De Tre Begären


HELENA BLAVATSKY

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

 

De tre första numrerade reglerna i Ljus på Vägen verkar vid första anblicken vara av alltför olikartad beskaffenhet för att kunna jämställas. Men deras placering har en rent andlig innebörd. Ambitionen är den högsta punkt av personlig aktivitet som sinnet kan uppnå, och det ligger något ädelt i den, även för en ockultist. När den rastlöse aspiranten övervunnit begäret att stå över sina medmänniskor, och undersöker vilka andra begär som återstår, möter han livstörsten på sin väg. Ty det som vanligen betecknas som begär, har för längesedan blivit övervunna, passerade och glömda, innan  själens vilda kamp tar sin början. Begäret till liv är helt och hållet ett andligt begär, inte alls mentalt. När människan möter detta begär, börjar hon komma ansikte mot ansikte med sin egen själ. Men ytterst få har försökt möta det, och ännu färre kan gissa dess innebörd.

Sambandet mellan ambition och begäret efter liv är av detta slag. Människor med starka animala passioner är sällan verkligt ambitiösa. Vad som tas för ambition hos människor med stark fysik är oftast endast ett stort energiuppbåd, som går ut på att fullt tillfredställa alla fysiska begär. Den renodlade ambitionen är en sinnets strävan uppåt, utövandet av medfödd intellektuell kraft, som helt lyfter människan över hennes likar. Att stiga uppåt, att bli upphöjd i något avseende, inom konstens, vetenskapens eller tankens värld, är förfinade och  förädlade sinnens hetaste längtan. Denna skiljer sig markant från den kunskapstörst, som gör en människa till den evige studenten – en elev till slutet, hur stor han än må bli. Men ambitionen föds inte av kärlek till något för dess egen sak, utan endast för dess egen skull. ”Det är jag som vill veta, jag som vill stiga uppåt, och jag gör det av min egen kraft”.

Cromwell, jag ber dig, släpp drömmen om ära
den synden störtade änglar.

Det sökande efter en position, för vilket ordet ambition ursprungligen använts, skiljer sig till graden och inte till arten från den mer abstrakta innebörd, det numera tillmäts. En skald anses ambitiös, när han skriver för att bli berömd. Det är sant; han är det. Han kanske inte försöker bli presenterad vid hovet. Men han strävar bestämt mot den högsta punkt han känner till. Är det tänkbart, att någon enda stor författare skulle vara och förbli anonym? Tanken revolterar mot teorin om Bacon som upphovsman till Shakespeares verk, inte bara därför att världen berövas en lysande gestalt, utan även emedan den gör Bacon till ett monstrum, olik alla andra människor. För det vanliga förståndet är det ofattbart, att en människa, skulle dölja sin begåvning på detta meningslösa sätt. Men för en ockultist är det inte otänkbart, att en stor skald inspireras av någon som står högre än han och som helt vill avhålla sig från världen och all kontakt med denna. Den senare skulle då inte endast ha övervunnit ambitionen, utan även det abstrakta begäret till liv, innan han blivit i stånd till detta. Han skulle nämligen skilja sig från sitt verk, innan det ännu nått världen. Det skulle aldrig vara hans. En person, som kan tänka den tanken ut att inte ha några anspråk på världen, att aldrig vänta sig något nöje från den, kan dunkelt fatta det tillstånd ockultisten uppnått, då han inte längre längtar efter livet. Tro inte, att detta betyder, att han varken kan ta emot eller ge njutningar; han gör bådadera, likväl som han lever. En stor man, fylld av arbete och tankar, äter sin mat med välbehag. Han drömmer inte om den i förväg och han dröjer inte vid minnet av den, som det glupska barnet eller den renodlade gourmanden.

Detta är en mycket materiell bild, men ibland hjälper de enkla illustrationerna sinnet mer än några andra. Denna analogi hjälper oss att förstå, att en långt kommen ockultist som har arbete att uträtta i världen, kan vara fullständigt fri från de begär, som skulle göra honom till en del av denna, och tar likväl emot och delar gärna med sig av dess behag. Han är i stånd att ge mer än han tar emot, eftersom han varken känner skräck eller besvikelse. Han är inte rädd för döden och inte heller för det som kallas förintelse. Han vilar på livets vatten, nedsänkt i det och sovande eller ovanför det och vaken – likgiltig om vilket. Han kan inte känna besvikelse, även om njutningen för honom är levande och intensiv, ty det spelar ingen roll om han själv eller någon annan upplever den. Det är ett enkelt välbehag, ogrumlat av personliga krav och begär.

Så är det också med det ockultisten kallar ”framsteg” – vägen från det ena kunskapsstadiet till det andra. I varje skola i den yttre världen är tävlan den stora sporren. Ockultisten däremot är oförmögen att ta ett enda steg, innan han lärt sig att förstå, att ”framsteg” måste fattas abstrakt. Någon måste närma sig det Gudomliga i varje ögonblick i livet; det måste alltid finnas framåtskridande. Men den lärjunge som önskar att han skall vara den som avancerar i nästa ögonblick, bör göra sig av med allt hopp om detta. Han bör heller inte veta med sig, att han föredrar framsteg framför en uppoffring för någon annan. Sådana föreställningar är på sätt och vis osjälviska, men de är i grunden karakteristiska för den splittrade värld, där formen anses ha ett egenvärde. Människogestalten i sig, utan den gudomliga gnistan, är bara en eidolon. När som helst kan denna gnista lämna den enskilda gestalten, och kvar finns bara kroppens skugga av den människa som vi känt. Klänger sig sinnet fast vid gamla trosföreställningar och förvissningar sedan det första steget inom ockultisten är taget, sker detta förgäves. Ockultisten har klart för sig, att tid och rum inte existerar. Man räknar bara med dem i det praktiska livet för bekvämlighetens skull. Så är det också med den gudomliga människoandens uppdelning i mängder av människor på jorden. Rosorna har sina egna färger, liksom liljorna har sina; ingen kan säga varför det är på det viset, trots att samma sol skiner på dem, och samma ljus ger färg åt var och en.  Naturen är odelbar. Hon klär jorden, och när denna klädnad dras av, bidar hon sin tid och ikläder den åter, när ingen längre ingriper i hennes verk. Hon omfamnar jorden så som en atmosfär, håller den alltid glödande och grön, fuktig och solbelyst.

Människoanden omger jorden likt en eldartad ande, lever på naturen, uppslukar henne och blir ibland själv uppslukad, men förblir mer eterisk och sublim än hon. Som individ är människan medveten om naturens väldiga överlägsenhet, men när hon en gång fått klart för sig, att hon ingår i ett odelbart och ett oförstörbart helt, vet hon också att hon är en del av det som står över naturen. Det stjärnströdda himlavalvet är en fruktansvärd syn för en människa, som precis frigjort sig från självet och blivit medveten om sin egen obetydlighet som individ. Det nära nog krossar henne. Men låt henne nås en enda gång av den kraft, som kommer när man känner sig själv som en del av människoanden, och ingenting kan krossa henne med sin storhet. Drar fiendens stridsvagn fram över hennes kropp, glömmer hon,att kroppen var hennes, och reser sig igen för att kämpa vidare bland de andra i armén. Men detta tillstånd kan aldrig nås, inte ens närma sig henne, förrän det sista av de tre begären övervunnits, såväl som det första. Det måste förstås och bekämpas tillsammans.

Bekvämlighet är på ockultisternas språk ett högst begripligt ord. Det är fullkomligt meningslöst för en neofyt att praktisera obekvämlighet eller asketism som religiösa fanatiker gör. Han kan till slut komma att bli beroende av försakelsen, och då blir denna hans bekvämlighet. Hemlöshet är det tillstånd, den religiöse brahminen förpliktar sig att leva i. Och inom den yttre religionen anses han uppfylla detta löfte, om han lämnar hustru och barn och blir en vandrande tiggare utan någon fast punkt att återvända till. Men alla yttre former av religion är former av bekvämlighet och människor avlägger löften om försakelse i samma anda som de svär krigarens kamrat ed. Skillnaden är endast skenbar. Men den hemlöshet som krävs av neofyten är mera djupgående. Den kräver att han avstår från val och begär. En neofyt är när han vistas med hustru och barn, när han sitter under trädet på sin gård, när han fyller sina borgerliga plikter, mycket mer hemlös i esoterisk bemärkelse än han skulle vara, om han vandrade omkring. Den första hemläxan i praktisk ockultism, som ges åt en löftesbunden lärjunge, är att uppfylla sina omedelbara förpliktelser med samma subtila blandning av entusiasm och likgiltighet som neofyten föreställer sig att han skulle känna, när han vuxit till en världshärskares format, och en skapare av ödet.

Denna regel finner man i Evangelierna och i Bhagavad-Gita. Det aktuella arbetet, vad det än vara må, har pliktens abstrakta krav, och det gör detsamma hur viktigt eller oviktigt det kan vara. Denna lag kan aldrig tillämpas, innan allt begär efter bekvämligheter för evigt dödats. De oupphörliga försöken att hävda det egna jaget måste överges för alltid. De hör lika fullständigt till denna värld som behovet av en viss ekonomisk standard eller av en älskad människas tillgivenhet. Dessa är lika förgängliga som allt annat i denna värld; de är det i sanning ännu mer, ty vad neofyten gör när han blir neofyt, är att han helt enkelt träder in i ett drivhus. Ombytlighet, besvikelse, missmod och förtvivlan väller över honom när tillfälle ges, eftersom han vill lära sina läxor fort. Och driver han ut dessa former av det onda, ersätts de troligen av andra, som är ännu värre – en passionerad längtan efter avskildhet och efter känslan av egen tillväxt kommer att strömma över honom och spola bort de bräckliga skyddsvallar han byggt upp. Och inga sådana vallar som asketism och självförnekelse, i själva verket ingenting, som är negativt, kan för ett ögonblick hålla stånd mot denna känslans våldsamma flodvåg. Vallen kan endast byggas av nya begär. Det är nämligen lönlöst för en neofyt att inbilla sig, att han kan tränga utanför begärens område. Det kan han inte: han är fortfarande en människa. Naturen måste alstra blommor så länge hon ännu är naturen, och människoanden skulle helt förlora sin form av existens, om den inte fortsatte att önska. Den enskilda människan kan inte genast vrida sig loss ur det liv, som hon är en väsentlig del av. Hon kan bara ändra sin ställning i det. Den människa, vars intellektuella liv behärskar hennes animala, förändrar sin ställning; men hon är ännu inte fri från begären. Den lärjunge, som tror sig kunna befria sig från självet i en enda ansträngning kommer att se sig nedkastad i en bottenlös avgrund till följd av sina ivriga bemödanden. Förse dig med en rad av nya önskningar, renare, vidare, och ädlare, och sätt sedan din fot stadigt på stegen! Det är endast på stegens sista och översta pinne, vid själva porten till det Gudomliga eller Mahatmiska livet, man kan hålla fast vid det som varken har substans eller existens.

Första delen av Ljus på Vägen är som ett musikackord: tonerna måste slås an på en gång, även om man rör vid tangenterna var för sig. Studera och grip tag i de nya begären, innan du kastat ut de gamla, annars går du under i stormen. Människan behöver medan hon är människa substans, ett trappsteg att stå på, en idé att klänga sig fast vid. Men låt det bli minsta möjliga! Lär dig på samma sätt som akrobaten långsamt och försiktigt att bli mer oberoende. Innan du försöker driva ut ambitionens djävul – begäret efter något aldrig så förfinat och upphöjt utanför dig själv – grip efter begäret att finna världens ljus inom dig själv. Innan du försöker driva ut begäret efter medvetet liv, lär dig att söka efter det ouppnåeliga eller uttryckt på annat sätt, det som du bara kan nå i det omedvetna. Medveten om att ditt mål ligger skyhögt –  att det aldrig kan leda till medveten framgång, att det aldrig kan skänka dig bekvämlighet, att det aldrig kan föra dig, inte i ditt temporära personliga själv i alla fall, till någon hamn av vila eller någon plats för behaglig verksamhet –  tar du bort all styrka och kraft ur de lägre astrala begären. Till vilken nytta skulle det vara, när du nått denna insikt, att önska dig avskildhet, förnimmelse eller tillväxt?

Vapnen hos den krigare som utkämpar din kamp i det slag som skildras i andra delen av Ljus på Vägen, liknar den lycklige mannens skjorta i den gamla sagan. Konungen skulle botas från alla sina krämpor genom att sova i denna skjorta; men när man äntligen lyckades finna den ende lycklige mannen i riket, visade det sig att han vara en tiggare utan bekymmer, utan ängslan – och utan skjorta. Det är på samma sätt med den gudomlige krigaren. Ingen kan ta hans vapen och använda dem, eftersom han har inga. Konungen kunde aldrig finna den sorglöse tiggarens lycka. Denna världens människa hindras, hur fin och kultiverad hon än må vara, av tusentals tankar och känslor som måste sopas undan innan hon ens kan stå på ockultismens tröskel. Och lägg märke till detta, hon är huvudsakligen handikappad genom den vapenutrustning hon bär. Den isolerar henne. Hon har personlig stolthet, personlig respekt. Dessa egenskaper måste dö ut, allt eftersom personligheten drar sig tillbaka. Den process, som beskrivs i första delen av Ljus på Vägen är den som tar bort detta skal eller denna vapenutrustning – kastar den åt sidan för alltid. Då träder krigaren fram, vapenlös, försvarslös, harmlös, identifierad med angriparna och den angripne, identifierad med de förargade och den som förargar; den som inte kämpar på någons sida, utan endast för det Gudomliga, det högsta inom allt.

HELENA BLAVATSKY
Lucifer, February 1888

Översatt från Theosophical Articles and Notes, sid 137-142, "The Three Desires". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1985.

___________________________________________________________________

till "Ljus på Vägen" av M.C.
___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23