure. Meukaure var son till Khaefre och sonson till Khufus. En gång i tiden blomstrade området, eftersom Nilen rann rakt igenom platån, och pyramiderna byggdes så att de kunde ses från Memfis, forntida Egyptens huvudstad.

   
Bild 2a. Memfis, Egypten.                                                            Bild 2b. Memfis, Egypten.

Det historiska området Memfis eller Memphis (arabiska Men-nefer) är en arkeologisk plats i Egypten längs med Nilens västra strand, ungefär 19 km söder om centrala Kairo i guvernementet (provins) Al-Jizah nära orten Saqqara.

[se bild 2 b] Hieroglyfer vid Memfis museum med Ramses II staty i bakgrunden.

 

 

 

 

Bild 3a.  Petras Kloster, (Al-Dier) Jordanien.

 

 

 

 

 

Bild 3b. Petra, Al-Kaznah, Jordanien.

Så är inte förhållandet med den nya världens, de båda amerikanska kontinenternas, fornlämningar. Där längs hela den peruanska kusten, över hela Centralamerika och Nord­amerika, i Kordillerernas djupa hålvägar, i Andernas otillgängliga pass och särskilt på andra sidan Mexiko-dalen, ligger hundratals en gång mäktiga städer öde och i ruiner, vilkas namn till och med är utplånade ur folkens minne. Begravna i djupa urskogar och otillgängliga dalar, ibland ända till sextio fot under jorden, har de, ända från den dag de först upptäcktes och tills nu, ständigt förblivit en gåta för vetenskapen, gäckande alla forskningar – de har varit stummare än Egyptens sfinx. Vi vet ingenting om Amerika före den spanska erövringen – absolut ingenting. Inga krönikor, inte ens från jämförelsevis yngre tider finns kvar; det finns inga traditioner ens bland landets urinvånare rörande dess förflutna historia. Vi är lika okunniga om de raser, som uppfört dessa cyklopiska byggnadsverk, som om den sällsamma gudsdyrkan, vilken inspirerat de forntida skulptörer, som på oändligt långa stenväggar, monument, monoliter och altaren inhuggit dessa trolska hieroglyfer, dessa grupper av djur och människor, tavlor av ett okänt levnadssätt – en förgången konst – scener ibland så fantastiska och vilda att man ofrivilligt kommer att tänka på en feberdröm, vilkens gyckelbilder på en vink av en väldig magikers hand plötsligen kristalliserats i sten för att i tiders tider förvirra kommande släkten. Ännu så sent som i början av detta århundrade visste man ingenting ens om tillvaron av en sådan rikedom på fornlämningar. Spanjorernas småsinnade, misstänksamma avundsjuka hade från första början skapat ett slags kinesisk mur mellan deras amerikanska besittningar och alltför nyfikna resande; och erövrarnas okunnighet, fanatism och liknöjdhet för allt annat än deras omättliga guldtörst hade utestängt den vetenskapliga forskningen. Även de entusiastiska berättelser, som avgavs av Cortez och hans armé av fribytare och präster, samt av Pizarro och hans rövare och munkar om Mexikos och Perus lysande tempel, palats och städer, misstroddes länge. I sin History of America går dr Robertson ända därhän, att han underrättar läsaren om att de gamla mexikanarnas hus endast var ”små kojor, byggda av torv eller lera eller trädgrenar, liknande de primitivaste indianernas”.[1] På grund av några spanjorers vittnesbörd vågar han till och med försäkra, ”att i hela det omätliga riket” fanns det inte ”ett enda monument eller spår till någon byggnad äldre än erövringen”! 

Det var den store Alexander Humboldt förbehållet att uppdaga sanningen. År 1803 inbröt en ny ljusflod över den arkeologiska världen genom denne framstående och lärde resande. Härutinnan visade han sig såsom en lycklig banbrytare för kommande upptäckter. Han beskrev då endast Mitla eller de dödas dal [se bild 5], Xoxichalco [se bild 6] och det stora pyramidtemplet vid Cholula [se bild 7]. Men efter honom kom Stephens, Catherwood och Squier, samt i Peru d'Orbigny och dr Tschuddi. Sedan dess har talrika resande besökt och gett oss noggranna detaljuppgifter rörande många av dessa fornlämningar. Men hur många som ännu återstår outforskade eller helt okända, kan ingen säga. Med hänsyn till förhistoriska byggnader tävlar både Mexiko och Peru med Egypten. Likställt med Egypten i fråga om sina cyklopiska byggnadsverks ofantliga storlek, överträffar Peru detsamma i fråga om deras antal, under det att Cholula övergår den stora Cheops-pyramiden i bredd, om icke i höjd. Offentliga arbeten av praktisk nytta, sådana som murar, befästningar, terrasser, kanaler, vattenledningar, broar, tempel, begravningsplatser, hela städer och utsökt väl stenlagda vägar, hundratals engelska mil i längd och sträckande sig i en oavbruten linje, betäcka nästan hela landet såsom med ett nät. Vid kusten är de byggda av soltorkat tegel, på bergen av hårdaste kalksten, granit och kvartshaltig sandsten. Om de släkten, som byggt, dem, vet historien ingenting, och själva traditionen är stum. Naturligtvis är de flesta av dessa stenmonument täckta av en tät vegetation. Hela skogar har vuxit ut ur dessa städers brustna hjärtan, och med få undantag ligger allt i ruiner. Men av det som ännu återstår kan man sluta sig till det som en gång varit.


      
Bild 5a. Mitla. Palatsbyggnad, Mexiko.         Bild 5b. Mitla. Delar av Kolonngruppen, Mexiko. 



Bild 5c. Mitla Närbild på några av nätmönstren, Mexiko.

Mitla är den näst viktigaste arkeologiska platsen i delstaten Oaxaca i Mexiko, och den viktigaste från zapotekernas kultur. Platsen ligger 44 km utanför Oaxaca de Juárez i den övre änden av Tlacoluladalen, en av de tre som bildar den centrala dalregionen i delstaten. Den arkeologiska platsen ligger i kommunen San Pablo Villa de Mitla. Monte Albán var betydelsefullt som politiskt center, medan Mitla var det viktigaste religiösa centret. Namnet Mitla kommer från nahuatls namn Mictlán, som var de dödas värld eller underjorden. Det zapotekiska namnet är Lyobaa, vilket betyder ”viloplats”. Namnet Mictlán ändrades på spanska till Mitla av spanjorerna. Vad som dock gör Mitla unikt bland mesoamerikanska platser är de genomarbetade och intrikata genombrutna mosaiken och geometriska figurer som täcker gravar, paneler, friser och även hela väggar. Dessa mosaiker är gjorda av små, välskurna och polerade stenbitar som har satss samman utan att använda murbruk. Inga andra platser i Mexiko har detta.

Bild 6a. Xochicalco. Den Befjädrade Ormens tempel, Mexiko.


  

Bild 6b Inskription vid Xochicalco, Mexiko.        Bild 6c  Pyramid vid Xochicalco, Mexiko.

 

Bild 6d. Pyramid vid Xochicalco, Mexiko.   

Xochicalco är en tempelpyramidsanläggning i delstaten Morelos i centrala Mexiko, omkring nittio kilometer söder om Mexico City och trettio kilometer från Cuernavaca. Namnet kommer från nahuatl med betydelse: platsen för blommornas hus.Speciellt kan ett ljusfenomen observeras i Xochicalcos offergrotta, under centralpyramiden vid sommarsolstånd då hela grottan fylls av ljus. Även andra ljusfenomen med månens olika stadier kan beskådas. Xochicalco var, tillsammans med Malinalco och Teotihuacán, centrum för prästerskap under föraztekisk tid i centrala Mexiko och de styrde jordbrukets olika tidpunkter för sådd och skörd.




 Bild 7. Cholula. Den Stora Pyramiden. Helgad åt Quetzalcoatl, Mexiko.

 

Cholula de Rivadabia (eller Cholula) är en stad i delstaten Puebla i centrala Mexiko, strax söder om staden Puebla. Staden ingår i Pueblas storstadsområde och har 85 751 invånare (2007), med totalt 117 357 invånare (2007) i hela kommunen på en yta av 78 km². Kommunens officiella namn är San Pedro Cholula. Cholula är en viktig arkeologisk plats med många historiska byggnader, bland annat den stora pyramiden i Cholula. Med sin bas på 450×450 meter och en höjd av 66 meter utgör den världens största monument, med en uppskattad totalvolym på 4,45 miljoner kubikmeter. Den är inte ens hälften så hög som Cheopspyramiden i Egypten men är volymmässigt större.

____________________________

  [1] Stephens' Central America.

Med nästan lättsinnig vårdslöshet hänför de spanska historieskrivarna nästan varje ruin till inkafolkets tider. Man kan icke begå ett större misstag. De hieroglyfer, som ibland pryder deras väggar, är fortfarande döda bokstäver för den moderna vetenskapen. Men de var det även för inkafolket, ehuru dettas historia kan spåras ända till elfte århundradet. Det hade ingen ledning för tolkningen av dessa inskriptioner, som tillskrevs okända föregångare, varigenom antagandet att inkas själva härstammar från civilisationens första banbrytare i deras land omöjliggörs. I korthet lyder historien om inkas på följande sätt: 

Inka är quichua-titeln för hövding eller kejsare och namnet på den styrande och högaristokratiska rasen eller snarare kastväsendet i det land, som styrdes av dem under, man vet inte hur lång tid, före och intill den spanska erövringen. Några förlägger deras första ankomst till Peru från okända nejder till år 1021, andra åter gissningsvis och i enlighet med den kristna teologins blygsamma begrepp till femte århundradet efter den bibliska ”syndafloden”. Emellertid kommer denna senare teori otvivelaktigt sanningen närmare än den förra. Att döma av deras privilegier, maktställning och ”ofelbarhet”, utgjorde inkas en antipod motsvarighet till brahman-kastväsendet i Indien. I likhet med den senare gjorde inkas anspråk på direkt härstamning från gudomen, vilken här, liksom i fråga om suryavansha-dynastin i Indien, var solen. Enligt den enda, men allmänna traditionen fanns det en tid, då hela den nu nya världens befolkning var söndrad i självständiga, varandra bekrigande barbariska stammar. Slutligen fattade den ”högsta” gudomligheten solen medlidande med dem och skickade, för att undervisa människorna och förlösa dem ur deras okunnighet, sina båda barn ned till jorden: Manco Capac och hans syster och maka, Mama Ocollo Huaco – åter motbilder till egypternas Osiris och hans syster och maka Isis samt till flera av de hinduiska gudarna och halvgudarna med deras gemåler. Dessa båda uppträdde på en vacker ö i sjön Titicaca  [Bild 8]. – om vilken vi ska tala längre fram och gick därifrån norrut till Cuzco, sedermera inkas'

  

 Bild 8a. Titicaca sjön i Peru.

 

 

Bild 8b. Titicaca sjön från Bolivia.

huvudstad, där de genast började utså civilisationens frön. Efter att ha samlat ihop de olika stammarna från Perus alla landsändar, fördelade det gudomliga paret sitt arbete. Manco Capac lärde männen jordbruk, lagstiftning, arkitektur och konst, under det att Mama Ocollo undervisade kvinnorna i att väva, spinna, brodera och sköta ett hushåll. Det var från detta gudomliga par inkas gjorde anspråk på att härstamma; och dock var de totalt okunniga om det folk, som byggt dessa städer, vars häpnadsväckande ruiner täcker hela ytan av deras rike, vilket då sträckte sig från ekvatorn till över 37:de breddgraden och omfattade inte bara västra sluttningen av Anderna utan hela bergskedjan med dess östra sluttningar ända fram till Amazon- och Orinocofloderna. Såsom solens avkomlingar i rätt nedstigande led var de uteslutande stats­religionens överstepräster och på samma gång kejsare och innehavare av de högsta värdigheter i landet, i kraft varav de, ytterligare i likhet med bramanerna, tillskansade sig en gudomlig överhöghet över vanliga dödliga och grundade sålunda i likhet med de ”två gånger födda” ett exklusivt aristokratiskt kastväsende, inkasläkten. Såsom solens son var varje regerande inka den högste prästen, oraklet, högste befälhavare i krig och oinskränkt härskare, sålunda i förväg förverkligande de romerska översteprästernas dröm påve och konung i en person. Hans befallningar krävde den blindaste lydnad, hans person var helig och han var föremål för gudomlig vördnad. Inte en gång landets högsta dignitärer kunde träda inför honom utan att ta av sig skorna. Även denna vördnadsbetygelse hänvisar på ett österländskt ursprung; emedan bruket att på ynglingar av kungligt blod borra hål i öronen och insätta guldringar, ”vilka utbyttes mot allt större och större i samma takt som deras ägare avancerade i rang, tills att öronbrosket utvidgats till ren vanskaplighet”, tycks ge en förklaring av den sällsamma likheten mellan de skulpterade inkaframställningarna på en del av de senare ruinerna och de avbildningar vi äger av Buddha och några hinduiska gudomligheter, för att inte tala om våra samtida präster i Siam [idag Thailand], Burma och södra Indien. Här likasom i Indien under bramanväldets lysande dagar hade inte heller någon annan än ynglingarna av den privilegierade inkakasten rätt till uppfostran eller till religionsstudium. När den regerande inkan dog eller såsom det hette ”blev hemkallad till sin faders hus”, måste ett stort antal av hans tjänare och hustrur dö med honom under begravningshögtidligheterna, alldeles som vi ser i Rajastans gamla annaler och ända ner till det blott helt ny­ligen avskaffade bruket av sati.[*] I betraktande av allt detta kan arkeologen inte nöja sig med den korta anmärkningen hos vissa historiker, ”att vi i denna tradition endast spårar en ny version av den för alla urfolk gemensamma civilisations­historien och detta föregivna himmelska släktskapsförhållande, varmed ränkfulla regenter och listiga präster sökte tillförsäkra sig makt över folket.” Detta är lika litet någon förklaring som att säga, att ”Manco Capac är ett nästan fullkomligt motstycke till kinesernas Fohi, hinduernas Buddha, Egyptens jordiska Osiris, Mexikos Quetsalcoatl och, Centralamerikas' Votan”, ty allt detta är mer än tydligt. Vad vi vill veta är, hur sådana märkliga likheter i religiösa, politiska och sociala förhållanden – icke bara i fråga om de allmänna dragen, utan ibland även i de minsta detaljer – kunnat uppstå mellan folk, boende i så antipoda länder som Indien och Egypten å ena sidan, och Amerika å den andra. Den viktigaste uppgiften är här att försöka utforska, vilket av dessa folk som var den andras föregångare, och förklara, hur det kunde komma sig, att i jordens fyra hörn, utvecklades nära överensstämmande former av arkitektur och konstfärdighet; såvida det inte fanns en tid, då (såsom Platon försäkrat och mer än en av nyare tiders arkeologer antagit att inga skepp behövdes för en sådan övergång, eftersom de båda världsdelarna utgjorde en enda sammanhängande kontinent.

______________________

[*] Bruket att änkan låter sig brännas levande på sin döde makes bål. Övers.anm.
 

Enligt de senaste undersökningarna finns det bara på Anderna fem olika byggnadstyper, av vilka soltemplet i Cuzco [Bild 9] representerade den renaste. Och detta byggnadskonstens verk är kanske enligt nyare resande det enda av någon betydenhet, som med säkerhet kan hänföras till inkas, vilkas furstliga glansperiod tros ha utgjort den sista ljusstrålen av en civilisation, vars ursprung är höljd i dunkel. Dr E. R. Heath från Kansas anser, att Anderna ”långt före Manco Capacs tid var boningsplatsen för raser, vilka till sitt ursprung måste ha varit samtida med de första bebyggarna i västra Europa. Den gigantiska arkitekturen visar hän på den cyklopiska familjen, grundläggarna av Babels tempel och de egyptiska pyramiderna; begravningssättet och balsameringen av deras döda häntyder på Egypten.        

                

 

 

 

 

 

 

 

                                                                      Bild 9a. Soltemplet i Cuzco, Peru                                                                                                                                                                    
 

Bild 9b. Machu Picchu, nära Cuzco, Peru.

Machu Picchu ligger på en 500 meter hög bergstopp med nästan lodräta stup åt alla håll. Det var en plats som bara ett fåtal utvalda fick besöka och vistas i. De bestod av präster, höga funktionärer, hantverkare, betjänter. Bland de viktigaste invånarna var troligen mamacunas: flickor utvalda att ägna sina liv åt att solguden.

I Machu Picchu fanns gator och torg, akvedukter med kristallklart vatten och fontäner med ornament och konstverk. Det fanns inga fattiga i staden. I dag finns det väldigt lite som förklarar vad som hände stadens befolkning. Det troliga är att spanjorerna aldrig hittade dit.
 
1911 fann arkeologen Hiram Bingham den igenväxta staden högt uppe på sin bergskulle. (Denna plats var inte känd när denna artikel skrevs 1888, men kan tänkas falla under kategorin "fem olika byggnadstyper i Anderna" tidigare omnämnt av HPB)

     

Bild 9b,c,d. Machu Picchu, Peru.

”Vidare finner denne lärde resande, att de skallar, som blivit tagna från begravningsplatser, enligt kraniologerna representera tre olika raser; Chincafolket, som innehade den västra delen av Peru från Anderna till Stilla Havet; Aymarafolket som bodde på Perus och Bolivias högslätter på södra stranden av sjön Titicaca samt Huancafolket, som ”levde på platån mellan Andernas kedjor norr om Titicaca till 9:de graden sydlig bredd”. Att sammanblanda minnesmärken från inkaperioden i Peru och Montezumas tid i Mexiko med de ursprungliga förhistoriska monumenten är ett ödesdigert misstag. Medan Cholula [Bild 7], Uxmal [Bild 11], Pachacamac [Bild 12] och Chichen{Itza}[Bild 13] var fullkomligt bevarade och bebodda vid tiden för de spanska rovriddarnas infall, ges det hundratals ruiner efter städer och byggnadsverk, vilka befann sig i samma tillstånd av förfall redan då, vars ursprung var likaså okänt för de besegrade inkas och kasikerna, som det är för oss nu, och som utan tvivel är kvarlevor efter okända och nu utdöda folk.

  

  

                     Bild 10a. Copan, Västra Honduras         Bild 10b. Copan, Västra Honduras

Staden Copán är kanske mest känd för att ha producerat en märkbar serie av stelae-porträtt, de flesta placerade längs processionsvägar på det centrala torget i staden vid det intilligande "Akropolis" (ett stort komplex med överlappande trappstegspyramider, öppna ytor och palats). Stelae och skulpterade dekorationer på byggnaderna i Copán är några av de vackraste resterna av antikens Mesoamerikanska konst.

 

Den sällsamma skepnaden av de mänskliga huvud och profiler, som vi finner avbildade på monoliterna i Copan [Bild 10], utgör en bekräftelse på riktigheten av denna hypotes. Den utpräglade olikheten mellan dessa rasers skallar och de indoeuropeiska folkens antogs till en början bero på mekaniska ingrepp, som mödrarna skulle ha använt på sina barn under deras spädaste ålder för att giva huvudet en egendomlig gestaltning, ett bruk, som ofta förekommer hos andra stammar och folkslag. Men, såsom samma författare säger oss: ”upptäckten av en mumie utav ett sju eller åtta månaders gammalt foster med samma huvudskålsbildning har gett skäl till tvivel på detta antagande”. I själva verket föreligger det vetenskapliga bevis för att en betydande civilisation måste ha existerat i Peru för tidsåldrar sedan. Men skulle vi uppge antalet av de årtusenden, som troligen förflutit sedan dess, utan att först anföra giltiga skäl för detta antagande, skulle läsaren skaka på huvudet. Låt oss därför försöka.

Bild 11a. Panorama över Uxmal, Yucatan, Mexiko        Bild 11b. Magikerns Pyramid i Uxmal, Yucatan, Mexiko  



Bild 12. Huset för Solens jungfrur (Mamacona), Pachacamac,  Peru




Bild 13. Chichen Itza, Pyramiden vid Chichen Itza är en typisk mesoamerikansk pyramid. Man kan här även beskåda ett flertal reliefer som framställer den befjädrade ormen, Kukulcan identisk med aztekernas Quetzalcóatl.

Den peruanska guanon (huano) är numera allmänt känd; det är ett värdefullt gödningsämne, som består av exkrementer av sjöfågel uppblandade med deras multnade kroppar, ägg, kvarlevor av säl o. s. v., och det förekommer på öarna i Stilla havet samt längs Sydamerikas kust. Det var Humboldt, som först upptäckte och fäste världens uppmärksamhet på detta (år 1804). Och på samma gång som han beskriver de lager, som täcker granitbergen på Chinchas-öarna och andra öar till ett djup av mellan 50 och 60 fot, förklarar han, att avlagringen under de 300 år, som förflutit efter erövringen, endast uppgår till några få linjers tjocklek. Hur många årtusenden det då erfordrats för att bilda ett lager av 60 fots djup är en enkel räknefråga. I detta sammanhang vill vi nämna något om en upptäckt, som omtalas i Peruanska antikviteter. [2]
______________________

[2] En uppsats publicerad av dr E. R. Heath i Kansas City Review of Science and Industry, nov, 1878.

På Chincas-öarna upptäcktes, begravna 62 fot under marken, gudabilder och vattenkrukor av sten, medan på 33 och 35 fots djup påträffades gudabilder av trä. Under guanon på Guanapi-öarna strax söder om Truxillo och på Macabi, längre norrut, upptogs mumier, fåglar och fågel­ägg samt guld och silversmycken. På Macabi fann arbetarna några dyrbara vaser av guld, som de bröt sönder och delade mellan sig, fastän de erbjöds samma vikt i myntat guld för desamma. Aldrig har reliker av större värde gått förlorade. Den som kan bestämma, hur många århundraden som behövs för att avsätta 35 till 60 fot guano på dessa öar, när man tager i betraktande, att efter erövringen för 300 år sedan, ingen nämnvärd tillökning i djup blivit observerad, han kan ge eder en föreställning om dessa relikers ålder.

Om vi nu inskränker oss till en rent aritmetisk beräkning, med antagande av 12 linjer på en tum och 12 tum på en fot och en linje för vart århundrade, nödgas vi tro, att det folk, som tillverkat dessa dyrbara vaser levt för 864 000 år sedan! Tag en bred marginal för missräkningar, medge två linjer på ett sekel –  ja, säg en tum för vart 100 år – och vi kommer dock att ledas till slutsatsen att en civilisation existerade här för 72 000 år sedan, vilken, att döma av bevarande byggnadsverk, varit jämngod med och i vissa fall till och med överträffat vår egen.

Med de fullt bestämda begrepp vi äger beträffande periodiska cykler för såväl världen som folk, riken och stammar, är bara den senaste manifestationen av vad som redan varit skådat otaliga gånger på denna planet. Låt vara att detta inte är exakt vetenskap, men det är både induktiv och deduktiv logik, grundad på teorier, långt mera sannolika än många andra teorier, vilka betraktas såsom strängt vetenskapliga. För att begagna professor T. E. Niphers i S:t Louis ord: ”Vi är inga vänner av teorier, utan av sanningen”, men till dess sanningen är funnen, hälsar vi varje ny teori välkommen, hur impopulär den än må vara till en början, av fruktan att i vår okunnighet förkastar en sten, som måhända med tiden kan vara själva hörnstenen för sanningen. ”Vetenskapsmännens misstag och villfarelser” säger samme författare ”är nästan oräkneliga, inte därför att de är  vetenskapsmän, utan därför  att de är människor.” Vidare anför han Faradays upphöjda ord: ”I många fall borde vi istället för att döma iaktta en avvaktande hållning. Det må vara motbjudande och tröttsamt att hålla tillbaka ett omdöme, men eftersom vi inte är ofelbara, bör vi vara försiktiga.” (Experimental Researches 24:de serien.)

Det verkar tvivelaktigt huruvida, med undantag av några få av de mest betydande ruinerna, man någonsin försökt sig på en detaljerad beskrivning av de amerikanska fornlämningarna. Dock är ett sådant arbete absolut nödvändigt, om man skall kunna få en klar utgångspunkt för ett jämförande studium. Om religionshistorien, mytologins historia och den ännu viktigare frågan om människosläktets ursprung, utveckling och slutliga gruppering någonsin  skall kunna utredas, är det på den arkeologiska forskningen vi  har att stödja oss på, snarare än på filologins hypotetiska slutledningar. Vi måste börja med att sammanföra det äldsta tänkandets konkreta bilder, mera vältaliga i sin stationära form än de verbala uttrycken för detsamma, vilka senare, till följd av de många olika tolkningarna, är mycket lätt utsatta för allehanda förvrängningar. Härigenom skulle vi få en lätthanterligare och pålitligare nyckel. De arkeologiska sällskapen borde därför upprätta en fullständig encyklopedi över hela världens fornminnen, med en jämförande tablå över de viktigaste spekulationer, som blivit uppställda rörande varje lokalitet. Ty hur fantastiska och vilda åtskilliga av dessa hypoteser än verkar synas vid första ögonkastet, kan de dock alla till äventyrs visa sig nyttiga vid något tillfälle. Det är ofta mera gagnande att veta vad en sak inte är, än att veta vad den är såsom Max Müller så sant uttrycker sig.

Att utföra ett sådant arbete ligger inte inom området för en uppsats i vår tidskrift. Vad vi vill försöka är att, med begagnande av de rapporter, som ingivits av regeringens utskickade, trovärdiga resandes och vetenskapsmäns berättelser samt vår egen begränsade erfarenhet, lämna våra läsare en allmän föreställning angående dessa fornlämningar, om vilkas tillvaro de flesta kanske aldrig hört talas om. Våra senaste underrättelser är hämtade ur alla tillgängliga, pålitliga källor; för översikten av de peruanska fornminnen har vi för det mesta att tacka dr Heath´s ovannämna uppsats.
 

  II.

Vi teosofer är tydligen inte de enda bildstormarna i denna värld av ömsesidigt bedrägeri och hyckleri. Vi är inte de enda som tror på cykler och som i strid med bibelns kronologi är böjda att anta dessa åsikter, vilka i hemlighet delas av så många men öppet bekänns av så få. Vi européer har nyss börjat vårt uppåtstigande från själva det nedersta planet av en ny cykel, under det att de asiatiska folken – speciellt hinduerna – utgör de kvarlevande återstoderna av nationer, vilka uppfyllt världen under föregående, nu förgångna cykler. Om arierna härstammade från fornamerikanarna eller de senare från de förhistoriska arierna, är en fråga som ingen nu levande människa kan avgöra. Men att det under något tidsskede måste ha existerat ett nära samband mellan fornarierna, de förhistoriska bebyggarna av Amerika – vilket deras namn än må ha varit – samt fornegypterna, är en sak lättare att bevisa än att motsäga. Och om en sådan förbindelse verkligen ägt rum, måste det med all sannolikhet varit på en tid, då de båda halvkloten ännu inte åtskildes av Atlanten, såsom nu är fallet. 

Dr Heath – en rara avis bland vetenskapsmän, en oförskräckt forskare, som erkänner sanningen, varhelst han finner henne, och aldrig fruktar att förkunna henne mitt i ansiktet på en dogmatisk opposition – sammanfattar i Peruvian Antiquities sina intryck av de peruanska fornminnena i följande ordalag: 

”Tre gånger har Anderna sjunkit hundratals fot under havsytan och åter långsamt uppstigit till sin nuvarande höjd. Ett människoliv skulle vara alltför kort att räkna till och med de århundraden som åtgått för denna operation. Den peruanska kusten har höjt sig åttio fot, sedan den först beträddes av Pizarro. Under antagande att Anderna höjt sig likformigt och utan avbrott, måste 70 000 år ha förflutit, innan de uppnådde sin nuvarande höjd.” 

”Vem vet då om inte Julies Vernes fantastiska föreställning [3] rörande den förgångna kontinenten Atlantis kommer sanningen nära? Vem kan påstå att inte, där nu Atlantiska oceanen befinner sig, fordom existerat ett fastland med en tät befolkning, framskriden i konster och vetenskaper, vilken då landet började sjunka under vattenytan drog sig undan dels åt öster och dels åt väster, sålunda befolkande de båda halvkloten? Detta skulle förklara såväl likheten mellan deras arkeologiska byggnadsverk och raser som de olikheter, vilka uppkommit till följd av anpassning efter de respektive klimatens och ländernas olika karaktär. Så skiljer sig laman och kamelen, emedan de tillhör samma art, så algoraba- och espinoträden; så benämner Nordamerikas irokesindianer och de äldsta araberna stjärnbilden ”Stora björnen” med samma namn; så delar åtskilliga folk, avstängda från all samfärdsdel med eller vetskap om varandra, zodiaken i tolv konstellationer, som de benämner med samma namn, under det att de nordliga hinduerna kallar sina himalayaberg Ander såsom sydamerikanarna benämner sin huvudkedja.[4] Måste vi nödvändigt slå in i det gamla hjulspåret och anta ”Behrings-sund” såsom den enda väg, på vilken den västra hemisfären kunnat erhålla sin befolkning? Måste vi fortfarande förlägga ett geografiskt eden i östern och anta, att ett land, likaså väl lämpat för människan och lika gammalt ur geologisk synpunkt, nödgats avvakta de planlösa irrfärderna av ”Israels förlorade stammar” för att bli befolkat?”

________________________

[3] Denna föreställning är klart uttryckt och bekräftad av Platon i Gästabudet och upptogs av lord Bacon i hans New Atlantis.

[4] Jag har för tre år sedan sagt i Isis Unveiled (vol II, p 591), att ”namnet Amerika en dag torde befinnas nära besläktat med Meru, det heliga berget i mitten av de sju kontinenterna”. När Amerika först upptäcktes, fann man att det bland några av de infödda stammarna bar namnet Atlanta. I Centralamerikas stater träffar vi namnet Amerih, som betyder liksom Meru ett stort berg. Okänt är även de amerikanska kamas indianernas ursprung.
 

Vi må vända oss vart vi vill för att studera Amerikas fornminnen – vare sig till Nord-, Central- eller Sydamerika – så erfar vi i första rummet ett intryck av den storslagenhet, som utmärker dessa kvarlevor från okända tidsåldrar och raser, och i andra rummet förvåning över den likhet de förete med forntida pyramidala högar och andra byggnadsverk i det gamla Indien. Egypten och till och med i vissa delar av Europa. Den som har sett en av dessa högar, har sett dem alla. Den som stått inför de cyklopiska minnesmärkena på den ena kontinenten, kan göra sig en tämligen noggrann föreställning om dem som finns på den andra. Endast detta må sägas: vi vet fortfarande mindre om de amerikanska fornminnenas ålder, än det lilla vi vet beträffande dem som finns i Nildalen. Men deras symbolik, oavsett deras yttre form, är tydligen densamma som i Egypen, Indien och annorstädes. Antingen man står inför den stora Cheops-pyramiden vid Kairo eller framför den stora hög, som reser sig till 100 fots höjd på Cahokia-slätten [Bild 14] – nära S:t Louis (Missouri) – och som mäter respektive 7 och 8 hundra fot i längd och bredd vid basen, betäckande mer än en åtta acres' yta och med ett innehåll av 20 000 000 kubikfot eller högen på stranden av Brush Creek, Ohio, som blivit så noggrant beskriven av Squier och Davis – vet man inte vad man mest skall beundra, antingen den geometriska precision, som de underbara mystiska byggmästarna tillämpat på formen av sina monument, eller den hemliga symbolik de tydligen sökt uttrycka. Ohio-högen  [Bild 15] representerar en orm av över 1000 fots längd. Slingrande sig i långa mjuka kurvor, slutar han med en tredubbel slinga vid stjärten. Den terrassering, som bildar figuren, är mer än fem fot hög med trettio fots bas vis mitten av kroppen, sakta avtagande mot stjärten.[5] 



Bild 14a. Cahokia-slätten, Monk's Högen, USA

  

Bild 15. Ohio-högen. Ohio, USA.                                   Bild 14b.Cahokia-slätten, Monk's Högen, USA

Bild 14. Under den för-Columbiska eran, var Cahokia en tid Nordamerikas största stad norr om de mellanamerikanska städerna i centrala Mexiko. Den var en av två stora center för en folkgrupp känds som Högbyggarna (eng: Mound Builders).
 

Bild 14. Cahokia var en stad bebodd av den amerikanska urbefolkningen och låg i närheten av Collinsville i västra Illinois, USA. Cahokia är mest känd för sina stora högar (på engelska "mounds"). Den största är Monk's Mound. "Cahokia Mounds State Historic Site" skrevs 1982 in på UNESCO:s världsarvslista. Världsarvet omfattar ett område på 8,9 km² i vilket det pågår omfattande utgrävningar. Cahokia är en av de mest kända platserna för kulturen runt Mississippi och termen "Cahokisk" används ibland för att beskriva kulturen.
 

Bild 14. "Monk's Mound" är den största högen i Nordamerika gjord av människor. Det är omkring 30,5 meter hög och har en bas på 316 gånger 241 meter. En stor byggnad stod ursprungligen på toppen av högen. Denna var 32 meter lång, 14,5 meter bred och omkring 15 meter hög. Ett 200 000 m² stor öppen plats låg framför högen. I Cahokia ligger flera olika typer av högar - högar med platt topp, koniska högar och högar med ryggås. Mer än 120 högar tros ha funnits, 109 har funnits och 68 av dessa finns bevarade i parken.

Bild 15. Som en jätteorm slingrar sig den 386 meter långa jordhögen genom landskapet i södra Ohio. Under många år har arkeologerna förknippat "The Serphant Mound", som Ormhögen kallas, med den indianska Adenakulturen, som sträcker sig från 1000 f kr till 300 e kr.
                                                                               ________________________

[5] Smithsonian Contributions to Knowledge, vol I.

Halsen är utsträckt med ett vidöppet gap, som håller i sina käftar en ovan figur. 

”Bildad av en fyra fot hög jordvall är denna oval av en fullt regelbunden skapnad med sina längd- och konjugatdiametrar respektive 16 och 8 fot”, säger de som uppmätt minnesmärket. Det hela representerar den universella kosmologiska föreställningen om ormen och ägget. Detta är lätt att sluta sig till. Men hur kom denna betydelsefulla symbol av forn-Egyptens hermetiska visdom att få en representant i Nordamerika? Hur kommer det sig, att de heliga byggnader, som påträffats i Ohio och annorstädes, dessa fyrkanter, cirklar, oktagoner och andra geometriska figurer, i vilka man så lätt igenkänner tanken på de pythagoreiska heliga talen, tycks kopierade från Talens bok. Oavsett den djupa tystnad rörande dess ursprung, som råder bland även de indianstammar, vilka på annat sätt har bevarat sina egna traditioner, bevisas dessa ruiners höga ålder av de väldiga urskogar som växer på de begravna städerna. Amerikas försiktiga arkeologer har frikostigt anslagit åt dem en ålder av två tusen år. Men vem som utfört dem och huruvida deras grundläggare dragit bort, utrotats genom krig eller bortsopats från jorden av en allt förhärjande farsot eller en allmän hungersnöd, är frågor, säger de, ”som troligen ligger utöver den mänskliga forskningens makt att besvara”. 

De äldsta inbyggarna i Mexiko, om vilka historien äger någon kunskap – mera hypotetisk än bevisad – är toltekerna. De förmodas ha kommit från norden och tros ha inflyttat i Anahuac under sjunde århundradet av vår tidräkning. Det antas också att de i Centralamerika, dit de utbredde sig under elfte århundradet, uppfört några av de stora städer, vilkas ruiner ännu finns i behåll. I sådant fall måste det också ha varit dessa vilka inhuggit de hieroglyfer, som betäcker åtskilliga av minnesmärkena. Hur kommer det sig då, att det bildskriftsystem, som begagnades i Mexiko av det besegrade folket och som erövrarna och deras missionärer lärde sig, ännu inte kunnat förse oss med någon nyckel till Palenques och Copans, för att inte tala om Perus hieroglyfer? Och dessa civiliserade tolteker själva – vilka var de och varifrån hade de kommit? Samt aztekerna, som efterträdde dem? Bland de hieroglyfiska systemen i Mexiko fanns även sådana, som de främmande tolkarna var alldeles utestängda från att kunna studera. Dessa var de så kallade schemata för den judiciella astrologin, ”återgivna, men inte förklarade i den av lord Kingsborough publicerade samlingen” och anförda såsom rent figurliga och symboliska, ”avsedda endast för prästerna och spåmännen och ägande en esoterisk betydelse”. Många av hieroglyferna på Palenques och Copans monoliter är av detta slag. Alla ”präster och spåmän” blev dödade av de katolska fanatikerna – och hemligheten dog ut med dem.


 

Bild 16a. Hieroglyfer som små tavlor, Palenque, Mexiko.                     Bild 16b. Pacal den Store, Palenque, Mexiko.



Bild 16b. Palenque, Mexiko.

Palenque är en ruinstad från mayakulturen, som ligger ute i djungelns Zona Arqueológica de Palenque 191 km från dagens San Cristóbal de Las Casas i den mexikanska delstaten Chiapas nära en modern bosättning (Santo Domingo del Palenque).

Ett stycke från Palenque ligger vattenfallen Agua Azul och Misol-Ha och floden Usumacinta. Fyndplatsen är medelstor, mycket mindre än de storslagna Tikal eller Copán, men den innehåller något av det bästa som mayaindianerna producerade i form av arkitektur, skulptur och uthuggna reliefer.

En av byggnaderna - Inskriptionstemplet - är ett gravmonument för härskaren Pacal den Store och innehåller hans sarkofag. Detta tempel är med 600 glyfer den näst längsta av kända maya-inskriptioner Palenque-ruinerna har varit på UNESCO's Världsarvslista sedan 1987.
 

Nästan alla högar i Nordamerika är terrasserade och försedda med i avsatser uppåtstigande vägar. De är till formen stundom fyrkantiga, stundom sex- eller åttkantiga, eller med avskurna hörn, men alltid liknande Mexikos teocallier och Indiens toper. Likasom de senare i detta land tillskrivs de fem panduerna av månrasen, så hänförs de cyklopiska monumenten och monoliterna vid stränderna av sjön Titicaca i republiken Bolivia till jättar, de fem landsflyktiga bröderna ”från andra sidan bergen”. De dyrkade månen såsom sin stamfader och levde före ”solens söner och döttrars” tid. Även här är likheten mellan den ariska och den sydamerikanska traditionen synnerligen tydlig och sol- och månraserna – sûrya-vansha och chandra-vansha – återuppträdde i Amerika. 

Denna sjö, Titicaca, som ligger i mitten av en bland de mest märkliga bassänger på hela jordklotet, ”är 160 engelska mil lång och från 50 och 80 mil bred samt avbördar sitt vatten genom dalen El Desaguadero i sydostlig riktning uti en annan sjö vid namn Aullagas, som troligen hålls vid en lägre nivå medelst avdunstning eller filtrering, enär den inte har något känt utlopp. Sjöns yta ligger 12 846 fot över havet och är den högst belägna vattensamling av liknande storlek i världen”. Enär dess vattenhöjd betydligt avtagit inom den historiska perioden, tror man på goda grunder, att den en gång omgivit den upphöjda punkt, på vilken man träffar de märkliga ruinerna av Tiahuanaco. [Bild 17].




 

Bild 17a. Den historiska Tiahuanaco platsen i Sydamerika, Bolivia.            Bild 17b.  Tiahuanaco, Bolivia.

Den historiska platsen Tiahuanaco ligger på en platå 4 000 meter över havet, på gränsen till Bolivia och Peru och inte så långt ifrån Titicacasjön. Den byggdes med stora stenblock som vägde dussintals eller t o m hundratals ton. Arkeologer fann metallspikar i sprickorna i stenblocken och spikarna hade använts för att säkra stenen. Spiken hade troligen tillverkats genom att smälta guld och därefter hälla guldmalmen i stenformar. Det mest spektakulära är stenporten. Denna port, inklusive dess bas, var utskuren ur ett enda stenblock. Inristat i porten finns två förhistoriska djur. ”Cuvieronius” (motsvarigheten till dagens elefanter) och Toxodon, vilka båda nu har varit utdöda i mer än 12 000 år. Dessutom finns de kringliggande stjärnorna och deras vägar inristade, mycket komplicerat men exakt. En stor mängd fossiler av snäckor och flygfisk grävdes fram vid denna historiska kulturplats på Tiahuanaco, som bevis på att det ifrån början var en fulländad docka med varv. En av de massiva dockorna skulle ha kunnat ta emot flera hundratals skepp för i- och urlossning samtidigt. Stenarna som användes för att bygga dockan vägde mellan 100 och 150 ton var. Den största vägde 440 ton. Den peruanske professorn Posnansky, som gjorde en livslång studie av Tiahuanacokulturen, drog slutsatsen att den forna staden troligen byggdes för ca 17 000 år sedan.

Bild 17c. Tiahuanaco Bolivia.        Bild 17d. Tiahuanaco Bolivia.            Bild 17e. Tiahuanaco Bolivia.

Dessa senare är utan tvivel uråldriga minnesmärken tillhörande en tid som föregick inkaperioden, lika långt tillbaka som draviderna och andra urfolk föregick arierna i Indien. Emedan inkatraditionerna anger, att detta var den medelpunkt från vilken peruanernas store lagstiftare och lärare, Manco Capac – Sydamerikas Manu – utbredde sina lärdomar och sitt inflytande, understödes dock inte detta påstående av några fakta. Och om, såsom några påstår, denna ort varit säte för aymara- eller ”inka”-stammen, hur kan man då förklara, att varken inkas eller de aymaras som ännu i dag bor vid denna sjös stränder, eller ens fornperuanerna ägt den ringaste kunskap om sin historia? Med undantag av en svävande tradition, att dessa ofantliga minnesmärken blivit uppförda av ”jättar” på en enda natt, finner vi inte den ringaste ledtråd. Och vi har alla skäl att betvivla att inkas alls är av aymarastammen. Inkas gör anspråk på att vara avkomlingar av Manco Capac, solens son och aymaras uppger samma lagstiftare såsom grundläggare av deras civilisationsperiod, men varken den spanska periodens inkas eller aymaras har kunnat bevisa någotdera. De senares språk är alldeles olika quichua  – inkastammens tungomål – och deras stam var den enda som envist fasthöll vid sitt språk, när den underkuvades av solens söner, såsom dr Heath säger oss. 

Dessa ruiner erbjuder alla möjliga vittnesbörd om den högsta ålderdomlighet. Några är uppförda enligt en pyramidal plan, såsom de flesta av de amerikanska tempelhögarna och betäcker flera acres, under det att de av en enda sten utförda portarna, pelarna och avgudabilderna är ”skulpterade i en stil, som helt och hållet skiljer sig från den som utmärker alla andra forntida konstverk som påträffats i Amerika”. D'Orbigny talar om dessa ruiner i de mest entusiastiska ordalag. Han säger: 

”Dessa minnesmärken består av en ättehög av nära 100 fots höjd, omgiven av pelare, av tempel från 600 till 1200 fots längd med ingången vänd rätt mot öster och prydda med kolossala kantiga pelare; av portvalv, bestående av en enda sten, betäckta med skickligt utförda reliefer, framställande symboliska bilder av solen och hans budbärare, kondoren: av basalstatyer fyllda med reliefer, i vilka huvudena framstår egyptiska; och slutligen av det inre utav ett palats, bildat av oerhörda, fullständigt huggna stenblock, vilkas dimensioner ofta uppgår till 21 fots längd, 12 fots bredd och 6 fots tjocklek. Portalerna i templen och palatsen är inte lutande såsom i dem, vilka förskriver sig från inkas' tider, utan perpendikulära, och deras väldiga dimensioner och de imponerande massor, av vilka de är sammansatta, överträffar i skönhet och storslagenhet alla de monument, som sedermera blivit uppförda av Cuzcos härskare.” 

I likhet med sina följeslagare tror M d'Orbigny att dessa ruiner är ett verk av en ras, långt äldre än inkas. 

Man har i dessa fornminnen vid sjön Titicaca upptäckt två olika byggnadsstilar. De på ön Coati exempelvis bär alla drag gemensamma med ruinerna vid Tiahuanaco; så gör också dessa ofantliga, omsorgsfullt skulpterade stenblock, av vilka några, enligt rapporten av år 1846, mäter ”3 fot i längd med 18 fots omkrets och 6 fots tjocklek”; medan på åtskilliga öar i samma sjö förekommer andra betydande minnesmärken ”av rent peruansk typ, som tros vara kvarlevor efter tempel som förstördes av spanjorerna”. 

Den ryktbara helgedomen som innehåller en mänsklig staty, hör till de förra. Dess portgång, 10 fot hög, 13 fot bred med en öppning av 6 fot 4 tum om 3 fot 2 tum, är huggen ur ett enda block. 

”På den östra fasadens karnis, framträder i mitten en mänsklig figur av sällsam gestalt, krönt med strålar, mellan vilka ormar reser sina mansprydda huvuden. På vardera sidan om denna figur finns tre rader fyrkantiga rutor, uppfyllda med mänskliga och andra figurer av synbarligen symbolisk betydelse. ...” 

Var detta tempel i Indien, skulle det otvivelaktigt hänföras till Shiva, men nu ligger det i antipoderna, dit varken en shaivas fot eller någon av nagastammen framträngt, så långt mänskligt vetande går tillbaka, även om de mexikanska indianerna även haft sin nagal eller högsta trollkarl och ormdyrkare. Då ruinerna är belägna på en höjd, vilken att döma av de omgivande vattenmärkena, fordom syns ha utgjort en ö i sjön Titicaca, och då ”sjöns yta nu ligger 135 fot lägre och dess stränder befinner sig på 12 engelska mils avstånd, tycks dessa fakta i förening med andra omständigheter, bekräftar den tron, att dessa fornlämningar går längre tillbaka i tiden än några andra för oss kända i Amerika”.[6] Därför tillskrivs också alla dessa fornlämningar enstämmigt samma ”okända, mystiska folk, vilket föregick peruanerna, likasom tulhuatecas eller toltekerna föregick aztekerna. Denna ort tycks ha varit sätet för den högsta och äldsta civilisation i Sydamerika och för ett folk som efterlämnat de mest gigantiska minnesmärken av sin makt och skicklighet. ...” Dessa monument är alla antingen dracontias – tempel helgade åt ormen eller draken – eller också tempel helgade åt solen. 

________________________

[6] New American Cyclopaedia, artikeln ”Teotihuacan”.



Bild 18.Quetzalcóatl-templet,Teotihuacan, Mexiko



Bild 19. Solpyramiden, Teotihuacan, Mexiko



Bild 20. Månpyramiden, Teotihuacan, Mexiko

"Quetzalcóatl-templet", "Solpyramiden" och  "Månpyramiden" och  är några av de arkitektoniska verk som finns bevarade. Den breda vägen som löper genom staden heter "Dödens aveny".

Solpyramiden är den tredje största bevarade pyramiden i världen (efter Cholulapyramiden och Cheopspyramiden) med en höjd på 70 meter och med sidbredden 222 meter. Den är sannolikt tillägnad regnguden Tlaloc (tidigare antogs den hedra solen) och byggdes c:a 100 e.Kr. av tre miljoner ton sten, grus och tegel.

Månpyramiden är aningens lägre och färdigställdes cirka 300 e. Kr.

Av samma karaktär är pyramid ruinerna vid Teotihuacan [Bild 18, 19, 20] och monoliterna vid Palenque [Bild 16] och Copan [Bild 10]. De förra ligger omkring åtta franska mil från staden Mexiko på Otumla-slätten och betraktas såsom de äldsta i landet. De båda förstnämnda är helgade, den ena åt solen, den andra åt månen. De är byggda i fyrkant av huggen sten i fyra våningar och med en jämn plan på toppen. Den största, solpyramiden [Bild 19], är 221 fot hög, håller 680 fot i kvadrat vid basen och betäcker en yta av 11 acres. Den är nästan likaså stor som Cheops-pyramiden. Och dock är enligt Humboldt Cholula-pyramiden [Bild 7] tio fot högre, håller 1400 fot i kvadrat vid basen och täcker en yta av 45 acres. 

Det är intressant att höra vad de äldsta historieskrivarna – de som såg dem under den första perioden av erövringen – säger om dessa byggnader, bland andra om det stora templet i Mexiko. Det bestod av en ofantlig fyrkantig öppen plats, ”omgiven av en åtta fot tjock stenmur med bröstvärn, prydd med många stenbilder under form av ormar”, säger en. Cortez anför att 500 hus med lätthet skulle ha kunnat placeras inom denna inhägnad. Den var belagd med polerade stenar, så släta att ”spanjorernas hästar inte kunde komma över dem utan att halka”, skriver Bernal Diaz. I samband härmed må vi komma ihåg, att det inte var spanjorerna, utan deras hästar som besegrade mexikanarna. Man hade aldrig sett hästar i Amerika förrän européerna landsatte dem, och fastän utomordentligt tappra, ”blev de så slagna av bävan vid åsynen av hästarna och vid dånet av artilleriet”, att de trodde spanjorerna var av gudomligt ursprung och skickade dem mänskliga varelser såsom offer. Denna av vidskepelse framkallade panik må tjäna till att förklara, hur en handfull folk så lätt kunde besegra tusentals krigare. 

Enligt Gómara svarade de fyra murarna av tempelinhägnaden mot de fyra väderstrecken. Mitt på denna gigantiska gårdsplan reste sig det stora templet, en ofantlig pyramidal byggnad i åtta stenbeklädda avsatser, 300 fot i fyrkant vid basen och 120 fot hög, med avskuren topp, på vars plana yta två torn var uppförda, innehållande altaren åt de båda gudomligheter – Tezcatlipoca och Huitzlipochtli – åt vilka templet var helgat. Det var här offren verkställdes och den eviga elden underhölls. Clavigero berättar, att utom denna stora pyramid fanns det fyrtio mindre av liknande konstruktion, helgade åt åtskilliga gudomligheter. En av dessa pyramider kallades Tezcacalli, ”de lysande speglarnas hus och var helgad åt Tezcatlipoca, ljusets gud, världssjälen, livgivaren, den andliga solen”. Nära intill låg bostäder för prästerna, vilkas antal enligt Zurate uppgick till 8000, ävensom seminarier och skolor. Där fanns även en mängd dammar och källor, lundar och trädgårdar med blommor och välluktande örter, som användes i och för vissa heliga bruk samt till att pryda altarna med; och så stor var den inre gården att, efter vad Solis säger, ”åtta till tiotusen personer hade tillräckligt rum att dansa där vid de religiösa festerna”. Torquemada uppskattar antalet av dylika tempel i hela mexikanska riket till 40 000; men Clavigero, som talar om det majestätiska teocalli't (bokstavligen Guds hus) i Mexiko, uppger antalet högre. 

Så underbart lika är dragen hos de forntida helgedomarna i gamla och nya världen, att Humboldt inte nog kan uttrycka sin förvåning. ”Vilken slående överensstämmelse mellan fornlämningarna på de gamla kontinenterna och dessa av toltekerna uppförda kolossala, avtoppade pyramider, terrasserade på samma sätt som Belus-templet i Babylon! Var fann de modellen till dessa byggnader?” –  frågar han. 

Den store naturforskaren kunde med samma skäl ha frågat, varifrån mexikanarna fått alla sina kristliga dygder, såsom varande blott arma hedningar. Aztekernas lagbok, säger Prescott, ”ådagalägger en djup vördnad för sedlighetens grundprinciper och en lika klar uppfattning av desamma som man kan finna hos de mest bildade folk”. Några av dessa sederegler är synnerligen märkliga på grund av sin stora likhet med vissa sedebud i evangelierna. ”Den som ser alltför begärligt på en kvinna, gör hor med sina ögon”, säger en av dessa regler. ”Håll fred med alla; bär oförrätter med ödmjukhet; Gud som ser, skall hämna dig”, förklarar en annan. I det de erkände blott en högsta kraft i naturen, vände de sig till denna såsom den gudomlighet, ”genom vilken vi lever, den allestädes närvarande, som känner alla tankar och förlänar alla gåvor, utan vilken vi är såsom ett intet; osynlig, okroppslig, ett väsen av högsta fullkomlighet och renhet, under vars vingar vi finner vila och ett säkert beskydd”. 

När de gav sina barn namn, ”brukade de”, säger lord Kingsborough, ”en ceremoni, mycket lik det kristna dopet. Barnets läppar och bröst bestänktes med vatten och Herren anropades, att han måste borttvätta den synd, som blev barnet given före världens grundläggning, att det måste vara fött på nytt”. ”Deras lagar var fullkomliga; rättvisa, förnöjsamhet och frid rådde i dessa lyckliga hedningars rike”, då Cortez med sina stråtrövare och jesuiter landsteg vid Tabasco. Ett århundrade av mord, rån och tvångsomvändelse var nog att förvandla detta lugna, redliga och visa folk till vad det nu är. Det har till fullo tillägnat sig den dogmatiska kristendomens välsignelser. Den som någonsin varit i Mexiko vet vad detta betyder. Landet är uppfyllt av blodtörstiga kristna fanatiker, tjuvar, skurkar, drinkare, utsvävande sällar, mördare och de största lögnare världen någonsin frambragt! Frid och ära över er aska, o Cortez och Torquemada! I detta fall åtminstone skall ni aldrig få tillfälle att skryta med den upplysning er kristendom utbrett över dessa arma, en gång dygdiga hedningar! 

III.

Ruinerna i Centralamerika är inte mindre imponerande. Massiva och väl byggda med tjocka murar, utmärker de sig vanligen genom breda trappuppgångar, ledande till huvudporten. När byggnaderna består av flera våningar, har vanligen varje övre våning mindre dimensioner än den närmast undre, en anordning, som ger det hela utseendet av en pyramid i flera avsatser. De yttre fasaderna är av sten eller stucco och täckta med sorgfälligt uthuggna, symboliska figurer. Det inre är avdelat i korridorer och mörka kamrar med tak uppförda av skiktvis överkragande stenar, ”bildande en spetsig båge, svarande mot den typ, som återfinns i de äldsta monumenten i gamla världen”. 



  

Bild 21a. Ruiner i Quirigá, Guatemala.          Bild 21b. Stele E i Quiriguá, Guatemala.


 

Bild 21c. En av sex stenar som berättar historien om Quiriguá, Guatemala.
Bild 21d En av de vackraste stele i Quiriguá, Guatemala.



Bild 21e. På monumentet kallat Zoomorph P finns en bild av en man som sitter mellan två fantastiska ,
klor , vilka man tror symboliserar nexus mellan Cauac Sky och och de övernaturliga krafterna
i universum. Från Quiriguá, Guatemala.

 

Bild 21f. Ansiktet på Cauac Sky, en stor Quirigua kung, som finns representerad på sju monoliter. Från Quiriguá, Guatemala.

Quiriguá är en forntida Mayastad i departementet Izabal, Guatemala. Platsen ligger vid Montaguafloden och har sitt ceremoniella centrum cirka 1 km från flodens strandkant. Staden var bebodd under den klassiska Mayaperioden, åtminstone redan år 200. Omkring år 550 lades grunden för stadens akropolis och på 700-talet och fram till omkring år 850 pågick en stor byggboom då flera stora monumentala byggnader uppfördes. Quiriguas tillväxt på 700-talet var utan tvekan kopplad till militära segrar över Copán år 738. Fram till detta år var Quirigua troligen en vasallstat under Copán, men efter segern blev situationen den omvända.

Mängden stora ceremoniella byggnadsverk är kanske något begränsad i förhållande till Quiriguas betydelse, men platsen är ändå imponerande, mycket tack vare skulpturrikedomen. Bland skulpturerna finns ovanligt stora stelae huggna direkt ur stora stenblock. Den största är 10 meter hög och väger omkring 65 ton. Därutöver har platsen ett antal block utsökt skulpterade i form av mytologiska djur, dessa skulpturer benämns djurbilder.

  

Bild 22a. Från Ometepe, en av öarna i Nicaraguasjön.                   Bild 22b. Från Ometepe. Stenavbild av en fågel.

Ometepe Petroglyph Projektet var en volontär fältstudie, av Maderas på halva Ometepe under 1995 till 1999.  Projektet kartlade 73 arkeologiska platser inom ett 15 km-område, inklusive nästan 1700 Petroglyph paneler på 1400 stenblock. Några av de ovanliga formationer ses i hällristningar på Ometepe omfatta säten eller steg ristade i sten, ovaler och stora spår.  Syftet bakom dessa former har ännu inte förklarats.

Inuti flera kamrar i Palenque upptäcktes av Stephens små tavlor, betäckta med skulpturer och hieroglyfer, fint tecknade och konstnärligt utförda. Vid Copan i Honduras uppgrävdes av Catherwood och Stephens i en gammal skog en hel stad – tempel, hus och stora monoliter med svårtydda inristningar. Skulpturen och den allmänna stilen av de copanska fornminnena är i sitt slag enastående. Ingen sådan stil eller ens någonting närmande sig densamma har påträffats annorstädes, utom vid Quirigua [Bild 21]och på Öarna i Nicaraguasjön [Bild 22]. Ingen kan dechiffrera de trolska hieroglyfinskriptionerna på dessa altare och minnesstenar. Med undantag av några få verk av ohuggen sten, ”kan vi tryggt tillägga Copan en högre ålder än någon annan av fornlämningarna i Centralamerika”, säger New American Cyclopaedia. Vid tiden för spanjorernas erövring var Copan redan en förgäten ruin, om vilken inte existerade annat än de mest svävande traditioner. 

Inte mindre märkliga är kvarlevorna från de olika tidevarven i Peru. Ruinerna efter solens tempel i Cuzco är ännu imponerande, trots den spanska vandalismens tunga hand. Om vi får tro erövrarnas egna berättelser, fann de det vid sin ankomst såsom ett sagoslott. Med sin oerhörda ringmur av sten, som fullständigt omsluter såväl huvudtemplet som flera andra mindre byggnader, är det beläget i själva hjärtat av staden, och till och med dess ruiner väcker de resandes beundran. ”Vattenledningar utmynnade på det heliga området, inom vilket även fanns trädgårdar och gångar bland buskar och blommor av guld och silver, efterbildningar av naturens produkter. Tempeltjänsten sköttes av 4000 präster. Marken kring templet”, säger La Vega, ”ända till ett avstånd av 200 steg ansågs för helig, och ingen fick passera inom detta område annat än med nakna fötter”. 

Under detta stora tempel fanns 300 andra mindre sådana i Cuzco. Närmast detta senare i skönhet kom det ryktbara templet i Pachacamac. Ännu ett annat stort soltempel omnämnes av Humboldt, och ”vid foten av Cannarberget fanns fordom en ryktbar sol helgedom, bestående av den universella symbolen för denna ljuskropp, utförd av naturen på framsidan av en stor klippa”. 

Roman säger oss, att ”templen i Peru var byggda på högt belägna platser eller på toppen av kullar och omgivna av tre till fyra kretsformiga jordvallar, den ena innanför den andra”. 

Andra lämningar, som jag själv sett – i synnerhet högar – är omgivna av två, tre till fyra stenkretsar. I närheten av staden Cayambe, just på samma ställe där Ulloa såg och beskrev ett fornperuanskt tempel, ”fullkomligt cirkelrunt till formen och med öppning i taket”, finns åtskilliga dylika cromlechs (runda helgedomar). I sina Archeological Notes lämnar Mr J H Rivett-Carnac efter en artikel i Madras Times för år 1876 följande utsagor angående några egendomliga högar i närheten av Bangalore: 

”I byns närhet kan åtminstone 100 sådana cromlechs  tydligen urskiljas. De är omgivna av en krets av stenar, några av tre till fyra dylika koncentriska kretsar. En av dessa cromlechs, med ett ganska märkvärdigt utseende, är omgiven av fyra kretsar stora stenar och kallas av infödingarna ”Pandavara Gudi” eller panduernas tempel. Detta förmodas vara det första fall, där den inhemska folktron hänför en konstruktion av detta slag till fall, där den inhemska folktron hänför en konstruktion av detta slag till en förgången, om inte rent av mytisk ras. Många av dessa högar är omgivna av en tredubbel, andra av en tvådubbel och några endast av en enkel stenkrets.” 

Ännu i denna dag har arizonaindianerna i Nordamerika, som bor på 35:te breddgraden, sina simpla altare omgivna av liknande kretsar, och deras heliga källa, som upptäcktes av majoren vid Förenta staternas topografiska kår, Alfred R Calhoun, F G S, är omgiven av samma slags symboliska stenmur som förekommer vid Stonehenge och annorstädes. 

Den ojämförligt mest intressanta och fullständiga berättelser över de peruanska fornlämningarna vi på länge läst, är den som flutit ur den redan omnämnde dr Heath's från Kansas penna. Oaktat han sammanträngt den allmänna skildringen av dessa fornlämningar inom det begränsade utrymmet av några få sidor i en periodisk skrift.[8] har han dock lyckats ge en mästerlig och levande teckning av dessa lämningars rikedom. Mer än en äventyrare har på några få dagar blivit rik genom vanhelgande av dessa ”huacas”. Kvarlevorna efter otaliga generationer av okända raser, vilka slumrat där i ostörd ro – vem vet i hur många tidsåldrar – lämnas nu av tempelskändande skattgrävare att vittra bort till stoft under en tropisk sol. Dr Heath's slutsatser, mera överraskande måhända än hans upptäckter, förtjänar att ihågkommas. Vi vill här i korthet anföra några av hans beskrivningar. 

________________________

[8] Se Kansas City Review of Science and Industry, november, 1878.
 

”I Jaguatepegue-dalen i Peru, fyra mil norr om hamnen Pacasmayo flyter Jeguatepegue-floden. Nära intill på södra stranden finns en upphöjd plattform, en fjärdedels engelsk mil i fyrkant och fyrtio fot hög, byggd av ”adobes” eller soltorkat tegel. En vall av femtio fots bredd sammanbinder den med en annan platå, 150 fot hög med 200 fots diameter i toppen och 500 vid basen, nästan fyrkantig. Denna senare är avdelad i olika rum, omkring åtta fot höga, tio fot i kvadrat vid basen och sex fot i toppen. Alla högar av denna klass – antingen de nu varit soltempel eller fästningsverk – har på norra sidan en insänkning, som utvisar ingången. Skattsökare har grävt sig in halvvägs i denna, och det påstå att de funnit guld- och silverprydnader till ett värde av 150 000 dollars.” 

Här har flera tusen personer blivit begravna, och bredvid skeletten har påträffats prydnader av guld, silver, koppar, koraller osv i överflöd. 

”På flodens norra sida ligger de väldiga ruinerna av en med murar omgiven stad, upptagande en areal av sex engelska mils längd med två mils bredd. ... Om man följer floden till bergen, passerar man ruin efter ruin och huaca efter huaca (begravningsplatser).” 

Vid Tolon finns ruiner efter en annan stad. Fem engelska mil längre uppåt floden 

”ligger ett fristående granitblock fyra och sex fot i diameter, betäckt med hieroglyfer, och fjorton mil längre bort finns en bergvägg vid föreningen av två raviner, betäckt till en höjd av över femtio fot med samma slags hieroglyfer – fåglar, fiskar, ormar, kattor, apor, människor, sol, måne och många sällsamma och numera oförklarliga former. Klippan, på vilken de är inhuggna, består av kvartsitsandsten och många linjer är inristade till en åttondels tums djup. I en stor sten finns tre hål, tjugo till trettio tum djupa av sex tums diameter vid mynningen och två vid spetsen. ... Vid Anchi vid Rimac-floden finns på framsidan av en lodrät klippvägg 200 fot över flodbädden två hieroglyfer, framställande ett ofullständigt B och ett fullständigt D. Nedanför dem i en rämna nära floden fanns begravet guld och silver till ett värde av 25 000 dollar. När inkas fann underrättelse om sin hövdings mord, vad gjorde de då med det guld de var på väg att överlämna såsom hans lösepenning? Ryktet säger, att de begravde det. ... Förtäljer månne inte dessa märken vid Yonan något, eftersom de befinner sig vid vägen till och i närheten av inkastaden?

Ovanstående publicerades i november 1878. När jag i oktober 1877 i mitt arbete Isis Unveiled (vol I, s 595) berättade en legend, vilka jag av skäl, alltför vidlyftiga att här anföra, ansåg fullt trovärdig beträffande just dessa samma begravna skatter, avsedda för inkas lösen, jämfördes den av en tidskrift, mera satiriskt än artigt, med baron Münchhausens berättelser. Hemligheten anförtroddes mig av en peruan. Vid Arica finner man, när man kommer från Lima, en oerhörd klippa, vilken traditionen betecknar såsom inkas gravvård. När den nedgående solens sista strålar belyser klippans framsida, kan man där se märkvärdiga hieroglyfer inristade. Dessa tecken anger de landmärken, medelst vilka man kan komma åt de ofantliga skatter, som ligger gömda i underjordiska gångar. Detaljerna är återgivna i Isis och jag vill ej återupprepa dem här. Goda bekräftande bevis förekommer nu i mer än ett vetenskapligt arbete, och påståendet torde bli mindre ringaktat nu än då. Några engelska mil bortom Yonan träffas på en bergås, 700 fot över floden, murarna av en annan stad. Sex och tolv mil längre bort finns vidsträckta murar och terrasser; och om man sjuttioåtta mil från kusten går i sicksack 2000 fot uppför bergsluttningen och sedan nedstiger 2000 fot, kommer man till Coxamolca, en stad där ännu i denna dag det hus kvarstår, i vilket Atahualpa, den olycklige inkahövdingen hölls fången av den förrädiske Pizarro. Det var detta som han år 1532 ”lovade fylla med guld så högt han kunde nå i lösen för sin frihet”; han fyllde det med guld till ett värde av 17 500 000 dollar och höll sålunda sitt löfte. Men Pizarro, den forne svinherden från Spanien och värdige tjänaren åt prästen Hernando de Lugues, mördade honom oaktat sitt givna hedersord. Tre mil från denna stad 

”finns en mur av obekant byggnadssätt. Den är sammanfogad av cement som är hårdare än stenen. ... Vid Chepen finns ett berg, vars kam består av en tjugo fot hög, nästan helt och hållet konstgjord mur. Femtio mil söder om Pacaomayo, mellan hamnstaden Huanchaco och Truxillo, ligger ruinerna efter Chan-Chan, huvudstaden i chimoariket. ... Vägen från hamnen till staden går mittigenom dessa ruiner, begynnande med en chaussée omkring fyra fot hög och ledande från den ena stora massan av ruiner till den andra; under denna chaussée går en tunnel.” 

Vare sig det är fråga om fästningsverk, slott, palatser eller gravhögar, benämns alla dessa ruiner ”huaca”. Och även om man tillbringar flera timmar på hästryggen i dessa trakter, så kan man ej få någon riktig överblick av ruinerna; ingen forskare kan säga vilka som varit palatser eller annat. ... De högsta murarna måste ha kostat ett oerhört arbete. 

För att ge en föreställning om de rikedomar spanjorerna fann i landet, avtrycker vi följande uppgifter hämtade av dr Heath ur municipalitetsarkivet i staden Truxillo. Det är en kopia av de anteckningar, som blivit funna i räkenskapsboken över de under åren 1577 och 1578 till skattkammaren avlämnade avgifterna till staten för de skatter, som blivit funna i ”Huaca de Toledo” av en enda person. 

”1.   Den 22 juli 1577 inställde sig Don Gracia Gutierrez de Toledo i den kungliga skattkammaren i Truxillo, Peru, för att avlämna sin avgift till den kungliga kassan. Han medförde en guldstång av 19 karats lödighet, vägande 2400 spanska gulddollar och varför avgiften, utgörande 708 dollar, jämte 1 ½ procent till förste kontrollören nedlades i den kungliga kassakistan.

2.    Den 12 december infann han sig med fem guldstänger av 15 och 19 karat och vägande 8918 dollar.

3.    Den 7 januari 1578 kom han med sin avgift, bestående av stora stänger och plåtar av guld, 115 till antalet, av 15 till 20 karat, vägande 153 280 dollar.

4.    Den 8 mars medförde han sexton guldstänger av 14 och 21 karats lödighet, vägande 21 118 dollar.

5.    Den 5 april medförde han åtskilliga guldornamenter, bestående av små bälten och prydnader i form av sädesax och andra saker av 14 karats lödighet och 6272 dollars vikt.

6.    Den 20 april medförde han tre små guldstänger om 20 karat, vägande 4170 dollar.

7.    Den 12 juli kom han med fyrtiosju stänger om 14 och 21 karat, vägande 77 312 dollar.

8.    Samma dag kom han tillbaka med en ny portion guld och ornamenter av sädesax och stycken av djurbilder, vägande 4704 dollar. 

Summan av dessa åtta leveranser uppgår till 278 174 gulddollar eller spanska uns. multiplicerade med sexton ger de 4 450 784 silverdollar. När man drar ifrån avgifterna till staten – 985 953:75 dollar – återstår 3 464 830:25 dollar såsom Don Toledos andel! Även efter detta stora kap påträffades gång efter annan avbildningar i guld utav åtskilliga djur. Även uppgrävdes mantlar, prydda med fyrkantiga guldplåtar, ävensom klänningar, förfärdigade av fjädrar. En tradition förmäler att i Toledos huaca skulle finnas två skatter, kända såsom den stora och lilla fisken; endast den lilla har påträffats. Mellan Huacho och Supe, det senare stället liggande 120 mil norr om Callao, finns nära en punkt, benämnd Atahuangri, två oerhörda högar liknande Campana och San Miguel i Huatic-dalen, vilka vi längre fram skall beskriva. Omkring fem engelska mil från Patavilca (söder om och nära Supe) finns ett ställe, kallat ”Paramonga” eller fästningen. Här syns ruiner efter en fästning av stor utsträckning; murarna, av blandad lera, är sex fot tjocka. Huvudfästet stod på en höjd, men murarna fortlöpte till dess fot likt regelbundna circumvallationslinjer, under det att uppfartsvägen slingrade sig som en labyrintisk gång kring höjder med många hörn, vilka troligen tjänat såsom utanverk till platsens försvar. I denna trakt har man uppgrävt många skatter, vilka måste ha blivit undangömda av förhistoriska indianer, då vi inte har något vittnesbörd om att inkafolket bebott denna del av Peru sedan de underkuvat landet.” 

Inte långt från Ancon, på en omkrets av sex till åtta mil, ser man på alla sidor huvudskallar, ben, armar och hela skelett liggande kringspridda i sanden. ... Vid Parmayo, fjorton mil längre ned åt norr på havsstranden, finns en annan stor gravplats. Tusentals skelett ligger runtomkring uppkastade av skattsökare. Den håller över en halv engelsk mil i genomskärning och sträcker sig från havskusten uppåt bergsluttningen till en höjd av omkring 800 fot. ... Varifrån kom dessa hundratusentals människor, som är begravna vid Ancon? Gång på gång befinner sig arkeologen ansikte mot ansikte med dylika frågor, dem han endast kan besvara med en axelryckning och upprepande av infödingarnas – ”Quien sabe?” – vem vet? 

Dr Hutchinson skriver i The South Pacific Times för den 30 oktober 1872: ”Jag har kommit till den övertygelsen, att Chancay är en enda stor de dödas stad eller ett omätligt benhus för Peru; ty vart man än går på en bergstopp, en slätt eller på havsstranden, möter man, vart man vänder sig, skallar och ben av alla slag.” 

I Huatica-dalen, som är en enda vidsträckt ruin, finns sjutton högar kallade ”huacas”, ”emedan”, såsom författaren anmärker, ”de snarare erbjuder formen av fästningsverk eller borgar än likhet med gravhögar”. Staden var omgiven av en tredubbel mur, ställvis 9 fot tjock och 15 till 20 fot hög. Öster om dessa ligger en väldig hög, kallad Huaca de Pando .... och de väldiga fästningsruiner, som infödingarna benämner Huaca de Bell. 

La campana, Huacas de Pando, bildar en kolossal sammangyttring, bestående av en serie stora och små högar och upptagande en areal, som är omöjlig att beräkna utan uppmätning. ”Klock”-högen är 110 fot hög. Närmare Callao finns en fyrkantig platå (834 fot i längd och 288 tvärsöver) med åtta något sluttande avsatser, var och en från tre till sex fot lägre än den närmaste och utgörande en totalsumma i längd och bredd av omkring 834 fot enligt en beräkning, som gjorts av professor J B Steere från Michigan. 

Den först omnämnda kvadratiska platån består vid basen av två avdelningar .... vardera utgörande en fullständig kvadrat om 141-144 fot, varvid båda i förening bildar en avlång kvadrat om 288 fot. Jämte denna finns en annan fyrkant om 141-144 fot. Om vi återvänder till toppen, finner vi även där samma måttsymmetri i multiplerna av tolv, ett egendomligt förhållande, som gäller för nästan alla ruinerna i denna dal. Är det en tillfällighet eller finns därunder en avsiktlig plan? .... Högen är till formen en avtoppad pyramid och dess massa beräknas till 14 641 820 kubikfot. ... ”Fästningen” är ett väldigt byggnadsverk, hållande 80 fot i höjd och 450 fot i omkrets. I toppen syns konturerna till stora, rymliga, fyrkantiga rum som är igenfyllda med jord. Vilka har ditfört jorden och varför blev de igenfyllda? Det måste ha kostat nästan lika mycket arbete att fylla dessa tomrum med lös jord, som att uppföra hela byggnadsverket. ... Två mil söderut träffar vi en likartad konstruktion, ännu rymligare och med ett större antal rum. Den håller nära 510 fot i längd, 504 i bredd och 98 i höjd. Dessa ruiner var i sin helhet omgivna av höga adobe-murar – dvs stora tegel av soltorkad gyttja – somliga från 3 till 6 fot i längd, höjd och bredd. ”Klock-huacan” innehåller omkring 20 220 840 kubikfot material, under det att ”San Miguel” innehåller 25 650 800. Dessa båda byggnadsverk med deras terrasser, bröstvärn och bastioner med ett stort antal rum och fyrkanter, är nu igenfyllda med jord. 

Nära ”Miraflores” ligger Ocheran – den största högen i Huatica-dalen. Den mäter 95 fot i höjd med en bredd av 165 fot på toppen, och dess hela längd utgör 1284 fot, åter en multipel av tolv. Den är omgiven av en dubbel mur av 2448 fots längd med 2100 fots diameter, sålunda omslutande av en yta av 117 acres. Mellan Ocharan och havet befinner sig 15 till 20 ruinmassor, liknande dem vi redan beskrivit. 

Inkas soltempel är i likhet med Cholula-templet på mexikanska slätten ett slags ofantlig, terrasserad jordpyramid. Den är från 200 till 300 fot hög och formad såsom en halvmåne med en utsträckning av över en halv engelsk mil. Dess topp har en yta av omkring 10 acres. Många av väggarna är bestrukna med röd färg, vilken är lika frisk och lysande som då den pålades för tusentals år sedan. ... I Canete-dalen mitt emot Chinca-Guanoöarna finns vidsträckta ruiner, vilka är beskrivna av Squier. På den kulle som kallas ”guldkullen”, har hittats koppar- och silvernålar, liknande dem som damerna begagna att fästa igen sina schalar med, ävensom små tänger att rycka ut hårstrån med ur ögonbryn och haka, samt silverbägare. 

Dr Heath säger: 

”Utefter hela Perus kust från Tumbey till floden Loa, ett avstånd av 1233 engelska mil, ligger spridda tusentals ruiner jämte de nyss nämnda, medan man på varje höjd och bergstopp träffar fornlämningar. I varje ravin, från kusten till landets mittplatå, finns ruiner efter murar, städer, fästningsverk, gravvalv och miltals med terrasser och vattenledningar. Man finner dem även dragna tvärsöver platån och ned utefter östra sluttningen av Anderna, hemmet för de vilda indianerna, ända in i de outforskade, ogenomträngliga skogarna. Men bland bergen, där regnskurar och snöfall och förfärliga åskor är rådande under flera månader av året, antager ruinerna en annan karaktär. Dessa av granit, porfyrskiffer och kvartsitsandsten uppförda massiva, kolossala, cyklopiska byggnadsverk har trotsat såväl tidens åverkan, geologiska omdaningar och jordbävningar som krigarens och skattgrävarens förstörande hand. De stenar, som bildar dessa murar, tempel, hus, torn, fästningsverk och gravvårdar, är inte sammanbundna med cement, utan kvarhålls på sin plats genom väggarnas lutning inåt och den noggrannhet, varmed varje sten är inpassad i sitt bestämda läge. Stenarna, som är antingen sex- eller flerkantiga, är nämligen tuktade och jämnade, så att de sluter sig till varandra med sådan precision att man inte kan få in ens ett litet pennknivsblad i de sålunda bildade fogarna, vare sig i de centrala, helt och hållet dolda partierna, eller på de inre eller yttre ytorna. Dessa stenar, valda utan hänsyn till likformighet i skapnad eller storlek, växlar från ½ till 1500 kubikfots fast massa, och om man bland dessa många, många miljoner stenar skulle påträffa en enda som skulle passa in på en annans plats, vore det en ren tillfällighet. Vid ”Triumfgatan” i staden Cuzco finns i en del av muren till det fornåldriga ”Solens Jungfrurs hus” en stor sten, känd under namn av ”de tolv vinklarnas sten” enär den är förenad med de omgivande stenarna medelst tolv sidor, var och en med en olika vinkel. Jämte dessa tolv sidor har den sin inre sida, och ingen vet hur många fogar som är dolda i muren. I den mur som bildar mitten av Cuzcos fästning, finns stenar 13 fot höga med 15 fots längd och 8 fots tjocklek, och alla dessa har blivit hämtade ur flera mil avlägsna stenbrott. Nära staden finns ett fristående, avlångt stenblock, dess längre axel 18 fot, dess kortare 12. På en sida är stora nischer uthuggna, i vilka en man kan stå och medelst svängningar av kroppen komma stenen att vagga. Dessa nischer var tydligen uthuggna för detta ändamål. Ett av de mest underbara och vidsträckta av dessa stenverk är det som kallas Ollantay-Tambo, en ruin, belägen 30 mil norr om Cuzco i en trång ravin på strandsluttningen av floden Urubamba. Den består av en fästning, uppförd på toppen av en klippig höjd. Från denna löper en stentrappa till den nedanför liggande slätten. Ovanför trappan står sex stora stenhällar 12 fot höga, 5 fot breda och 3 fot tjocka bredvid varandra, vilka emellan varandra och ovanpå är försedda med små stenlister, omkring 6 tums breda, liksom var dessa ramar åt hällarna, allt av arbetad sten. Vid foten av höjden, vilken delvis är konstgjord, och vid början av trappuppgången sträcker sig en stenmur 10 fot bred och 12 fot hög ett stycke ut på slätten. I densamma finns många nischer, alla vända mot söder. 

Ruinerna på öarna i sjön Titicaca, där inkafolkets historia begynner, har ofta blivit beskrivna. 

Vid Tiahuanaco, några mil söder om sjön, finns stenar, formade som pelare och delvis huggna, stående i linje på vissa avstånd från varandra och med en höjd från marken av 18 till 20 fot. I samma rad finns en portgång, uthuggen ur en enda, numera sönderbruten, 10 fot hög och 13 fot bred sten. Dörröppningen är 7 fot och 4 tum hög och 3 fot 2 tum vid; hela fasaden ovanför denna är betäckt med bildverk. En annan dylik sten, men mindre, ligger på marken bredvid denna. Dessa stenar är av hård porfyr och av annan art än det omgivande berget, varför de måste ha hämtats från annat håll. 

Vid ”Chavin de Huanta”, en stad i provinsen Huari, finns några ruiner värda att omnämna. Ingången till dessa ruiner bildas av en korridor, 6 fot bred och 9 fot hög, med tak av till en del huggna sandstenar av över 12 fots längd. På båda sidor finns rum av 12 fots vidd, övertäckta med stora sandstensplattor, 1 ½ fot tjocka och från 6 till 9 fot breda. Murarna till dessa har 6 fots tjocklek och är försedda med åtskilliga runda hål, troligen avsedda för ventilation. På golvet i denna korridor finns en mycket trång öppning, ledande till en underjordisk gång som går under floden till andra stranden. I många huacas har man påträffat dryckeskärl av sten, verktyg av koppar och silver samt ett skelett av en indian i sittande ställning. Större delen av dessa ruiner är belägna över murade vattenledningar. Den till slätten ledande bron är bildad av tre stenar av huggen granit, 24 fot långa, 2 fot breda med 1 ½ fots tjocklek. Några av granitstenarna är betäckta med hieroglyfer. 

Vid Corralones, 24 mil från Arequipa, finns granitmassor med uthuggna hieroglyfer, vilka ser ut som om de varit bestrukna med krita. Där är figurer, föreställande människor, lamadjur, cirklar, parallellogrammer, bokstäver såsom ett R och ett O samt till och med spår efter en astronomisk tabell.

 Vid Huaytar i provinsen Castro Virreina finns en byggnad med samma bildverk. 

Vid Nazca i provinsen Ica finns några underbara ruiner efter akvedukter, 4 till 5 fot höga och 3 fot vida, med ganska räta dubbla murar av till hälften bearbetad sten och övertäckta med stenplattor. 

Vid Quelap inte långt från Chochapayas har man nyligen undersökt fornlämningar av stor utsträckning. En mur av huggen sten mäter 560 fot i längd och 150 fot i höjd. Den nedre delen är massiv. En annan mur ovanför denna håller 600 fot i längd, 500 i bredd och samma höjd av 150 fot. Utefter båda murarna finns nischer, 3 fot långa och 1 ½ fot vida, vilka innehåller kvarlevorna av de forna invånarna, några nakna, andra insvepta i bomullsschalar med tydliga färger och vackert broderade. .... 

Om man följer ingångarna i den andra och högsta muren, träffar man andra grifter liknande små ugnar, 6 fot höga och 24 fot i omkrets; på bottnen ligger stenplattor, på vilka några lik vilade. På norra sidan finns på en lodrät klippvägg i berget 600 fot över grunden en med små fönster försedd mur av tegelsten. Intet skäl för denna eller några medel att nalkas den kan numera upptäckas. Den skicklighet, varmed de guld- och silverarbeten, som här påträffats, är utförda samt den sinnrikhet, varom de fasta, gigantiska byggnadsverken av bearbetad sten vittna, gör troligt att dessa fornlämningar förskriva sig från ett tidevarv långt före inkaperioden. ... Om man beräknar ravinerna i det 1200 eng. mil långa Peru till femhundra, och tio mil terrasser av femtio rader på varje ravin, vilket endast gör fem mil av tjugofem rader på var sida, får vi 250 000 mil stenmur av i medeltal tre till fyra fots höjd - nog att omsluta detta vårt jordklot tio gånger. Så överraskande dessa beräkningar än kan synas, är jag fast övertygad om att en verklig mätning skulle lämna en mer än dubbelt så hög siffra, ty dessa raviner växlar från 30 till 100 eng. mil i längd. Under det jag var i San Mateo, en stad i Rimac-flodens dalgång, där bergen reser sig till en höjd av 1500 fot över flodbädden, räknade jag två hundra rader, av vilka ingen höll mindre än fyra, men mången mera än sex mil i längd.” 

Dr Heath frågar med mycket skäl: 

”Vilka var då dessa människor som högg sig igenom sextio mil granit, transporterade block av hård porfyr och jättelika dimensioner miltals från de stenbrott, där de uttagits över dalar, tusentals fot djupa, över berg och slätter utan att lämna något spår efter sig om hur och var denna transport skett; människor, som (påståtts) ha varit okunniga om bruket av ord, med den svaga laman till sin enda lastdragare, och som inte dess mindre, efter att ha framskaffat dessa stenar, fogade dem tillsammans med mosaikartad noggrannhet; som uppförde terrasser tusentals mil utefter bergsluttningarna, byggde höjder av soltorkat tegel samt väldiga städer, lämnande efter sig arbeten i bränd lera, sten, koppar, guld, silver och broderier, arbeten till vilka i många fall inga motstycken kan åstadkommas i vår tid – människor, tydligen tävlande med ”den rike mannen” i rikedomar, med Herkules i styrka och energi och med myran och biet i filt?” 

Callao översvämmades år 1746 och blev totalt förstört. Lima föll i ruiner 1678. År 1746 fanns endast 20 hus kvarstående av 3000, under det att de fornåldriga städerna i Huatica- och Lurindalarna ännu kvarstår i ett jämförelsevis bevarat skick. San Miquel de Puiro, som grundlades av Pizarro år 1531, blev totalt förstörd 1855 under det att de gamla ruinerna i närheten led föga. Arequipo revs ned i augusti 1868, men de närbelägna ruinerna visar ingen förändring. I fråga om ingenjörsväsendet åtminstone kan nutiden lära av forntiden. Vi hoppas kunna visa att detta är fallet även i fråga om de flesta andra saker.

IV
 

Att hänföra alla dessa cyklopiska byggnadsarbeten till inkaperioden är, såsom vi redan visat, ett ohållbarare antagande och ett ännu större misstag än det alltför vanliga att tillskriva alla klipptempel i Indien buddhistiska upphovsmän. Såsom många auktoriteter har visat – dr Heath bland andra – så sträcker sig inkafolkets historia inte längre tillbaka än till elfte århundradet av vår tidräkning, och perioden från denna tid till erövringen är alldeles otillräcklig att förklara tillkomsten av en massa av sådana storslagna arbeten; ej heller vet de spanska historieskrivarna mycket om dem. Vidare får vi inte glömma, att de hedniska templen var förhatliga för de romersk-katolska fanatikernas trångsinta bigotteri på den tiden, och att de varhelst tillfälle erbjöds, antingen förvandlade dem till kristna kyrkor eller jämnade dem med marken. Ett annat kraftigt inlägg är detta, att inkafolket saknade skriftspråk och att dessa gamla lämningar från svunna tidevarv är betäckta med bildskriftstecken. ”Man är ense om att soltemplet i Cuzco daterar sig från inkaperioden; men detta representerar den sista av de fem byggnadsstilar som kan urskiljas på Anderna, av vilka var och en troligen representerar ett tidskifte av mänsklighetens framåtskridande.” 

Hieroglyferna i Peru och Centralamerika har varit, är och skall högst sannolikt för alltid förbli en lika död skrift för våra chiffertydare som de var för inkas. Dessa senare förde, i likhet med de barbariska fornkineserna och mexikanarna, sina annaler medelst en art knutskrift (quipus = knut på peruanska); ett flera fot långt snöre sammansatt av olikfärgade trådar, från vilket nedhängde en mångfärgad frans, varvid varje färg tjänade att ange ett verkligt föremål, under det att knutarna representerade siffror. ”Den mystiska quipus-vetenskapen”, säger Prescott, ”försåg peruanerna med ett medel, varigenom de kan meddela varandra sina tankar och överflytta dem till kommande generationer. ...” Emellertid hade varje lokalitet sin egen metod att tolka dessa utarbetade anteckningar, varför en Quipas endast var begriplig på den ort, dit den hörde. Många quipas har påträffats i gravarna, väl bevarade såväl i avseende å färg som textur”, skriver dr Heath, ”men de läppar som allena skulle kunna uppenbara nyckeln till gåtan, har för alltid upphört att tjänstgöra, och uppsamlarna har underlåtit att anteckna den exakta fyndorten för var och en, sålunda förbli alla vittnesbörd som kunde förtälja vad vi önskade veta förseglade till dess allt var uppenbart på den yttersta dagen ...” om någonting alls då var avslöjat. Men vad som åtminstone är i verksamhet och vår tankeförmåga skärpt och vaken i fråga om vissa i hög grad betydelsefulla fakta, är de upptäckter som oavbrutet görs inom arkeologi, geologi, etnologi och andra vetenskaper. Det är den nästan oemotståndliga övertygelsen, att, då människan – efter allt att döma – existerat på jorden under miljoner år, så är cyklernas teori den enda teori, som kan erbjuda en lösning på mänsklighetens stora problem, de otaliga nationernas och rasernas stigande och fallande och de etnologiska skiljaktigheterna dem emellan. Denna skillnad – vilken, ehuru lika markerad som den mellan en vacker och bildad europé och en indian som lever på rötter [indian digger], dock kommer den okunnige att rysa och uppge ett klagorop vid tanken på att utplåna det imaginära ”stora svalget mellan människan och den oskäliga skapelsen” – skulle på detta sätt få en tillfredsställande förklaring. Indianen som livnär sig på rötter [indian digger] skulle då i sällskap med många andra vilda, om än honom överlägsna raser, vilka tydligen håller på att dö ut för att lämna rum för människor och raser av en högre ordning, kommer att betraktas i samma ljus som så många utdöende djurarter – och inte annorlunda. Vem kan säga, om inte denna platthuvade vildes förfäder – förfäder, vilka torde ha levt och blomstrat mitt under den högsta civilisationsperioden före istiden i konster och vetenskaper stod långt framom den nutida civilisationen, om ock i helt annan riktning. 

Att människan levt i Amerika för åtminstone 50 000 år sedan, är numera på vetenskapliga grunder bevisat och förbliver ett faktum höjt över allt tvivel och alla spetsfundiga inkast. I en föreläsning hållen i Manchester under juni månad 1880, anförde mr H A Allbutt, hedersledamot i kungliga antropologiska sällskapet följande: 

”Vid jordschaktning i och för ett gasverk i det nyare deltat nära New Orleans genomgrävdes en följd av lager, nästan helt och hållet bildade av vegetabiliska ämnen. På ett djup av 16 fot från jordytan under fyra begravna skogar och ovanpå den femte påträffade arbetarna något träkol och ett människoskelett, vars kranium förklarades tillhöra typen för den röda indianska urrasen. Dr Dowler tillskriver detta skelett en ålder av 50 000 år.” 

Tiden har i sitt oemotståndliga kretslopp medfört ända till våra dagar avkomlingarna av dem som var samtida med den forna innehavaren av detta skelett, och de har vansläktats såväl i intellektuellt som i fysiskt hänseende på samma sätt som den nutida elefanten vansläktats från sin stolte, gigantiske stamfader, den antediluvianske sivatherium, vilkens fossila kvarlevor ännu påträffats på Himalayas höjder, eller som den nuvarande ödlan från plesiosaurus. Varför skulle människan vara det enda slag av varelser på jorden, vilkas form aldrig undergått någon förändring från den dag de först uppträdde på denna planet? Den föreställningen att varje efterföljande mänsklig generation skulle vara den föregående överlägsen, är ännu inte så fullständigt bekräftad att vi inte möjligen en dag kan få lära oss, att här såsom annorstädes frågan har två sidor – oavbrutet framåtskridande å cykelns ena sida och ett likaså oemotståndligt förfall å den andra. ”Alldeles liksom framåtskridande i fråga om kunskap och makt, vilket somliga anser som ett karaktärsdrag för mänskligheten, åvägabringas genom undantagsindivider, som uppstår inom vissa raser under gynnsamma förhållanden, något som är fullt förenligt med långa mellantider av orörlighet och till och med tillbakagång” [9], säger en nutida vetenskapsman. Denna punkt bestyrkes av vad vi kan iakttaga beträffande de nutida vansläktade avkomlingarna av forn-Amerikas stora och mäktiga raser – peruaner och mexikaner.

________________________

[9] Journal of Science, februari 1880, artikeln ”The Alleged Distinction between Man and Brute”. 

”Hur förändrade! Hur sjunkna från sin storhet måste inte inkastammarna ha varit då ett litet band av ett hundra sextio man ostraffat kunde intränga i deras av höga berg förskansade hem, mörda deras som gudar dyrkade konungar och tusental av deras krigare, och föra bort deras rikedomar, och detta i ett land där ett fåtal män, beväpnade med stenar, kunnat med framgång motstå en hel krigshär! Vem skulle i de nuvarande inichua- och aymaraindianerna kunna igenkänna deras ädla stamfäder? ....”

Så skriver dr Heath, och hans övertygelse att Amerika en gång sammanhängt med Europa, Asien, Afrika och Australien, synes lika fast som vår egen. Det måste ges geologiska och fysiska cykler såväl som intellektuella och andliga; jordklot och planeter såväl som raser och nationer föds, tillväxer, utvecklar sig, avtar och – dör. Stora nationer splittras, sönderfaller i små stammar, förlorar all hågkomst av sin forna integritet, sjunker småningom ned till sitt primitiva stadium och – försvinner den ena efter den andra från jordens yta. Liksom de stora kontinenterna. Ceylon måste en gång i tiden ha utgjort en del av det indiska fastlandet. Så var ock efter allt att döma Spanien en gång förenat med Afrika, och den smala kanalen mellan Gibraltar och den senare kontinenten var då för tiden torrt land. På Gibraltar finns massor av stora apor av samma slag som träffas på den motsatta afrikanska kusten, under det att varken någon apa eller markatta blivit funnen på något annat ställe i Spanien. Ävenså är Gibraltars grottor uppfyllda av gigantiska människoben, bestyrkande den teorin att de tillhört en antediluviansk människoras. Samme dr Heath omnämner staden Eten i Amerika under 10 graden S B, vilkens invånare av en okänd människostam talar ett enstavigt språk som importerade kinesiska arbetare förstod från första dagen de landsteg. De har sina egna lagar, seder och bruk, sin egen klädedräkt och de varken idka eller tillåter någon samfärdsel med den utanför varande världen. Ingen kan säga varifrån de kommit eller när; om det var före eller efter den spanska erövringen. De utgör ett levande mysterium för alla som råkar att besöka dem. .... 

Med sådana fakta framför oss, som sätter själva den exakta vetenskapen i förlägenhet och uppvisar vår totala okunnighet rörande det förflutna, erkänner vi ingen människa på jorden rätt – vare sig det gäller geografi, etnologi, exakta eller abstrakta vetenskaper – att säga till sin nästa: ”Härintill skall du gå, men inte vidare!” 

Men tacksamt erkännande vår skuld till dr Heath, vars förträffliga uppsats försett oss med så viktiga fakta och öppnat så många utsikter, kan vi inte göra bättre än avsluta vår avhandling med dessa hans egna ord: 

”För tretton tusen år sedan var Vega eller Alfa Lyrae nordpolens stjärna; hur många växlingar han hon inte sedan dess skådat på vår planet! Hur många folk och släkten har inte uppstått till liv, stigit till ärans höjdpunkt och gått under; och när hon en gång efter ytterligare tretton årtusenden, då det ”platonska eller stora året” fullbordat sitt lopp, åter intager sin post i norr – tror ni, att de som då intar vår plats på denna jord, skall vara mera bevandrade i vår historia än vi är i deras, som gått före? Sannerligen, vi må utropa med den store psalmisten: ”Store Gud, världsalltets skapare och styresman, vad är människan att Du så vårdar dig om henne!” 

De som ännu tror på en Gud som är ”Världsalltets Skapare och Styresman”, borde härtill svara: Amen!